Under tidig medeltid fram till renässansen, genomgick Sverige en rad kritiska förändringar i det politiska och kulturella livet, som kom att skapa, formge och förändra arketypen för en svensk nationalstat, vilket skulle få direkta följder för de intilliggande nordiska länderna. Utan dessa reformer som successivt trädde i kraft för att stärka den monarkiska ställningen i Europa, skulle mycket av det som vi i dag kallar “nation” och “enighet” vara tomma begrepp utan innebörd. För att förstå vad som hände under denna oroliga tid i Norden måste vi förflytta oss bakåt i historien, närmare bestämt till tiden då de gamla hedniska landskapen höll på att enas till ett gemensamt kristet rike.

Från bysamhälle till kungarike

Efter att ha blivit överfallen av sjörövare ute på Östersjön hade den kristna missionären Ansgar år 829 begett sig till staden Birka för att förkunna en ny tro. Det gick så bra att kejsaren utsåg Norden till ett nytt missionsområde, med Hamburg som ärkebiskopsdöme – Ansgar själv blev ärkebiskop. Bara c:a 15 år senare utbröt en revolt där vikingar brände ner allt i sin väg, inklusive Hamburg. Missionsdrömmen om ett kristet Norden slogs i spillror och prästerna flydde hals över huvud. Men trots att Ansgar hann gå bort innan han fick uppleva ett organiserat kristet Sverige, fortsatte missionärerna att integrera kristna idéer och traditioner i lokalbefolkningens kultur. Idéerna spred sig och prästerna vände sig nu till det skikt av samhället som hade mest makt: kungarna.

Det är svårt att uppskatta vilka faktorer som huvudsakligen bidrog till den slutgiltiga kristna omvändelsen, men kombinationen av en kyrka som organiserade sig och ihärdigt förkunnade den nya tron, tillsammans med de löftesrika orden om ett friare samhälle där exempelvis trälar kunde köpa sig fria och kvinnor sakta men säkert skulle få arvsrätt och ett mera rättvist äktenskap, ledde säkerligen fram till den slutliga segern över hedendomen. Ättesamhällets traditionella syn på makt, egendom och arv övergick till ett framväxande rättsväsende, som genom kristna kungar som Birger Jarl och Magnus Ladulås skulle komma att ersätta de gamla landskapslagarna.

Kyrkan och kungamakten insåg fördelen med ett politiskt och religiöst samarbete; den katolska kyrkan kunde fortsätta att stärka sin ställning i Europa medan kungarna fick möjlighet att ena flera mindre byar till ett större, gemensamt rike, vilket innebar makt och rikedom. Byarna förvandlades till socknar och de olika landskapen enades till vad som höll på att bli en nation. Den rättsliga konsensus som växte fram vilade samtidigt på en central, religiös världsåskådning som kyrkan stod för. De gamla hedniska samhällena där varje by löd under lokala riter och traditioner smälte samman och centraliserades i den mån det var möjligt.

Riket expanderade genom fortsatt missionsverksamhet. Bland annat lyckades Finland bli en del av det tidiga svenska riket, som poängterade vikten av handelsförbindelser under denna tid. Makt var en sak, men utan naturresurser och goda förbindelser med andra länder stod landet utan viktiga råvaror som t.ex. salt. Med ett växande rike krävdes även en ny makt som såg till att de nationella lagarna följdes och skatterna drevs in. Stormännen kom därför att växa sig mäktigare och övergick till en krigarkast vars uppgift blev att försvara och upprätthålla säkerheten i landet.

Efter det att digerdöden härjat i Norden och befolkningen krympt till endast en bråkdel av vad den tidigare varit, började saker hända. När Magnus Eriksson år 1335 förklarades myndig kung i Sverige, hade den effektiva utrikespolitiken skänkt honom Finland, Norge, Skåne och Blekinge. Lösensumman för att betala Skånelandskapen var enorm och det blev därför till att låna av kyrkan. Staten blev utfattig och det dröjde inte länge förrän folket började göra uppror mot det kraftiga skattetrycket. Balansen mellan kung och kyrka hade visat sig vara bräckligare än man först trott: den katolska kyrkan var inte bara en religiös samlingspunkt, som kungen hur som helst kunde utnyttja för egenvärv, utan samtidigt en mäktig politisk och ekonomisk institution. Kyrkan betalade inte skatt, men tjänade desto mer på det så kallade “tiondet”, vilket innebar att bönderna var tvungna att lämna ifrån sig en tiondel av jordbruksproduktionen till kyrkan.

Dig, Herre, tillhör storhet och makt och härlighet och glans och majestät, ja, allt i himlen och på jorden. Ditt är riket, Herre, och du är den upphöjde härskaren över allting. – (1 Krön. 29:11)

Nu var kyrkan rik, men både kung och folk utfattigt. Den danske regenten Valdemar Atterdag såg sin chans och tog genast tillbaka de skånska landskapen. Han fortsatte därefter mot Gotlands Visby och utkrävde skatt från borgarna som betalning för att förhindra plundring. Magnus Erikssons tid som kung var över och de svenska stormännen bestämde sig för att ersätta honom med Magnus’ systerson Albrekt av Mecklenburg. Det gick dock inte så bra som han hade hoppats. Bönderna utgjorde fortfarande en mäktig kraft när de väl ansåg sig behandlas orättvist, och Albrekts tyska skattefogdar blev till sist en sådan press på de svenska bönderna att även stormännen allierade sig med folket och reste sig mot den tyska kungen. Magnus Erikssons landslag var tydlig: Sverige skulle styras av inländska män – inte främlingar. När Atterdags dotter Margareta till sist vann en strid mot Albrekt, hyllades hon som den nya drottningen i landet. De tre nordiska länderna befann sig nu under samma regent och den nordiska samarbetstanken som Magnus alltid hade förespråkat, höll nu på att bli verklighet.

Union och sammanbrott

År 1397 inleddes en samnordisk kongress i Kalmar. Läget var kritiskt: Stockholm och Åbo låg i danskarnas händer. Drottning Margareta utnämnde sin systers dotterson, Erik av Pommern, till ny kung över Sverige, Danmark och Norge. En union bildades således mellan dessa länder och endast en ledare hade rätt att regera över det nya nordiska riket. Margaretas direktiv var glasklara: konflikterna de nordiska länderna emellan var slut. Man skulle enas mot tyskarna och bilda ett effektivt samarbete som innebar fördelar för alla involverade parter. Om kungen dog, skulle hans son ta över. Om han dog barnlös, skulle rikena tillsammans enas om en ny regent. Varje rike skulle få behålla sitt rättssystem och sin förvaltningsform. Resultatet blev att den tyska expansionen stoppades, Stockholm återtogs, Finland blev en del av unionen och Gotland blev friköpt.

