Julen har kommit och det har blivit kallare. Men inte så mycket kallare, det vet alla vid det här laget – klimat, klimat, klimat. Stor grej, det där. Smarta människor vet att det är av stor negativ betydelse att klimatet förändras, men de vet också att det dels inte löses genom att göra det till ett för individen frivilligt val att bättra på problemet, och dels att det finns värre saker vad gäller miljön än klimatet (vi är för många och tar upp oproportionerligt mycket yta, vi förorenar betydligt mer än luften, vi utrotar djur- och växtarter hit och dit o.s.v.). Men för att folk i gemen skall kunna vakna upp till sådana insikter krävs effektiv information, och det är här samhället har svårt att komma någon vart. Det råder inflation i informationsdjungeln.

Det som oroar mig är den tendens vi märker att klimatfrågan blåses upp i media till oerhörda proportioner, men varningssignalen urvattnas bortom det kontrollerbara. Det jag menar är att framför allt Aftonbladet och Expressen – men egentligen alla populära nyhetstidningar – drivit ett så absurt sensationsmakeri kring andra egentligen helt triviala företeelser att när en händelse faktiskt kräver stora rubriker, så kommer ingen att reagera. När tabloiderna väl lyder “Jorden går under i morgon” (och de faktiskt menar det) så är det “business as usual” för gemene man. För att följa ämnet: när det står att vi verkligen måste ta tag i miljöproblemen, så är det ingen som tar det på riktigt allvar. Det är ungefär som när priserna konstant ligger på 99:90 kronor, aldrig den jämna hundralappen: till slut anpassar sig folk till detta stormarknadernas sätt att lura människor till att köpa till ett “billigare” pris, att man i sitt sinne per automatik lägger till de tio sista örena och nästan instinktivt omvandlar alla “99:90” till “100”. När någon väl ser ett jämnt pris känns det väldigt konstigt och ser förstås alldeles för mycket ut. Sådant säljer inte.

Det är bedrövligt, men folk vänjer sig. Det är förstås någonting fullt naturligt och har säkerligen varit en viktig del i artens överlevnad, men det att vänja sig kan som vi ser lika gärna fungera på ett synnerligen kontraproduktivt sätt. Man vänjer sig vid skvallerpressens rubriker tills det blir vardagsmat, man vänjer sig vid alarmen tills de blir en del av vår vardagliga ljudbild. Vår naturliga instinkt att reagera särskilt mycket på starka intryck vad gäller färg, ljud, dofter och annat har helt dränkts i ett myller av reklamskyltar, borrmaskiner och parfymer, så pass att vi lärt oss att inte längre ta någon större notis om det överflöd som omringar oss. Den mänskliga hjärnan är ett fantastiskt flexibelt organ, på gott och ont. Även när informationen vi tar in i sig är intensiv, så spelar det ingen roll eftersom mottagaren är avtrubbad, och så länge vi får lika många eller fler intryck som innehåller information om de senaste händelserna i populära tv-serier, om popdivors relationsproblem och annat av mindre väsentligt innehåll. Avtrubbningen är farlig för oss på det sätt att vi får svårare att upfatta verkligheten som den är; våra sinnens precision försämras som under ett slags berusning.

Finns det då någon lösning till detta dilemma? Naturligtvis finns inte problemet över huvud taget i ett samhälle byggt på vettigare premisser, men då detta måste tillhöra framtiden, är det förstås en tillfällig lösning vi är ute efter här, en som låter den enskilde individen att så att säga “stå ut tills vidare”. Problemet har blivit en oundviklig del av samhället vi lever i och andningshålen är få, men kanske är det dessa andningshål som är vår enda hjälp för att vi inte skall bli avtrubbade. Titta bort från tv- eller datorskärmen ibland, spring ut i skogen och ta en paus från allt samhället ger och upplev den “naturliga naturen” ett tag. Kom sedan in igen och märk hur det som kanske blivit en vana och verkat normalt faktiskt är en enda galenskap. Avbrotten behövs regelbundet för att kunna bli den sunda människa som kommer “utifrån” och ser vansinnet, ungefär som barnen som ser kejsarens nya kläder.

Julafton bjuder på mycket fint, men man kan kanske inte begära att släkten inte sätter på dumburken någon gång under kvällen. Nu skall vi demonisera, men när sådant där händer och den positiva gemenskapen utbyts i kollektiv dårskap, kan det vara både skönt och nyttigt att ensam ge sig ut i vintermörkret, tvätta av sig dårskapen, andas in, hålla andan för att sedan åter ge sig in i myllret vi kallar civilisation. Det falska leendet kan utbytas i mer uppriktighet när man har med sig ett nattligt äventyrs erfarenheter i sinnet, även om man nu inte ler åt samma saker.

God jul!

När man ser mönster i naturen och förstår att allt hänger samman på ett eller annat sätt, är det inte konstigt om man vill få en relation till sin omvärld. Detta är relationen till något större, och kan om man vill vara detsamma som Gud. Gud blir då något som vi kan kalla den planritning som utgör verkligheten.

Den här relationen är meningsfull eftersom den ger att man aktivt känner sig som en del i alltings sammanhang. Jag har svårt att tro att någon människa mår bra av att vara isolerad från den värld hon befinner sig i. När man ser mönster i något, så gör det i princip att man förstår. Det är som ett IQ-test: när man ser mönstret, sammanhanget mellan figurerna, så kan man kryssa i rätt alternativ. På samma sätt förstår man naturen om man uppfattar dess sammanhang, och mönstren blir då det abstrakta sätt på vilket vi kan “kommunicera” med eller “gripa” vår omvärld.

Exempel på dessa naturens mönster kan vara upprepningen i hur allting levande föds och dör. Det verkar ganska väsentligt för hur världen omkring mig fungerar, och eftersom världen och dess funktion påverkar mig och mina medmänniskor vare sig jag vill det eller inte, så är det därför viktigt att så att säga betona det här sambandet i naturen genom att på något vis omvandla den till en lärosats eller ritual. En lärosats för att det ger mig teoretisk kunskap om hur allt hänger ihop, och en ritual för att ge mig själv en mental försäkran om att jag är en del av hela det här sammanhanget.

Kan man då använda så kallade heliga skrifter i allt det här? Jo då, en hel del sakralt material från antiken har i mångt och mycket gått ut på att försöka formulera hur hela världen hänger ihop, och där kan man mycket väl få råd i form av metaforer och dylikt. Men kanske är det inte att föredra att hålla sig till en enda skrift; de vettigaste sakrala författarna lär knappast ha haft som utgångspunkt att bara hans lära gäller, utan måste ha insett att deras skrifter bara är en hjälp av många på vägen i sökandet efter verkligheten, ett av många förslag på hur man kan se vår värld.

Att detta är ett typiskt, gudslängtande symptom från ett postmodernt, skepticistiskt samhälle, som har upplevt både religion och vetenskapsdyrkan är nog ganska tydligt. Men tills vidare tror jag det håller som kompensation för vår döde Gud. Jag vill däremot gärna tro på en gudavärld som motsvarar den tro, de förhoppningar och de ideal som ett sunt samhälle representerar, men det samhället ligger för framtiden. Tills vidare – när vi inte kan tillåta oss tro på något eftersom vi egentligen inte har ett samhälle som kan införliva något sådant – kan dock en placebogud av den här typen komma väl till pass.

Just nu känns ritualerna döda, meningslösa och mer eller mindre påtvingade, och “tradition” låter bara otrevligt. Men pumpar man in “nytt blod” i både gamla och nya ritualer, så blir det både meningsfullt och förbaskat kul. Därför kan det helt plötsligt bli viktigt för familjer att utforma något lite eget under högtiderna. Min släkt har till exempel börjat strunta helt i Kalle Anka på julaftnarna och i stället ersatt det med ett slags visdomstimmar med “de äldre”, där resten av släkten får höra från mor- eller farföräldrar om hur det var “förr”. Och på så sätt får man ju ett slags koppling till det förflutna, vari mitt eget kött och blod är förankrat. Det känns meningsfullt och är dessutom lärorikt. Den där isoleringen från omvärlden känns lite mer avlägsen och inlemmandet av sig själv i helheten känns mer påtaglig. En del kanske gärna vill hålla högtiderna mer statiskt och hålla sig efter ett “sant” sätt att fira dem och inte experimentera och töja på gränserna på det att vi inte skall bryta bandet mellan oss och våra avlägsna förfäder, som någon gång började fira jul, midsommar och så vidare. Men då finns en risk att vi gör medel till mål, och även om det är viktigt att vi känner gemenskap och koppling till ett så avlägset förflutet, så ligger samtidigt en ocean av antitradition emellan oss, som på ett eller annat sätt förvrängt ritualer så väl som vårt förhållande till dem. Min misstanke är att vi så att säga måste börja om i småskolan och låta högtiderna få en ny mening, en som faktiskt tjänar oss här och nu.

När nyheten om skolskjutningen i Finland når oss, förvandlas vi omedelbart till känslomässiga frågetecken: “Gud vad hemskt, hur kunde detta ske?” Vi ställer oss denna fråga eftersom vi har levt våra liv i förnekelse av det uppenbara. Sovande, drömmande, hasar vi oss livlöst fram från akademiska institut och byråkratiska kontor, till tv-soffan och lugnet. Genom våra sociala miljöer där vi enhälligt kan fastställa vår egen verklighet – som bygger på en tilltro på individuell frihet, global jämlikhet och självreglerande finans – bygger vi upp ett luftslott av ofattbara proportioner. Tills en 18-årig student avlossar skott på sin skola och lämnar oss med åtta döda och tio skadade.

Vi är som tagna på sängen för att vårt moderna luftslott är punkterat. När Pekka-Eric Auvinen hotade sina medmänniskor med pistol, ställde han samtidigt vårt nutida samhälle mot väggen. Han bröt genom den glasvägg, de illusioner och föreställningar som de flesta av oss har tagit för givet: att Allting Är Bra. Att vårt samhälle går i rätt riktning. Att vi lever för någonting meningsfullt. Att vi har ideal att uppfylla. Att vi tar hand om vår miljö och vår kultur. Att vi förvaltar den kunskap som utvecklats under tusentals år. Att vi lever ansvarsfullt och agerar som föredömen för våra barn.

Om vi ställer oss dessa antaganden som frågor och ständigt får negativa svar, har vi bara två utvägar: antingen ser vi klart på situationen och gör vad vi kan för att förbättra den, eller så kryper vi längre in i oss själva och gömmer oss från en skrämmande och otäck värld – en värld som vi själva har varit delaktiga i att bygga upp och försvara. Pekka-Erik var en ung man som hade djupstuderat vårt samhälle på gräsrotsnivå: han hade sedan länge sett igenom de dolda mekanismerna bakom vårt “fria” statsskick, vår dysgeniska utveckling, vår masspsykologi och vår ohejdade exploatering av naturen. Och han valde att ställa sig utanför.

Pekka-Eric var influerad av en finsk miljöaktivist vid namn Pentti Linkola. Linkola anser att de flesta människor i vårt samhälle instinktivt agerar själviskt och är oförmögna att tänka utanför sin omedelbara existens. Därför hävdar han att vårt moderna demokratiska konsumtionssystem inte är hållbart för vare sig oss själva eller vår miljö. Allting i vårt samhälle centreras kring temporära nöjen och själviska begär, vilket får långsiktiga konsekvenser för framtiden.

Linkola och Auvinen pekar här på ett mönster: för att undvika att en civilisation reducerar sig själv till ett mållöst massvälde av konsumtion och exploatering, måste vi skapa högre principer och ideal att leva för, som tvingar oss att se förbi vår egen relativt betydelselösa tillvaro och se på livet som en helhet. Genom ledarskap och upprätthållande av dessa principer, penetrerar vi den grundläggande själviskhet som vårt konsumtionssamhälle i grunden är baserat på.

I ett demokratiskt samhälle utgår vi från individen. Vilket parti röstar vi på? Det som vi själva tjänar mest på. Men eftersom alla individer inte kan få sin vilja fram, uppstår konflikter kring hur samhället ska styras. Resultatet blir att vi saknar riktning och mål för hur vi ska leva och hur utvecklingen ska se ut. Kultur blir marknadsekonomi, gemenskap blir egoism och natur blir föremål för vinstspekulationer. Vi har skapat ett system utan ledarskap; de som håller i trådarna är rika lobbygrupper och oligarker, som styr massmedia och talar om för oss vad vi ska rösta på härnäst. Friheten är en återvändsgränd, en billig ursäkt för att fortsätta exploatera.

Vad Linkola och Auvinen vill säga oss är följande: Vi är för många människor på den här planeten och utan konsensus över hur vi ska leva, kommer konsekvenserna av den här röran att sluta i ekologisk katastrof. Det handlar inte bara om växthuseffekten, utan om skogsavverkning, industriellt avfall, brist på sötvatten och mat, grönområden som ersätts med betongdjungler och en mängd sjukdomar som sprids via kemikalierna i vad vi äter. Vi förpestar vår egen omgivning och drivs framåt av vår själviskhet och oförmåga att se längre än näsan räcker, vilket resulterar i en ond cirkel av våld, kriminalitet, korruption och hyckleri.

Därför reagerar vi så starkt när en händelse som den i Jokela plötsligt inträffar. Vi vaknar upp från vår slummer och tvingas möta verkligheten så som den verkligen är: kall och hänsynslös. Vi inser vilka enorma problem vi har skapat för oss själva, och vi förstår Pekka-Eric delvis som en produkt av vårt eget samhälle. En skolmassaker är inte bara en tragedi för de offer som var inblandade, utan en global tragedi, eftersom den pekar på att någonting inte stämmer. Precis som kulturella konflikter, försämrad folkhälsa och smutsig miljö, reflekterar vår värld hur vi lever. Om vi tycker att vad som hände i Jokela är otäckt, beror det på att vår värld är otäck.

Det blir därför absurt att skylla allting på andra faktorer, som att Pekka-Eric var mentalt störd, sjuk, mobbad etc. Dessa är konstruerade argument för att slippa ta itu med verkligheten vi lever i. Men vad denna skolmassaker lär oss är just detta: vi kan inte fly eftersom det inte finns någon “säker” bubbla där vi kan distansera oss från de ökade problemen i vårt samhälle. Vi är alla del av det här systemet, och om vi tycker att utvecklingen går åt fel håll, är det vi som bär det slutgiltiga ansvaret att styra det på rätt kurs igen. Vi är inte gudar, men som människor har vi möjlighet att skapa förändring, och just en sådan radikal förändring krävs i dag.

