tusen blommor
sluter sina doftväggar kring mig
smeker mina kinder genomskinliga
och mitt naturromantiska blötdjurshjärta går på högvarv

nästan inget
nästan ingen
lämnar mina knän så svaga
som de första varma sommarnätterna

efter en vinter utan snöänglar
kommer knoppar som aldrig brister
verkar solen nästan kylig
faller löven mördande långsamt
fryser skaren hårdare än sten
över det mjuka inre