Jag fick en gång, av min far, en fråga: “Varför jobbar du inte hårdare med att sprida din musik?”

Hans inställning till konst är simpel (och till viss del förståelig): det skapade, konsten, uppnår artistiskt värde efter allmänhetens kännedom om den. Och visst är det logiskt, en simpel människa värderar saker efter det värde andra sätter på dessa saker, vad det än må vara. För att lita på sig själv måste man lita på andras omdöme.

Svaret på frågan han ställde var: “Eftersom jag inte är intresserad av en sådan spridning.”

“Ett geni skapar för sig själv. Mina skapelser är inte värda någon annan än mig själv, och skall därför inte spridas. Jag kräver inte godkännande av andra, deras omdöme, eller över huvud taget deras intresse. Mina skapelser kan endast förstås av mig. Jag är skaparen, jag är mottagaren (ty konst är ett medium, och ett medium inte kan existera utan en mottagare). Jag är den ende värd min skapelse.”

Här uppstår dock problemet: när ingen yttre mottagare står att finna – vilket syfte har då konsten?

Detta problem må nog ha en lösning (som dock gör att idén återgår till sin ursprungliga form) – en extremt begränsad skara av mottagare. Vilka begränsas då denna skara av? Problemen hopar sig. Nej, detta är ingen väg att gå.

I stället kan man göra en uppdelning; en spridning av den konst vars budskaps syfte är att nå ut till andra och en ickespridning av den konst endast avsedd för den skapandes mottagande sinne. Jag kan i dag inte tänka mig en skara av konstnärer, av skapare, som endast skapar för sitt eget nöje och ingen annan: konsten har blivit en pengafråga, ett jobb, ett sätt att generera inkomst på. Vilket artistiskt värde har moderna “konstnärer” i form av den pseudokonst de i dag skapar? Ett exempel kan vara det fenomen som av vissa kallas “hip-hop-kultur”, där förvirrade idéer blandas med rent nonsens för att till slut endast tjäna som en ren fråga om pengar.

Nej, detta är inte konst. Konst är skapande med ett budskap, tankar inbäddade i ett medium.

Men om vi återgår till det vi började med (med en ny vinkel på det hela): konst, skapad av ett geni behöver inte en yttre mottagare, men kan ha en sådan. Konsten värderas icke efter de yttre mottagarnas värdering av denna, utan av skaparen. Det skapande må aldrig anpassas efter den yttre mottagaren, då sker en korruption, en degradering av konsten, vilket gör den till ren pseudokonstnärlig smörja.

Konstnären skapar – mottagaren förändras. En omvärdering av värden. Konsten ska påverka, förändra sinnet, öppna nya djup och framför allt – bära ett budskap. Om inte till den yttre mottagaren – till den inre mottagaren, till skaparens sinne.

En annan aspekt må då vara en undermålig skapare, en pseudoartist, vars verk inte är värt uppmärksamhet. Han kan sprida sina verk, de kan mottas, men saknar fortfarande värde. Vad definierar då värdet? Det är en fråga svår att besvara. “Majoriteten” är ett idiotiskt förslag. Jag kan svara “geniet”. Vem är då detta geni? Det lämnas obesvarat.

Något som karaktäriserar den svenska lyriken, är att den traditionellt sett fungerade som visor, ämnade att sjungas under glada och festliga tillställningar. Den skald som kanske främst utvecklade och nyttjade denna konstform, var den genialiske Carl Michael Bellman, vars folkvisor redan på sin tid väckte anstöt och det även långt efter sin död. När Sverige under 1970- och 1980-talen upplevde en rad utförsäljningar i näringslivet och kravet på arbetarnas rätt blev mer påtaglig, genom den våg av socialism som svepte över landet, och lovade oss pengar och fägring stor, kan det inte ha varit mer lägligt för Fred Åkerström att ta sig an Bellmans barska skildringar av de undre klasserna i det svenska samhället.

Merparten av Bellmans visor är uppbyggda på traditionellt vis, med kort inledning, rimmande verser kors och tvärs, samt utrymme för mindre improvisation, där sångaren med sin röst kan härma ett instrument, och sedan så sakteligen en avslutning. I och med det tämligen slutna formatet, blir tolkaren tvingad till att skapa karaktär och personlighet genom sin röst, och försöka fånga den inre själen i visorna genom att likna de olika återkommande karaktärerna i Bellmans värld. Den brokiga skaran av urmakare, hyndor, bönder, grevar, drottningar och fåntrattar – alla ryms de i Bellmans återspegling av en stad i myller, rop och glädje, men även dårskap, förtvivlan och materiell såväl som själslig fattigdom.

