Julen har kommit och det har blivit kallare. Men inte så mycket kallare, det vet alla vid det här laget – klimat, klimat, klimat. Stor grej, det där. Smarta människor vet att det är av stor negativ betydelse att klimatet förändras, men de vet också att det dels inte löses genom att göra det till ett för individen frivilligt val att bättra på problemet, och dels att det finns värre saker vad gäller miljön än klimatet (vi är för många och tar upp oproportionerligt mycket yta, vi förorenar betydligt mer än luften, vi utrotar djur- och växtarter hit och dit o.s.v.). Men för att folk i gemen skall kunna vakna upp till sådana insikter krävs effektiv information, och det är här samhället har svårt att komma någon vart. Det råder inflation i informationsdjungeln.

Det som oroar mig är den tendens vi märker att klimatfrågan blåses upp i media till oerhörda proportioner, men varningssignalen urvattnas bortom det kontrollerbara. Det jag menar är att framför allt Aftonbladet och Expressen – men egentligen alla populära nyhetstidningar – drivit ett så absurt sensationsmakeri kring andra egentligen helt triviala företeelser att när en händelse faktiskt kräver stora rubriker, så kommer ingen att reagera. När tabloiderna väl lyder “Jorden går under i morgon” (och de faktiskt menar det) så är det “business as usual” för gemene man. För att följa ämnet: när det står att vi verkligen måste ta tag i miljöproblemen, så är det ingen som tar det på riktigt allvar. Det är ungefär som när priserna konstant ligger på 99:90 kronor, aldrig den jämna hundralappen: till slut anpassar sig folk till detta stormarknadernas sätt att lura människor till att köpa till ett “billigare” pris, att man i sitt sinne per automatik lägger till de tio sista örena och nästan instinktivt omvandlar alla “99:90” till “100”. När någon väl ser ett jämnt pris känns det väldigt konstigt och ser förstås alldeles för mycket ut. Sådant säljer inte.

Det är bedrövligt, men folk vänjer sig. Det är förstås någonting fullt naturligt och har säkerligen varit en viktig del i artens överlevnad, men det att vänja sig kan som vi ser lika gärna fungera på ett synnerligen kontraproduktivt sätt. Man vänjer sig vid skvallerpressens rubriker tills det blir vardagsmat, man vänjer sig vid alarmen tills de blir en del av vår vardagliga ljudbild. Vår naturliga instinkt att reagera särskilt mycket på starka intryck vad gäller färg, ljud, dofter och annat har helt dränkts i ett myller av reklamskyltar, borrmaskiner och parfymer, så pass att vi lärt oss att inte längre ta någon större notis om det överflöd som omringar oss. Den mänskliga hjärnan är ett fantastiskt flexibelt organ, på gott och ont. Även när informationen vi tar in i sig är intensiv, så spelar det ingen roll eftersom mottagaren är avtrubbad, och så länge vi får lika många eller fler intryck som innehåller information om de senaste händelserna i populära tv-serier, om popdivors relationsproblem och annat av mindre väsentligt innehåll. Avtrubbningen är farlig för oss på det sätt att vi får svårare att upfatta verkligheten som den är; våra sinnens precision försämras som under ett slags berusning.

Finns det då någon lösning till detta dilemma? Naturligtvis finns inte problemet över huvud taget i ett samhälle byggt på vettigare premisser, men då detta måste tillhöra framtiden, är det förstås en tillfällig lösning vi är ute efter här, en som låter den enskilde individen att så att säga “stå ut tills vidare”. Problemet har blivit en oundviklig del av samhället vi lever i och andningshålen är få, men kanske är det dessa andningshål som är vår enda hjälp för att vi inte skall bli avtrubbade. Titta bort från tv- eller datorskärmen ibland, spring ut i skogen och ta en paus från allt samhället ger och upplev den “naturliga naturen” ett tag. Kom sedan in igen och märk hur det som kanske blivit en vana och verkat normalt faktiskt är en enda galenskap. Avbrotten behövs regelbundet för att kunna bli den sunda människa som kommer “utifrån” och ser vansinnet, ungefär som barnen som ser kejsarens nya kläder.

