defining me
by defining you
by defining the world
between us

hur många gropar har jag förtjänat?
hur många vassa hörn behöver jag runda?

är det jag mot världen
eller världen mot mig?

kommer frågorna leda mig närmare svaret?
finns svaret?
finns jag?
finns du?
finns den sista sommarsolens strålar?
finns min reflektion i det nattsvarta fönstret?

finns idag imorgon?

jo det är väl både bu och bä och pest och kolera och nu åkte tåget just förbi. det låter så fint och jag vill åka med. iväg. bort.

och det här är bara ett blad i en dagbok som jag skriver här och nu för att jag vill. men varför? varför ska jag behöva skriva för att kunna tänka? och känna? och vara? varför räcker det inte att tankarna flyger fritt i huvudet? varför måste de ges en fysisk form? och varför just här, på datorn och på internet?

det verkar ju helt absurt. faktiskt.

jag har redan ägnat år åt att utforska min egen värld i tanken. och jag inser att den världen, min värld, är så försvinnande liten i det sammanhang som en nykter människa ser den. och ändå så stor för mig. oändligt stor. och oändligt obegriplig.
hur kan jag se världen omkring mig utan att tappa kontakten med mitt eget universum? hur kan jag göra världen, den stora världen, till min utan att splittras?

det är en tröskel i vägen och hur jag än försöker snubblar jag alltid och faller när jag försöker gå över.

hjärnan rundgång
ett stort hål
och minst en näve bly

förlamad jag
en känslig punkt
och ett plåster för lite

mina tårar rinner långsamt på insidan
där bara jag som känner den salta smaken
kan märka deras närvaro.

och jag har tröttnat på att göra motstånd.

jag låter dem rinna.

låter dem rinna ner längs kinderna
hela vägen ner till hakan
och bort och ut i ingenting.

men fortfarande på insidan.
fortfarande i tystnad.

och jag tänker att det är vackert
hur tårar rinner.