Våra TV-kanaler översvämmas av olika koncept menade att fungera som underhållning. Ett av dessa är programmet Idol, där framtida musikartister sållas ut efter en jurys omdöme, och framåt finalomgångarna röstas fram av tittarna för att erbjudas skivkontrakt och berömmelse. I skrivande stund pågår uttagningarna av deltagare för fullt, i kö står mängder av entusiastiska ungdomar, som med visshet känner till att alla har lika stora möjligheter att bli precis vad de vill i livet.

Som så mycket annat kommer denna programidé från USA och fick sitt genombrott några år in på 2000-talets första årtionde. Likt många andra nya företeelser, såsom exempelvis hårdrocken, stötte den på visst motstånd från moraltanterna. Dessa upprördes av att juryns många utlåtanden var för elaka och raka. Genast ställdes krav på att någon skulle ta ansvar för att folk förnedrades och fick sina drömmar krossade i TV. Det som gör saken bisarr är att deltagandet är helt frivilligt, och således borde inte skulden för att de som ställer upp inte kan sjunga så bra som efterfrågas kunna läggas på någon annan än individen själv. Men problemet är inte främst avsaknaden av talang, utan avsaknaden av självkännedom. Man kan å andra sidan skylla på de saker som föranlett denna bristande insikt.

Att på något vis såra människor är tabubelagt, då det uppfattas som omoraliskt. I rädsla för att då uttrycka en uppriktig synpunkt om hur bra/dåligt vederbörande faktiskt sjunger, med risken att det ska uppfattas som en förolämpning, får aldrig dessa ungdomar en mer sanningsenlig uppfattning om sina egna begränsningar. Detta överbeskyddande har lett till svaga psyken och nedsatt förmåga att tåla påfrestningar och kritik, och ofta bemöts juryns kommentarer just med förnekelse. I humanismens namn blir resultatet alltså helt motsatt dess avsikt. Vad är mest barmhärtigt: att från födseln förstå att livet innebär motgångar och att man måste kunna hantera dessa, eller att lära sig detta först sexton år senare framför en TV-kamera och bli till åtlöje inför en miljonpublik?

Givetvis handlar det om balans, då ungdomen inte ska avskräckas från att prova på nya saker eller sträva efter förbättring. Tvärtemot parollen om att alla är lika, och att alla har samma möjlighet att bli vad de vill, så måste det finnas en förståelse för att alla individer har olika förutsättningar och anlag för att bli något. Alla kan inte bli sångare, precis som att alla inte kan bli läkare. Här gäller det i stället att acceptera det man är bäst lämpad för, och inte fastna i orealistiskt drömmande. Värre blir det när ambitionen inte ens handlar om någon särskild passion, utan om pengar och popularitet, då alla andra tecken på framgång än dessa två har degraderats till oväsentligheter.

I ett samhälle där detta är det enda som räknas som eftersträvansvärt blir det enda som också kan rättfärdiga omoraliska handlingar just pengar. Om pengar kan tjänas så kan allting rättfärdigas, ja, till och med utplånandet av naturliga ekosystem, ifall den ekonomiska tillväxten skulle kräva det i form av fler stormarknader eller skövlade skogsområden. Då spelar helt plötsligt samma humanistiska doktrin om individens okränkbarhet inte längre någon roll. Det ironiska och absurda i det här fallet är att man genom denna filosofi sporrar de godtrogna och förhoppningsfulla ungdomarna med “även du kan lyckas!”, samtidigt som man tjänar pengar på att göra underhållning av de krossade drömmar, som samma filosofi ondgör sig över.

Som många andra romaner som skrevs i tidsrymden mellan sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, är Hjalmar Söderbergs “Doktor Glas” en skildring av staden, sedd ur en medelålders mans ögon, skriven med lätt hand – intelligent, filosofisk, moraliskt utmanande. “Doktor Glas” är på sätt och vis besläktad med Europas åtskilliga berättelser i jagform om borgerliga flanörer, absinttörstande poeter och bildade gentlemän, som ifrågasätter samhällets normer och grubblar över den egna existensens väsen.

