att ständigt känna friktion,
motstånd,
glasväggarna som skiljer oss åt.
det skaver-sliter inombords.
även skrubbsår kan ge ärr.
knäck mig
du känner det sticker inuti
rastlöst, rotlöst skavande
i varje liten bit
regnet, skölj bort mig
tusen blommor
sluter sina doftväggar kring mig
smeker mina kinder genomskinliga
och mitt naturromantiska blötdjurshjärta går på högvarv
nästan inget
nästan ingen
lämnar mina knän så svaga
som de första varma sommarnätterna
efter en vinter utan snöänglar
kommer knoppar som aldrig brister
verkar solen nästan kylig
faller löven mördande långsamt
fryser skaren hårdare än sten
över det mjuka inre
brinna låga
drömförsvinna
min andpaus
min krockkudde
cirklar på ett papper
var är min röst?
svälj svälj svälj
de kantrade tankefostren
rinner uppåt
ett nedslag,
i en värld där regler bara är meningslösa mallar,
där den förtryckta känslan är ett rop.
ett rop bland stumma träd i en skog av dimma,
befläckad av den mjuka, dövande mossan.
där ropet är jag.
där jag är mossan.
fabricerar mina tårar
skapar ro genom förbittring
staplar tankeklossar på varann
och väntar på att allt ska rasa samman
tar tydliga steg i tanken
från klarhet till klarhet,
men står fortfarande här
och stilla
som en ensam gatlykta
ser jag livsspår passera,
försvinna bort, iväg
och ut i mörkret
men vad är ljuset värt
när tystnade har hämtat andan
och kommer tillbaka
i djupa, giriga vågor
tugga mina lungor
ja, jag äter dig levande
och du med mig
men jag smakade aldrig din doft
den mentala rastlösheten,
som att vara ständigt stillastående i ett vakum,
där friktion och gravitation bara är drömmar om riktning
den svarta klumpen i halsen kan få mig på fall,
närhelst den vill
förväntningarna jag inte visste att jag hade,
söndermalda
en stickande saknad som vaknar,
i gränslandet mellan fantasi och verklighet
det flödar ut på pappret nu.
svart bläck.
fast nej, det flödar inte.
och knogarna vitnar,
i ett grepp kring ingenting.
ändå är det som att tappa greppet.
varje gång.
utdragna toner
en vind som kanske avtar
men aldrig tystnar
jag är där nu
långt borta
och jag ser gräset som svajar
och känner sol som värmer
ändå regnar det in.
att försöka stå på egna ben
när allt är trassel i den ömtåliga livsväven.
snaror, snören som inte leder bort och fram utan inåt och korsar varandra och knyter hårda knutar runtomkring i ett oändligt nystan färgat av det återhållna och det sagda i en värld där lugn är kaos och tillslut bara knutarna kan ge en grund att stå på.
jag önskar att jag vore bättre på det där med knutar.
the frame
the blame
the shame
and the glorious look upon your face
stirrar när jag sluter mina glitterögon
oförmögen att riktigt blunda
att känna lugn.
trygghet?
de trasiga ljuden lockar mina öron
distraherar mina invanda tankar
för en stund.
nära?
jag har ett ljus tänt
för mig.
kanske kan jag få en andra chans
eller åtminstone en första?
jag visste inte bättre då
och antagligen inte bättre nu,
men jag är uppfostrad att hålla hoppet uppe.
att gå sönder
trots att alla bitar är som nya
att leva i en bubbla
trots försöken att sticka hål
jag kunde ha varit mig
men istället är jag luft
i ett hörn där ingen andas
puls. som ett ständigt brännande, rinnande flöde.
konversationen slutar alltid med ett nederlag.
ett slag som inte märks och en stilla övergång.
konversationen slutar alltid med ett nederlag.
tårarna sa ingenting
om sagans osäkra slut
dom sa ingenting
om drömmarnas hopplöshet