Trots den allmänna uppfattningen om att demokrati ger makten åt folket, har detta samhälle ironiskt nog passiviserat oss till den grad att vi inte längre tror på oss själva. Men skymningstiden innebär inte automatiskt att det är dags att gå och lägga sig – tvärtom, vi måste tillsammans göra allt för att sträva mot ljuset och sanningen. Om vi misslyckas kommer vi att sjunka ner till samma nivå som tredje världen och leva våra liv i ständig misär. Om vi lyckas, säkrar vi framtiden för våra efterkommande, så att även de en dag får en chans att uppleva det vackra och värdefulla i delaktigheten av livet på vår planet.

Många har nog stött på fenomenet: folk som springer runt och viftar med svenska flaggan i tid och otid, går omkring i tröjor med hornförsedda vikingar, bär torshammare runt halsen och lyssnar på rockmusik med hockeykörer som vrålar fosterländska klichéer. Det är ofta så här bottenskrapet i de nationalistiska leden ser ut. På ett högre plan inom nationalismen ser vi ändå en liknande tendens: människor som hellre ger sig i kast med att upptäcka Hedningarna och Hugo Alfvén än att slentrianlyssna på internationellt erkända klassiker såsom Beethoven och Morbid Angel, som hellre undersöker Carl Larssons målningar än dreglar över Rembrandts verk, och som envisas med att läsa mer Strindberg än Shakespeare.

Det är inte särskilt märkligt om man tycker att det verkar krystat. För det är krystat. Det tycks helt enkelt inte naturligt att klämma fram fosterlandskänslor som på beställning, att i varje situation fråga sig hur det ena eller andra förhåller sig till “det sant svenska”, att vid varje socialt tillfälle passa på att propagera för nationella ideal o.s.v. Så beter sig helt enkelt inte en normal människa.

Men vi får ha en viktig sak i åtanke: vi befinner oss heller inte i vad jag skulle kalla en normal situation. Trenden de senaste århundradena har pekat mot paradoxen mellan kollektiv och individ, som i slutändan betytt att man fullständigt ryckts med rötterna från sin härkomst och omplanterats i något slags surrogatfamilj, “sponsrad” av de företag som tjänar på hela fenomenet. Nog för att vi har ett modernt ideal som säger att vi skall komma överens och vara “tillsammans”, men det handlar knappast om kultur, snarare om en Alfons Åberg-inspirerad överenskommelse om att man inte vill slåss. Det är “Lagen”; så länge man håller sig inom gränserna för den, så står det en fritt att uppfylla vårt samhälles andra ideal: individualismen. I praktiken går det ut på att man flyttar hemifrån så tidigt som möjligt, sätter sina äldre på pensionärshem och sitter själv och tittar på tv tills man undrar vart livet tog vägen. Så jag kan nog med viss rätt hävda att icke-nationalister inte beter sig särskilt normalt heller, helt enkelt av den anledningen att man fullkomligt lagt sin kultur åt sidan.

Och vad blir då den vanligaste reaktionen hos människor som tycker att livet då blir meningslöst, och vill återskapa en identitet? Jo, den tar sig oftast uttryck i de nästan överdrivna fosterlandskänslorna, i ytliga attribut eller kulturella upptäcktsfärder beroende på ambition. Som så ofta med reaktioner, så fungerar just denna som ett sätt att bygga upp en motvikt till det totala vakuum som bl.a. individualismen lyckats skapa. Min uppfattning är att man i betydligt äldre tider inte var särskilt nationalistiska, helt enkelt för att det inte behövdes: kulturen fanns överallt och utövades utan att man behövde påminnas om det. När det där naturliga förhållandet sedan försvinner allt mer, skall man inte förvånas över om man känner att något saknas och man gärna vill ge sig ut att söka efter det.

(Individualism, förresten: Inget ont om stora personligheter – tvärtom – men att behöva individualismen för att göra sig “stor” eller “fri” eller vad man nu vill, tycks liksom motsäga hela idén med personlighet.)

Nationalismen kan alltså ofta verka lite ansträngd, men som förklarats så har beteendet en funktion skapad ur en nödvändighet. Många svenskar i dag tycks inte ha någon som helst relation till sitt förflutna eller sin kultur mer än som paketerad underhållning, och i längden kan det inte båda gott, vare sig man nu är nationalist, kommunist, liberal eller annat. Vi behöver definitivt inte vifta med flaggor (det är mestadels både krystat och meningslöst), men att dels förstå och framför allt att utöva sin egen kultur, ja, det behöver vi. En del av kulturen kommer till oss nästan per automatik, som t.ex. midsommar, men för att få mer än så måste vi anstränga oss lite, och det är hela min poäng: Vår kultur ligger inte längre naturligt i vardagen, så om man är mer intresserad av kultur än av pengar, så får man ge sig ut att upptäcka. Oavsett hur krystad det kan få en att verka.

En simpel tes lyder: När människan inte längre orkar med att möta verklighetens förutsättningar och krav, sjunker hon långsamt inåt och söker att uppfinna en egen värld där brister blir till resurser och misslyckanden förvandlas till positiva egenskaper. Detta beteende är till sin grund högst naturligt och mänskligt, både som försvarsmekanism och som utgångspunkt för hur vi hanterar vår omvärld. Att lyckas med något i livet kräver minimal friktion mellan de planer och idéer vi bildar oss i vårt medvetande och den gemensamma verklighetens regelsystem, där vi testar våra beräkningar och ser var resultatet landar. Misslyckas vi blir vi inte sällan besvikna på oss själva, vilket leder till att vi tvingas tänka om för att uppnå bättre resultat.

Problemet uppstår när vi beslutar oss för att ge upp och byta ut vår idealism mot apati och likgiltighet. Det finns ingenting så självdestruktivt och kontraproduktivt i existentiell väg som den obevekliga apatin inför livets möjligheter. När vi inte längre känner oss kapabla att tro på våra egna idéer och känslor, förlorar vi automatiskt kontakten med det verkliga medvetandet, d.v.s. livets övergripande kontinuitet, och ersätter det med ett neurotiskt beteende för att försöka gottgöra våra egna misslyckanden. Fastän detta till en början kan låta otänkbart, är det i dagens moderna samhälle så vanligt, att resignationen har blivit den motiverande faktorn för våra handlingar och värderingar.

De flesta av oss lade märke till detta redan under skoltiden. Det fanns alltid ett par bråkstakar som i brist på intelligens, självförtroende och vägledning i livet grupperade sig och gjorde rasterna sura för dem som råkade befinna sig i deras väg. Mobbning, trakasserier och glåpord blev vardagen för personer som på ett eller annat sätt inte passade in i de sociala normerna och trenderna. En blandning av brist på reell makt, en hopplös framtid och inte sällan en produkt av föräldrar med dåliga anlag gav upphov till dessa små skolmonster som alltid fann ett sätt att plåga andra för att själva må bra. I dag driver de omkring på lagerlokaler och sorterar barnleksaker eller rensar rabatterna i kommunen. Falsk makt leder till falska förhoppningar.

Ofta består apatin av en oförmåga att acceptera sin livssituation och gå vidare med den. Människor som inte är beredda att bearbeta dåliga erfarenheter, mardrömmar eller svagheter, gör oftast allt för att dölja dem, vilket i slutändan ger upphov till en rädsla inför den egna underlägsenheten. Därför upprätthålls balansen i den sociala samvaron genom påhittade roller där vi enkelt kan skjutsa in vilken dåre som helst, oavsett om det leder till ett neurotiskt samhälle utan genomtänkta värderingar och mål. Idioten känner sig hotad av de få intelligenta som kan ge svar på tal och bestämmer sig därför för att tysta ner dem med kvantitativa medel: så föds demokratin. Detta system bygger på en politisk likgiltighet inför kollektivt ansvar. Eftersom samhället inte ställer några krav på sina medborgare utan bara vill hålla dem i schack via utilitaristiska funktioner som TV, alkohol och akademiska arbeten, sjunker befolkningen in i en drömvärld där individen inte längre känner ett engagemang gentemot landet och kulturen som helhet. Vi förvandlas till apatiska “apor med bilnycklar” och klappar varandra på axeln inför nästa valsäsong: “Det blir nog bättre ska du se…”

Men det blir det aldrig, för apatin tar över och pacificerar oss. Vi släpper taget om allt det som våra förfäder gav sina liv för att upprätthålla: lag och ordning, civilkurage, folklig gemenskap, kulturell samhörighet, samarbetsförmåga och kreativitet. De flesta ser ingen anledning till att förändra ett samhälle som så uppenbart håller på att dekonstruera sig självt medan rika oligarker och mäktiga lobbygrupper styr alla informationskanaler och håller oss lugna med förströelser som stillar vårt lättroade ego. Vi har lyckats arkivera hela mänsklighetens historia, men trots det förstår vi fortfarande inte innebörden av vad den romerska skalden Juvenalis kallade “bröd och skådespel”: ett dekadent samhälle roar massorna medan en korrupt regim exploaterar samma människor och förvandlar dem sakta men säkert till slavar under sina egna själviska begär.

Häri finner vi en intressant koppling mellan apati och egoism: Misslyckande innebär sänkt självförtroende, vilket människan rent instinktivt har behov av att balansera upp. Resultatet blir en egotripp där vi berömmer oss själva, utan att faktiskt ha uträttat någonting. Det känns bra att skratta åt någon som ramlar och slår sig eftersom det inger illusionen om att fokus förflyttas från oss själva till offret, fastän det egentligen bara är vi som har bestämt oss för att gräva huvudet i sanden och dra en handtralla. Likaledes finner man ofta människor som motiveras av en rädsla att bemöta sina egna fel och brister. De dyker exempelvis upp som politiskt korrekta vänsteranhängare som gärna gråter sig fördärvade över minoritetsfrågor och maktstrukturer eftersom de då får chansen att “ge tillbaka” mot individer eller grupper som råkar befinna sig i överläge. Det hela urartar inte sällan i en religiös häxjakt efter dem som är rika, mäktiga, starka, smarta eller på andra sätt “överlägsna”. Högerkanten i sin tur bygger sina idéer på en uppfattning om den okränkbara individen, som aldrig får kritiseras, värderas eller skadas eftersom det effektivt döljer vår vetskap om hur obetydliga, hopplösa och misslyckade de flesta människor i dag egentligen är.

Alla dessa moderna teorier är sociala konstruktioner som fyller ett psykologiskt ändamål: att skapa en parallell värld där vi människor är ofelbara – just därför att vi är så pass bräckliga och ointressanta sett ur ett större perspektiv. Försvarsmekanismen att försöka igen och inte ge upp har därför övergått till att försvara egot mot verkligheten och dess krav på oss som individer. Det är med den insikten som allting nu plötsligt klarnar: vi kan inte fly från vår oundvikliga relation till världen i stort. Om vi misslyckas är det naturligt, men att för den sakens skull ge upp är detsamma som att paradoxalt nog förstora upp sitt ego gentemot verkligheten och göra den till en moralisk-emotionell gud. Det krävs inte ett geni för att förstå vansinnet i denna tankeprocess.

Hur undviker vi den moderna egotrippen? Hur bör vi hantera våra depressioner och vår apati? En god vän ställde mig en gång en träffande fråga: Är det så att vi alla medvetet styr kosmos, eller styr kosmos’ medvetande oss? Mitt svar är att vi är delar av en organisk helhetssjäl, som innefattar olika förutsättningar, verkningar och lagar, och det är inom dessa ramar som vi har utrymme att förändra saker och ting. Detta svar är det mest troliga och realistiska, för det förutsätter både att den liberala tron på individuell “frihet” är en illusion, samtidigt som den påpekar att determinism och livets gång inte bör ses som ett fängelse, utan som en grogrund för något som vi i viss mån kan styra och agera utifrån. Vi är varken fria andar eller fängslade råttor, utan människor, och det är vår aktiva delaktighet i livet som definierar denna kosmiska balans. Hatar man livet så hatar man förutsättningarna för vad vi är. Att fly in i sitt eget skådespel och där bli toffelhjälte under applåderna från en tom publik, skiljer sig inte mycket från att resignera inför livet och vandra omkring som en hjärndöd zombie. Båda fall leder till en ohälsosam och nedbrytande egoism.

Man flyr inte misslyckanden genom att fly livet. För att förändra sin syn på omvärlden måste man börja med sig själv. Ingenting runt omkring oss verkar genom någon magisk perfektion, utan bygger på ett naturligt urval av idéer och processer. Om detta inte var fallet och allting var jämlikt, skulle förändring aldrig kunna ske. Inte det dåliga, utan det sämre, är det som sållas ut från det bättre och högre. För många är detta en kall, biologisk självklarhet som inte nödvändigtvis botar depression, eftersom det inte berör det existentiella mer än på ett teoretiskt plan. Se det så här: Denna urvalsprocess har i sig inget intrinsikalt värde. Det är därmed upp till dig som nihilist att själva bilda dig en uppfattning om den. Om du älskar livet och existensen, älskar du även urvalsprocessen varpå den bygger. Således kommer du till slutsatsen att det känns rätt att tycka om den och finna den meningsfull; erfarenheten och upplevelsen av just denna process blir det centrala i att leva ett realistiskt och meningsfullt liv.

Plötsligt förändras hela vår världsbild. Det finns inte längre någon anledning till att slita sig i håret över ett brutet förhållande eller en ignorant folkmassa utan vägledning. Allt det otäcka och otänkbara ingår i den större existens som vi är en naturlig del av. Det idiotiska och misslyckade vidmakthåller sina negativa implikationer, men vi är inte längre bundna vid en apati inför dess destruktivitet. Vi kan hoppa i sjön med kläder på eller störta en regering vid makten, utan att vare sig moraliskt eller känslomässigt fördöma oss själva som hopplösa. För så fort vi gör det, faller vi genast tillbaka till samma dilemma: den negativa fokusen på oss själva och vad vi har gjort fel.

Den känslomässiga förståelsen växer i takt med den teoretiska och praktiska. Hur många deprimerade personer har inte försökt dränka sig i sprit och dålig poesi, för att finna att det hela bara ger upphov till en ond cirkel, som titt som tätt slutar i att man lämnar livet genom ett pistolskott? Misstaget där har varit att man inte funnit en väg ut, och den enda vägen ut är att återknyta sitt ego till verkligheten igen. Detta gör man inte genom artificiella medel som droger och irrläror, utan genom att utföra något teoretiskt eller praktiskt arbete som vi finner meningsfullt och nyttigt. Detta tvingar oss nämligen automatiskt att tänka efter vilka vi är och vad vi är bra på. Vi rannsakar oss själva efter positiva egenskaper som kan komma till nytta och inte sällan finner vi att vårt arbete delar en gemensam funktion med existensen i stort. Det kan räcka med att plantera och vårda en växt för att inse dess större betydelse i hänseende av en hel planet. Det lilla egot är inte längre en ensam gud i ett vakuum, utan en obetydlig men samtidigt pragmatisk del av något större. Vi är inte viktiga, men det vi skapar reflekterar vad som är viktigt, vilket tilldelar oss en funktion i livets organiska system.