Söderbergs variant är placerad i Stockholm vid sekelskiftet 1900, och romanens protagonist är en ensam själ vid namn Doktor Glas. Jagformen kommer tämligen naturligt, eftersom boken ska föreställa huvudpersonens dagboksanteckningar. Med tanke på att dagboksförande i princip är ett evighetsprojekt börjar man kanske fråga sig vad som föranleder att boken faktiskt har ett slut. Är det dagbokspappret som inte räcker längre, drabbas upphovsmannen av något allvarligt, eller representerar romanen helt enkelt ett urval av en längre, pågående dagbok? Det är i alla fall frågor som dyker upp när jag läser en bok som denna.

Romanen målar ett ganska rikt porträtt över doktorn, men låter oss i gengäld endast ana djupet hos andra personer, som är relativt ytligt beskrivna – vilket har sin logiska förklaring i att det är en dagbok vi läser. Inte minst doktorns “antagonist”, pastor Gregorius, är synnerligen endimensionellt skissad, vilket för övrigt gav Bengt Ohlsson möjlighet att fläska ut karaktären i den parafraserande romanen “Gregorius”.

Handlingen är enkel. Doktor, som aldrig hittat någon riktig kärlek, fattar tycke för pastorns unga, vackra hustru, som har en romantisk affär med en jämnårig man. Hustrun kommer till Glas för att be honom om hjälp att slippa ifrån vissa, i sovkammaren förekommande, äktenskapliga förpliktelser. Doktorns försök att med falsk medicinsk rådgivning tvinga pastor Gregorius att utöva avhållsamhet misslyckas, och doktorn börjar umgås med planer på mord – dels på grund av en romantisk sentimentalitet över en kärlek, som för honom själv ter sig omöjlig, och dels för att ge sitt liv en mening och en tyngd, som dittills saknats i hans meningslösa tillvaro. Söderberg diagnostiserar här Europas nya, avkristnade medborgare, och den alltmer utbredda nihilism, som följer i gudlöshetens spår.

Det hela påminner vagt om Dostojevskijs “Brott och straff”, vilket Söderberg inte verkar sticka under stol med, eftersom han låter Doktor Glas nämna Raskolnikov vid ett tillfälle. Glas och Raskolnikov är släkt i det att båda tycks vara två rationellt tänkande män, som lever med sina planer om mord, och vars existens nästan slukas av dessa tankar. Motiven skiljer sig förstås åt, men med hjälp av avgrundsdjupt förakt rättfärdigar båda figurerna sina drömmar. Raskolnikovs offer är en ockerkärring som ingen tycker om; Doktor Glas’ hatobjekt är en ful gammal pastor, som tvingar sig på sin fru sexuellt.

Romanen är ett barn av hela tidsandan, och avancerad name-dropping förekommer – Strindberg, Nietzsche, Spencer är några – och boken behandlar en stor del av de frågor, som sysselsatte den kontinentala filosofin: tillvaron och jaget, religionen, moral kontra etik i ett sekulariserat samhälle, värden i livet. Den förebådar också den form av existentialism som skulle komma att populariseras av Sartre och Camus, vilka i sin tur byggde på psykologiska iakttagelser och filosofiska teorier hos t.ex. Nietzsche och Heidegger.

Söderberg bygger av enkla beståndsdelar en medryckande roman, sparsam i sentimentalitet, vilket ger läsaren möjlighet att hitta känslor hos sig själv – det är alltså inte författaren som dikterar (åtminstone inte så att det märks). Det blir känslosamt, men inte kladdigt. “Doktor Glas” är lätt – i vikt, volym och språk. Den är snart genomläst, och man får ändå med sig mer än hos många romaner av tyngre format. Romanen är vacker, perfekt i sin form, ställer relevanta och viktiga frågor, och bidrar med spännande läsning. Kort sagt: en raritet.

Den svenska lyriken gör sig bäst till känna i sångackompanjemang, där de litterära betoningarna och det inre retoriska språket kan finna uttryck genom musikens oanade möjligheter. Bengt-Åke Lundin och Peter Mattei presenterar här en brokig samling sånger komponerade av Wilhelm Stenhammar, som än i dag anses vara en av Sveriges största kompositörer genom tiderna.

