att ständigt känna friktion,
motstånd,
glasväggarna som skiljer oss åt.

det skaver-sliter inombords.
även skrubbsår kan ge ärr.

knäck mig
du känner det sticker inuti

rastlöst, rotlöst skavande
i varje liten bit

regnet, skölj bort mig

tusen blommor
sluter sina doftväggar kring mig
smeker mina kinder genomskinliga
och mitt naturromantiska blötdjurshjärta går på högvarv

nästan inget
nästan ingen
lämnar mina knän så svaga
som de första varma sommarnätterna

efter en vinter utan snöänglar
kommer knoppar som aldrig brister
verkar solen nästan kylig
faller löven mördande långsamt
fryser skaren hårdare än sten
över det mjuka inre

brinna låga
drömförsvinna

min andpaus
min krockkudde

cirklar på ett papper
var är min röst?

svälj svälj svälj
de kantrade tankefostren
rinner uppåt

ett nedslag,
i en värld där regler bara är meningslösa mallar,
där den förtryckta känslan är ett rop.
ett rop bland stumma träd i en skog av dimma,
befläckad av den mjuka, dövande mossan.
där ropet är jag.
där jag är mossan.

fabricerar mina tårar
skapar ro genom förbittring
staplar tankeklossar på varann
och väntar på att allt ska rasa samman

tar tydliga steg i tanken
från klarhet till klarhet,
men står fortfarande här
och stilla

som en ensam gatlykta
ser jag livsspår passera,
försvinna bort, iväg
och ut i mörkret

men vad är ljuset värt
när tystnade har hämtat andan
och kommer tillbaka
i djupa, giriga vågor

tugga mina lungor
ja, jag äter dig levande
och du med mig
men jag smakade aldrig din doft

den mentala rastlösheten,
som att vara ständigt stillastående i ett vakum,
där friktion och gravitation bara är drömmar om riktning

den svarta klumpen i halsen kan få mig på fall,
närhelst den vill

förväntningarna jag inte visste att jag hade,
söndermalda

en stickande saknad som vaknar,
i gränslandet mellan fantasi och verklighet

det flödar ut på pappret nu.
svart bläck.

fast nej, det flödar inte.
och knogarna vitnar,
i ett grepp kring ingenting.

ändå är det som att tappa greppet.
varje gång.