Julafton bjuder på mycket fint, men man kan kanske inte begära att släkten inte sätter på dumburken någon gång under kvällen. Nu skall vi demonisera, men när sådant där händer och den positiva gemenskapen utbyts i kollektiv dårskap, kan det vara både skönt och nyttigt att ensam ge sig ut i vintermörkret, tvätta av sig dårskapen, andas in, hålla andan för att sedan åter ge sig in i myllret vi kallar civilisation. Det falska leendet kan utbytas i mer uppriktighet när man har med sig ett nattligt äventyrs erfarenheter i sinnet, även om man nu inte ler åt samma saker.

God jul!

När man ser mönster i naturen och förstår att allt hänger samman på ett eller annat sätt, är det inte konstigt om man vill få en relation till sin omvärld. Detta är relationen till något större, och kan om man vill vara detsamma som Gud. Gud blir då något som vi kan kalla den planritning som utgör verkligheten.

Den här relationen är meningsfull eftersom den ger att man aktivt känner sig som en del i alltings sammanhang. Jag har svårt att tro att någon människa mår bra av att vara isolerad från den värld hon befinner sig i. När man ser mönster i något, så gör det i princip att man förstår. Det är som ett IQ-test: när man ser mönstret, sammanhanget mellan figurerna, så kan man kryssa i rätt alternativ. På samma sätt förstår man naturen om man uppfattar dess sammanhang, och mönstren blir då det abstrakta sätt på vilket vi kan “kommunicera” med eller “gripa” vår omvärld.

Exempel på dessa naturens mönster kan vara upprepningen i hur allting levande föds och dör. Det verkar ganska väsentligt för hur världen omkring mig fungerar, och eftersom världen och dess funktion påverkar mig och mina medmänniskor vare sig jag vill det eller inte, så är det därför viktigt att så att säga betona det här sambandet i naturen genom att på något vis omvandla den till en lärosats eller ritual. En lärosats för att det ger mig teoretisk kunskap om hur allt hänger ihop, och en ritual för att ge mig själv en mental försäkran om att jag är en del av hela det här sammanhanget.

Kan man då använda så kallade heliga skrifter i allt det här? Jo då, en hel del sakralt material från antiken har i mångt och mycket gått ut på att försöka formulera hur hela världen hänger ihop, och där kan man mycket väl få råd i form av metaforer och dylikt. Men kanske är det inte att föredra att hålla sig till en enda skrift; de vettigaste sakrala författarna lär knappast ha haft som utgångspunkt att bara hans lära gäller, utan måste ha insett att deras skrifter bara är en hjälp av många på vägen i sökandet efter verkligheten, ett av många förslag på hur man kan se vår värld.

Att detta är ett typiskt, gudslängtande symptom från ett postmodernt, skepticistiskt samhälle, som har upplevt både religion och vetenskapsdyrkan är nog ganska tydligt. Men tills vidare tror jag det håller som kompensation för vår döde Gud. Jag vill däremot gärna tro på en gudavärld som motsvarar den tro, de förhoppningar och de ideal som ett sunt samhälle representerar, men det samhället ligger för framtiden. Tills vidare – när vi inte kan tillåta oss tro på något eftersom vi egentligen inte har ett samhälle som kan införliva något sådant – kan dock en placebogud av den här typen komma väl till pass.

