Innan Hjalmar Söderberg skrev sina mer uppmärksammade böcker, “Doktor Glas” och “Den allvarsamma leken”, skrev han romanen “Martin Bircks ungdom” i etapper under en tioårsperiod med start 1891. I likhet med förstnämnda två romaner utspelas historien om Martin Birck under en längre tidsperiod och i samma miljö, d.v.s. i Stockholmsområdet där Vasastan och Östermalm går samman. Men till skillnad från senare böcker saknas till största delen en intrig. Förvisso placeras saker och personer ut, och som man tror ska leda någonstans, men de visar sig oftast vara lösa trådar som rinner ut i sanden – och med tanke på att “Martin Bircks ungdom” ska tolka ett människoliv, så är detta inte nödvändigtvis något negativt, utan snarare högst realistiskt. Han säger själv i bokens slutord att den skrevs under en “tid då ‘spänning’ gällde som det föraktligaste av alla litterära tjyvknep”.

Med hjälp av kortfattade men specifika detaljer förstärks draget av realism i Söderbergs ungdomsskildring, som till viss del får förmodas vara självbiografisk. Han kan till exempel med några ord beskriva hur våren är på väg, eftersom eftermiddagssolen för första gången detta år når genom salongsfönstret, och när det faller på ljuskronans slipade glas dansar ljuset på väggar och möbler. Berättelsen blir levande och närvarande, och detaljerna kommer nästan i förbifarten – till skillnad från många andra författare som skulle kunna ödsla sida upp och sida ner med att beskriva salongsfönstrens väderstreck, ljuskronans beskaffenheter och tusen andra detaljer, utan att för den sakens skull komma “verkligheten” närmare.

Kapitlen i boken är korta, ofta bara en sida eller två, och beskriver utvalda ögonblick i Martin Bircks ungdomsliv. Ibland har de större relevans för att peka ut riktningen för den löst skissade handlingen, ibland mindre, men alla bidrar till att göra bilden av en uppväxt mer komplett. Den svepande överblicksformen, som griper över en tidsrymd på nästan trettio år, tillåter Söderberg att beskriva parallella utvecklingar och låta dem skymta förbi i bakgrunden som en påminnelse om att det inte bara är Martin som förändras, växer och “mognar” (eller kanske tvärtom?). Även staden befinner sig i utveckling – det rivs och byggs nytt, husen sträcker sig högre, en plan börjar kanske anas; elektriciteten börjar sakta leta sig in i vanliga människors hem. I bakgrunden får vi följa ett antal olika öden som spretar ut från liknande villkor som Martins och hamnar på helt olika platser.

“Martin Bircks ungdom” är en fascinerande skildring av Sverige före folkhemmets tid, när gaslyktorna fortfarande tändes ute på gatorna om kvällen, när titlar var viktiga och kungligheter något makalöst. Det är också en kritik mot det moraliska förtrycket och det orättvisa, misogyna förhållande som var rådande i Sverige under den tiden. Den rör till viss del samma tematik som “Den allvarsamma leken” – en man som saknar sparkapital klarar inte av att ensam försörja en familj (en gift kvinna kan ju inte jobba), trots att han har ett heltidsjobb som tjänsteman. Han klarar inte av att ge sin kvinna ett respektabelt förhållande och har inte möjlighet att skaffa barn, eftersom ett barn utom äktenskapet är en skam. Men framför allt är det en beskrivning av en ack så bekant utveckling av ett barn: uppfostrad i religionen, sedan med ungdomen kommer ifrågasättandet och protesten mot religionen, därefter kommer den brinnande glöden hos en ungdom som har viljan att skapa – en vilja och en glöd som långsamt stryps till döds under det mondänas oundvikliga ok.

“Han kom till ämbetsrummet, han fick en plats vid ett bord och en tjock räkenskapsbok att granska. Han räknade igenom kolumn efter kolumn. Om summorna stämde, skulle han sätta kråkor i kanten; om de inte stämde skulle han göra anmärkning. Men de stämde alltid. Martin fick småningom den övertygelsen, att det aldrig förekom några fel i dessa räkenskaper, och när denna övertygelse en gång hunnit bli rotfast hos honom, slutade han alldeles upp att räkna och satte bara kråkor. Och emellanåt såg han upp från sitt verkliga eller låtsade arbete och lyssnade till flugornas surrande och regnets plask mot fönsterblecket, eller till de äldres samtal och gräl, eller till en blind man, som spelade flöjt på gården.

Och han sade till sig själv: – Detta är alltså livet.”

När lågan slutligen har slocknat och försöken att skriva dikter har tagit slut, börjar han trivas med sin tillvaro i samhällets status quo. Det konstnärliga livet känns alltmer fjärran, de stora tankarna, upptäcker han, har andra redan tänkt före honom, och de är redan passé. Livet står stilla, dagarna, månaderna, åren har gått förbi:

“Mitt bröst blir tungt av en ängslan,
min andedräkt blir kort.
Det är min ungdom, min ungdom,
som rinner i droppar bort.”

“Martin Bircks ungdom” förlorar på att inte ha en mer näringsrik handling. Det är en fin barndoms- och ungdomsskildring, och den är fullspäckad med filosofiska tankar och observationer om samhället, men den saknar något som Söderbergs senare romaner hade: en handling som man kan följa och bry sig om. Trots det är boken en fröjd att plöja igenom på en kväll eller två. Språket är vackert och persongalleriet trovärdigt och intressant, och ett nostalgiskt vemod ligger över berättelsen och över det faktum att vi aldrig, aldrig kan ändra på det som redan har varit.