Först at nw scule thisse thry riken hafue thenne koning, som ær koning Eric i hans lifdaghæ, oc siden evinnelicæ thisse thry riken en koning hafue oc ey flere ouer alle thry riken, suo at riken aldre at scilias meer, om Gudh wil – Unionsbrevet

Slutet gott, allting gott? Inte riktigt. Medan Margareta hade förespråkat en utvidgning av Danmarks södra gränser för att sätta ytterligare press på tyskarna, gick Erik av Pommern ett steg längre. Han centraliserade styret till Danmark, utropade sig själv till enväldig och gick till attack mot Hansan. Hans dröm var att ta kontroll över hela Östersjöhandeln och därmed förvandla den nordiska unionen till ett aktivt och mäktigt imperium. Men Eriks dröm om ett nordiskt storvälde slog inte ut som han hade tänkt sig. Misslyckade krig och en aggressiv utrikespolitik innebar tunga skatter och en tilltagande fogdemakt i Sverige. Till sist fick folket nog. Dalkarlarnas lokala patriotism spädde på hatet och missnöjet över försörjningssvårigheterna och den handelsblockad som Hansan hade satt på Bergslagens gruvindustri. Måttet var rågat och mannen som kom att leda revolten mot det nya väldet hette Engelbrekt.

Denne bergsman organiserade ett folkligt uppror i Dalarna som sedan spred sig till resten av landet. Budskapet var tydligt: danskarna agerade själviskt och förrådde unionen. Sverige skulle tillsätta en svensk kung och bönderna skulle slippa det hårda skattetryck som det nya kristna kungaväldet innebar. När den unge rådsherren Karl Knutsson slutligen tog makten efter Engelbrekt – som sägs ha mördats av en fiende vid namn Magnus Bengtsson – tog kyrkan över unionstanken och förespråkade samma idéer som Margareta en gång hade klargjort i Kalmar. Kyrkan, vars agenda fortfarande gick ut på ett enat kristet Europa, mötte till slut sin överman i Knutsson, som p.g.a. att han misslyckats med att själv bli unionskung, började driva en nationalistisk politik mot nordisk unionsbildning. Kalmarunionen höll på att vittra sönder och Sverige började så småningom bli en enhetlig nationalstat.

Mot nationalstaten

Sten Sture hade valts som ny kung efter Knutssons död. Men den nya regenten föll rätt in i en ny konflikt, återigen med de härsklystna danskarna. Kristian I hade vid ett tillfälle utropats till svensk kung och nu var han på väg mot Stockholm med en här för att återta sitt land. Slaget tog plats vid Brunkeberg, och Sten Sture lyckades till sist mota tillbaka danskarna. Sverige var räddat. Sakta men säkert började en nationalstat att växa fram under ledning av Sture som riksföreståndare. Kalmarunionen var fortfarande giltig, men endast på papper. Folket vande sig vid sin nya kung och tack vare bergsbruket och den nya handeln (i och med Amerikas upptäckt) växte välståndet i landet. Ståndsriksdagen blev en fast institution där både borgare och bönder var representerade.

Efter Sten och Svante Sture tog den småländske adelsmannen Erik Trolle över makten i landet. Situationen blev genast obehaglig; det femte Laterankonciliet i Rom hade beslutat att en del av kyrkans frihet var att försvara sig mot äregiriga furstar, d.v.s. kungar med för mycket makt. Trolle företrädde aktivt denna ståndpunkt, vilket ledde Sten Sture den yngre till att tvinga honom till lydnad. Trolle vägrade. Denna konflikt utmynnade i att Sture beskyllde Trolle för landsförräderi och konspiratoriska förhandlingar med den dåvarande danske kungen Kristian II. Resultatet av detta lät inte vänta på sig.

Han visade sig då som en till den grad grym och omild härskare, att han, utan hänsyn till svuren ed eller beseglade bref eller Herrans heliga lekamens anammelse och utan att röras till medlidande af några som helst ömmande omständigheter, på en och samma dag, eller den 8 november 1520, eggad af illasinnade mäns gudlösa råd, skändligen lät med svärd afrätta herrar af skilda stånd, stormän, rådsherrar och gemena borgare till ett antal af 94 och sedan lät deras lik under tre dagars tid ligga obegrafna framför Stockholms rådhus, till dess de ändtligen fördes utom staden att brännas; till hvilket allt jag själf under fruktan och bäfvan var åsyna vittne. – Olaus Magnus om Stockholms blodbad (“Historia om de nordiska folken”, Bok 8, Kap. 39)

När Kristian fick höra om vad som försiggick i Sverige bestämde han sig för att angripa Stockholm med en flottstyrka, vilken Sture lyckades slå tillbaka. Kyrkan och staten var nu åter igen i luvan på varandra; på den ena sidan stod den folkliga härskaren Sten Sture och på den andra den katolska kyrkan. Båda eftertraktade makt, ingen av dem ville ge sig. Kristian anföll ännu en gång men led åter igen ett nederlag. Med sig lyckades han dock ta sex svenskar som gisslan, varav en var Gustav Eriksson Vasa. Ett tredje anfall från danskarnas sida ledde till slut till att kungen dog, Sverige förlorade och Kristian tog över makten i landet.

Efter att den 4 november år 1520 ha krönts till arvherre och kung, inbjöd han landets mäktiga biskopar, borgare och rådsherrar till en livad fest i Stockholms gamla slott. Vad som följde var en massavrättning, den som kom att gå under namnet Stockholms blodbad, då gator och torg färgades röda av blodet från dem som hade vågat stå upp mot den danske kungen under Stures tid som regent. Trolle pekade ut dem som han ansåg vara förrädare, och Kristian lät huvuden rulla därefter. Sverige hade förlorat sin svenske kung, och danskarna härskade nu i landet. Denna tid kom dock inte att vara länge. En dag kom en av de sex fångarna i Danmark att fly undan fångenskapen och återvända till Sverige. Hans far och svåger tillhörde dem som hade avrättats på Stockholms torg. Fången var Gustav Vasa, som i hemlighet hade återvänt till sitt land och nu planerade att utkräva hämnd.

Tyranni och enighet

Vasa begav sig till den del av Sverige som alltid var beredd att göra uppror mot hänsynslösa kungar: Dalarna. Här gör Vasas egen historiker Peder Svart uppenbara omskrivningar för att försköna kampen mot det danska väldet. Det hela resulterade hur som helst i att Vasa till sist fick med sig dalkarlarna, tillsammans med rådmän, biskopar och allmogen i Sverige. För att kunna inta bl.a. Stockholm krävdes dock en större här med erfarna krigare. Vasa vände sig till Lübeck för legosoldater och det till ett högt pris.

Segern blev slutligen hans och den 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till ny kung över Sverige. Kostnaden för de tyska soldaterna var nu tvungen att betalas igen. Kronan hade inte pengar för att täcka kostnaderna och om man ändå skulle försöka sig på att använda den som betalningskälla, skulle landet bli utfattigt och folket lida ännu mer än det redan gjort. Vasa riktade därför blicken mot den institution av Sverige som fortfarande var rik: kyrkan.