Stenhammars musik är färgad av en stark nordisk tonklang, som genom känslosvallande vågor målar fram korta poetiska fragment, med motiv som växer i hand med att de placeras i livets inre kontinuitet. Resultatet blir en folklig och skarpt impressionistisk kompositionsstil, som är Wilhelm Stenhammars egen. Han besitter en oslagbar kännedom om språkets inre rytm, som han sedan omvandlar till tonklingande passager, präglade av en romantisk men samtidigt något restriktiv hållning, både till sig själv som skapare, men även till den osäkra omvärlden.

I Stenhammars värld är viljestyrka och kärlek en förutsättning för livet självt, men samtidigt en paradoxal och temporär realitet. Musiken söker sig därför till det sinnligt drömmande, där det oslagbara förblir ett naturligt inslag i upplevelsen av förgången lycka. Poesin som tonsätts tillhör vårt folks främsta skalder: Heidenstam, Fröding, Runeberg, Bergman, Karlfeldt och Ekelund. Precis som i fallet med mycket annan svensk klassisk musik, använder Stenhammar sig av folkmusikaliska influenser för att med sitt existentiella vemod resa sig ur hopplöshetens dyningar och bli ett med allmänskliga motiv. Även koralpartier återfinns, som givetvis används mycket sparsmakat i enlighet med Stenhammars avsky för religiositet sedan barndomens år.

Bengt-Åke Lundin är en utomordentlig pianist med ett talande sinnelag, som väl går hand i hand med Stenhammars raka och genuina känslokraft. Mer avancerade stycken som “Fylgja” och “Stjärnan” framförs med en precis lätthet, som krävs för att frigöra känsloströmmarna i kompositörens musikaliska språk. Tillsammans med Peter Matteis ungdomligt ljumma, klara röst, som ändå lyckas fånga de mörka, dova registren, inger dessa två musiker en unik poetisk skärpa. Både det litterära och det musikaliska materialet förenas med dignitet och självmedveten vägledning till ett mäktigt harmoniskt uttryck, som inte bara lyckas fånga det tveksamma, melankoliska hos det svenska folklynnet, utan även uppbringar en skål till Stenhammars utsökt vackra alster; livets organiska cykel och förgänglighet, avbildad i ett skinande rent timglas.

Med denna text ämnar jag befria läsaren från hennes dödsfruktan, för att finna en mening i det oundvikliga, och betrakta livet med en ny livsvilja…

Först när vi älskar döden kan vi också uppskatta livet. Först när vi ligger nedbäddade i den rosenkransade graven, så kan vi njuta av fåglarnas kvittrande där utanför, och fyllas av de ljumma, svallande lyckokänslor, som endast livet kan ha i beredskap för oss.

Som en påminnelse från ovan, eller från vårt inre centrum, som är sammankopplat med våra minnen och våra erfarenheter, skymtar den ledstjärna, som forslar livskraft in i våra blottade själar.

Växter skall förr eller senare spira genom våra gapande skallar, växa utmed våra ryggkotor, slingra vidare och bryta ner vårt vackra kadaver! Den värmande solen bevakar varje steg under detta jordeliv, innan såväl som under själva förruttnelsen, likt en reningsprocess.

I takt med tidens gång strör vi ut oss, från puppa till så småningom en behagligt blomstrande fjäril; från att vara ett ofött foster, till att vara en nedbruten massa. Organismens potential är i sanning storslagen och väl värd att beakta.

När så det sista andetaget tas, när så den sista brisen dör ut på det groende fältet, när så den sista viskningen ebbar ut, vet vi att vi lever, och havet fortsätter med sin symfoni, oavbrutet och med full kraft.

Livet lär oss att allting består av cykler, inte av linjer med en början och ett slut. Bevittna himmelens skådespel, med den evigt återkommande månen, och hur vi och vår planet rör oss runt den tindrande ljusglimt, som kallas solen.

