too badly broken
and bold

det är väl ungefär nu jag undrar om du finns.
existerar?

jag andas ut och du blåser bort
jag öppnar ögonen och du bleknar i ljuset
jag sänker volymen och din lena stämma tystar

ungefär nu

överkörd?

nej vafan, är allt jag vill säga
och jag vet inte varför

men jag gör det inte
inte så det hörs

om min cykel hade ekrar,
skulle jag cykla då?

ett nav är bara ett öppet sår i världsrymden
men vem känner infektionen sprida sig?

om jag föll framstupa upp för trappan,
hade ditt leende funnits där då?

om jag hade krälat på den gyllene tronen,
hade du tyckt att jag var vacker?

hatar att stå på den här kanten och klamra mig fast.

jag hade ett ansikte. ett riktigt ansikte med ögonnäsamun. men skinnet stramade kring mina kinder och läpparna var torra och ögonen var dammiga.

i mina drömmar fanns vita moln på en gryningshimmel. jag hade solen på min sida. månen i min famn.

jag ville vandra längs en sommargata. jag ville se långtbortistan. men min kropp sa stopp.

och jag stannade.

molnen är grå nu och i horisonten stiger ett eldklot med urtvättade färger.

gråter ögonen?

känslorna i ögonvrån. gåshud. skälver till.

ett blåmärke i bröstkorgen.
ett.

för allt jag har kvar är ingenting.
lever på det tynande och tillfälliga.
och jag vet inte om andra ser.
förstår?

för att jag trevar i mörkret blind.
försöker hitta stigen igen och hem.
med allt glider undan bort iväg.
smiter?

mörkret är det sista som lämnar.
det sista jag lämnar.
det sista jag överger.