Nihilism bekräftar detta perspektiv på oss själva och vår omvärld genom att riva ner alla mentala murar som håller oss fångna. Vissa människor tycker om att trycka ner sig själva, speciellt inför andra, för att någon ska tycka synd om dem. Livet tycker inte synd om någon, det saknar den egenskapen. Därför finner vi oss ofta ensamma när det väl gäller. Människor som flyr dåliga relationer genom att hoppa i säng med sin granne kommer till sist att lägga sig i en tom, kall säng utan vare sig empati eller kärlek. Människor som ljuger och bedrar sina närmaste blir en dag själva blåsta på kuppen och lämnas ensamma för alltid. Människor som trycker ner andra för att själva må bra kan bara upprätthålla en inbillad makt så länge någon inte punkterar ballongen genom att slå tillbaka med samma medel. Människor som gömmer sig bakom pengar och social status lever livet medan falska hierarkier råder, men när ridån går ner tillsammans med glamour, lyxbilar och kändisskap är det samma gamla ansikte vi möts av i spegeln. Livets egen reflektion av oss själva ljuger aldrig.

För vissa kommer tyngden av detta att bli för stor och leda till dödlig utgång. Men för oss som väljer att stanna kvar och aktivt älska den gåva vi har tilldelats av våra föräldrar, kommer livet i verkligheten att gå vidare. Den naturliga urvalsprocessen fortsätter och de som inte pallar trycket går under. Så är livet, och även om det säkerligen finns miljontals människor utan självinsikt, som skulle vara beredda att gå över lik för att ändra på det, kommer de alltid att misslyckas. De är livets förlorare därför att de vägrar att spela efter livets regler. Deras insisterande på hur viktiga, speciella och betydelsefulla vi alla är och hur vi därför bör revoltera mot det som kränker oss, tilltalar bara de personer som sitter på klöver tre men i hemlighet drömmer om att en dag få vinna över alla med spader ess. Tyvärr tillhör inte framtiden önsketänkarna; den tillhör visionärerna som insett att vi måste agera utifrån det vi tror på. Lyckas vi fullfölja det, har vi livet självt på vår sida, som tidlöst bekräftar sanningen bakom framgång: att finna sin plats i den kosmiska hierarkin och förena sitt medvetande med det oändligt stora och eviga.

Under tidig medeltid fram till renässansen, genomgick Sverige en rad kritiska förändringar i det politiska och kulturella livet, som kom att skapa, formge och förändra arketypen för en svensk nationalstat, vilket skulle få direkta följder för de intilliggande nordiska länderna. Utan dessa reformer som successivt trädde i kraft för att stärka den monarkiska ställningen i Europa, skulle mycket av det som vi i dag kallar “nation” och “enighet” vara tomma begrepp utan innebörd. För att förstå vad som hände under denna oroliga tid i Norden måste vi förflytta oss bakåt i historien, närmare bestämt till tiden då de gamla hedniska landskapen höll på att enas till ett gemensamt kristet rike.

Från bysamhälle till kungarike

Efter att ha blivit överfallen av sjörövare ute på Östersjön hade den kristna missionären Ansgar år 829 begett sig till staden Birka för att förkunna en ny tro. Det gick så bra att kejsaren utsåg Norden till ett nytt missionsområde, med Hamburg som ärkebiskopsdöme – Ansgar själv blev ärkebiskop. Bara c:a 15 år senare utbröt en revolt där vikingar brände ner allt i sin väg, inklusive Hamburg. Missionsdrömmen om ett kristet Norden slogs i spillror och prästerna flydde hals över huvud. Men trots att Ansgar hann gå bort innan han fick uppleva ett organiserat kristet Sverige, fortsatte missionärerna att integrera kristna idéer och traditioner i lokalbefolkningens kultur. Idéerna spred sig och prästerna vände sig nu till det skikt av samhället som hade mest makt: kungarna.

Det är svårt att uppskatta vilka faktorer som huvudsakligen bidrog till den slutgiltiga kristna omvändelsen, men kombinationen av en kyrka som organiserade sig och ihärdigt förkunnade den nya tron, tillsammans med de löftesrika orden om ett friare samhälle där exempelvis trälar kunde köpa sig fria och kvinnor sakta men säkert skulle få arvsrätt och ett mera rättvist äktenskap, ledde säkerligen fram till den slutliga segern över hedendomen. Ättesamhällets traditionella syn på makt, egendom och arv övergick till ett framväxande rättsväsende, som genom kristna kungar som Birger Jarl och Magnus Ladulås skulle komma att ersätta de gamla landskapslagarna.

Kyrkan och kungamakten insåg fördelen med ett politiskt och religiöst samarbete; den katolska kyrkan kunde fortsätta att stärka sin ställning i Europa medan kungarna fick möjlighet att ena flera mindre byar till ett större, gemensamt rike, vilket innebar makt och rikedom. Byarna förvandlades till socknar och de olika landskapen enades till vad som höll på att bli en nation. Den rättsliga konsensus som växte fram vilade samtidigt på en central, religiös världsåskådning som kyrkan stod för. De gamla hedniska samhällena där varje by löd under lokala riter och traditioner smälte samman och centraliserades i den mån det var möjligt.

Riket expanderade genom fortsatt missionsverksamhet. Bland annat lyckades Finland bli en del av det tidiga svenska riket, som poängterade vikten av handelsförbindelser under denna tid. Makt var en sak, men utan naturresurser och goda förbindelser med andra länder stod landet utan viktiga råvaror som t.ex. salt. Med ett växande rike krävdes även en ny makt som såg till att de nationella lagarna följdes och skatterna drevs in. Stormännen kom därför att växa sig mäktigare och övergick till en krigarkast vars uppgift blev att försvara och upprätthålla säkerheten i landet.

Efter det att digerdöden härjat i Norden och befolkningen krympt till endast en bråkdel av vad den tidigare varit, började saker hända. När Magnus Eriksson år 1335 förklarades myndig kung i Sverige, hade den effektiva utrikespolitiken skänkt honom Finland, Norge, Skåne och Blekinge. Lösensumman för att betala Skånelandskapen var enorm och det blev därför till att låna av kyrkan. Staten blev utfattig och det dröjde inte länge förrän folket började göra uppror mot det kraftiga skattetrycket. Balansen mellan kung och kyrka hade visat sig vara bräckligare än man först trott: den katolska kyrkan var inte bara en religiös samlingspunkt, som kungen hur som helst kunde utnyttja för egenvärv, utan samtidigt en mäktig politisk och ekonomisk institution. Kyrkan betalade inte skatt, men tjänade desto mer på det så kallade “tiondet”, vilket innebar att bönderna var tvungna att lämna ifrån sig en tiondel av jordbruksproduktionen till kyrkan.

Dig, Herre, tillhör storhet och makt och härlighet och glans och majestät, ja, allt i himlen och på jorden. Ditt är riket, Herre, och du är den upphöjde härskaren över allting. – (1 Krön. 29:11)

Nu var kyrkan rik, men både kung och folk utfattigt. Den danske regenten Valdemar Atterdag såg sin chans och tog genast tillbaka de skånska landskapen. Han fortsatte därefter mot Gotlands Visby och utkrävde skatt från borgarna som betalning för att förhindra plundring. Magnus Erikssons tid som kung var över och de svenska stormännen bestämde sig för att ersätta honom med Magnus’ systerson Albrekt av Mecklenburg. Det gick dock inte så bra som han hade hoppats. Bönderna utgjorde fortfarande en mäktig kraft när de väl ansåg sig behandlas orättvist, och Albrekts tyska skattefogdar blev till sist en sådan press på de svenska bönderna att även stormännen allierade sig med folket och reste sig mot den tyska kungen. Magnus Erikssons landslag var tydlig: Sverige skulle styras av inländska män – inte främlingar. När Atterdags dotter Margareta till sist vann en strid mot Albrekt, hyllades hon som den nya drottningen i landet. De tre nordiska länderna befann sig nu under samma regent och den nordiska samarbetstanken som Magnus alltid hade förespråkat, höll nu på att bli verklighet.

Union och sammanbrott

År 1397 inleddes en samnordisk kongress i Kalmar. Läget var kritiskt: Stockholm och Åbo låg i danskarnas händer. Drottning Margareta utnämnde sin systers dotterson, Erik av Pommern, till ny kung över Sverige, Danmark och Norge. En union bildades således mellan dessa länder och endast en ledare hade rätt att regera över det nya nordiska riket. Margaretas direktiv var glasklara: konflikterna de nordiska länderna emellan var slut. Man skulle enas mot tyskarna och bilda ett effektivt samarbete som innebar fördelar för alla involverade parter. Om kungen dog, skulle hans son ta över. Om han dog barnlös, skulle rikena tillsammans enas om en ny regent. Varje rike skulle få behålla sitt rättssystem och sin förvaltningsform. Resultatet blev att den tyska expansionen stoppades, Stockholm återtogs, Finland blev en del av unionen och Gotland blev friköpt.

Först at nw scule thisse thry riken hafue thenne koning, som ær koning Eric i hans lifdaghæ, oc siden evinnelicæ thisse thry riken en koning hafue oc ey flere ouer alle thry riken, suo at riken aldre at scilias meer, om Gudh wil – Unionsbrevet

Slutet gott, allting gott? Inte riktigt. Medan Margareta hade förespråkat en utvidgning av Danmarks södra gränser för att sätta ytterligare press på tyskarna, gick Erik av Pommern ett steg längre. Han centraliserade styret till Danmark, utropade sig själv till enväldig och gick till attack mot Hansan. Hans dröm var att ta kontroll över hela Östersjöhandeln och därmed förvandla den nordiska unionen till ett aktivt och mäktigt imperium. Men Eriks dröm om ett nordiskt storvälde slog inte ut som han hade tänkt sig. Misslyckade krig och en aggressiv utrikespolitik innebar tunga skatter och en tilltagande fogdemakt i Sverige. Till sist fick folket nog. Dalkarlarnas lokala patriotism spädde på hatet och missnöjet över försörjningssvårigheterna och den handelsblockad som Hansan hade satt på Bergslagens gruvindustri. Måttet var rågat och mannen som kom att leda revolten mot det nya väldet hette Engelbrekt.

Denne bergsman organiserade ett folkligt uppror i Dalarna som sedan spred sig till resten av landet. Budskapet var tydligt: danskarna agerade själviskt och förrådde unionen. Sverige skulle tillsätta en svensk kung och bönderna skulle slippa det hårda skattetryck som det nya kristna kungaväldet innebar. När den unge rådsherren Karl Knutsson slutligen tog makten efter Engelbrekt – som sägs ha mördats av en fiende vid namn Magnus Bengtsson – tog kyrkan över unionstanken och förespråkade samma idéer som Margareta en gång hade klargjort i Kalmar. Kyrkan, vars agenda fortfarande gick ut på ett enat kristet Europa, mötte till slut sin överman i Knutsson, som p.g.a. att han misslyckats med att själv bli unionskung, började driva en nationalistisk politik mot nordisk unionsbildning. Kalmarunionen höll på att vittra sönder och Sverige började så småningom bli en enhetlig nationalstat.

Mot nationalstaten

Sten Sture hade valts som ny kung efter Knutssons död. Men den nya regenten föll rätt in i en ny konflikt, återigen med de härsklystna danskarna. Kristian I hade vid ett tillfälle utropats till svensk kung och nu var han på väg mot Stockholm med en här för att återta sitt land. Slaget tog plats vid Brunkeberg, och Sten Sture lyckades till sist mota tillbaka danskarna. Sverige var räddat. Sakta men säkert började en nationalstat att växa fram under ledning av Sture som riksföreståndare. Kalmarunionen var fortfarande giltig, men endast på papper. Folket vande sig vid sin nya kung och tack vare bergsbruket och den nya handeln (i och med Amerikas upptäckt) växte välståndet i landet. Ståndsriksdagen blev en fast institution där både borgare och bönder var representerade.

Efter Sten och Svante Sture tog den småländske adelsmannen Erik Trolle över makten i landet. Situationen blev genast obehaglig; det femte Laterankonciliet i Rom hade beslutat att en del av kyrkans frihet var att försvara sig mot äregiriga furstar, d.v.s. kungar med för mycket makt. Trolle företrädde aktivt denna ståndpunkt, vilket ledde Sten Sture den yngre till att tvinga honom till lydnad. Trolle vägrade. Denna konflikt utmynnade i att Sture beskyllde Trolle för landsförräderi och konspiratoriska förhandlingar med den dåvarande danske kungen Kristian II. Resultatet av detta lät inte vänta på sig.

Han visade sig då som en till den grad grym och omild härskare, att han, utan hänsyn till svuren ed eller beseglade bref eller Herrans heliga lekamens anammelse och utan att röras till medlidande af några som helst ömmande omständigheter, på en och samma dag, eller den 8 november 1520, eggad af illasinnade mäns gudlösa råd, skändligen lät med svärd afrätta herrar af skilda stånd, stormän, rådsherrar och gemena borgare till ett antal af 94 och sedan lät deras lik under tre dagars tid ligga obegrafna framför Stockholms rådhus, till dess de ändtligen fördes utom staden att brännas; till hvilket allt jag själf under fruktan och bäfvan var åsyna vittne. – Olaus Magnus om Stockholms blodbad (“Historia om de nordiska folken”, Bok 8, Kap. 39)

När Kristian fick höra om vad som försiggick i Sverige bestämde han sig för att angripa Stockholm med en flottstyrka, vilken Sture lyckades slå tillbaka. Kyrkan och staten var nu åter igen i luvan på varandra; på den ena sidan stod den folkliga härskaren Sten Sture och på den andra den katolska kyrkan. Båda eftertraktade makt, ingen av dem ville ge sig. Kristian anföll ännu en gång men led åter igen ett nederlag. Med sig lyckades han dock ta sex svenskar som gisslan, varav en var Gustav Eriksson Vasa. Ett tredje anfall från danskarnas sida ledde till slut till att kungen dog, Sverige förlorade och Kristian tog över makten i landet.