Just nu känns ritualerna döda, meningslösa och mer eller mindre påtvingade, och “tradition” låter bara otrevligt. Men pumpar man in “nytt blod” i både gamla och nya ritualer, så blir det både meningsfullt och förbaskat kul. Därför kan det helt plötsligt bli viktigt för familjer att utforma något lite eget under högtiderna. Min släkt har till exempel börjat strunta helt i Kalle Anka på julaftnarna och i stället ersatt det med ett slags visdomstimmar med “de äldre”, där resten av släkten får höra från mor- eller farföräldrar om hur det var “förr”. Och på så sätt får man ju ett slags koppling till det förflutna, vari mitt eget kött och blod är förankrat. Det känns meningsfullt och är dessutom lärorikt. Den där isoleringen från omvärlden känns lite mer avlägsen och inlemmandet av sig själv i helheten känns mer påtaglig. En del kanske gärna vill hålla högtiderna mer statiskt och hålla sig efter ett “sant” sätt att fira dem och inte experimentera och töja på gränserna på det att vi inte skall bryta bandet mellan oss och våra avlägsna förfäder, som någon gång började fira jul, midsommar och så vidare. Men då finns en risk att vi gör medel till mål, och även om det är viktigt att vi känner gemenskap och koppling till ett så avlägset förflutet, så ligger samtidigt en ocean av antitradition emellan oss, som på ett eller annat sätt förvrängt ritualer så väl som vårt förhållande till dem. Min misstanke är att vi så att säga måste börja om i småskolan och låta högtiderna få en ny mening, en som faktiskt tjänar oss här och nu.

När nyheten om skolskjutningen i Finland når oss, förvandlas vi omedelbart till känslomässiga frågetecken: “Gud vad hemskt, hur kunde detta ske?” Vi ställer oss denna fråga eftersom vi har levt våra liv i förnekelse av det uppenbara. Sovande, drömmande, hasar vi oss livlöst fram från akademiska institut och byråkratiska kontor, till tv-soffan och lugnet. Genom våra sociala miljöer där vi enhälligt kan fastställa vår egen verklighet – som bygger på en tilltro på individuell frihet, global jämlikhet och självreglerande finans – bygger vi upp ett luftslott av ofattbara proportioner. Tills en 18-årig student avlossar skott på sin skola och lämnar oss med åtta döda och tio skadade.

Vi är som tagna på sängen för att vårt moderna luftslott är punkterat. När Pekka-Eric Auvinen hotade sina medmänniskor med pistol, ställde han samtidigt vårt nutida samhälle mot väggen. Han bröt genom den glasvägg, de illusioner och föreställningar som de flesta av oss har tagit för givet: att Allting Är Bra. Att vårt samhälle går i rätt riktning. Att vi lever för någonting meningsfullt. Att vi har ideal att uppfylla. Att vi tar hand om vår miljö och vår kultur. Att vi förvaltar den kunskap som utvecklats under tusentals år. Att vi lever ansvarsfullt och agerar som föredömen för våra barn.

Om vi ställer oss dessa antaganden som frågor och ständigt får negativa svar, har vi bara två utvägar: antingen ser vi klart på situationen och gör vad vi kan för att förbättra den, eller så kryper vi längre in i oss själva och gömmer oss från en skrämmande och otäck värld – en värld som vi själva har varit delaktiga i att bygga upp och försvara. Pekka-Erik var en ung man som hade djupstuderat vårt samhälle på gräsrotsnivå: han hade sedan länge sett igenom de dolda mekanismerna bakom vårt “fria” statsskick, vår dysgeniska utveckling, vår masspsykologi och vår ohejdade exploatering av naturen. Och han valde att ställa sig utanför.

Pekka-Eric var influerad av en finsk miljöaktivist vid namn Pentti Linkola. Linkola anser att de flesta människor i vårt samhälle instinktivt agerar själviskt och är oförmögna att tänka utanför sin omedelbara existens. Därför hävdar han att vårt moderna demokratiska konsumtionssystem inte är hållbart för vare sig oss själva eller vår miljö. Allting i vårt samhälle centreras kring temporära nöjen och själviska begär, vilket får långsiktiga konsekvenser för framtiden.

