ett nedslag,
i en värld där regler bara är meningslösa mallar,
där den förtryckta känslan är ett rop.
ett rop bland stumma träd i en skog av dimma,
befläckad av den mjuka, dövande mossan.
där ropet är jag.
där jag är mossan.

fabricerar mina tårar
skapar ro genom förbittring
staplar tankeklossar på varann
och väntar på att allt ska rasa samman

tar tydliga steg i tanken
från klarhet till klarhet,
men står fortfarande här
och stilla

som en ensam gatlykta
ser jag livsspår passera,
försvinna bort, iväg
och ut i mörkret

men vad är ljuset värt
när tystnade har hämtat andan
och kommer tillbaka
i djupa, giriga vågor

tugga mina lungor
ja, jag äter dig levande
och du med mig
men jag smakade aldrig din doft

den mentala rastlösheten,
som att vara ständigt stillastående i ett vakum,
där friktion och gravitation bara är drömmar om riktning

den svarta klumpen i halsen kan få mig på fall,
närhelst den vill

förväntningarna jag inte visste att jag hade,
söndermalda

en stickande saknad som vaknar,
i gränslandet mellan fantasi och verklighet