Låt oss fastställa att dödsfruktan i denna kontext endast är en myt. Vi älskar döden, för den ger oss liv. Att upproriskt förneka alla tendenser till livsförakt öppnar upp för nya möjligheter och skeenden – vår självkänsla vaknar ur sin slummer, och vingarna fälls ut.

Något morbid i tanken, uppfylld av en dödslust för livets skull, stiger jag så mot ljuset. Som en blomma dansar jag bland solstrålar, min kropp vittrar sönder, och livet segrar.

Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism,
de klyva våra hjärnor.

Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllene dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

Så skrev Gustaf Fröding år 1894 i sin dikt Idealism och realism för att beskriva den inre dualismen i vår verklighet. Han fann nämligen att livet innebar en klyvning mellan den inre subjektiva uppfattningen och den yttre objektiva verkligheten. När överensstämmelsen mellan dessa två medier inte löpte parallellt, uppstod en konflikt mellan ideal och verklighet. Fröding var blott en i den långa raden av svenska romantiker, som på poetisk väg dokumenterade de polära motsatserna mellan traditionell judisk-kristen moralitet och indoeuropeisk idealism.

För att förstå kopplingen mellan dagens materialism och kristendom, så krävs att vi går tillbaka ett par tusen år i tiden, då Platon i det antika Grekland ännu levde. Den del av hans filosofiska arbete, som kanske blivit mest känd och gått till historien, är den universella allegorin om grottan.

Platon föreställde sig en mörk grotta, med människor som satt fastbundna och stirrade på grottväggen. Bakom dem fanns en stor eld som brann, och när föremål vandrade framför elden, så kastades skuggor på grottväggen, vars siluetter blev synliga för fångarna. För dem som levde nere i denna grotta, var givetvis enbart skuggorna den verklighet de kände till. Platon påpekar, att om någon skulle lyckas frigöra sig från fångenskapen och klättra uppför väggen, skulle han skåda ljuset, och därmed även inse att siluetterna endast var skuggor av faktiska föremål. Skulle samma person berätta för fångarna att han sett ljuset och insett sanningen bakom deras levnadsvillkor, så skulle han antagligen ha blivit utskrattad eller rent av ha blivit dödad.

Vad Platon gör här är att måla upp en allegori över människans villkor att förhålla sig till verkligheten: våra sinnen tolkar den fysiska verkligheten (föremålen) genom att skapa representationer (skuggorna). Ta t.ex. regnbågens färger. Dessa färger “existerar” inte i verkligheten, utan är en produkt av våra ögon, som skapar dessa nyanser utefter ljusets variation i våglängd. Vi har därför ingen möjlighet att tolka verkligheten fullständigt objektivt, utan skapar samtidigt som vi tolkar, vilket förutsätter att våra sinnen och det vi förnimmer delar en gemensam funktion. Detta är grunden till all indoeuropeisk filosofi och religion.

Utifrån denna filosofiska utgångspunkt förstår vi även att den “sanning” Platon syftar på, inte är en absolut sådan, utan ett mer eller mindre fungerande samband mellan tolkning och tolkningsföremål. Fångarna i grottan lever därför i en illusion, eftersom de har förväxlat tolkningen, d.v.s. skuggorna, med tolkningsföremålet i sig. Det är här kristendomen kommer in. Den kristna världsbilden tolkar denna allegori som att de fysiska föremålen blott är skuggor av en “högre verklighet”. Vad Platon i stället vill säga, är det motsatta: skuggorna är endast en abstraktion; en reflektion av denna verkligheten, som är den enda och sanna.

De judisk-kristna religionerna ser skuggorna som en faktiskt fysisk verklighet, en andra värld som man når genom att leva i enlighet med de moraliska lagar, som råder i den “högre verkligheten”. Det är denna grundläggande konflikt, som beskriver den kristna världsbilden: samtidigt som den är vidskepligt supranaturalistisk, är den samtidigt materialistisk, då den omvandlar högre ideal till idealiska världar i sig. “Världsfred”, “jämlikhet”, “evig kärlek”, “odödlighet”; dessa utopiska koncept blir i kristendomen till realiteter i denna värld, vilket kommer i konflikt med dess inre lagar, som givetvis är raka motsatser: naturligt urval, ojämlikhet, kall realism och förgänglighet.

