hopkrupen under täcket
kramar mina egna knän

fosterställning
ja det heter så

ett foster
mina ögon är ännu inte öppna
men jag vet redan att världen där utanför
är avskyvärd, men också vacker
men framförallt vet jag att den är obegriplig

i mitt huvud ryms redan hela bergskedjor av tankar
och jag orkar inte mer
just nu

dessutom svalde jag stoltheten
och bar en börda över berget.

tonerna hängde fortfarande i luften
och ögonen var fyllda till bredden.

dalgången var mjuk men skoningslös
och värmen trevade sig fram.

mina andetag hade tappat sin smak.

jag hade ett sår
och jag försökte få det att läka

jag hade plåster
och bandage så det blev över

jag hade ett hål
och jag försökte fylla det

jag hade fyllning
men det var fel smak

jag hade så många
men ingen dög
ingen var vacker nog
ingen stor nog
och ingen tillräckligt praktisk

och även universum hade gränser

Hej dagbok.

Jag hatar självinsikt. Att behöva se sin egen naivitet i vitögat. Besvikelsen över att öppna ögonen för de där missade avgörande detaljerna. Att tvingas inse att lösningen inte var så enkel.

Tröstlösheten.

det är en utmaning att förstå,
och att göra sig förstådd.

jag brukar inte ha något emot utmaningar,
men den här gången är det för svårt.

jag kan inte se mig själv i ögonen
och jag skyr mina egna tankar.

jag är verkligen ingen solstråle nu
och augustimånen får mig att känna mig blek.

i min skrivborslåda hittar jag gamla saker

jag förvånar mig själv med mitt lugn
att jag bläddrar bland det gamla
här och nu. just nu.

jag tänker att det är nu jag lever
och jag tänker det just nu
gör det nu. just nu.

det här är nu.
jag märker att det här är nu
och nu är här. och nu.
just nu.

i min skrivbordslåda finns de små sakerna kvar

du fick mig att inse
att jag lever i en drömvärld
balanserar på en tunn kant

jag vill så gärna slippa se
att även jag lilla jag
behöver ett skyddsnät

förr
eller senare

jag intalar mig själv
att marken där under är mjuk
jag klarar mig nog

men du fick mig att förstå
att fallet skulle bli stort
även för mig lilla mig

tårmusiken spelade en droppe hav i mig.

jag sög upp ditt torra
och du vred ur mig,
kramade mig på sista droppen

och den sista droppen föll.

ännu har den inte landat.

ögonen var så klara
och läpparna så sköra

i mig hade de en plats

och det som en gång brann
glöder ännu

den tudelade känslan hade slagit rot
och i min mage slingrade sig ormar

få känner till mina känslor
färre vet hur känner

jag hade ingen aning
och jag visste inte vad jag skulle tro

men jag har städat nu
och allt jag kräver är ett rum