Jag orkar inte mer.
Jag vill bara bli tömd på luft. Sug ut min luft. Den sista jag har kvar. Snälla.
Jag är så trött på att låtsas som att jag vill det här.
För jag vill inte. Förstår ni inte det? Jag vill inte.
Men det finns ingen blick som möter min. Dom ser över mej. Tittar i pannan och tänker att vi finns här för dej, vi möter dej. Vi möter din trasiga blick. Älskade. I alla fall nästan.
Ni fattar ju inte.
Att ta ifrån mej min myndighet och sätta in gasmask.
Ge konstgjord andning
Att våldta mig!
Ingen tittar på mej längre. Är det här tacken? Tänker dom tacksamma medborgarna. Tacksam för livet familjen kärleken all skit man skadar sej på. Nu har hon ändå gått för långt… att våldta?

JA MEN VAD SKA MAN KALLA DET DÅ?

När ni lägger orden i min mun. När ni tiger ihjäl demonerna tills dom ätit upp allt allt ALLT därinne.
Nu öppnar jag altandörren. Ingen är i rummet. Jag bestämmer över mitt eget liv. Jag låter hellre demonerna våldta mej än att ni ska göra det. Så är det. Mitt val.

Jag går ut och spyr upp allt som fanns.

Har jag någonsin funnits? Jag menar jag som i JAG. Är mina minnen av flickan. med luft under sina regbågsfärgade vingar. med stora ord. starka ord. principer av granit och kraften att lysa upp deras mörker, är verkligen dom minnena mer än idéer, om något, kanske en insikt, kanske bara en tanke som kunde varit?

Jag vet inte det jag.

Vad menar hon? Jag?

Jag som i vaddå? Allt jag ser är bara ben eller för lite ben. smärta eller mindre smärta. och om vingarna nu någonsin fanns så fladdrar de numera på en vind någonstans. en plats bortglömd av allt utom skuggorna. men hon kan fortfarande skratta. när du ser på henne. och du. och du. och gråta kan hon. tyst och utan tårar. Det har hon alltid kunnat. Det enda konstanta.

Det enda konstanta?

Sen hände det att alla ribbor ramlade över dej och du stod kvar i mellanrummet
Och dina ögon förrådde dej. För du vet, ibland hjälper det inte att le.

Jag vet inte vad jag ska göra med all smärta i ögonen på dej.
Du är så vacker. Som en trasig prisma, som reflekterar färger på ett sätt som något helt aldrig kunde göra.
Fastän du faktiskt skulle kunna! Även som hel. Du skiner ju människa!

När jag tar din hand ser jag blod från sekunder då något skrikit sönder din hud
Jag vet att det inte finns något annat att göra
För att överleva måste man döda.
Jag vet det. Och jag gör det hela tiden.
Men det gör så ont. När jag möter det.
..Förstår mina egna demoner men varför du?

Jag hade inga ord. Inte ett enda. Jag kunde bara titta och låta ditt djup möta mitt djup
jag tror knappast det hjälper. Jag kan ju inte ens hjälpa mej själv
försöker säga något, skicka iväg mitt hjärta i sekundsnabb kommunikation
när inget svar kommer vet man inte.

(One of us is gonna die young.)

Tyst. Panik. Blinkande ljus. Öronbedövande pulserande människokroppar.
Och din totala uppgivenhet.

(One of us is gonna die young)

Nu ser Du bara glimtar av de desperat glädjerusiga människorna som skriker från öarna mitt i mördande stora fält av ingenting.

Du älskar det sken de avger. Det lockar dig närmare kanten. Du vill se mer men du kan bara nå dem om du kastar dig ut. De skriker, för de vet att de har din uppmärksamhet.

Du tvekar ändå..

Du har ju hoppat så många gånger förr. Du vet om mördande stora fält av ingenting redan.

Fallet är tidlöst.

(Du tänker att du nog har fallit hela ditt liv.)

Men tidlöst är människornas blodsköpta sken också.
Dom glöder infrarött, kärnkraftsklart, livsfarligt och underbart.

Att falla är relativt. Ljus är konstant.

=Du faller för ljuset.

Idag andas jag igen

Så går det äntligen upp för mej lite grann, allt fint som ni alla har sagt till mej den här veckan. Och kanske en million gånger innan det också. Fastän jag liksom inte har lyssnat. Jag som är en sådan bra lyssnare, som kan bära alla dina ord, och dra dom ur dej bara med en blick från djuphavsdjupa ögon som känner allt det du känner.

Men ändå så kan jag inte lyssna på det där sköra, fina, bärande, bubblande.

Jo jag har lyssnat men inte med hjärtat. Jag förstår vad ni säger, men absolut inte varför. Men så inser jag ju ändå att varför skulle alla ljuga? Egentligen?

Det är inte som The Trueman Show precis. Det kan det faktiskt inte vara. Mitt liv är liksom inte lika roligt att följa som Jim Carreys… så jag försöker tänka lite på det där. På att ni gillar mej faktiskt. På att ni tycker jag är fin faktiskt. och på att flickan som jag ser upp till mycket tycker att JAG skriver bra. Jag? Vet väl inte var jag ska göra med alla fina ord, men ett och ett poppar det upp och nu spricker dom inte som såpbubblorna på festivalerna på ängarna i länderna. Nej för nu håller dom! Och dom svävar upp, upp mot skyn.