Varer svenske! – Gustav Vasa

Under denna tid började reformationen att spridas runtom i Europa. Vasa, som så många andra kungar, insåg att kyrkan hade växt sig både rik och mäktig. För att behålla makten i landet genomförde han därför beslut i riksdagen som innebar att kyrkan rådde under kungen och inte tvärtom. Detta gav honom möjlighet att plundra Sverige på kyrklig rikedom och använda den som enda utväg att betala Lübecksoldaterna. Detta, i samband med ökade skatter för att ytterligare samla in pengar, drev allmogen till att åter igen uppleva missnöje med härskarväldet. I Småland bröt en folklig revolt i ledning av Nils Dacke ut mot kungen. Det hela slutade med att Vasa slog ner upproret och avrättade alla meningsmotståndare.

Han kom att fortsätta i samma totalitära anda för att politiskt understödja det nya enade Sverige. Dissidenter förlöjligades genom propaganda och kyrkan förfasades över de lutheranska reformerna. En ny tid var inne, nämligen den av Sverige som stark nationalstat. Unionen hade inte varat länge och kanske skulle inte Sverige heller orka försvara sig mot sina nordiska motståndare, men Gustav Vasa hade visat vem som bestämde. Enighet var parollen, och de som vägrade levde inte länge.

Tankar kring unionsbildning och patriotism

När vi studerar denna del av svensk historia förstår vi att övergången från de hedniska bysamhällena till de centrala, kristna rikena, utgör en klyfta mellan två olika traditionssystem. De lokala hövdingarikena gick samman och förenades under en politisk-demografisk stat, som i kristendomens tecken skulle ena Europa under en ny tro. Det dröjde inte länge förrän kungarna insåg att detta skulle skänka dem större makt över fler människor än någonsin tidigare.

Vändningen kom när kyrkan växte sig mäktigare och rikare än kungen; maktbalansen var rubbad och kungarna såg reformationen som ett sätt att återfå enväldet i landet. Till skillnad från vad man först skulle kunna tro, var inte Gustav Vasa en uttalad lutheran. Han var antagligen inte ens religiös i någon djupare bemärkelse. Vasa var en landspatriot och använde reformationen i rent politiska och kulturella syften. Dels behövde han kyrkans rikedom för att återbetala Lübeck, och dels behövde han en tro som enade folket och understödde den centrala statsmakten. Katolicismen hade tidigare verkat som en global kraft i Sverige, men tack vare Olaus Petris predikningar om en ny nationell medvetenhet, Gustav Vasas svenska bibel – som genom ett enkelt språkbruk lade grunden till en gemensam religiös förståelse bland allmogen – och de införda församlingssångerna där folket aktivt medverkade, blev protestantismen ett effektivt, nationalistiskt verktyg för Vasa. Hans tyranniska metoder för att slå ner sina motståndare, var ännu ett sätt att undvika fler uppror och skapa enighet.

För att förstå varför Vasa agerade som han gjorde måste vi placera både honom och hans handlingar i sitt historiska sammanhang. Unionstanken – även om vi gärna i efterhand kan hävda att det rent teoretiskt lät som en god idé – misslyckades tyvärr att ena de nordiska länderna – mycket p.g.a. Erik av Pommerns aggressiva utrikespolitik. Häri låg problemet: Norden var endast enat på papper, men i verkligheten bestod dessa länder fortfarande av en samling hedniska kungadömen, som ännu inte riktigt vant sig vid den nationella tanken. Länderna hade olika motiv och olika historisk bakgrund, vilket automatiskt medförde en inre politisk divergens. Råvaror, nya länder som Finland och en ständigt växande utlandshandel var ytterligare faktorer som ställde höga krav på ett rättvist samarbete.

Tanken om att bevara de lokala rättssystemen var god, men medan övriga Europa sadlade om till att bilda nationalstater, höll inte detta längre. Gustav Vasa insåg samma sak när han åkte med skidorna upp till Dalarna för att organisera ett folkligt uppror mot Kristian II: människor i Nordsverige levde avskärmat från resten av landet. De hade inte sett till några danska fogdar och brydde sig inte speciellt mycket om läget nere i Stockholm. Men när Kristians män plötsligt dök upp även i de nordligare delarna av landet, förstod dalkarlarna att Vasa hade rätt. Det gick inte längre att upprätthålla lokala samhällen eftersom omvärlden höll på att organisera centrala kungadömen. Makt var tvungen att mötas med makt.

När Vasa enade Sverige var det en strategisk plan för att bilda en motkraft till Danmark och tyskarna. Utan ett enat Sverige hade södra delarna enkelt kunnat erövras igen, vilket givetvis hade fått konsekvenser även för Nordsverige. Andra handlingar som reformationen, arvkungadömet och den centrala statsmakten var endast en utveckling av vad tidigare svenska kungar hade försökt genomföra. Faktum är att Magnus Eriksson så tidigt som år 1350 ersatte de gamla landskapslagarna med en landslag som gällde för hela riket. Arvkungadömet var en uråldrig tanke som antagligen härrörde från det hedniska ättesamhället, och något som aktualiserades i och med Kalmarunionen. Gustav Vasa var en kung som både gick i tidigare ledares fotspår, och skapade nya, för framtida regenter i Sverige.

Som nationalist är det självklart att stödja nationell frihet och självständighet och som en logisk slutsats av samma ståndpunkt försvara lokalt självstyre. Det är möjligt att upprätthålla en övergripande nationell centralmakt som står för centrala frågor gällande hela riket, medan lokala områden har frihet att fatta vissa beslut som enbart rör dem. Däri finns ingen motsättning, utan snarare handlar det om att finna en balans. För mycket lokalstyre kan upplösa den nationella enigheten, något som i en tid av stark centralisering runtom i världen sätter både enskilda områden och hela länder i fara. För stark centralisering innebär en normalisering av lokal mångfald, och i förlängningen en politisk byråkrati som vi föreställer oss likna den Amerika har i dag.

Det står självklart att kristendomen förde med sig ett värdesystem som förhöll sig inverterat gentemot det gamla hedniska. Att det rörde sig om en politisk och ekonomisk centraliseringsprocess står också klart, även om de religiösa motiven också medförde en ny andlighet och kulturell renässans i Sverige. När vi blickar framåt mot den moderna tidsåldern blir detta historiska perspektiv högst aktuellt. Centrala nationalstater upplöses i dag och övergår till en global världsordning, där ett fåtal personer styr över en enorm mängd människor. Byråkratin, konsumtionsreligionen och totalitarismen växer. Huvuden rullar inte, i stället hjärntvättas dem. Främmande trossystem kolliderar med västerländska och resulterar i kulturell instabilitet och etniska sammandrabbningar.

Var Vasa en försvarare av denna utveckling – eller en försvarare av nationen? Bör vi se nationalstaten som ett globaliseringens förstadium? Hade en nordisk unionsbildning i Kalmarunionens anda varit att föredra?

