det flödar ut på pappret nu.
svart bläck.

fast nej, det flödar inte.
och knogarna vitnar,
i ett grepp kring ingenting.

ändå är det som att tappa greppet.
varje gång.

utdragna toner
en vind som kanske avtar
men aldrig tystnar

jag är där nu
långt borta
och jag ser gräset som svajar
och känner sol som värmer

ändå regnar det in.

att försöka stå på egna ben
när allt är trassel i den ömtåliga livsväven.
snaror, snören som inte leder bort och fram utan inåt och korsar varandra och knyter hårda knutar runtomkring i ett oändligt nystan färgat av det återhållna och det sagda i en värld där lugn är kaos och tillslut bara knutarna kan ge en grund att stå på.
jag önskar att jag vore bättre på det där med knutar.

the frame
the blame
the shame

and the glorious look upon your face