Och jag lyfter lite. Svävar några sekunder med dom och idag andas jag igen. Igår var det becksvart-tjockt i strupen, men nu andas jag.

Tack!

du sitter där bara. och det är nästan att vi inte får syn på dej alls. så liten under allt det där sminket, så liten under kläder som visar så mycket. men hade du försökt så kunde ändå aldrig kläder dölja din krossade krossade själ. för du skiner i brutna kristaller, som krossat glas. som krossats igen och igen.

och nu hatar jag. alla dom. jag h a t a r alla som har gjort det här mot dej. som har fått in dig i det mörker där du sitter nu. du skakar och jag håller i dig. jag börjar skaka. inte bara för att du är så nära mej, utan för att allting vaknar djupt nere i mig. jag känner allt du känner. din själ rör min. nu. för jag vet vad det betyder att hata sejsjälv. jag vet vad det är du gör. jag gör samma sak. jag gör inte samma sak. vi försöker på våra håll att leva. en slags kamp för att leva (eller för att dö?) gränsen är tunn. jag vet inte vad vi håller på med. men jag känner det du känner och det gör så fruktansvärt ont. att se dej så här. att se mej så här.

jag hatar alla som fått dej att hata dejsjälv. jag hatar den här bilden du skapat med deras fenomenala hjälp. nu kan ni få mej så lätt. så lätt? skär en bit till av mej. men rör mej i allafall!

du är så vacker under allt det där. kanske även jag är så vacker under allt det här. kanske.

jag förstår mindre och mindre av den här världen. men jag förstår dej nu. här. och det gör fruktansvärt ont.

alla ni andra

alla ni andra som jag älskar så mycket

alla ni som inte bor i min spegel

som inte tittar in i mina ögon med mina ögon

som inte bara ser ett mörker mörker mörker

alla ni andra som jag älskar så jag kan spricka

som jag vill ge allt jag äger

fast jag inget äger

jag äger inget

jag älskar er.

Att säga saker som inte är sant. Att känna saker som inte finns. Att leva tider som känns som ett helt liv och tänka att man har kontrollen. Att man alltid har haft kontroll och alltid kommer att ha det. MITT liv under MIN kontroll MINA egna genomtänkta val.
Och att det inte alls krävs någon kraft att kontrollera sitt ansikte utan att man verkligen visar exakt vad man känner. Så är det något ibland som bara suger med en kraft stark som hat, stark som kärleken livet och döden. (Kanske mest stark som döden.) Det skakar om en i hela alltet i hela alltinget som är en själv och som man fyllt med massor av små lådor av ingenting. I en miljard olika självlysande färger.
Och man tänker en tanke som när man fångar något flyktigt i en öppen hand, eller när en snöflinga lägger sig på ögonlocken, nästan overklig och borta lika fort. Tanken är ändå lika verklig som den sekundens kvarlämnade kyla där på ögonlocken. Man tänker: jag är på väg mot någonting som kommer få mej att gå sönder. Nästan med ett frågetecken efter. Fastän det först känns som det totala konstaterandet. Det är bara det att… Man förstår inte var tanken kommer ifrån.
Jag har nog lyssnat för mycket på deppmusik, tänker man och ursäktar mörkret med musik. Väcker mörkret med musik.
Man ser sej i spegeln, bara för att kolla liksom och ser: jo jag ser likadan ut, allt är som det ska. Ingen fara. Och alla små lådor i miljarder färger, fyllda av ingenting känns inte lika mycket som skakigt tomma lådor längre. Dom ligger stilla nu för jag har sprungit fort nog och än fast man nu mest består av vakuum, så tänker man att lådorna ser ju fina ut i alla fall. Ingen fara. Ingen fara! Luft är lätt. Är man lätt kan man flyga.
Men så drömmer man en dröm.
Jag går sakta genom en mataffär, min varukorg är tom och mina steg är så långsamma så långsamma. All kraft verkar vara slut. Men jag känner mej lätt ändå. Kanske lite sorgset lätt. Men ändå.. lätt. Så får jag syn på mej själv i spegeln, som en överraskning är det, jag hinner inte ordna till något utan ser rakt in i mina avgrundsmörka ögon. Jag är bara skinn och ben. Allt på mej går i gråtoner. Mina ögon sitter djupt och dom är så svarta. jag ser ut att gå sönder av minsta lilla. Jag tänker, en tanke som får mej att förundras, förvånas, jag tänker- jag är på väg att gå sönder…?
NEJ! Det här är inte som det ser ut att vara. Det måste vara något fel. Jag är väl inte så här tom? Och så vaknar man från sin dröm och alla känslor är ändå kvar hur mycket man än blinkar. Och när man ser sej i spegeln är ögonen lika svarta. och man fattar inte alls vart alla ben kom ifrån. Man ville ju bara kunna andas och gilla sej själv kanske lite. Inte tyngas så mycket mot jorden. Kanske är drömmen att nästan lyfta och flyga. Det var väl till himlen vi skulle? Du lovade ju…
Så kommer en dag av totalt förintande kaos, en dag efter många andra likadana, och sen en kväll av skakande skakande lådor, och ätande vakuum och tillslut en räddning. I en moders ögon finns en fråga och ett svar. Att inse själv först. Att se sej själv genom en moders ögon. Att sluta, stanna upp det här loppet med dödens hundar jagandes i hälarna och att inse: Jag säger saker som inte är sant. Det var aldrig min mening att ljuga. Men det verkar faktiskt vara så, att jag säger saker som inte är sant…