Efter att den 4 november år 1520 ha krönts till arvherre och kung, inbjöd han landets mäktiga biskopar, borgare och rådsherrar till en livad fest i Stockholms gamla slott. Vad som följde var en massavrättning, den som kom att gå under namnet Stockholms blodbad, då gator och torg färgades röda av blodet från dem som hade vågat stå upp mot den danske kungen under Stures tid som regent. Trolle pekade ut dem som han ansåg vara förrädare, och Kristian lät huvuden rulla därefter. Sverige hade förlorat sin svenske kung, och danskarna härskade nu i landet. Denna tid kom dock inte att vara länge. En dag kom en av de sex fångarna i Danmark att fly undan fångenskapen och återvända till Sverige. Hans far och svåger tillhörde dem som hade avrättats på Stockholms torg. Fången var Gustav Vasa, som i hemlighet hade återvänt till sitt land och nu planerade att utkräva hämnd.

Tyranni och enighet

Vasa begav sig till den del av Sverige som alltid var beredd att göra uppror mot hänsynslösa kungar: Dalarna. Här gör Vasas egen historiker Peder Svart uppenbara omskrivningar för att försköna kampen mot det danska väldet. Det hela resulterade hur som helst i att Vasa till sist fick med sig dalkarlarna, tillsammans med rådmän, biskopar och allmogen i Sverige. För att kunna inta bl.a. Stockholm krävdes dock en större här med erfarna krigare. Vasa vände sig till Lübeck för legosoldater och det till ett högt pris.

Segern blev slutligen hans och den 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till ny kung över Sverige. Kostnaden för de tyska soldaterna var nu tvungen att betalas igen. Kronan hade inte pengar för att täcka kostnaderna och om man ändå skulle försöka sig på att använda den som betalningskälla, skulle landet bli utfattigt och folket lida ännu mer än det redan gjort. Vasa riktade därför blicken mot den institution av Sverige som fortfarande var rik: kyrkan.

Varer svenske! – Gustav Vasa

Under denna tid började reformationen att spridas runtom i Europa. Vasa, som så många andra kungar, insåg att kyrkan hade växt sig både rik och mäktig. För att behålla makten i landet genomförde han därför beslut i riksdagen som innebar att kyrkan rådde under kungen och inte tvärtom. Detta gav honom möjlighet att plundra Sverige på kyrklig rikedom och använda den som enda utväg att betala Lübecksoldaterna. Detta, i samband med ökade skatter för att ytterligare samla in pengar, drev allmogen till att åter igen uppleva missnöje med härskarväldet. I Småland bröt en folklig revolt i ledning av Nils Dacke ut mot kungen. Det hela slutade med att Vasa slog ner upproret och avrättade alla meningsmotståndare.

Han kom att fortsätta i samma totalitära anda för att politiskt understödja det nya enade Sverige. Dissidenter förlöjligades genom propaganda och kyrkan förfasades över de lutheranska reformerna. En ny tid var inne, nämligen den av Sverige som stark nationalstat. Unionen hade inte varat länge och kanske skulle inte Sverige heller orka försvara sig mot sina nordiska motståndare, men Gustav Vasa hade visat vem som bestämde. Enighet var parollen, och de som vägrade levde inte länge.

Tankar kring unionsbildning och patriotism

När vi studerar denna del av svensk historia förstår vi att övergången från de hedniska bysamhällena till de centrala, kristna rikena, utgör en klyfta mellan två olika traditionssystem. De lokala hövdingarikena gick samman och förenades under en politisk-demografisk stat, som i kristendomens tecken skulle ena Europa under en ny tro. Det dröjde inte länge förrän kungarna insåg att detta skulle skänka dem större makt över fler människor än någonsin tidigare.

Vändningen kom när kyrkan växte sig mäktigare och rikare än kungen; maktbalansen var rubbad och kungarna såg reformationen som ett sätt att återfå enväldet i landet. Till skillnad från vad man först skulle kunna tro, var inte Gustav Vasa en uttalad lutheran. Han var antagligen inte ens religiös i någon djupare bemärkelse. Vasa var en landspatriot och använde reformationen i rent politiska och kulturella syften. Dels behövde han kyrkans rikedom för att återbetala Lübeck, och dels behövde han en tro som enade folket och understödde den centrala statsmakten. Katolicismen hade tidigare verkat som en global kraft i Sverige, men tack vare Olaus Petris predikningar om en ny nationell medvetenhet, Gustav Vasas svenska bibel – som genom ett enkelt språkbruk lade grunden till en gemensam religiös förståelse bland allmogen – och de införda församlingssångerna där folket aktivt medverkade, blev protestantismen ett effektivt, nationalistiskt verktyg för Vasa. Hans tyranniska metoder för att slå ner sina motståndare, var ännu ett sätt att undvika fler uppror och skapa enighet.

För att förstå varför Vasa agerade som han gjorde måste vi placera både honom och hans handlingar i sitt historiska sammanhang. Unionstanken – även om vi gärna i efterhand kan hävda att det rent teoretiskt lät som en god idé – misslyckades tyvärr att ena de nordiska länderna – mycket p.g.a. Erik av Pommerns aggressiva utrikespolitik. Häri låg problemet: Norden var endast enat på papper, men i verkligheten bestod dessa länder fortfarande av en samling hedniska kungadömen, som ännu inte riktigt vant sig vid den nationella tanken. Länderna hade olika motiv och olika historisk bakgrund, vilket automatiskt medförde en inre politisk divergens. Råvaror, nya länder som Finland och en ständigt växande utlandshandel var ytterligare faktorer som ställde höga krav på ett rättvist samarbete.

Tanken om att bevara de lokala rättssystemen var god, men medan övriga Europa sadlade om till att bilda nationalstater, höll inte detta längre. Gustav Vasa insåg samma sak när han åkte med skidorna upp till Dalarna för att organisera ett folkligt uppror mot Kristian II: människor i Nordsverige levde avskärmat från resten av landet. De hade inte sett till några danska fogdar och brydde sig inte speciellt mycket om läget nere i Stockholm. Men när Kristians män plötsligt dök upp även i de nordligare delarna av landet, förstod dalkarlarna att Vasa hade rätt. Det gick inte längre att upprätthålla lokala samhällen eftersom omvärlden höll på att organisera centrala kungadömen. Makt var tvungen att mötas med makt.

När Vasa enade Sverige var det en strategisk plan för att bilda en motkraft till Danmark och tyskarna. Utan ett enat Sverige hade södra delarna enkelt kunnat erövras igen, vilket givetvis hade fått konsekvenser även för Nordsverige. Andra handlingar som reformationen, arvkungadömet och den centrala statsmakten var endast en utveckling av vad tidigare svenska kungar hade försökt genomföra. Faktum är att Magnus Eriksson så tidigt som år 1350 ersatte de gamla landskapslagarna med en landslag som gällde för hela riket. Arvkungadömet var en uråldrig tanke som antagligen härrörde från det hedniska ättesamhället, och något som aktualiserades i och med Kalmarunionen. Gustav Vasa var en kung som både gick i tidigare ledares fotspår, och skapade nya, för framtida regenter i Sverige.

Som nationalist är det självklart att stödja nationell frihet och självständighet och som en logisk slutsats av samma ståndpunkt försvara lokalt självstyre. Det är möjligt att upprätthålla en övergripande nationell centralmakt som står för centrala frågor gällande hela riket, medan lokala områden har frihet att fatta vissa beslut som enbart rör dem. Däri finns ingen motsättning, utan snarare handlar det om att finna en balans. För mycket lokalstyre kan upplösa den nationella enigheten, något som i en tid av stark centralisering runtom i världen sätter både enskilda områden och hela länder i fara. För stark centralisering innebär en normalisering av lokal mångfald, och i förlängningen en politisk byråkrati som vi föreställer oss likna den Amerika har i dag.

Det står självklart att kristendomen förde med sig ett värdesystem som förhöll sig inverterat gentemot det gamla hedniska. Att det rörde sig om en politisk och ekonomisk centraliseringsprocess står också klart, även om de religiösa motiven också medförde en ny andlighet och kulturell renässans i Sverige. När vi blickar framåt mot den moderna tidsåldern blir detta historiska perspektiv högst aktuellt. Centrala nationalstater upplöses i dag och övergår till en global världsordning, där ett fåtal personer styr över en enorm mängd människor. Byråkratin, konsumtionsreligionen och totalitarismen växer. Huvuden rullar inte, i stället hjärntvättas dem. Främmande trossystem kolliderar med västerländska och resulterar i kulturell instabilitet och etniska sammandrabbningar.

Var Vasa en försvarare av denna utveckling – eller en försvarare av nationen? Bör vi se nationalstaten som ett globaliseringens förstadium? Hade en nordisk unionsbildning i Kalmarunionens anda varit att föredra?

Vasas tyranniska nationalism var ett politiskt, ekonomiskt och kulturellt steg mot att hindra främlingsvälde och hejda globala intressen från att ersätta nationella. Om Kalmarunionen kan ses som ett exempel på det sistnämnda är diskutabelt, men faktum är att man antagligen gick för fort fram. De nordiska länderna befann sig fortfarande i en orolig övergångsperiod och de lokala bykulturerna hade inte gett upp sin envisa patriotism. En hållbar union hade därför varit ganska otänkbar ur ett större perspektiv, som delvis bekräftas av de uppror i Sverige under Albrekt av Mecklenburgs tid, där bönderna vägrade att låta sig styras av danska intressen och utländska skattefogdar. Man slöt upp för en nationell gemenskap eftersom alternativet var en osäker framtid tillsammans med riken som tidigare varit politiska fiender.

Häri ligger också en anledning till att Vasa gick så hårt fram i Sverige. När de svenska bönderna kände sig missnöjda över en inhemsk svensk kung, bildade de lokala uppror och krävde sin landskapsrätt. Men när en utländsk regent misslyckades, slöt man upp under en nationell gemenskap och krävde tillbaka en svensk kung och svenska fogdar. Bönderna var inte att lita på och detta ledde Vasa till insikten om varför han var tvungen att förtrycka både allmogen och danskarna.

Nationalstaten som företeelse kommer huvudsakligen i två former: den patriotiska, d.v.s. den som enar människor på politisk grundval (Israel och Amerika är två exempel), och den nationalistiska, d.v.s. den som enar människor på en etnisk och/eller kulturell grund (det ursprungliga svenska folkhemmet och Nazityskland är två självklara exempel). Vasas enade Sverige befann sig i ett gränsfall, men etniskt sett härrörde människorna från samma folkstam och den nya nationalstaten fick även kulturella effekter. Det handlade inte bara om politiska intressen, utan om att formge ett gemensamt språk utifrån det som de olika landsdelarna hade gemensamt. Tron, kulturen och det historiska arvet var ständigt närvarande.

Genom att återinföra arvkungadömet ville Vasa försäkra sig om att makten bibehålls inom familjen. För att driva en stark centralmakt krävdes pengar och kontroll över vad religionen förde ut för budskap. Kyrkan i sig hade alltid delvis tjänat som en samlingsplats för religiös propaganda. Väggmålningarna, Bibeln och de långa predikningarna var alla en del av att skapa en gemensam andlighet bland folket, en dogmatisk metod i kontrast till de hedniska byarnas huvudsakligen kulturella konsensus. Vasa var hänsynslös i att utnyttja och plundra kyrkan, men han hade alltid motiv bakom sina dåd. Utan tyska legosoldater, inget enat Sverige, vilket var detsamma som en samling oorganiserade lockbeten för utländska intressen.

Det kan diskuteras huruvida de religiösa reformerna i landet var positiva. Reformationen var dels en politisk företeelse – åtminstone utnyttjades den som en sådan – men dels förstår vi den som ett försök att anpassa en främmande tro till det nordeuropeiska lynnet. Betoningen på individuell andlig övertygelse och lagarna som förbjöd avlatsbreven säger mycket om vad man ville förändra. Den katolska kyrkan hade börjat fungera som en modern frimurarorden: en enskild politisk och ekonomisk makt som låtsades vara i förbund med nationen, men som gång på gång visade sig vara beredd att försvara religiösa egenintressen mot kungens vilja. Rika adelsmän köpte sig stora gravar för att försäkra sig om en plats i himmelriket, medan kyrkan glatt tog emot och förlät synderna. Utifrån en nationell synpunkt var detta detsamma som korruption. Genom att tvinga kyrkan att erkänna individens övertygelse som det grundläggande i tron, och sakta men säkert föra över dess rikedomar till kronan som indirekt svarade för folkets framtida tillvaro och självständighet, uppfyllde Vasa det machiavelliska idealet om den pragmatiske fursten, som inte skydde några medel för att nå de mål som gynnade helheten.

Mycket kan sägas i ämnet och det sista ordet är inte sagt. Det finns flera aspekter att beröra, särskilt vad gäller följderna av Gustav Vasas nationella politik och den lutheranska reformationen, som in i modern tid kom att omvandlas till ett liberalt slagträ för det moderna samhällets idéer. Men tack vare en mans försök att ena ett folk och driva tillbaka fienderna i Danmark, ser vårt Sverige ut som det gör i dag. Med frågor som pluralism, internationalism och marknadshandel aktualiseras de problem och farhågor som en gång i tiden tillät främmande makter att begå fruktansvärda brott mot det svenska folket. Vad och vem som framtiden tillhör kan ingen säga, men oavsett hur utgången blir för Sverige som nation, är det ständigt samma saker som kommer att definiera förändringen: makten, riket och härligheten.

Vetenskapen tycks inte kunna bestämma sig riktigt, men något slags konsensus tycks ligga kring att en stereotyp är en oföränderlig uppfattning om en grupp eller individ, och en fördom är den attityd som bygger på stereotypen i fråga. Sedan tycks det vara lite hipp som happ med huruvida fördomen är negativ eller positiv. Hur som helst tycks det vara den allmänna uppfattningen i dag att stereotyper och fördomar, det är ett nedrans fördärv.

Men i stället för att man säger att fördomar är ett Satans verk, eller att det är det bästa sedan hjulet, så tror jag på en uppdelning i rimliga och orimliga fördomar (om man nu måste dela upp det i enbart två). Inom filosofin talar man om det mer accepterade ’generalisering’: om en boll faller till marken varje gång efter 999 försök, så är det ju rimligt att anta att den kommer att göra det även när man släpper den från händerna en tusende gång. Det är minst sagt praktiskt när man skall förutsätta saker och ting.

Om vi tar ett exempel: Erik är en ivrig beundrare av Fjodor Dostojevskij. Jag har träffat tio av hans vänner. Nio av dessa tio är också Dostojevskij-fantaster. När jag träffar en elfte av hans vänner antar jag att även denne gillar Fjodor – chansen att så är fallet ligger ju trots allt på 90 %. Det skulle jag alltså kalla en rimlig fördom, eftersom den med stor sannolikhet stämmer överens med verkligheten. Och oavsett om vännen i fråga nu uppskattade Dostojevskij eller ej, så var det ju fortfarande en rimlig fördom.

