den staplade lyckan
har fötter av betong
men ändå svajar spiran
ändå gungar det

med flaggan i topp
flyr jag

jag fäktar inte illa.

men jag har nära på slutat
att tro på förändring.

jag tänker att det jag gör är nytt,
att jag sår mitt frö
där jag aldrig sått det förut.

men jag är blind. och dum.
jag är fortfarande kvar i samma mönster.
lever inom samma ramar.

jag sträcker inte mina rötter åt sidorna
utan ner. rakt ner.

inhalerar drakeld
och skjuter pilar
på mitt eget hjärta

jag trodde aldrig
att jag fått känseln tillbaka
men jag hoppades

så fast i mitt eget tänkande

så förlorad i verklighetens grepp

såld till slavdrivare utan ryggrad

ljuset slår om
grönt för mig
rött för alla bilar
och världen ligger vid mina fötter