Dessa “ideal” bygger med andra ord på individuell bekvämlighet och rädsla inför den underliggande sanningen; elden som brinner och hela tiden lockar fångarna till vad som finns på andra sidan muren. Den judisk-kristna världsbilden föraktar allting som reser sig över den minsta gemensamma nämnaren: individens fysiska existens. Detta är den kristna paradoxen: idealen i himmelriket bygger på en materialism, som förvägrar handlingar där individen på något sätt kan bli kränkt. Dessa ideal påtvingas genom moraliska konstanter, och blir således, som den tyske filosofen Friedrich Nietzsche så skarpsinnigt avslöjade, ett till synes “oskyldigt” vapen för massan. Fångarna i grottan vill inte veta av en annan verklighet än den de hyllar, eftersom det förutsätter att de hela tiden har levt sina liv i träldom. Men inga skuggor varar för evigt, och när elden eventuellt har brunnit ut, kommer fångarna att befinna sig i kolmörker, utan vägledning och “sanning” att följa. Den kristna världsbilden har därmed dekonstruerat sig själv.

Traditionell idealism, via filosofisk nihilism, tillåter oss att se saker för vad de verkligen är. Nihilisten är den person, som klättrar över muren och gör skuggdjur framför elden, för att håna de som påstår sig representera en okränkbar sanning. Nihilisten är den person som slår sig fri och kryper ut ur grottan för att skåda dagens ljus. Den högsta metafysiska sanningen ligger med andra ord inte i att se vår tolkning som en värld i sig, utan som en representation av den värld vi lever i – här och nu. Därmed är det inte tal om en form av relativism; då tolkningen av verkligheten bygger på våra sinnens uppfattningsförmåga och vår intelligens, varierar graden av verklighetsuppfattning mellan individer – men referensramen förblir densamma. Relativism är i själva verket en modern förgrening av kristen tro: eftersom varje individs tolkning ses som en verklighet i sig, blir skilda tolkningar därmed även absoluta, eftersom referensramen har uteslutits. Lägg därför märke till det defensiva beteende, som många människor i dagens samhälle uppvisar, då de konfronteras med en högre insikt än den de själva förespråkar: “Det finns faktiskt lika många verkligheter som det finns människor” – med andra ord: “Min tolkning är en värld i sig och den får du inte kritisera”. Och ändå ska vi alla dö till slut.

Den indoeuropeiska idealismen hade givetvis även en tro på en högre verklighet, men denna värld var alltid en reflektion av, och fast förankrad i, vår jordiska verklighet. Det mest lättförtjänta exemplet av den teoretiska och praktiska idealismen, är kriget. För våra förfäder under förkristen tid, var kriget en naturlig del av vardagen. Den romerska historikern Cornelius Tacitus dokumenterade redan på sin tid, hur germanerna ofta startade krig, endast för att undvika långa perioder av lathet och fred.

Under stridens hetta ingrep krigets gudar, och kunde själva delta i kriget om de så ville. De tappraste av stridskämpar fick äran att leva i Odens Valhall. Där väntade ännu ett liv av krig och fest, d.v.s. samma liv som de levt på jorden. De religiösa idealen var därmed en direkt återspegling av jordelivets heroiska livsstil. I den judisk-kristna traditionen befinner sig Gud i en extern värld, och kan förvisso tala till människor på jorden för att utöva auktoritet, men förblir likväl en frånvarande och bortomjordisk gud. De indoeuropeiska gudarna levde med människor och samspelade direkt med deras livsöden. Under det trojanska kriget flög de antika gudarna ständigt mellan Zeus’ Olympen och det trojanska slagfältet för att ingripa och störta de krigskämpar som de ogillade. Blotade man till rätt gud, fick man även rätt beskydd.