Orimliga fördomar då? Tja, om det var så att bara en av de tio vänner jag träffat gillade Dostojevskij och resten i stället var Ernest Hemingway-beundrare, och jag sedan ändå gissar att den elfte är anhängare av den ryske giganten, så är det en orimlig fördom. Sedan kanske det visar sig att den gode Erik har ett hundratal Dostojevskij-beundrare som jag ännu inte träffat och att det bara var en ren slump att jag träffade hans betydligt mindre skara Hemingway-fantaster först. Men om jag inte känner till det, så var den ursprungliga antagelsen om att nr. 11 gillade Fjodor ändå orimlig.

Dessa är grunderna. Nu kanske en del tycker att exemplet ovan inte tar vara på det väsentliga i diskussionen om fördomar, att exemplet är alldeles för vekt: vad bryr sig Erik om jag trodde att en av hans vänner uppskattade Fjodor men han i stället bara gillade Ernest? Det är alltså så att det är först när det rör sig om en fördom som på något sätt kan förolämpa folk som det blir liv i luckan. Men är det så att en fördom blir mindre rimlig bara för att den innehåller kritik som kan uppröra? Nej, rimligheten beror inte på inblandade känslor eller “måttet av eventuell förolämpning”. För att vi skall kunna tänka klart och resonera logiskt om fördomar, behövde vi just ett exempel som inte trampade någon på tårna. Nu borde man förstås kunna tänka logiskt ändå och inte dra sina slutsatser utifrån känslor, men om det är något jag lärt mig så är det att folk i allmänhet har bedrövligt svårt att lämna känslorna utanför. Att avdramatisera ett begrepp är då kanske det bästa vi kan göra för att folk inte skall bli hysteriska i onödan.

Då tänker säkert någon att tankegången ändå är absurd eftersom en individ helt enkelt inte kan dömas utifrån den grupp av människor denne associeras med – det är inte rättvist. Men är det så sant egentligen? En grupp människor med gemensamt intresse har ansvar för hur de uppfattas av omvärlden. Får de ett rykte om sig så har det ryktet vanligtvis en stor del sanning inblandad, vare sig nu ryktet är positivt eller negativt. Så om jag nu skulle dömas på förhand om en negativ egenskap associerad med den grupp av människor jag som individ förknippas med, en fördom som jag även själv tycker är negativ, vad vore det bästa att göra för min del? Jag kan se främst tre möjligheter:

a) Jag fördömer och avsäger mig all tillhörighet med den gruppen av människor
b) Jag förnekar att så är fallet med gruppen av människor i fråga (och avslutar med “Usch, din fördomsfulle fan” eller liknande)
c) Jag tänker “Aj då, har vi så dåligt rykte?” och försöker bättra på ryktet i fråga

Alternativ a låter urbota dumt om jag nu inte vill vara en feg krake som flyr så fort det blir lite jobbigt, och alternativ b tar avstånd från något som inte försvinner i praktiken bara för att jag säger att “Nej, så är det inte” (för vi utgår i vårt exempel från att fördomen är rimlig). Det är nog främst en modern företeelse att avskärma och isolera sig från problemen på liknande sätt, men jag tror inte vi kan hålla på och gå runt dem i all evighet. Negativa fördomar (eller problem i övrigt) försvinner inte för att man förnekar dem – de växer och blir större.

Alternativ c däremot erkänner det negativa rykte gruppen fått, och jag tar mitt ansvar som individ genom att försöka göra något åt det. Att göra annorlunda är i min mening dels fegt gentemot min omgivning, men främst ett svek mot den grupp man så att säga representerar. Sedan är det klart att fördomarna kan vara orimliga, och först då är helt plötsligt alternativ b mer relevant.

Nu får vi ha i åtanke att samhället inte tycker om konflikter eftersom det stör ekonomin, och därför gärna gör gällande att fördomar är riktigt gräsligt eftersom det kan leda till osämja. Men om nu bara den anklagade tar sitt ansvar som i alternativ c, och den som anklagar tar sitt ansvar genom att använda sig av så rimliga fördomar han kan, så behöver konflikter aldrig uppstå.

Så tanken är inte att jag vill mjuka upp begreppet för att rättfärdiga inskränkthet, utan för att fördomen utan pardon drar oss ut i kritikens hårda blåst och gör att vi tvingas ansvara för mer än vårt ego och inte bara skylla ifrån oss på dem som anklagar.

Lukas Moodysson gjorde entré som svensk filmregissör när den kontroversiella tonårsskildringen Fucking Åmål visades på biograferna runtom i Sverige. Den kritiska inblicken i människans förhållande till sin sexuella och sociala identitet talade till en ny generation unga människor under sent 90-tal. Filmen blev en sorts arketyp och förgrundsgestalt för senare produktioner inom samma genre, exempelvis Hipp Hipp Hora, där en ung svensk tjej konfronterar klyvningen mellan den trygga barndomen och steget in i en kaotisk vuxenvärld. Två år efter det att Fucking Åmål hade gjort internationell succé, fortsatte Moodysson att gräva djupare i frågor kring individuell och kollektiv identitet. Filmen blev omåttligt populär både här hemma i Sverige och utomlands, och tjänade antagligen till att ytterligare bekräfta den svenska filmkonsten på ett internationellt plan.

Tillsammans utspelar sig i Stockholm år 1975 och handlar om hustrun Elisabeth, som en dag får nog av sin våldsbenägna man Rolf och bestämmer sig för att lämna honom. Med sig tar hon dottern Eva och den yngre sonen Stefan för att tillsammans med sin bror Göran bo i ett kollektiv av människor med politiska vänstersympatier. I det nya huset träffar Elisabeth och hennes barn på en rad avvikande individer: en “nybliven” lesbisk feminist, en homosexuell man, en idealistisk radikalmarxist och Görans promiskuösa flickvän. Alla delar de samma åsikt om det moderna kapitalistiska samhället, som kännetecknas av förtryck, pengar och makt. Elisabeth dras långsamt in i den nya samhällsbilden, medan Stefan fortsätter att leva i saknaden av sin far, och Eva börjar träffa en pojke från huset på andra sidan gatan.

Under tiden sjunker Rolf mer och mer in i sin egen ensamhet, och som tröst blir det spriten som bedövar smärtan och ilskan. Gradvis försöker han ta kontakt med Elisabeth igen, utan framgång. Göran upplever å sin sida ett växande problem med sitt öppna förhållande med flickvännen Lena, som nu smyger iväg med andra män i huset och har sex med dem. Den godhjärtade toleransen mot allt och alla riktas till slut mot honom själv, och aggressionen inombords växer. Livet i det socialistiska kollektivet fortsätter sin diskurs mot desillusionering och upplösningstillstånd, tills bubblan spricker och kaos bryter ut.

Det är inte svårt att dra paralleller mellan Tillsammans och tidigare filmer från Moodysson. Realistiska dokumentärskildringar om hur externa, sociala påtryckningar förändrar individens självuppfattning och formar den enligt omgivningens normer och konventioner löper som en röd tråd genom hela hans filmproduktion. Precis som i Fucking Åmål gör regissören här upp med ett Sverige kluvet i ett borgerligt och socialistiskt block. Fredrik, pojken som bor i huset mittemot kollektivet, kommer från en trygg medelklassfamilj. Anständighet, moral och tro på progressivitet bygger upp en falsk vardag där skiten samlas under mattorna och sängöverkasten. Smutsiga hemligheter målas över med en borgerlig strävan efter ytlig perfektion i hopp om att ingen ska märka.

I kontrast till Fredriks familjeliv, ställs 70-talets socialistiska framväxt, där en misstro till globalisering, hierarkier och konsumtionskultur bildar underlaget för en kritik av den liberala kapitalismen. Individualiteten blir både ett dilemma och en förutsättning, för att alla människor ska kunna värderas lika och infinna sig i en större gemenskap. Klasser, könsroller och ekonomiska skillnader normaliseras efter den minsta gemensamma nämnaren. Men bakom de idealistiska slagorden och den politiska retoriken, döljer sig samma obekväma verklighet som i den borgerliga sfären. Toleransen leder till manipulation, gemenskapen utvecklar förtryck, och de radikala värdesystemen smälter sakta in i samhällets konventionella bakgrund.

Moodysson väljer att kliva rakt in i båda världar, för att kartlägga de psykologiska impulser som vi använder oss av när vi konstruerar en parallell, social värld för att fly från den gemensamma verkligheten. Karaktärerna föreställer människor som skådespelare med olika roller. Varje roll distanserar oss från livet i sig, vilket ger oss illusionen om att vi kan upprätthålla våra fantasier, så länge alla spelar med. Men människan kan aldrig rubba sin inre natur och därför avlöses akterna av ett eller flera felsteg, som effektivt bryter ner skådespelet och ersätter det med självinsikt. Inte sällan på ett smärtsamt sätt.

I Moodysson finner vi en svensk motsvarighet till Lars von Trier, som experimentellt dokumenterar de kollektiva försöken att fly undan den normbildande bourgeoisien och skapa ett nytt samhälle inom det moderna. Resultatet blir i båda fall detsamma: den mänskliga naturen kan inte bryta ner sociala normer utan att ersätta dem med en serie nya regelsystem. Tillsammans når just en sådan brytningspunkt: den lesbiska kvinnan inser att homosexualitet bara är trendigt så länge det inte rör sig om hennes egen man, den idealistiska kommunisten är stor i ord men liten i handling, och den lösaktiga flickvännen finner att även en människas tolerans och välvilja har vissa gränser.

Den avvikande dottern Eva ser tidigt igenom vuxenvärldens försök att vara “annorlunda” genom att reaktionärt ställa sig mot etablerade värdesystem, fastän dessa utlopp alltid verkar leda till nya maktfunktioner. Ironiskt nog blir det den ensamma mannen som till slut vädjar om förlåtelse och klarhet; när vi har spelat färdigt våra roller och insett att åhörarna för länge sedan har läst manuskriptet, är det hög tid att plocka ner kulisserna och lägga korten på bordet. I slutändan lurar vi ingen, förutom oss själva, med våra pretentiösa gycklarframträdanden på scen.

Tillsammans är ett skickligt hantverk som både drar influenser från Stefan Jarls socialrealism och samtidigt pekar mot en ny framtida utveckling inom svensk filmkonst. Moodysson fortsätter i Ingmar Bergmans fotspår och djupstuderar människan psykologiskt som irrationell varelse. Vårt beteende kan inte förklaras genom ren rationalism, men våra känsloimpulser är inte mållösa, utan fyllda med vanmakt, girighet, lust och passion. När dessa drivkrafter sammanfogas till något enhetligt uppstår en inre harmoni hos individen, men utan en social förståelse för omgivningen tappar vi även den kontextuella förståelsen för oss själva. Den kliniska realismen blir därför aldrig helt naken eller hänsynslös, utan att samtidigt kännas varm och sympatisk.

Moodysson försöker inte balansera upp tyngden i filmen med klyschor, utan väljer i stället att skapa ett drama som på en och samma gång är en komedi. Flera humoristiska inslag väcker skratt och hån, inte långt ifrån Lars Molins burleska samhällsskildringar, men allting är samtidigt personligt och intimt. Dokumentärstilen är fri men ändå filmisk och därför pendlar perspektivet ständigt mellan den utomstående observatören av fiktiva fenomen och den inneboende person som lever och verkar tillsammans med de andra människorna i kollektivet. De olika karaktärerna blir representativa symboler för olika schabloner, som regissören medvetet driver med till sin spets. Är man radikal feminist om man vägrar att använda underkläder? Hur övertalar man en polis till att bli marxist? Kan man stoppa globaliseringen genom att sluta dricka Coca-Cola?

Kanske är det den nakna humorn som färgar det dramatiska, som gör denna film så tilltalande. Den turbulenta handlingen kan fritt spinna vidare utan att atmosfären blir för stark eller oordnad. Vi kan lättsamt dra på smilbanden medan en hel generation barn växer upp i ett samhälle där förväntningarna inte motsvarar verkligheten. Det blir barnen som tvingas bli en del av vuxenvärldens misslyckanden och när dessa ser igenom sina föräldrar, ser de följaktligen även igenom sin egen uppväxt. Vägen ut tycks för Moodysson ligga i just barnets lekfullhet och kreativitet. Mycket av livet liknar trots allt ett skådespel och även om vissa roller är mindre realistiska än andra, vinner vi ingenting på att dölja för andra vilka vi är. På så sätt blir filmens titel både ironisk och fulländad; det existerar ingen utopisk värld där alla människor är systrar och bröder, men den allmänmänskliga naturen har förmåga att penetrera våra olikheter och problem för att förena oss under premissen av en gemensam förståelse av att vara människa.

Materia + form

Vetenskapen har sin bestämda biologiska uppfattning om vad liv respektive död är. Liv har med fortplantning och ämnes- och energiomsättning att göra; död innebär att en organism inte längre har förmåga till dessa saker, inte heller spontan rörelse, den reagerar inte på yttre påverkan o.s.v. Det är att på det mest empiriska vis skrapa på ytan. Om vi vet vad liv och död är i vetenskaplig mening, är det därmed inte sagt att vi förstår varför vi måste dö (eller för den delen varför vi måste leva). Vetenskapen är bra på detaljer, men någon övergripande kosmologi ger den oss nödvändigtvis inte. Denna text skall bli ett försök till en metafysisk förklaring till framför allt dödens nödvändighet.

Låt oss börja “från början”. Det som utgör varat, både till sin helhet och till sina enskilda existenser, är dels materia (varav det fysiska består) och dels form. Allt som existerar är alltså en substans som består av dessa två storheter: 1) materia, som inte är ett bestämt ting, och 2) gestalt eller form, som bestämmer vad tinget är för något. Den formlösa materien – råmaterialet – är möjligheten till vad substansen kan tänkas bli, medan formen är de tillfälliga egenskaperna och betydelsen eller identiteten hos substansen; formen är vad materien har blivit.

Materien består av ett i princip oändligt antal möjligheter – den består av idéer till möjliga existenser. Formen är det som uppstår när ett urskiljande uppstår. Materien formas enligt en särskild idé genom att skiljas från det oändliga havet av andra idéer. För att göra detta måste omkringliggande, överflödiga idéer förintas, huggas bort, för att genom materien kunna skapa en enskild substans. Formen är alltså den enskilda idén.

En typ av existens är livet, som fungerar enligt samma principer, men befinner sig en nivå “högre”. Det som har idéer hos människan är själen (d.v.s. utrymmet för våra mentala handlingar). Därför kan man i en enkel modell tänka sig att materien består av ett slags oändlig själ med idéer. Av detta följer att livets orsak och ursprung är just själen, både den allomfattande och den individuella. Kroppen är alltså själens materia, och själen är kroppens begrepp.

