stirrar när jag sluter mina glitterögon
oförmögen att riktigt blunda
att känna lugn.
trygghet?

de trasiga ljuden lockar mina öron
distraherar mina invanda tankar
för en stund.
nära?

jag har ett ljus tänt
för mig.

kanske kan jag få en andra chans
eller åtminstone en första?

jag visste inte bättre då
och antagligen inte bättre nu,
men jag är uppfostrad att hålla hoppet uppe.

att gå sönder
trots att alla bitar är som nya

att leva i en bubbla
trots försöken att sticka hål

jag kunde ha varit mig
men istället är jag luft

i ett hörn där ingen andas

puls. som ett ständigt brännande, rinnande flöde.
konversationen slutar alltid med ett nederlag.

ett slag som inte märks och en stilla övergång.
konversationen slutar alltid med ett nederlag.

tårarna sa ingenting
om sagans osäkra slut
dom sa ingenting
om drömmarnas hopplöshet

på bordet ligger en tärning.
men i skjortärmen är essen slut.

fem franska skruvar lösa.
och ingenting är som igår.

ändå är allt lika och samma.
och vad är som sig bör?

ett halvlöst korsord som enda trygghet
men bläcket tål inte vatten
och det grå tidningspappret blir buckligt