I dag, kanske för artighets skull, fördömer vi inte gärna Jesus, fastän hans kristna sekt blev det religiösa uttrycket för en tro, som förenade människor över etniska och kulturella gränser. Han kallas därför av många för “den första kommunisten”. Jesus tog den ortodox-judiska materialismen, och hävdade att den reflekterade en högre, idealistisk verklighet, något som vi i dag skulle kunna kalla “absolutistisk idealism”. Klyvningen mellan idealet och verkligheten kommer med all sannolikhet att fortsätta in i postmodern tid, tills tillräckligt många filosofer inser grundtanken bakom Platons allegori med grottan. Tills dess lever vi som fångar, “lyckliga” så länge vi inte vänder huvudet och lägger märke till den enorma mur, som vi byggt för att avskärma oss från eldens brinnande sanning.

Allan Edwall. De flesta minns honom som den burleska skådespelaren i svensk film under sent 60-tal och framåt. Han spelade den listige Carlsson i filmatiseringen av Strindbergs Hemsöborna, den ständigt ursinnige Anton i filmerna om Emil i Lönneberga, samt spelade i en rad andra filmer, som bland andra Jan Troell och Ingmar Bergman regisserade. Men få känner till hans folkmusik, som på senare tid släppts i nyutgåva och därmed gett upphov till en ny renässans för dem som tidigare inte haft möjligheten att uppleva ännu en dold talang hos ett särpräglat svenskt geni.

Edwalls musik hämtar inspiration från traditionell svensk folk- och vismusik, men överskrider samtidigt konventioner, och närmar sig en friare tonsättning, som bryter upp versmåtten och formar en unik modern prosa. Med pianosolon, fioler och dragspel leker man med den språkliga traditionen för att skapa unik musik fylld av liv och burleska vardagsscener, som allegoriserar universella existentiella frågor.

Den folkliga humorn hos Edwall gör just det: fångar detaljer och placerar dem i ett större ramverk för att belysa ett allmänskligt perspektiv på livet i stort. Humorn är därmed inte ensam, utan följs åt av en ständigt underliggande tragedi, en inre medvetenhet om livets skörhet och korta bana. Teman som ensamhet och kärlek varvas runt kring rimverserna och skildrar med värme både vardagens monotoni och det fria äventyrliga livet ute i den gröna naturen.

Kanske är det just det musikaliska konstnärskapet hos Edwall, som verkligen lyckats fånga hans olika drag och personligheter i ett enda stort kollage av tragik och komik. En oanad sida som framträder är den politiska Edwall, som går till attack mot det moderna industrisamhället och dess konformistiska natur, som han ställer mot ett kulturellt samhällsliv närmare naturen. Farhågorna över teknologin och den oväntade rädslan inför ett nytt Sverige ruskas om, och får uttryck genom de nedstämda och sorgliga fiolstämmorna.

Precis som hos Åkerström blir sympatierna för de utsatta och fattiga industriarbetarna en effektiv symbol för det nya klassamhällets framväxt. Även konsumtionsyran, kapitalismen, fåfängan och den naiva ungdomsidealismen får sig en känga. Den halvt försupna jämtländska rösten hos Edwall är legendariskt unik i sitt slag, men förblir en av de saker som gör musiken så speciell och oöverträffad. De nordiska klangerna tillsammans med den färgstarka lyriken målar upp sinnesbilder från en svunnen tid, som fortsätter att tala till nya generationer svenskar, på samma väg, som våra förfäder en gång i tiden också har vandrat.

När man lyssnar på den här musiken är det inte utan att man blir en aning sorgsen till mods. Sverige känns tomt utan Allan Edwall. Han gav oss oförglömliga scener ur den största svenska filmkonsten, underhöll både barn och vuxna, och lyckades samtidigt tillföra nya perspektiv på en förunderlig värld. Han lade ner sin själ i allt han gjorde, vilket inte minst kan höras i denna samling fragment – inte bara ur hans eget liv – utan oskiljaktiga delar även ur hela svenska folket och dess historia. Det är därför med en grumlig blandning av skratt och gråt som man tar sig igenom ett sådant här samlingsverk, och kanske sade Erland Josephson det bäst, när han skrev följande om Edwall efter hans bortgång: “Han var udda. Men han lyckades ta mig fan vara udda på ett universellt sätt!”