Vasas tyranniska nationalism var ett politiskt, ekonomiskt och kulturellt steg mot att hindra främlingsvälde och hejda globala intressen från att ersätta nationella. Om Kalmarunionen kan ses som ett exempel på det sistnämnda är diskutabelt, men faktum är att man antagligen gick för fort fram. De nordiska länderna befann sig fortfarande i en orolig övergångsperiod och de lokala bykulturerna hade inte gett upp sin envisa patriotism. En hållbar union hade därför varit ganska otänkbar ur ett större perspektiv, som delvis bekräftas av de uppror i Sverige under Albrekt av Mecklenburgs tid, där bönderna vägrade att låta sig styras av danska intressen och utländska skattefogdar. Man slöt upp för en nationell gemenskap eftersom alternativet var en osäker framtid tillsammans med riken som tidigare varit politiska fiender.

Häri ligger också en anledning till att Vasa gick så hårt fram i Sverige. När de svenska bönderna kände sig missnöjda över en inhemsk svensk kung, bildade de lokala uppror och krävde sin landskapsrätt. Men när en utländsk regent misslyckades, slöt man upp under en nationell gemenskap och krävde tillbaka en svensk kung och svenska fogdar. Bönderna var inte att lita på och detta ledde Vasa till insikten om varför han var tvungen att förtrycka både allmogen och danskarna.

Nationalstaten som företeelse kommer huvudsakligen i två former: den patriotiska, d.v.s. den som enar människor på politisk grundval (Israel och Amerika är två exempel), och den nationalistiska, d.v.s. den som enar människor på en etnisk och/eller kulturell grund (det ursprungliga svenska folkhemmet och Nazityskland är två självklara exempel). Vasas enade Sverige befann sig i ett gränsfall, men etniskt sett härrörde människorna från samma folkstam och den nya nationalstaten fick även kulturella effekter. Det handlade inte bara om politiska intressen, utan om att formge ett gemensamt språk utifrån det som de olika landsdelarna hade gemensamt. Tron, kulturen och det historiska arvet var ständigt närvarande.

Genom att återinföra arvkungadömet ville Vasa försäkra sig om att makten bibehålls inom familjen. För att driva en stark centralmakt krävdes pengar och kontroll över vad religionen förde ut för budskap. Kyrkan i sig hade alltid delvis tjänat som en samlingsplats för religiös propaganda. Väggmålningarna, Bibeln och de långa predikningarna var alla en del av att skapa en gemensam andlighet bland folket, en dogmatisk metod i kontrast till de hedniska byarnas huvudsakligen kulturella konsensus. Vasa var hänsynslös i att utnyttja och plundra kyrkan, men han hade alltid motiv bakom sina dåd. Utan tyska legosoldater, inget enat Sverige, vilket var detsamma som en samling oorganiserade lockbeten för utländska intressen.

Det kan diskuteras huruvida de religiösa reformerna i landet var positiva. Reformationen var dels en politisk företeelse – åtminstone utnyttjades den som en sådan – men dels förstår vi den som ett försök att anpassa en främmande tro till det nordeuropeiska lynnet. Betoningen på individuell andlig övertygelse och lagarna som förbjöd avlatsbreven säger mycket om vad man ville förändra. Den katolska kyrkan hade börjat fungera som en modern frimurarorden: en enskild politisk och ekonomisk makt som låtsades vara i förbund med nationen, men som gång på gång visade sig vara beredd att försvara religiösa egenintressen mot kungens vilja. Rika adelsmän köpte sig stora gravar för att försäkra sig om en plats i himmelriket, medan kyrkan glatt tog emot och förlät synderna. Utifrån en nationell synpunkt var detta detsamma som korruption. Genom att tvinga kyrkan att erkänna individens övertygelse som det grundläggande i tron, och sakta men säkert föra över dess rikedomar till kronan som indirekt svarade för folkets framtida tillvaro och självständighet, uppfyllde Vasa det machiavelliska idealet om den pragmatiske fursten, som inte skydde några medel för att nå de mål som gynnade helheten.

Mycket kan sägas i ämnet och det sista ordet är inte sagt. Det finns flera aspekter att beröra, särskilt vad gäller följderna av Gustav Vasas nationella politik och den lutheranska reformationen, som in i modern tid kom att omvandlas till ett liberalt slagträ för det moderna samhällets idéer. Men tack vare en mans försök att ena ett folk och driva tillbaka fienderna i Danmark, ser vårt Sverige ut som det gör i dag. Med frågor som pluralism, internationalism och marknadshandel aktualiseras de problem och farhågor som en gång i tiden tillät främmande makter att begå fruktansvärda brott mot det svenska folket. Vad och vem som framtiden tillhör kan ingen säga, men oavsett hur utgången blir för Sverige som nation, är det ständigt samma saker som kommer att definiera förändringen: makten, riket och härligheten.

Vetenskapen tycks inte kunna bestämma sig riktigt, men något slags konsensus tycks ligga kring att en stereotyp är en oföränderlig uppfattning om en grupp eller individ, och en fördom är den attityd som bygger på stereotypen i fråga. Sedan tycks det vara lite hipp som happ med huruvida fördomen är negativ eller positiv. Hur som helst tycks det vara den allmänna uppfattningen i dag att stereotyper och fördomar, det är ett nedrans fördärv.

Men i stället för att man säger att fördomar är ett Satans verk, eller att det är det bästa sedan hjulet, så tror jag på en uppdelning i rimliga och orimliga fördomar (om man nu måste dela upp det i enbart två). Inom filosofin talar man om det mer accepterade ’generalisering’: om en boll faller till marken varje gång efter 999 försök, så är det ju rimligt att anta att den kommer att göra det även när man släpper den från händerna en tusende gång. Det är minst sagt praktiskt när man skall förutsätta saker och ting.

Om vi tar ett exempel: Erik är en ivrig beundrare av Fjodor Dostojevskij. Jag har träffat tio av hans vänner. Nio av dessa tio är också Dostojevskij-fantaster. När jag träffar en elfte av hans vänner antar jag att även denne gillar Fjodor – chansen att så är fallet ligger ju trots allt på 90 %. Det skulle jag alltså kalla en rimlig fördom, eftersom den med stor sannolikhet stämmer överens med verkligheten. Och oavsett om vännen i fråga nu uppskattade Dostojevskij eller ej, så var det ju fortfarande en rimlig fördom.

Orimliga fördomar då? Tja, om det var så att bara en av de tio vänner jag träffat gillade Dostojevskij och resten i stället var Ernest Hemingway-beundrare, och jag sedan ändå gissar att den elfte är anhängare av den ryske giganten, så är det en orimlig fördom. Sedan kanske det visar sig att den gode Erik har ett hundratal Dostojevskij-beundrare som jag ännu inte träffat och att det bara var en ren slump att jag träffade hans betydligt mindre skara Hemingway-fantaster först. Men om jag inte känner till det, så var den ursprungliga antagelsen om att nr. 11 gillade Fjodor ändå orimlig.