Nu kommer döden in. På var sin sida står själen och förintelsen med sina förlängningar: själens idé är livet, medan förintelsens idé är döden, som helt enkelt är frånvaron av liv. Man kan se dem som motståndare, men kanske är det vettigare att se att de samarbetar för att under livets gång forma varelsen. Medan livet och döden är två olika tillstånd, så är själen och förintelsen aktiva representanter eller utövare av dessa. Själen bygger upp, medan förintelsen bryter ned, och de kämpar på var sitt håll för att bidra till de två motsatta tillstånd vi kallar liv respektive död. Människan är en varelse av materia (och dess attribut liv), som skänkts ett urskiljbart uttryck tack vare döden. Utan döden kan vi inte urskilja livet: utan dödens urskiljande kan vi så att säga inte uttyda någon skillnad i det föränderliga virrvarret av liv.

Medan själen är alla sjudande idéer till liv i materiens hav, så är förintelsen livets tolkare och skulptör, som bryter igenom råmaterialet, skapar skillnad mellan materia och materia, delar upp det, och är den urgröpande kraft som ger materien form och mening. Förintelsen formar, tar bort överflöd och skiljer idéer åt för att skapa något enhetligt. Biologiskt sett skulle man kunna kalla det livets idé för DNA. På detta sätt blir ett lejon ett lejon, och en människa en människa.

För att ta inte vimsa runt för mycket i det abstrakta, så tar jag hjälp av ett konkret exempel för att förstå förintelsens och dödens betydelse: när vi skapas som foster i livmodern, är t.ex. våra händer till en början otympliga klumpar med celler; för att kunna forma klumpen till det vi kallar hand, med fem fingrar, så måste ett stort antal celler dö. “Simhuden” mellan fingrarna försvinner, de förintas. Även under vårt liv måste miljontals celler i vår kropp dö varje dag när de fullföljt sin funktion, helt enkelt för att vi skall kunna leva vidare.

Om varat i stort är evigt så är livet förgängligt och tillfälligt i och med förintelsen, som gör att den enskilda existensen övergår till icke-existens, och liv övergår till död, eller kanske snarare: kombinationen (harmonin) av materia och form upplöses i enbart materia, för att sedan nå form igen. Liv eller existens på det hela taget är en harmoni av materia och form, eftersom enbart livets idé eller enbart dödens idé inte kan ge kvalitet åt livet. Vi har alltså sett att dödens funktion är att gestalta livet.

Diskriminerande död

Även om nu döden fullt naturligt inger saknad när man förlorar en nära anhörig, så sörjer den vise varken levande eller döda, därför att det som existerar egentligen aldrig upphör att vara – det genomgår bara förvandlingar, vilket är fullt naturligt och oundvikligt (“Kart, druva, russin, allt förvandlingar, men ej till ett icke-varande utan endast till ett ännu icke varande.”). Inom jordens ekosystem cirkulerar mineralämnen och energi som bekant i ett evigt kretslopp. Utvecklingen av arter på jorden är bara ett sätt att formge det byggnadsmaterial som jorden är. “Allt skapat är oformat i början, format i mitten, och oformat i slutet. Vad är här att sörja över?” säger Krishna. Eller Marcus Aurelius:

Skrämmer dig förvandlingen? Men vad kan väl ske utan förvandling? Vad är alltså kärare för allnaturen, mer överensstämmande med den? Kan du själv ta ett bad utan att veden förvandlas, kan du livnära dig utan att födan förvandlas? Eller kan något som helst gagneligt nå sin fullkomning utan förvandling? Inser du då inte att det med din egen förvandling förhåller sig på samma sätt och att den är lika nödvändig för allnaturen?

Medan förintelsen ger kvalitet åt det liv som finns, så kan tillståndet döden jämföras med en naturlig övergång, från ett tillstånd till ett annat, kanske även ett mentalt sådant. En sorts andlig död ses i lidandet kopplat till begäret, vilket är den återfödelse som troligen först senare kommit att tolkas bokstavligt i Orienten, men som i ursprungliga texter mer sannolikt beskriver hur vi tvingas in i en ond cirkel av begär, tillfällig tillfredsställelse, ännu större begär o.s.v.

Rädslan för dödens makter hänger i dag inte alls nödvändigtvis ihop med att man är rädd för själva övergången mellan liv och död, själva dödsögonblicket. Nej, rädslan ligger i just den funktion vi beskrivit: att utgallra, att öka kvaliteten för den långväga utvecklingen hos allt som lever. Anledningen till människosläktets nuvarande mycket låga biologiska kvalitet har sitt ursprung i vårt system att inte tillåta döden rensa ut det överflödiga inom vår art. Det låter alldeles fruktansvärt för nästan vem som helst i dag, man liksom reagerar “instinktivt” på sådana ord. För det vi fruktar i de här orden är inte döden i sig, utan det den avslöjar: människors olika värde. Som bekant har jämlikhetsläran mycket att tacka kristendomen för, och vad gäller just döden är den en uttrycklig fiende, som man vill göra allt för att utplåna. Man vill inte se sorg, klagan eller smärta i den här världen. Utgångsläget i den bibliska traditionen tycks i det närmaste vara ett liv där döden och dess attribut av nödvändighet inte finns närvarande. Döden träder först senare in på scenen, som en onaturlig inkräktare, en fiende, som vi p.g.a. arvsynd tvingas leva med, tills det att Jesus Kristus – tydligen av medlidande – räddar människan från detta onda, onaturliga. I Bibeln är döden och “det onda” ovillkorligt sammanbundna storheter: onda handlingar leder till döden, och döden uppstod genom en ond handling.

Men hur kan man veta något om livet när man räds döden? Genom att möta alla negativa saker i livet lär vi oss handskas med dem, varför de inte kan leda till vår undergång. Detsamma med krig, vapen o.d. Sätt en okunnig pojke med en kniv och nog djävulen kommer han att skära tummen av sig rätt vad det är. Om vi i stället lär honom på tidigt stadium hur han skall hantera kniven, så kommer han aldrig till skada, utan kan tälja sig en träfigur. Att hantera det destruktiva i livet är nog så viktigt, på det att det inte skall undertryckas och sedan bubbla upp i orimliga proportioner. Så låt döden bli en skicklig skulptör, som tar bort det överflödiga och skapar det vackra. Låter vi honom som krukmakare sitta och slöa i ett hörn, blir krukan allt annat än vacker och duglig, och i vredesmod kommer vi att slängas på golvet, och skärvorna av det historien kände som “mänskligheten” sopas bort.

Att våga lämna livet

Trots dödens vikt, finns många stora filosofier som betonar strävan efter det eviga, d.v.s. efter det som inte är tillfälligt och lyder under pendlandet mellan liv och död. Hur går det ihop? Nämnda strävan är en form av evolution som i sin förnuftigaste form inte innebär att man vill avsäga sig livet eller döden, utan att man vill övergå i en ny, högre form av existens, närmare det eviga, just genom dödens förändrande kraft. Döden kan alltså skapa nytt genom att lämna rum för ett nytt, bättre liv.

Men i fantasilösa tider händer det att tomrummet aldrig ersätts med något bättre. Modern tids negativism, där man inte bryr sig om vad någonting är, utan vad det inte är, kan ses som en effekt av att man gör ett ideal av förstörelsen och vill göra ett tillstånd av det ödeläggande – tomrummet fylls aldrig. Ett konstverk, anser man, måste alltid vara överskridande och normbrytande, något som kritiserar egenskaper hos något annat. Positiva egenskaper hos konsten blir därför inte relevant. Men det är kanske inte så märkligt: Precis som i samhället i övrigt, så konfronteras vi i konsten av något som inte fungerar. Vi vill bygga nytt, och för att kunna bygga nytt, så måste vi först rasera det gamla.

Problemets kärna är att våra idéer är döda, och vi håller oss i stället kvar vid gamla fungerande idéers skal. Anledningen till att vi blir hysteriska om en gammal vacker byggnad rivs, är att vi inte har något bättre att ersätta den med, eftersom vi inte längre förstår oss på de idéer som skapade det vackra och storartade. På liknande vis vill en del nationalromantiker t.ex. flumma runt i vikingautstyrsel; de hade bra idéer förr, dåtiden romantiseras och följaktligen klär man sig som på den tiden. Men då avslöjar man att man inte kan stå på egna ben. När vi helt lägger det kulturella ansvaret på dåtiden, så är det vi utövar en form av kulturell nekrofili: själen har flytt mänskligheten, idéerna används inte, men vi älskar deras kvarvarande kroppar.

Vad vi behöver är en acceptans av döden som funktion, men inte bara som ett festligt faktum i vetenskapliga sammanhang – det väsentliga är att inlemma döden som en naturlig del i kulturen, så att vi vet hur vi skall behandla den och livet. Viktigt är att våga lämna något därhän för att komma vidare, och inte fästa oss vid detsamma som ursäkter för att vi inte kan hitta på något bättre. Viktigt är att våga lämna vårt liv utan att gråta eller att våga rasera en kyrkobyggnad utan bli neurotiska.

Atomine Elektrine är vanligtvis synonymt med den grupp av musikprojekt som under influens av 70- och 80-talets elektroniska musik från Frankrike och Tyskland bröt ut i olika avantgardeområden, på jakt efter det nya moderna soundet. Medan Nebulous och Archimetrical Universe till stor del var en fortsättning på Klaus Schulzes kosmiska synthesizerorkestreringar, känner få till den obskyra musikaliska historien under sent 90-tal. Tack vare en nyutgåva av tidigare material, framträder nu denna historia på nytt inför en ny publik genom samlingsalstret Binomial Fusion, som består av de enskilda verken Elemental Severance (1995) och Atom Xtension (1998), samt givetvis en rad extramaterial som aldrig tidigare har släppts.

Föga oväntat spänner detta innehåll över en stor musikalisk mångfald. Ljudinspelningar av klagokörer samplas över en enkel rytmisk bakgrund, medan dramatiska infall av korta instrumentella ackord bryter av den harmoniska polyfonin och skapar en mättad, suggestiv dissonans av drömska proportioner. Mystiska melodifraser löper cykliskt omkring i ett isolerat vakuum; de är på samma gång sakrala och spänningsladdade, fyllda av en egenartad, skepticistisk atmosfär som är Peter Anderssons egen.

Motiven springer fram ur detaljerade elektroniska mönster strukturerade i flera lager som samverkar på en instrumentell metanivå, vari en parallell musikalisk närvaro hämtar sitt kryptiskt programmatiska stoff. IDM-influenser verkar kunna uttydas ur de hopplöst simpla men utstuderat effektiva syntslingorna, som successivt sjunker in i olika entropiska tillstånd, för att senare framträda igen i en ny, igenkännbar form. Kaosartad blir musiken aldrig, snarare bygger den på en serie omloppsbanor som alltid håller sig inom rimligt tematiska mått.

Samtidigt ger sig Andersson ut på experimentella områden när han i ett något bisarrt hänsyftande inkluderar ljudklipp av hästgnägg och varvar gregorianska stämmor och kyrkklockor med flöjtmotiv i en närmast manisk periferi av elektroniska ljudkulisser – allt med sedvanligt minimalistisk men glasklar, visualiserande skärpa. En mängd olika stilar utbyter gemensamma nämnare från fragment till fragment: krautrock, progressiv techno, modern trance, nyklassiskt, ambient och diverse världsmusikaliska influenser. Allt detta samspelar på en hög nivå, ibland aningen eklektiskt i negativ bemärkelse, särskilt vad gäller material från Atom Xtension, men alltid raffinerat känslorikt och personligt, utan att tappa undertonen av den magiska sötma som sätter djupa avtryck i det undermedvetna.

Vemodet och den återkommande apatin sveper över dessa kompositioner i form av mer eller mindre framstående metaforer. Organiserad samhällsreligion, världspolitik och kärnkraftshotet under kalla kriget bildar underlaget till en kollision mellan dåtidens terror och en modern insikt om dess framtida konsekvenser. Problemen flyter upp till ytan i form av en särpräglad ambivalens inför den ohejdade teknologins katastrofala följder. Inverkan på lyssnaren blir till största del psykologisk och inte sentimental, varför musiken får den ohämmat drömmande karaktären i ständig självutforskning.

Det är svårt att avgöra den influens som Atomine Elektrine har utövat på både samtida och moderna projekt inom samma musikaliska område, men utan dessa briljant destillerade sinnestillstånd fångade i elektronisk form, skulle mycket av dagens svenska ambient-musik troligtvis inte låta som den gör i dag. Peter Andersson har i sin tur att tacka pionjärer som Kraftwerk och Tangerine Dream för både formuleringar och tekniker som i dag spritt sig till en rad näraliggande stilar. Vad framtiden kan erbjuda i elektronisk musik vet ingen, men genom att försvinna in i denna förtrollande samling utspridda opus av drömmande suggestion för ett ögonblick eller två inkapslas alla våra moderna farhågor i en kompakt och djupgående upplevelse, som tjänar till att ritualiskt driva ut våra förutfattade kalkyler om livet och ersätta dem med en kreativ lust till obehindrad upptäckt av det okända.

Oavsett vilken kultur man vänder sig till, så tycks det i alla dessa någonstans finnas en litteratur som ger läsaren/lyssnaren råd om hur han/hon skall lyckas hålla tillbaka sina kortsiktiga begär, och i stället på ett disciplinerat sätt hålla ut och invänta långsiktig belöning. Det kanske mest kända exemplet är buddhismens tankar om hur man skall lyckas övervinna fysisk påverkan genom att i sitt sinne låta alla intryck passera förbi obemärkt, på det att man i sitt inre inte skall rubbas.

Till detta kommer diverse metaforer och liknelser, vanligtvis om hur floden eller havet är det förgängligt meningslösa, medan himlen eller liknande motsvarar det högre, oförgängliga och eftersträvansvärda. Flodens ström drar en med sig, och man finner sig fast i sina egna tillfälliga begär.

Nära ansluten till förhållandet mellan beroende av kontra frihet från begären, ligger förhållandet mellan ändamålet och medlen för att ta sig till detsamma. Om man håller sig efter satsen att medlen helgar målet, så innebär det att det inte spelar någon roll vilket målet är så länge medlen man använder för att ta sig från A till B är effektiva. Dessvärre får man säga att detta tycks vara normen även i Sverige i dag. Kanske har man sett sig så blind på frukterna av sina handlingar, att man efter hand anpassat dessa handlingar efter kortsiktiga mål, för att nå vinsten så fort som möjligt. Att individen tar genvägar är illa nog, men mycket av själva samhällets fel tycks också ligga i hur man tar genvägar som i längden får destruktiva resultat. Att se bara till medlen har alltså att göra med det kortsiktiga och bekväma, medan att se till målen kräver långsiktigt tänkande vilket inte är direkt komfortabelt.