Medan Bergman, den svenska filmkonstens okrönte kung, till största del är känd som dramatiker, så känner få till hans mer humoristiska sida. Det ironiska språket förekommer med jämna mellanrum i flera av hans filmer, men med Djävulens öga uppvisar Bergman en skicklig förmåga att även bringa skratt, utan att övergå till det sedvanliga hånskrattet. I denna film spinner regissören vidare på temat om kärlek, nu förflyttad till ett religiöst plan, där himmel och helvete slåss om makten över den enskilda individens relationer till andra människor.

Stig Järrel, känd som den sado-masochistiska läraren i Hets, spelar en hämndlysten Satan som får reda på att Britt-Marie (Bibi Andersson), en ung kvinna, ännu inte mist sin oskuld trots sina 20 år. Satan finner sig inte i den himmelska kyskheten, och skickar upp Don Juan (Jarl Kulle) till jordelivet för att försöka förföra kvinnan och sedan beröva henne på sin oskuld. Med sig har han en tjänare vid namn Pablo (Sture Lagerwall) som törstar efter att få uppleva livet bortom helvetet. Nils Poppe spelar en naivt troende kyrkoherde, far till Britt-Marie, som en dag träffar på Don Juan och Pablo under ett bensinstopp för att därefter bjuda hem dem till sin gård, där hans särpräglat intellektuella fru Renata (Gertrud Fridh) ligger sjuk till sängs. Samtidigt väntar ett stundande bröllop mellan dottern och hennes fästman Jonas, spelad av Axel Düberg.

Det är i denna röra som Don Juan och hans tjänare bekantar sig med familjen. Medan Pablo ger sig på att förföra hustrun, som visar sig törsta efter sinnlig kärlek efter att ha levt största delen av sitt liv med en man i religiösa drömmar, smyger Don Juan på Britt-Marie och konfronterar henne med sin syn på kärlek. Trots förberedelserna för att kunna charma den nordiska kvinnan och bemöta henne på hennes villkor, så misslyckas Don Juan med sitt uppdrag och förmår inte bryta den känslokalla fasad som han byggt upp i helvetet. Pablo blir den som i stället lyckas övertala Renata till att ligga med honom under en natt. När kyrkoherden, genom att en djävul uppenbarar sig för honom, blir varse om vad som håller på att hända, så slår han två flugor i en smäll och låser in djävulen i sitt skåp. Snart inser han att inte ens de demoniska krafterna kan användas i egensyfte utan att det goda tar stryk av det onda, och filmens upplösning blir en fatal insikt om kärlekens svåruppnåeliga realitet.

I mångt och mycket kan denna komedi ses som en kommenterande fortsättning på Sommarnattens leende. Båda filmer är en studie i mänskliga relationer och vår benägenhet att skapa skygglappar för oss själva, i tron att det ska leda till en lyckligare utgång. Vad Bergman avslöjar är att illusionerna till sist distraherar oss från livet självt och försätter oss i situationer som vi inte alltid kan dra oss ur. Satan och helvetet representerar den djuriska, hedonistiska kärleken, som är fri och inte bunden vid moralitet, men samtidigt förstår den inte kärlek som en osjälvisk företeelse byggd på tillit och delade känslor. Kyrkoherden och himmelriket står för den naiva, självgoda och drömmande förälskelsen, där kärleken är förflyttad bort från verkligheten och in i en övernaturlig, andlig sfär.

Denna dualism beskriver individens klyvning mellan olika förhoppningar om hur kärlek är och bör vara. I Djävulens öga krossas hänsynslöst dessa uppfattningar tills tomheten tar vid. Men till skillnad från vad många tror vill inte regissören dekonstruera kärleken i sig. För Bergman finns det en sann kärlek som är en känslokraft bortom människans patetiska försök att tämja den eller omvandla den till konstanter. Denna sanna kärlek avslöjar sig inte som en djurisk förförelse, men heller inte som en kysk dröm, utan som en vardaglig företeelse i det lilla. Precis som med Dantes syn på helvetet, så måste kärleken enligt Bergman utsättas för existentiella prövningar och lidelser om den ska bestå höstens stormväder.

Denna allvarsamma tankegång skildras med en humoristisk överton, aldrig riktigt rolig, men heller aldrig sorglig; skådespelarna befinner sig i gränsområdet mellan de två, så även i dekoren och det sceniska landskapet, som gjorts idylliskt och stereotypt, men ändå naturtroget och motiverat med det typiskt sparsmakade som karaktäriserar Bergman. Nils Poppe gör en fantastisk insats med sitt komiska lugn, Bibi Andersson sliter även här i våra känslor, Jarl Kulle gör ett trovärdigt och iskallt framträdande som en självironisk Don Juan, Sture Lagerwall formligen leker i sin roll och Stig Järrel har aldrig varit så sliskigt morbid och kalkylerande som han är här. Även Allan Edwall, som har fått en mindre roll som “Ördjävul”, lockande till skratt med sina lustiga retoriska poänger.

Tragik och komik på vartannat förseglar en upplevelse som i mitt tycke utgör en essentiell del av Bergmans konstnärskap, men som framför allt bär på en grundläggande livsfilosofi: tron på en heroisk kärlek som samtidigt kräver kall realism och individuell uppoffring i form av en förlorad självdignitet, som inte sällan utgör sätt för oss att manipulera varandra och dölja våra egna insikter och intentioner. I stil med Nietzsche försöker Bergman skala bort vår pretentiösa moralism och våra lägsta djuriska utfall för att successivt komma till rätta med vår mänskliga samvaro, vilsen och kluven, men som betryggas genom en serie värderingar och insikter, förevigade genom livets inre ande.