Dessa är grunderna. Nu kanske en del tycker att exemplet ovan inte tar vara på det väsentliga i diskussionen om fördomar, att exemplet är alldeles för vekt: vad bryr sig Erik om jag trodde att en av hans vänner uppskattade Fjodor men han i stället bara gillade Ernest? Det är alltså så att det är först när det rör sig om en fördom som på något sätt kan förolämpa folk som det blir liv i luckan. Men är det så att en fördom blir mindre rimlig bara för att den innehåller kritik som kan uppröra? Nej, rimligheten beror inte på inblandade känslor eller “måttet av eventuell förolämpning”. För att vi skall kunna tänka klart och resonera logiskt om fördomar, behövde vi just ett exempel som inte trampade någon på tårna. Nu borde man förstås kunna tänka logiskt ändå och inte dra sina slutsatser utifrån känslor, men om det är något jag lärt mig så är det att folk i allmänhet har bedrövligt svårt att lämna känslorna utanför. Att avdramatisera ett begrepp är då kanske det bästa vi kan göra för att folk inte skall bli hysteriska i onödan.

Då tänker säkert någon att tankegången ändå är absurd eftersom en individ helt enkelt inte kan dömas utifrån den grupp av människor denne associeras med – det är inte rättvist. Men är det så sant egentligen? En grupp människor med gemensamt intresse har ansvar för hur de uppfattas av omvärlden. Får de ett rykte om sig så har det ryktet vanligtvis en stor del sanning inblandad, vare sig nu ryktet är positivt eller negativt. Så om jag nu skulle dömas på förhand om en negativ egenskap associerad med den grupp av människor jag som individ förknippas med, en fördom som jag även själv tycker är negativ, vad vore det bästa att göra för min del? Jag kan se främst tre möjligheter:

a) Jag fördömer och avsäger mig all tillhörighet med den gruppen av människor
b) Jag förnekar att så är fallet med gruppen av människor i fråga (och avslutar med “Usch, din fördomsfulle fan” eller liknande)
c) Jag tänker “Aj då, har vi så dåligt rykte?” och försöker bättra på ryktet i fråga

Alternativ a låter urbota dumt om jag nu inte vill vara en feg krake som flyr så fort det blir lite jobbigt, och alternativ b tar avstånd från något som inte försvinner i praktiken bara för att jag säger att “Nej, så är det inte” (för vi utgår i vårt exempel från att fördomen är rimlig). Det är nog främst en modern företeelse att avskärma och isolera sig från problemen på liknande sätt, men jag tror inte vi kan hålla på och gå runt dem i all evighet. Negativa fördomar (eller problem i övrigt) försvinner inte för att man förnekar dem – de växer och blir större.

Alternativ c däremot erkänner det negativa rykte gruppen fått, och jag tar mitt ansvar som individ genom att försöka göra något åt det. Att göra annorlunda är i min mening dels fegt gentemot min omgivning, men främst ett svek mot den grupp man så att säga representerar. Sedan är det klart att fördomarna kan vara orimliga, och först då är helt plötsligt alternativ b mer relevant.

Nu får vi ha i åtanke att samhället inte tycker om konflikter eftersom det stör ekonomin, och därför gärna gör gällande att fördomar är riktigt gräsligt eftersom det kan leda till osämja. Men om nu bara den anklagade tar sitt ansvar som i alternativ c, och den som anklagar tar sitt ansvar genom att använda sig av så rimliga fördomar han kan, så behöver konflikter aldrig uppstå.

Så tanken är inte att jag vill mjuka upp begreppet för att rättfärdiga inskränkthet, utan för att fördomen utan pardon drar oss ut i kritikens hårda blåst och gör att vi tvingas ansvara för mer än vårt ego och inte bara skylla ifrån oss på dem som anklagar.

Lukas Moodysson gjorde entré som svensk filmregissör när den kontroversiella tonårsskildringen Fucking Åmål visades på biograferna runtom i Sverige. Den kritiska inblicken i människans förhållande till sin sexuella och sociala identitet talade till en ny generation unga människor under sent 90-tal. Filmen blev en sorts arketyp och förgrundsgestalt för senare produktioner inom samma genre, exempelvis Hipp Hipp Hora, där en ung svensk tjej konfronterar klyvningen mellan den trygga barndomen och steget in i en kaotisk vuxenvärld. Två år efter det att Fucking Åmål hade gjort internationell succé, fortsatte Moodysson att gräva djupare i frågor kring individuell och kollektiv identitet. Filmen blev omåttligt populär både här hemma i Sverige och utomlands, och tjänade antagligen till att ytterligare bekräfta den svenska filmkonsten på ett internationellt plan.

Tillsammans utspelar sig i Stockholm år 1975 och handlar om hustrun Elisabeth, som en dag får nog av sin våldsbenägna man Rolf och bestämmer sig för att lämna honom. Med sig tar hon dottern Eva och den yngre sonen Stefan för att tillsammans med sin bror Göran bo i ett kollektiv av människor med politiska vänstersympatier. I det nya huset träffar Elisabeth och hennes barn på en rad avvikande individer: en “nybliven” lesbisk feminist, en homosexuell man, en idealistisk radikalmarxist och Görans promiskuösa flickvän. Alla delar de samma åsikt om det moderna kapitalistiska samhället, som kännetecknas av förtryck, pengar och makt. Elisabeth dras långsamt in i den nya samhällsbilden, medan Stefan fortsätter att leva i saknaden av sin far, och Eva börjar träffa en pojke från huset på andra sidan gatan.

Under tiden sjunker Rolf mer och mer in i sin egen ensamhet, och som tröst blir det spriten som bedövar smärtan och ilskan. Gradvis försöker han ta kontakt med Elisabeth igen, utan framgång. Göran upplever å sin sida ett växande problem med sitt öppna förhållande med flickvännen Lena, som nu smyger iväg med andra män i huset och har sex med dem. Den godhjärtade toleransen mot allt och alla riktas till slut mot honom själv, och aggressionen inombords växer. Livet i det socialistiska kollektivet fortsätter sin diskurs mot desillusionering och upplösningstillstånd, tills bubblan spricker och kaos bryter ut.

Det är inte svårt att dra paralleller mellan Tillsammans och tidigare filmer från Moodysson. Realistiska dokumentärskildringar om hur externa, sociala påtryckningar förändrar individens självuppfattning och formar den enligt omgivningens normer och konventioner löper som en röd tråd genom hela hans filmproduktion. Precis som i Fucking Åmål gör regissören här upp med ett Sverige kluvet i ett borgerligt och socialistiskt block. Fredrik, pojken som bor i huset mittemot kollektivet, kommer från en trygg medelklassfamilj. Anständighet, moral och tro på progressivitet bygger upp en falsk vardag där skiten samlas under mattorna och sängöverkasten. Smutsiga hemligheter målas över med en borgerlig strävan efter ytlig perfektion i hopp om att ingen ska märka.