När vi däremot är målinriktade finns inte samma behov för de kortsiktiga begär som annars plågat människan sedan urminnes tider. Det kan mycket väl hända att vi använder oss av vissa medel som annars skulle ha lett till beroende, men eftersom vi inte längre använder dem som mål i sig, utan bara som just medel på väg mot något högre, så kan de inte snärja oss. Ett högre mål ger oss mening i livet, och fyller liksom ut den tomhet som beroendet har en tendens att skapa. Dessutom undviker man den absolutism som gör att själva medlen är rätt eller fel oavsett situation; det att “låta alla intryck passera förbi obemärkt” tillhör samma attityd som plockar upp medel på vägen och upptäcker att det och det kan vi få användning för om vi vill ta oss vidare. Det spelar ingen roll vilka medel vi använder för att nå ett mål. Målet helgar medlen.

Men det är också av vikt hur högt man sätter ett mål. Sätter man det lågt kan man inte bilda sig en uppfattning om konsekvenserna för andra mål. Siktar man det däremot högt så omfattar det rimligtvis fler handlingar och förutsättningar, man räknar in fler eventuella risker för biverkningar på vägen, och desto fler av dessa kan man då se till att undvika. Detta innebär att vi måste vara mycket mer flexibla; vi bör ta med en så stor helhet i våra beräkningar, att när vi frågar vad som är rätt, så frågar vi om det tjänar hela universum eller ej.

Att nå ett mål oavsett hur man gör det, innebär förstås uppoffringar. Det är en form av idealism, som här innebär en tro på att förverkligandet av ett ideal bör gå före egen materiell välfärd, där idealet är en genomtänkt riktlinje för sitt handlande. I folkmun skulle man kalla motsatsen för materialism, och vi gör så även här. Njutning, lycka o.s.v. bör helt enkelt vara en eventuell bieffekt av strävandet efter ett mål.

Uppoffringar är väl just det vi har så svårt med, vi vägrar generellt att tvingas till saker, anstränga oss för något som inte ger oss omedelbar belöning. Jag vill minnas en undersökning där ett barn sattes ensam i ett rum med en bakelse framför sig. Man lät dessförinnan säga till barnet att om han/hon avhöll sig från att äta upp godbiten tills undersökningsledarna kom tillbaka in i rummet, så skulle barnet få en till. De barn som lyckades hålla sig tillräckligt disciplinerade och vänta och därmed få sin andra bakelse, visade sig senare i livet ha högre resultat på matteproven i skolan. Eller liknande.

Nu är det kanske lite ironiskt att exemplet inte hade högre mål än en extra bakelse, men det jag vill få fram av exemplet är att det är just den nämnda disciplinen som är viktig. Mål kräver uppoffringar, uppoffringar kräver disciplin, och bevisligen ger den lön för mödan. En zenbuddhistisk munk uttryckte det en gång mycket enkelt: “Ät när du är hungrig, sov när du är trött.” Med andra ord: uppmärksamma begär enbart när de behövs, när de är livsnödvändiga, så undviker du beroende av det som egentligen inte är nödvändigt för dig eller rent av är förödande för dig. Var disciplinerad.

Men idealismen är tudelad, det handlar om mer än bara en kronologisk attityd (“om jag bara väntar, så får jag ut mer av det”). Det handlar också att helheten är viktigare än delarna – även detta är en nödvändig del för att uppnå det transcendenta målet. På det hela taget handlar båda om att uppoffra något lägre för att nå något högre. Denna holismen kräver enighet. Vikten av enighet är även den betonad i gamla skrifter, och den märks inte minst i den nordiska Eddadiktningen. Loke är den som aktivt bidrar till tvedräkt bland gudarna, och konsekvent ställer han sig i Ragnarök på den sida som bidrar till de gamla gudarnas definitiva upplösning – deras död. Tvedräkt bidrar till döden, till icke-existensen, lyder sensmoralen.

Vikten av enighet gäller såväl individen som samhället i stort: individen måste i sitt inre samla sina själsliga resurser för att fokusera på ett mål, precis som samhällets olika grupper måste enas om att “det här bör vi sträva efter, var och en har sin särskilda uppgift i vårt gemensamma strävande, var och en gör så gott den kan”.

När holismen appliceras på människans samhälle måste alltså individen ge vika för kollektivets vilja. För att betona vikten av detta har flertalet kulturer besjungit fornstora hjältar och hur mycket dessa har gett för helheten. Det höga målet liknar mest det som man under antiken kallade “det goda”. Men bortsett från den skönlitterära heroismen finns förstås också direkt filosofiska riktlinjer. Som ett bland många exempel uppkom i det forna Kina tanken om att familjen är långt viktigare än individen – ordning uppehölls i familjen, men det långsiktiga målet var att bidra till en grundläggande ordning i världen i stort.

Det här med ordning, harmoni och balans får man alltså säga vara ett “flytande” mål, som måste uppfyllas på kontinuerlig basis – det skall alltså inte bara uppfyllas, det skall upprätthållas. Man behåller inte den position man en gång uppnått, det går antingen uppåt eller nedåt. En tränad kropp förblir som bekant inte särskilt atletisk om man helt plötsligt slutar träna.

Idealismen gör att det kanske blir mer komplicerat, att man måste tänka till ordentligt innan man tar sig vidare (tänka först, handla sedan). En och annan kommer oundvikligen att oroa sig för detta. Men se då till att vettigt folk styr då? Vi kommer alltid att behöva göra val, men i ett sunt samhälle är det inte upp till den lilla människan att ta så stora beslut som gör att om han/hon väljer fel så kollapsar hela samhället. Sådant är upp till kompetenta ledare att besluta. Dessutom följer alla i ett sunt samhälle ett ideal, som innebär att det blir lättare att välja rätt eftersom att allt får ett sammanhang. Som det ser ut nu är allt fullkomligt upp och ned på den punkten: pengar och kortsiktiga begär styr (en kliché som dessvärre fortfarande speglar verkligheten), och politiker slår på konsekvenserna allt de kan, men undviker orsakerna. Allt detta är ju också en del av den materialistiska hållningen. Genomsyras samhället helt plötsligt av idealism, så hör det även till att samhället styrs idealistiskt.

Men ger det oss ett bra liv om samhället hela tiden strävar efter mål, medan individen inte får sin frihet? Hade t.ex. inte byggarbetarna ett helsike med att få de där pyramiderna på plats? Jag skulle säga så här: visst var det ansträngande, och visst är det enklare att slippa, men vad gör det oss till? Ett bra liv levs i min mening i ett samhälle där man sätter stor, meningsfull kultur framför bekvämlighet. Skapa något stort eller “lev” i överflöd – jag tror jag väljer det förstnämnda oavsett om jag vore slav eller farao.

Materialismen tycks ha varit ett problem både förr och nu, men förr verkar man alltså alltid ha haft försök till lösningar eller åtminstone uppmuntran att förbigå materialismen och rikta blicken mot det transcendenta. I dag behöver vi bara rikta vår potential rätt, sluta tycka så synd om oss själva, skapa enighet och kräva lite disciplin. Det är först då vår art “kommer vidare”, och det tror jag är universums “vilja”.

När en person träder in på scenen hamnar alltid någon annan i skymundan. Som exempelvis på annandag jul, när familjerna har samlats. Barnen skriker och gnäller efter uppmärksamhet utan att få den. Männen diskuterar affärer eller spelar på travet, likgiltiga inför sin tillvaro. Kvinnorna pratar övervikt och mode, som om deras liv hängde på accessoarer. Mitt i allt julstök står mormor Ester ensam i köket och lagar mat till sina otacksamma och bortskämda “nära och kära”, när telefonen plötsligt ringer. Faster Agnes har dött. Gästerna blir bestörta; hur ska de nu få mat? Till sist får den utnyttjade och bortglömda Ester nog, och bestämmer sig för att fly sitt gamla liv och börja om på nytt.

Hon lämnar sin gubbige man, vägrar att ta emot sina ouppfostrade barnbarn och låser in sig i faster Agnes gamla lägenhet, som hon nu har ärvt, tillsammans med pengar och aktier. Sedan påbörjar Ester sitt nya liv. Hon bantar av sina 20 kilos övervikt, köper nya kläder och tatuerar sig. Hon bryter kontakten med sina barn och barnbarn, för att äntligen leva ut sitt liv i övre medelåldern och bli ung på nytt. Metodiskt smyger hon sig in på begravningar och lyckas charmera sörjande män som har förlorat sina fruar, för att kort därefter kunna slinka ner i deras sängar och erbjuda dem tröst inför framtiden. Samtidigt börjar hennes anhöriga fråga efter och sakna henne; vart tog mormor vägen? Ingen vet att hon inte längre är mormor, utan den tatuerade änkan.

Lars Molin, mer känd som regissören bakom en rad olika tv-dramatiseringar och komedier, spinner här fram en annorlunda berättelse om den äldre, bortglömda kvinnan, som lämnar det moderna kaoset bakom sig och i stället vågar ge tid och rum åt sig själv. Trött på människor som utnyttjar hennes kärlek och omtanke, riktar hon i stället dessa mot dem som behöver dem mest. Hon upplever ungdomens glans och äventyr på nytt, som vän och älskarinna. Mona Malm glider formligen in i sin roll som en varm och självsäker kvinna, utan ungdomens naivitet och ålderdomens trötta resignation. Nätt och livsglad dansar hon in sitt nya liv med konjak och bubbelbad.

Hennes något åldrade kavaljerer sträcker sig från den tunga, raka advokaten och känslofulla violinisten, till den jordnära växtodlaren och förhandlande affärsmannen. Alla delar de ett och samma öde: ensamhet. Ester har länge burit på samma känsla, älskad som en hjälpande Maria, men inte som människa. Därför är hon nu ute på jakt efter nya människor som kan förmå sig att förstå och älska henne för den hon är. “Den tatuerade änkan” handlar just mycket om det: att lära att älska och uppskatta sig själv. “Om man tillräckligt länge blivit nedvärderad börjar man till sist se sig själv med den utomståendes ögon” säger regissören om sin film.

Men Ester är en person som inte bara har blivit utnyttjad och trampad på. Hon representerar även det skikt av det moderna svenska samhället som ingen vill bry sig om eller ta hand om. När vi inte längre duger till att slava för staten, skjutsas vi in på ålderdomshem, där andra människor kan ta hand om oss och våra anhöriga kan göra de obligatoriska besöken innan utlandssemestern. För den åldrande kvinnan är situationen ännu värre. Hon är inte längre ung, och därför, enligt medias förhärskande ideal, inte längre vacker eller önskvärd. Hon har slutat att vara kvinna och är nu i stället tant eller gumma, redan på väg att dö. Klär hon upp sig eller försöker njuta av livet, är hon äcklig och naiv. Bredvid henne står tonårsflickorna som knappt lärt sig att läsa, och pratar om sex och förhållanden. Det är framtiden.

Den underliggande samhällskritiken tillåts dock endast vara just underliggande. Den får aldrig övertag över filmen i sig, som humoristiskt och glädjerikt, med en obotlig kärlek till den bortglömda och lilla människan i hennes svåraste stunder, lyfts fram på scenen för att våga vara sig själv. Den realistiska dokumentärstilen som har använts i tidigare filmer, byts ut mot en annan typ av närhet, eller bristen på detsamma, som ärligt och rakt pekar ut var det går åt helvete, och var vägen till himmelriket kan tänkas finnas. Molin målar anspråkslöst med kameran för att skapa djup i berättelsen och skildringarna. Där inte ilskan eller sorgen finner ord, får i stället en ensam människas komik svara för lidandet och hopplösheten.

Till sin hjälp har Molin har samlat gräddan av den svenska skådespelareliten, med namn som Erland Josephson, Sven Wollter och Jan Malmsjö. Mycket av slagkraften i filmen utgår från skådespelarprestationerna, som varken speglar ett Bergmandrama, men heller inte försöker skapa någon pretentiös komedi utan innehåll. Man undviker att bidra med ännu en platt och tom skapelse till högen av moderna svensk underhållning. Molin har någonting han vill säga och ironiserar över moderna stereotyper av den svenska medelklassen för att få oss att inse det omöjliga i vår egen vardag. Utan att moralisera påvisar han var mänskliga relationer brister och var de spirar.

Men det är det sistnämnda som Ester vill lyfta fram och uppvärdera. Livet är inte över förrän vi säger att det är över, och när vi gör det, står endast vi själva till skuld för likgiltigheten. Vi har ingen att skylla på när vi plötsligt står ensamma med travhästarna och de gnälliga barnen utan far. Livet blir vad vi gör det till. Denna utsatthet är mänsklighetens ständiga ok, vilket är anledningen till att Molin vill att vi ska ta kärleken och relationerna på allvar. Utan dem står vi ensamma mot livet och det är inte alltid ensam är stark. “Den tatuerade änkan” skildrar denna insikt om människans villkor genom en mustig, varm och kärleksfull komedi, som tillhör det mer sevärda inom modern svensk film.

John Dryden talade om den “ädle vilden”, och sedan dess har det skrivits vidare om hur människan i begynnelsen levde paradisiskt, helt utan kulturens tvång och regelverk. Man får väl säga att denna tanke om en utopi bortom det nuvarande samhället har fått allt mer vatten på sin kvarn; Norbert Elias kom under slutet av 1930-talet med sin tes om att människor som i tid och rum befann sig utanför civilisationen helt saknade skamkänsla, vilket innebar att man var betydligt friare och mer otvingade “förr”, och detsamma skulle gälla för nutida ursprungsbefolkningar. I högkulturer formar man långsamt en mer civiliserad mentalitet genom en utveckling – “civilisationsprocessen” som Elias kallade den – som bl.a. innebär att vi successivt börjar sätta gränser för vad som är skamligt, och att man inte längre har rätten att visa sig oklädd hur som helst. Dessa tankar blev populära särskilt fr.o.m. 1960-talet.

Det skulle dröja några decennier innan någon definitivt motbevisade Elias. På 1980-talet åskådliggjorde Hans-Peter Dürr hur fel Elias hade haft: nutida ursprungsbefolkningar har så pass utvecklade skamgränser att det händer att en medlem ur en stam hänger sig om någon skulle råka se dennes könsorgan, helt p.g.a. skamkänslor. De till synes frigjorda nakenscenerna i avbildningar från antiken och medeltiden hade allegoriska eller erotiska syften, de var absolut inga vardagsscener. Med andra ord visade Dürr att vi i alla tider och i alla kulturer har varit “civiliserade” vad gäller åtminstone nakenheten. Tyvärr blev Dürr så besatt av sin upptäckt att han lät proklamera att några primitiva kulturer eller folk aldrig har funnits, att i och med att våra skamkänslor i stort sett är desamma jorden över så finns ingen skillnad mellan olika folk och kulturer.