Linkola och Auvinen pekar här på ett mönster: för att undvika att en civilisation reducerar sig själv till ett mållöst massvälde av konsumtion och exploatering, måste vi skapa högre principer och ideal att leva för, som tvingar oss att se förbi vår egen relativt betydelselösa tillvaro och se på livet som en helhet. Genom ledarskap och upprätthållande av dessa principer, penetrerar vi den grundläggande själviskhet som vårt konsumtionssamhälle i grunden är baserat på.

I ett demokratiskt samhälle utgår vi från individen. Vilket parti röstar vi på? Det som vi själva tjänar mest på. Men eftersom alla individer inte kan få sin vilja fram, uppstår konflikter kring hur samhället ska styras. Resultatet blir att vi saknar riktning och mål för hur vi ska leva och hur utvecklingen ska se ut. Kultur blir marknadsekonomi, gemenskap blir egoism och natur blir föremål för vinstspekulationer. Vi har skapat ett system utan ledarskap; de som håller i trådarna är rika lobbygrupper och oligarker, som styr massmedia och talar om för oss vad vi ska rösta på härnäst. Friheten är en återvändsgränd, en billig ursäkt för att fortsätta exploatera.

Vad Linkola och Auvinen vill säga oss är följande: Vi är för många människor på den här planeten och utan konsensus över hur vi ska leva, kommer konsekvenserna av den här röran att sluta i ekologisk katastrof. Det handlar inte bara om växthuseffekten, utan om skogsavverkning, industriellt avfall, brist på sötvatten och mat, grönområden som ersätts med betongdjungler och en mängd sjukdomar som sprids via kemikalierna i vad vi äter. Vi förpestar vår egen omgivning och drivs framåt av vår själviskhet och oförmåga att se längre än näsan räcker, vilket resulterar i en ond cirkel av våld, kriminalitet, korruption och hyckleri.

Därför reagerar vi så starkt när en händelse som den i Jokela plötsligt inträffar. Vi vaknar upp från vår slummer och tvingas möta verkligheten så som den verkligen är: kall och hänsynslös. Vi inser vilka enorma problem vi har skapat för oss själva, och vi förstår Pekka-Eric delvis som en produkt av vårt eget samhälle. En skolmassaker är inte bara en tragedi för de offer som var inblandade, utan en global tragedi, eftersom den pekar på att någonting inte stämmer. Precis som kulturella konflikter, försämrad folkhälsa och smutsig miljö, reflekterar vår värld hur vi lever. Om vi tycker att vad som hände i Jokela är otäckt, beror det på att vår värld är otäck.

Det blir därför absurt att skylla allting på andra faktorer, som att Pekka-Eric var mentalt störd, sjuk, mobbad etc. Dessa är konstruerade argument för att slippa ta itu med verkligheten vi lever i. Men vad denna skolmassaker lär oss är just detta: vi kan inte fly eftersom det inte finns någon “säker” bubbla där vi kan distansera oss från de ökade problemen i vårt samhälle. Vi är alla del av det här systemet, och om vi tycker att utvecklingen går åt fel håll, är det vi som bär det slutgiltiga ansvaret att styra det på rätt kurs igen. Vi är inte gudar, men som människor har vi möjlighet att skapa förändring, och just en sådan radikal förändring krävs i dag.

Trots den allmänna uppfattningen om att demokrati ger makten åt folket, har detta samhälle ironiskt nog passiviserat oss till den grad att vi inte längre tror på oss själva. Men skymningstiden innebär inte automatiskt att det är dags att gå och lägga sig – tvärtom, vi måste tillsammans göra allt för att sträva mot ljuset och sanningen. Om vi misslyckas kommer vi att sjunka ner till samma nivå som tredje världen och leva våra liv i ständig misär. Om vi lyckas, säkrar vi framtiden för våra efterkommande, så att även de en dag får en chans att uppleva det vackra och värdefulla i delaktigheten av livet på vår planet.