I kontrast till Fredriks familjeliv, ställs 70-talets socialistiska framväxt, där en misstro till globalisering, hierarkier och konsumtionskultur bildar underlaget för en kritik av den liberala kapitalismen. Individualiteten blir både ett dilemma och en förutsättning, för att alla människor ska kunna värderas lika och infinna sig i en större gemenskap. Klasser, könsroller och ekonomiska skillnader normaliseras efter den minsta gemensamma nämnaren. Men bakom de idealistiska slagorden och den politiska retoriken, döljer sig samma obekväma verklighet som i den borgerliga sfären. Toleransen leder till manipulation, gemenskapen utvecklar förtryck, och de radikala värdesystemen smälter sakta in i samhällets konventionella bakgrund.

Moodysson väljer att kliva rakt in i båda världar, för att kartlägga de psykologiska impulser som vi använder oss av när vi konstruerar en parallell, social värld för att fly från den gemensamma verkligheten. Karaktärerna föreställer människor som skådespelare med olika roller. Varje roll distanserar oss från livet i sig, vilket ger oss illusionen om att vi kan upprätthålla våra fantasier, så länge alla spelar med. Men människan kan aldrig rubba sin inre natur och därför avlöses akterna av ett eller flera felsteg, som effektivt bryter ner skådespelet och ersätter det med självinsikt. Inte sällan på ett smärtsamt sätt.

I Moodysson finner vi en svensk motsvarighet till Lars von Trier, som experimentellt dokumenterar de kollektiva försöken att fly undan den normbildande bourgeoisien och skapa ett nytt samhälle inom det moderna. Resultatet blir i båda fall detsamma: den mänskliga naturen kan inte bryta ner sociala normer utan att ersätta dem med en serie nya regelsystem. Tillsammans når just en sådan brytningspunkt: den lesbiska kvinnan inser att homosexualitet bara är trendigt så länge det inte rör sig om hennes egen man, den idealistiska kommunisten är stor i ord men liten i handling, och den lösaktiga flickvännen finner att även en människas tolerans och välvilja har vissa gränser.

Den avvikande dottern Eva ser tidigt igenom vuxenvärldens försök att vara “annorlunda” genom att reaktionärt ställa sig mot etablerade värdesystem, fastän dessa utlopp alltid verkar leda till nya maktfunktioner. Ironiskt nog blir det den ensamma mannen som till slut vädjar om förlåtelse och klarhet; när vi har spelat färdigt våra roller och insett att åhörarna för länge sedan har läst manuskriptet, är det hög tid att plocka ner kulisserna och lägga korten på bordet. I slutändan lurar vi ingen, förutom oss själva, med våra pretentiösa gycklarframträdanden på scen.

Tillsammans är ett skickligt hantverk som både drar influenser från Stefan Jarls socialrealism och samtidigt pekar mot en ny framtida utveckling inom svensk filmkonst. Moodysson fortsätter i Ingmar Bergmans fotspår och djupstuderar människan psykologiskt som irrationell varelse. Vårt beteende kan inte förklaras genom ren rationalism, men våra känsloimpulser är inte mållösa, utan fyllda med vanmakt, girighet, lust och passion. När dessa drivkrafter sammanfogas till något enhetligt uppstår en inre harmoni hos individen, men utan en social förståelse för omgivningen tappar vi även den kontextuella förståelsen för oss själva. Den kliniska realismen blir därför aldrig helt naken eller hänsynslös, utan att samtidigt kännas varm och sympatisk.

Moodysson försöker inte balansera upp tyngden i filmen med klyschor, utan väljer i stället att skapa ett drama som på en och samma gång är en komedi. Flera humoristiska inslag väcker skratt och hån, inte långt ifrån Lars Molins burleska samhällsskildringar, men allting är samtidigt personligt och intimt. Dokumentärstilen är fri men ändå filmisk och därför pendlar perspektivet ständigt mellan den utomstående observatören av fiktiva fenomen och den inneboende person som lever och verkar tillsammans med de andra människorna i kollektivet. De olika karaktärerna blir representativa symboler för olika schabloner, som regissören medvetet driver med till sin spets. Är man radikal feminist om man vägrar att använda underkläder? Hur övertalar man en polis till att bli marxist? Kan man stoppa globaliseringen genom att sluta dricka Coca-Cola?

Kanske är det den nakna humorn som färgar det dramatiska, som gör denna film så tilltalande. Den turbulenta handlingen kan fritt spinna vidare utan att atmosfären blir för stark eller oordnad. Vi kan lättsamt dra på smilbanden medan en hel generation barn växer upp i ett samhälle där förväntningarna inte motsvarar verkligheten. Det blir barnen som tvingas bli en del av vuxenvärldens misslyckanden och när dessa ser igenom sina föräldrar, ser de följaktligen även igenom sin egen uppväxt. Vägen ut tycks för Moodysson ligga i just barnets lekfullhet och kreativitet. Mycket av livet liknar trots allt ett skådespel och även om vissa roller är mindre realistiska än andra, vinner vi ingenting på att dölja för andra vilka vi är. På så sätt blir filmens titel både ironisk och fulländad; det existerar ingen utopisk värld där alla människor är systrar och bröder, men den allmänmänskliga naturen har förmåga att penetrera våra olikheter och problem för att förena oss under premissen av en gemensam förståelse av att vara människa.

Materia + form

Vetenskapen har sin bestämda biologiska uppfattning om vad liv respektive död är. Liv har med fortplantning och ämnes- och energiomsättning att göra; död innebär att en organism inte längre har förmåga till dessa saker, inte heller spontan rörelse, den reagerar inte på yttre påverkan o.s.v. Det är att på det mest empiriska vis skrapa på ytan. Om vi vet vad liv och död är i vetenskaplig mening, är det därmed inte sagt att vi förstår varför vi måste dö (eller för den delen varför vi måste leva). Vetenskapen är bra på detaljer, men någon övergripande kosmologi ger den oss nödvändigtvis inte. Denna text skall bli ett försök till en metafysisk förklaring till framför allt dödens nödvändighet.

Låt oss börja “från början”. Det som utgör varat, både till sin helhet och till sina enskilda existenser, är dels materia (varav det fysiska består) och dels form. Allt som existerar är alltså en substans som består av dessa två storheter: 1) materia, som inte är ett bestämt ting, och 2) gestalt eller form, som bestämmer vad tinget är för något. Den formlösa materien – råmaterialet – är möjligheten till vad substansen kan tänkas bli, medan formen är de tillfälliga egenskaperna och betydelsen eller identiteten hos substansen; formen är vad materien har blivit.

Materien består av ett i princip oändligt antal möjligheter – den består av idéer till möjliga existenser. Formen är det som uppstår när ett urskiljande uppstår. Materien formas enligt en särskild idé genom att skiljas från det oändliga havet av andra idéer. För att göra detta måste omkringliggande, överflödiga idéer förintas, huggas bort, för att genom materien kunna skapa en enskild substans. Formen är alltså den enskilda idén.