Denna överdrivna slutsats är dock inte målet för den här artikeln. I stället skall vi ta fasta på Dürrs egentliga upptäckt, som inte bara visar att skam är något universellt hos människan oavsett tid och plats, utan framför allt att den nostalgiska idén om ett “naturligt” ursprungstillstånd som genom samhället besudlats, är ren vidskepelse och önsketänkande. För inte är det bara nakenheten som spelar roll i det sociala förhållandet mellan människor – det är bara att skrapa på ytan på ett större nätverk av social samverkan, som även i de enklaste samhällen sjuder av förbud, tabun och gränsdragningar. Man har också menat att allt gick åt pepparn när någon för första gången inhägnade och gjorde anspråk på ett markområde. Förvisso kan man tycka att även detta är något onaturligt för människan när man ser hur ursprungsbefolkningar villar runt i naturen som om inga gränser fanns. Men gränser finns över allt, även om de inte alltid syns. Revirmarkering är knappast en farsot skapad av samhället, även minsta småfågel markerar som bekant var den har sitt revir, och även hos människan i traditionella samhällen dräller det av osynliga sociala barriärer man som hederlig medlem av stammen respektfullt håller sig på avstånd ifrån.

Människan konstruerar alltid någon form av regelverk för att underlätta sitt nedärvda beteende. Hon är en social varelse som lever i grupp och bildar samhällen, och för att samhället skall fungera måste relationerna mellan dess medlemmar fungera också, vilket kräver en form av etikett. Denna innebär kommunikation mellan människor, en samling ofta oskrivna regler för umgänget sinsemellan, där man använder sig av sociala signaler. Det är helt enkelt en liten del i det som håller samhället i styr och får det att rulla vidare, precis som vilket språk som helst, men behöver inte vara beroende av en fanatisk moralitet, som förhindrar samhället som helhet att uppnå högre mål. Vi vet att etikettreglerna på många punkter skiljer sig åt mellan olika kulturer, men som med så mycket annat finns också vissa sociala situationer som människan behandlar likartat världen över, med små skillnader i detaljerna beroende på ett folks omgivning, historia o.s.v.

I fallet skam kopplat till nakenhet, som vi använt som exempel, kan man nog med visst berättigande anta att blygseln fungerar som en inbyggd kontroll över omedvetna sexuella inviter; en naken kropp, och särskilt då ett oskylt könsorgan, signalerar en sådan inbjudan. Dessa bör förstås inte sändas ut på måfå, hela tiden – det skulle innebära socialt kaos. När vår nutida frihetslängtan säger att vi skall ha friheten att använda t.ex. svordomar hur mycket vi vill, eller visa nakna kroppar så mycket vi vill, så missbrukar vi deras funktion, eftersom de är tänkta att användas bara vid särskilda tillfällen. Det finns en tid och en plats för allt och det av en anledning. Och här kan man inte skylla på att religionen har gjort det till en numera onödig dygd, att skamkänslor är något rent teologiskt, att syndafallet som det berättas i Genesis är det som i mångt och mycket har bidragit till en påtvingad illusion. Adams och Evas ögon har alltid varit öppna. Det som ansetts vara ett typiskt drag hos det av människan skapade, onaturliga samhället är något fullt naturligt.

Tanken om den gyllene tidsåldern eller guldåldern, en myt som förekommer i alla möjliga kulturer, har kanske främst fungerat som en kritik av det samtida samhället. Man tänker sig att man någon gång i tiden valde att göra si, men så blev det så, och därför borde det oskyldiga tillstånd som en gång fanns innan man gjorde si vara det bästa tänkbara. Tiden innan man begick ett särskilt misstag – vare sig det nu är kunskap om gott och ont som hos Adam och Eva, eller det privata ägandet enligt Rousseau – måste i jämförelse ha varit ett paradis. Men det man så romantiskt vill få till ett naturligt ursprungstillstånd är ett orealistiskt ideal som fungerar som motpol till ett lika absurt samtidssamhälle. Att man velat se att det finns harmoni i en tid eller plats utanför vår civilisation är kanske inte att förvånas över. Vi kan väl, som sagt, knappast anklaga vårt samhälle för att vara harmoniskt, och därför ser man sig gärna om efter en fast punkt någonstans, som ger hopp om att “så här kan det se ut om vi bara…”. Problemet med denna “det var bättre förr”-mentalitet är att man antar att vårt naturliga beteende “förr” var så fundamentalt annorlunda i förhållande till hur vi beter oss nu, när så inte är fallet.

Det handlar kanske helt enkelt om ett slags ångest över ett dåligt beslut; när man är sjuk tänker man tillbaka på hur fantastiskt det var när man var frisk (när man väl är frisk tänker man förstås inte så mycket på hur frisk man är). Därför dagdrömmer man om ett naturligt, ursprungligt tillstånd där man kan börja om på nytt, få en ny chans och aldrig begå det där misstaget som vållat så mycket besvär – genom att inte agera alls. Den mystiska upplevelsen av att känna historiens vingslag är säkert också kopplad till hur man helt enkelt inte vill kunna identifiera sig med det historiska – det skall vara gåtfullt och ruva på alla svar på våra frågor. Nu är det förvisso inte helt sällan som historien faktiskt gör det, men det att fjärma sig från samhället som idé genom att helt och hållet demonisera det som något varur allt ont kommit, är att fjärma sig från det faktum att ett val kan gå fel men också väldigt rätt. Är det inte så att vi skall lära oss från våra misstag? Och försöka igen? Kanske är detta själva grundbulten i nostalgin: det är ett icke-val, ett bekvämligt, konstant varande bortom val och dess konsekvenser, bortom orsak och verkan – man kunde lika gärna ha varit död. Nog för att den oförgängliga idévärlden är en genial konstruktion för att förstå verkligheten till sin helhet, men när man genom den söker sig bort från verkligheten är man på god väg att göra samma misstag som kristna teologer gjorde i början av förrförra millenniet.

Människan befinner sig visst det i en problematisk situation för tillfället, det gör hon alltid de gånger en högkultur har befunnit sig på randen för sin undergång, och därför är det förståeligt att hon längtar tillbaka till civilisationens ursprung. Men det ligger en risk i att göra “förr” till en konstant och drömma sig bakåt eftersom det dels, som visats, skapar ett falskt bakåtsträvande ideal som faktiskt strider mot vår mänskliga natur, och dels för att det gör människan till en varelse som undviker sin samtid och framför allt sin framtid. Hon måste agera för att kunna forma det förra och för att skapa det senare, och det görs inte genom att se en fundamental klyfta mellan samhället och människans natur – samhället är snarare en produkt av denna. Går det snett, som det nu tycks ha gjort, beror det inte på att samhället som idé är onaturlig och bör förkastas, utan på att just det samhället inte är ideellt utformat för människan och dess omgivning. Då försöker man se till att ordna det genom att bygga ett bättre samhälle. Även i dag tycks det finnas människor som är så naturkära och hatar samhället så mycket att de hellre sätter sig i någon buske i skogen än gör något åt problemen. Vårt samhälle som det är nu är dåligt utformat och att fortsätta på denna väg vore klandervärt, men att försöka återvända till något ursprungligt som aldrig varit ursprungligt vore måhända ett än värre snedsteg.

Sverige har genom tiderna lyckats uppbringa en stor mängd poeter, inte sällan av internationella mått, men en av dem som av olika anledningar hamnat i skymundan är skånske Ola Hansson. Född år 1860 i Hönsinge, ett par mil från Lund, gjorde Hansson sig tidigt ett namn med sina känslostarka diktsamlingar. Kritikerna var inte sällan skoningslösa och hans senare produktion resulterade i ren svartmålning. Hans unika språkkonst och dekadenta estetik upprörde en mängd människor, som inför denna nya typ av poesi var totalt främmande. Inte helt olik den situation som Strindberg befann sig i under samma tidsperiod i och med “Giftasmålet”, bröt Hansson mot sociala konventioner och sedligheter inom konstvärlden. Efter sig lämnade han en personligt särpräglad prosa som i dag anses vara guldskatter inom svensk poesi. Svenska Akademien utgav tillsammans med förlaget Atlantis år 1997 en samling innehållande “Dikter”, “Notturno”, “Sensitiva amorosa” och blandade essäer.

Dikter

Inspirerad av Charles Baudelaire och Edgar Allan Poe, spinner Hansson fram en väv av prosavisor som manar fram dunkelt lysande sinnesstämningar under höstliga stormar och nattliga själsvandringar. Versmåttet är inte längre utgångspunkten, utan är fritt anpassat efter innehållet. I Hanssons poesi är ordens klangfärg och den inre musikaliska rytmen det primära. Nästan maniskt framkallas de skånska slättlandskapen och bygderna, ibland med drag av romantisk idyll, men minst lika ofta dränkta i regn och oväder. Den stormiga omgivningen smälter sedan långsamt in i poetens egen själ.

Hansson förenar individ och miljö genom att sudda ut den absoluta distinktionen mellan det fysiska objektet och det abstrakta subjektet. Således får läsningen en parallell dimension; en slaskig åker under höstnattens svartgrå himmel blir både utgångsplats som den omgivande miljön och en psykologisk reflektion av poetens innersta sinnestämning. De sista stroferna i en dikt kan markera en total övergång från ett medium till ett annat och därmed försöka påvisa en inre organisk balans mellan vad som finns utanför och inom oss själva, oundvikligt sammanlänkade genom sinnena i Poes och de franska symbolisternas anda.

Därifrån härstammar också den dekadens som Hansson impregnerar sin poesi med. Det är inte tal om livets skörhet, utan om dess lurande avgrunder, dess hopplöshet, misär och långsamma förfall. Med denna dekadens följer även de ensamma betraktelserna som gör djupdykningar i människans omedvetna, primitiva drifter och vansinnigheter: maran som rider den dömda själen, döden som blottar sitt anlete bakom åskmolnen och den utstötta, bortkastade som söker värme och liv i naturens skönhet och obarmhärtighet.

Men inte alla betraktelser blir de av ensamhet; Hansson, likt Strindberg, ställer sig bakom den enkla arbetaren och skildrar dennes tillvaro med en underliggande sympati för hur livet går hårt åt den fattiga. Svikna kärleksdrömmar kokar i samma kittel som den rika överklassens torftiga tillvaro, och sjuder upp till en skånsk häxbrygd, uppblandad med naturmotiv och esoteriska stunder mitt uppe i livets vardaglighet. En vårblomma som letar sig fram ur den porösa jordens täcke, moln som skingrar sig och avslöjar solstrålarnas hopp och tro – men även de fasliga nätter då de döda hemgästar sina efterkommande för att beklaga sina förlorade liv.

En annan viktig inspiration visar sig vara Darwin och det på ett mycket speciellt sätt. Hanssons poesi är för det första en organisk poesi; den skildrar tillvaron utifrån människan som en organism med samma levnadsvillkor som dess naturliga omgivning. Detta blir både en estetisk avsats och en rent filosofisk utgångspunkt, med människosjälen ständigt utsatt för det naturliga urvalet. Det hela förstärks med en nietzscheansk misstro till moralen och materialismen, som Hansson ser som en kluven verklighetsuppfattning: existensen är en organisk kontinuitet och kan inte reduceras till rent materiella omständigheter. I stället beskrivs människans gång som både primitiv och genialisk; sammansättningen berättar om våra djuriska instinkter, men även om hur vi möjligtvis kan komma över dem och därmed återfinna vår mänskliga sida, som är kapabel till transcendens.

Notturno

I “Notturno”, eller “Notturnocykeln” som den även kallats, övergår Hansson till en mer nattlig och observerande ton. Nästan i stil med den tyska expressionismens undergångsvisionära konst, målas äggulliknande månskäror, svartfärgade skogar och mystiska hembygder upp i en oas av känsloupplevelser. På en och samma gång personlig och folklig, beger sig poeten ut till Öresunds hägrande hamnkust och in i de skånska skogarnas täta beskydd för att slutligen sjunka djupt i trans bredvid den brinnande brasan i stugan. Estetiken fulländas till det yttersta genom ett ständigt distansförhållande till det älskvärda, och som påminner om Karlfeldts kärleksskildringar, men skiljer sig markant från allting annat inom svensk poesiproduktion i och med det organiska språket och den otroligt intensiva närvaron av existensförhållanden. Värmen skildras som bävande celler, själen omvandlas till atomer som rinner in i naturen och den isande midvinternattens snötäcke påminner om tidens evighet.

I dikten finns en underliggande trånad efter att finna livets hemligheter i dunkla ögonblick isolerade från omvärlden. Upplevelsen blir motivationen för att kunna stå ut med känslostormarna och när sanningen äntligen är upptäckt, uppstår en njutning i att stinga den med dolken eller låta den sakta men säkert sjunka tillbaka ner i åkermarken under pilträd och svajande säd. Där tillåts den andrum tills samtidens förkastlighet dukat under och en kommande generation med nytt mod åter vågar upptäcka den. Det är Ola Hanssons tilltro till sin egen skapelse, ett ärligt vädjande till oss som nu i efterhand får lov att ta del av hans konstnärskap.

Sensitiva amorosa

I sin samling prosalyriska reseskildringar, “Sensitiva amorosa”, skruvas den franska dekadansen och den melodisk-melankoliska sinnestämningen hos poeten upp i högvarv. Darwinismen ger plötsligt vika för en oanad känslobaserad determinism som uppstår i mötet mellan könen. Kärleken visar sig – måhända inspirerad av Strindberg – vara mer ett hemligt psykologiskt krig än en idyllisk realitet. En kontroversiell hållning till kvinnor och kärlek vaskas nervöst fram genom tillbakablickande observationer av förhållanden som slår ut likt blåklockor, för att sedan långsamt sloka som svarta rosor och röja kärlekens inre väsen.

Hanssons känsloliv är otroligt starkt och okontrollerbart, och på grund av detta ledsagas han impulsivt genom de människor han träffar på. Däremot visar sig även detta beteende vara organiskt lagt; känslorna är bara sinnesuttryck för cellernas grupperingar enligt omgivning, och när mannen plötsligt finner en oroväckande detalj i det motsatta könets framträdande, slås kärleken till bitar. En besatthet av kärleken i sig, som ideal, kontrasteras mot kärleken som faktiskt företeelse, och denna klyvning gör att “Sensitiva amorosa” urartar till en sensommarfest där det döende, krossade och sakta försjunkna tillåts kalasa på människans benägenhet att fäs