En typ av existens är livet, som fungerar enligt samma principer, men befinner sig en nivå “högre”. Det som har idéer hos människan är själen (d.v.s. utrymmet för våra mentala handlingar). Därför kan man i en enkel modell tänka sig att materien består av ett slags oändlig själ med idéer. Av detta följer att livets orsak och ursprung är just själen, både den allomfattande och den individuella. Kroppen är alltså själens materia, och själen är kroppens begrepp.

Nu kommer döden in. På var sin sida står själen och förintelsen med sina förlängningar: själens idé är livet, medan förintelsens idé är döden, som helt enkelt är frånvaron av liv. Man kan se dem som motståndare, men kanske är det vettigare att se att de samarbetar för att under livets gång forma varelsen. Medan livet och döden är två olika tillstånd, så är själen och förintelsen aktiva representanter eller utövare av dessa. Själen bygger upp, medan förintelsen bryter ned, och de kämpar på var sitt håll för att bidra till de två motsatta tillstånd vi kallar liv respektive död. Människan är en varelse av materia (och dess attribut liv), som skänkts ett urskiljbart uttryck tack vare döden. Utan döden kan vi inte urskilja livet: utan dödens urskiljande kan vi så att säga inte uttyda någon skillnad i det föränderliga virrvarret av liv.

Medan själen är alla sjudande idéer till liv i materiens hav, så är förintelsen livets tolkare och skulptör, som bryter igenom råmaterialet, skapar skillnad mellan materia och materia, delar upp det, och är den urgröpande kraft som ger materien form och mening. Förintelsen formar, tar bort överflöd och skiljer idéer åt för att skapa något enhetligt. Biologiskt sett skulle man kunna kalla det livets idé för DNA. På detta sätt blir ett lejon ett lejon, och en människa en människa.

För att ta inte vimsa runt för mycket i det abstrakta, så tar jag hjälp av ett konkret exempel för att förstå förintelsens och dödens betydelse: när vi skapas som foster i livmodern, är t.ex. våra händer till en början otympliga klumpar med celler; för att kunna forma klumpen till det vi kallar hand, med fem fingrar, så måste ett stort antal celler dö. “Simhuden” mellan fingrarna försvinner, de förintas. Även under vårt liv måste miljontals celler i vår kropp dö varje dag när de fullföljt sin funktion, helt enkelt för att vi skall kunna leva vidare.

Om varat i stort är evigt så är livet förgängligt och tillfälligt i och med förintelsen, som gör att den enskilda existensen övergår till icke-existens, och liv övergår till död, eller kanske snarare: kombinationen (harmonin) av materia och form upplöses i enbart materia, för att sedan nå form igen. Liv eller existens på det hela taget är en harmoni av materia och form, eftersom enbart livets idé eller enbart dödens idé inte kan ge kvalitet åt livet. Vi har alltså sett att dödens funktion är att gestalta livet.

Diskriminerande död

Även om nu döden fullt naturligt inger saknad när man förlorar en nära anhörig, så sörjer den vise varken levande eller döda, därför att det som existerar egentligen aldrig upphör att vara – det genomgår bara förvandlingar, vilket är fullt naturligt och oundvikligt (“Kart, druva, russin, allt förvandlingar, men ej till ett icke-varande utan endast till ett ännu icke varande.”). Inom jordens ekosystem cirkulerar mineralämnen och energi som bekant i ett evigt kretslopp. Utvecklingen av arter på jorden är bara ett sätt att formge det byggnadsmaterial som jorden är. “Allt skapat är oformat i början, format i mitten, och oformat i slutet. Vad är här att sörja över?” säger Krishna. Eller Marcus Aurelius:

Skrämmer dig förvandlingen? Men vad kan väl ske utan förvandling? Vad är alltså kärare för allnaturen, mer överensstämmande med den? Kan du själv ta ett bad utan att veden förvandlas, kan du livnära dig utan att födan förvandlas? Eller kan något som helst gagneligt nå sin fullkomning utan förvandling? Inser du då inte att det med din egen förvandling förhåller sig på samma sätt och att den är lika nödvändig för allnaturen?

Medan förintelsen ger kvalitet åt det liv som finns, så kan tillståndet döden jämföras med en naturlig övergång, från ett tillstånd till ett annat, kanske även ett mentalt sådant. En sorts andlig död ses i lidandet kopplat till begäret, vilket är den återfödelse som troligen först senare kommit att tolkas bokstavligt i Orienten, men som i ursprungliga texter mer sannolikt beskriver hur vi tvingas in i en ond cirkel av begär, tillfällig tillfredsställelse, ännu större begär o.s.v.

Rädslan för dödens makter hänger i dag inte alls nödvändigtvis ihop med att man är rädd för själva övergången mellan liv och död, själva dödsögonblicket. Nej, rädslan ligger i just den funktion vi beskrivit: att utgallra, att öka kvaliteten för den långväga utvecklingen hos allt som lever. Anledningen till människosläktets nuvarande mycket låga biologiska kvalitet har sitt ursprung i vårt system att inte tillåta döden rensa ut det överflödiga inom vår art. Det låter alldeles fruktansvärt för nästan vem som helst i dag, man liksom reagerar “instinktivt” på sådana ord. För det vi fruktar i de här orden är inte döden i sig, utan det den avslöjar: människors olika värde. Som bekant har jämlikhetsläran mycket att tacka kristendomen för, och vad gäller just döden är den en uttrycklig fiende, som man vill göra allt för att utplåna. Man vill inte se sorg, klagan eller smärta i den här världen. Utgångsläget i den bibliska traditionen tycks i det närmaste vara ett liv där döden och dess attribut av nödvändighet inte finns närvarande. Döden träder först senare in på scenen, som en onaturlig inkräktare, en fiende, som vi p.g.a. arvsynd tvingas leva med, tills det att Jesus Kristus – tydligen av medlidande – räddar människan från detta onda, onaturliga. I Bibeln är döden och “det onda” ovillkorligt sammanbundna storheter: onda handlingar leder till döden, och döden uppstod genom en ond handling.

Men hur kan man veta något om livet när man räds döden? Genom att möta alla negativa saker i livet lär vi oss handskas med dem, varför de inte kan leda till vår undergång. Detsamma med krig, vapen o.d. Sätt en okunnig pojke med en kniv och nog djävulen kommer han att skära tummen av sig rätt vad det är. Om vi i stället lär honom på tidigt stadium hur han skall hantera kniven, så kommer han aldrig till skada, utan kan tälja sig en träfigur. Att hantera det destruktiva i livet är nog så viktigt, på det att det inte skall undertryckas och sedan bubbla upp i orimliga proportioner. Så låt döden bli en skicklig skulptör, som tar bort det överflödiga och skapar det vackra. Låter vi honom som krukmakare sitta och slöa i ett hörn, blir krukan allt annat än vacker och duglig, och i vredesmod kommer vi att slängas på golvet, och skärvorna av det historien kände som “mänskligheten” sopas bort.

Att våga lämna livet

Trots dödens vikt, finns många stora filosofier som betonar strävan efter det eviga, d.v.s. efter det som inte är tillfälligt och lyder under pendlandet mellan liv och död. Hur går det ihop? Nämnda strävan är en form av evolution som i sin förnuftigaste form inte innebär att man vill avsäga sig livet eller döden, utan att man vill övergå i en ny, högre form av existens, närmare det eviga, just genom dödens förändrande kraft. Döden kan alltså skapa nytt genom att lämna rum för ett nytt, bättre liv.

Men i fantasilösa tider händer det att tomrummet aldrig ersätts med något bättre. Modern tids negativism, där man inte bryr sig om vad någonting är, utan vad det inte är, kan ses som en effekt av att man gör ett ideal av förstörelsen och vill göra ett tillstånd av det ödeläggande – tomrummet fylls aldrig. Ett konstverk, anser man, måste alltid vara överskridande och normbrytande, något som kritiserar egenskaper hos något annat. Positiva egenskaper hos konsten blir därför inte relevant. Men det är kanske inte så märkligt: Precis som i samhället i övrigt, så konfronteras vi i konsten av något som inte fungerar. Vi vill bygga nytt, och för att kunna bygga nytt, så måste vi först rasera det gamla.

Problemets kärna är att våra idéer är döda, och vi håller oss i stället kvar vid gamla fungerande idéers skal. Anledningen till att vi blir hysteriska om en gammal vacker byggnad rivs, är att vi inte har något bättre att ersätta den med, eftersom vi inte längre förstår oss på de idéer som skapade det vackra och storartade. På liknande vis vill en del nationalromantiker t.ex. flumma runt i vikingautstyrsel; de hade bra idéer förr, dåtiden romantiseras och följaktligen klär man sig som på den tiden. Men då avslöjar man att man inte kan stå på egna ben. När vi helt lägger det kulturella ansvaret på dåtiden, så är det vi utövar en form av kulturell nekrofili: själen har flytt mänskligheten, idéerna används inte, men vi älskar deras kvarvarande kroppar.

Vad vi behöver är en acceptans av döden som funktion, men inte bara som ett festligt faktum i vetenskapliga sammanhang – det väsentliga är att inlemma döden som en naturlig del i kulturen, så att vi vet hur vi skall behandla den och livet. Viktigt är att våga lämna något därhän för att komma vidare, och inte fästa oss vid detsamma som ursäkter för att vi inte kan hitta på något bättre. Viktigt är att våga lämna vårt liv utan att gråta eller att våga rasera en kyrkobyggnad utan bli neurotiska.

Atomine Elektrine är vanligtvis synonymt med den grupp av musikprojekt som under influens av 70- och 80-talets elektroniska musik från Frankrike och Tyskland bröt ut i olika avantgardeområden, på jakt efter det nya moderna soundet. Medan Nebulous och Archimetrical Universe till stor del var en fortsättning på Klaus Schulzes kosmiska synthesizerorkestreringar, känner få till den obskyra musikaliska historien under sent 90-tal. Tack vare en nyutgåva av tidigare material, framträder nu denna historia på nytt inför en ny publik genom samlingsalstret Binomial Fusion, som består av de enskilda verken Elemental Severance (1995) och Atom Xtension (1998), samt givetvis en rad extramaterial som aldrig tidigare har släppts.

Föga oväntat spänner detta innehåll över en stor musikalisk mångfald. Ljudinspelningar av klagokörer samplas över en enkel rytmisk bakgrund, medan dramatiska infall av korta instrumentella ackord bryter av den harmoniska polyfonin och skapar en mättad, suggestiv dissonans av drömska proportioner. Mystiska melodifraser löper cykliskt omkring i ett isolerat vakuum; de är på samma gång sakrala och spänningsladdade, fyllda av en egenartad, skepticistisk atmosfär som är Peter Anderssons egen.

Motiven springer fram ur detaljerade elektroniska mönster strukturerade i flera lager som samverkar på en instrumentell metanivå, vari en parallell musikalisk närvaro hämtar sitt kryptiskt programmatiska stoff. IDM-influenser verkar kunna uttydas ur de hopplöst simpla men utstuderat effektiva syntslingorna, som successivt sjunker in i olika entropiska tillstånd, för att senare framträda igen i en ny, igenkännbar form. Kaosartad blir musiken aldrig, snarare bygger den på en serie omloppsbanor som alltid håller sig inom rimligt tematiska mått.

Samtidigt ger sig Andersson ut på experimentella områden när han i ett något bisarrt hänsyftande inkluderar ljudklipp av hästgnägg och varvar gregorianska stämmor och kyrkklockor med flöjtmotiv i en närmast manisk periferi av elektroniska ljudkulisser – allt med sedvanligt minimalistisk men glasklar, visualiserande skärpa. En mängd olika stilar utbyter gemensamma nämnare från fragment till fragment: krautrock, progressiv techno, modern trance, nyklassiskt, ambient och diverse världsmusikaliska influenser. Allt detta samspelar på en hög nivå, ibland aningen eklektiskt i negativ bemärkelse, särskilt vad gäller material från Atom Xtension, men alltid raffinerat känslorikt och personligt, utan att tappa undertonen av den magiska sötma som sätter djupa avtryck i det undermedvetna.

Vemodet och den återkommande apatin sveper över dessa kompositioner i form av mer eller mindre framstående metaforer. Organiserad samhällsreligion, världspolitik och kärnkraftshotet under kalla kriget bildar underlaget till en kollision mellan dåtidens terror och en modern insikt om dess framtida konsekvenser. Problemen flyter upp till ytan i form av en särpräglad ambivalens inför den ohejdade teknologins katastrofala följder. Inverkan på lyssnaren blir till största del psykologisk och inte sentimental, varför musiken får den ohämmat drömmande karaktären i ständig självutforskning.

Det är svårt att avgöra den influens som Atomine Elektrine har utövat på både samtida och moderna projekt inom samma musikaliska område, men utan dessa briljant destillerade sinnestillstånd fångade i elektronisk form, skulle mycket av dagens svenska ambient-musik troligtvis inte låta som den gör i dag. Peter Andersson har i sin tur att tacka pionjärer som Kraftwerk och Tangerine Dream för både formuleringar och tekniker som i dag spritt sig till en rad näraliggande stilar. Vad framtiden kan erbjuda i elektronisk musik vet ingen, men genom att försvinna in i denna förtrollande samling utspridda opus av drömmande suggestion för ett ögonblick eller två inkapslas alla våra moderna farhågor i en kompakt och djupgående upplevelse, som tjänar till att ritualiskt driva ut våra förutfattade kalkyler om livet och ersätta dem med en kreativ lust till obehindrad upptäckt av det okända.