Det som gjort Fred Åkerströms tolkningar så berömda är hans otroliga inlevelse och medlidande för de olika personligheterna, något som han obestritt lyckas fånga genom sin mörka, bullrande basröst. En känslokraft, full av liv, död och tragisk styrka, vibrerar ledsamt i Åkerströms sång till klingande folkmelodier. Han låter verkligen alla personer i epistlarna och sångerna prata, och ger dem liv, som mer ofta än sällan slutar i den mörka graven och dess iskalla tystnad. För det är det som kan sägas utmärka Bellmans lyriska produktion: människan i sin största lycka – och sorg – och mellanrummet där en stunds kontemplation måhända kan skänka en stunds överblick, för att klara av att möta vardagens olidliga elände.

I Bellmans värld pendlar människan mellan att befinna sig i ljuvlig extas och att hänsynslöst störta rakt ner i djävulens klyfta. Han parodierar Bibelns naivitet och lägger grund till ett sorgset och oavlåtligt lidande, som överskrider alla tänkbara gränser och former. Men även grekisk och fornnordisk mytologi assisterar skaldens ymniga klagan i ett försök att påvisa en realisering av gudarnas hopp och tro i en värld fylld av brinnande iver och smutsig misär. Den burleska, grovkorniga blandningen av dessa känslomässiga toppar och fall talar till både individ som existentiell konflikt, såväl som till folket genom ett allmänmänskligt perspektiv.

Drick ur ditt glas, se döden på dig väntar,
slipar sitt svärd och vid din tröskel står.
Bliv ej förskräckt, han blott på gravdörn gläntar,
slår den igen, kanske än på ett år.
Movitz, din lungsot den drar dig i graven.
Knäpp nu oktaven:
stäm dina strängar, sjung om livets vår!

Den värmande rösten från Åkerström dikterar tillsammans med Bellmans respektlösa förnimmelser människans tragiska villkor: vi har förmågan att resa oss från de djuriska behoven och bulta på gudarnas port efter övermänskligt sökande, men under resans gång tappar vi all vår lycka som vi en gång förvärvat, och i stället blir vi ensamt kvarlämnade i rännstenens stinkande hemvist. Varje glädjerop, varje skrik av hopp och lust, vänder Åkerström och Bellman humoristiskt på sin ända, tills vi förbluffade inser att alltsammans bara var en sägen, en historia, ett skratt som aldrig fanns där – lycka och sorg traskar hand i hand utmed livets väg, ostoppbara och förälskade. Med denna ofattbara blandning av livsöden och skarpt skildrade upplevelser – som om vi innerst inne anade livets korta väg och vår själs eviga törstande efter livsglädje – dansar de trallande tonerna vidare in i en ny framtid, där musiken stämmer högt och vackert, men med en underliggande tomhet i baktanke: “från högt till lågt, från ängel till skit, från gud till sprit – ‘här är jag!’”

“Armbryterskan från Ensamheten” är den något annorlunda titeln på en dokumentärfilm, som år 2005 faktiskt vann en Guldbagge. Man får först intrycket av en balans mellan styrka och melankoli, och kanske förväntar man sig därmed att detta ska vara ännu ett exempel på “realistisk konst”, som spinner vidare på det klassiska temat att låta en nedstämd individ plötsligt bli superhjälte och sprida positivistiska yttringar i en idealiserad verklighet. Riktigt så fungerar inte den här dokumentären, men ändå kan den sägas vara just en hyllning till den enskilda individens förmåga att uträtta storverk.

Heidi Andersson är en 22-årig kvinna, som lever i en liten by i Lappland vid namn Ensamheten. Där bor hon tillsammans med sin familj och sina släktingar, där de kooperativt rår över gårdar och skogsmarker. Men Heidi är inte riktigt som alla andra kvinnor i sin ålder – hon bär på en inre styrka: armbrytning. En utövning som fortfarande inte ens anses vara en legitim sport, sysselsätter och för henne ut från Ensamheten, in i världsmästerskap för att vinna nytt guld. Med meriter som femfaldig världsmästarinna i armbrytning, strövar hon över svensk vildmark, i hopp om en bättre värld.

Dokumentären inriktar sig på Heidis liv, där två extrema poler möts: dels det isolerade livet i den lilla byn, där vardagen fylls av träning, vandringar, armbrytning och familjesammanhållning – och dels hennes mässor, evenemang och världsmästerskap, där hon ständigt kammar hem nya priser i sin sport. Detta möte mellan det intima familjelivet och det öppna tävlingslivet skapar en vacker kontrast i filmen och ger oss en intressant inblick i hur dessa två världar samverkar med varandra, men samtidigt är två vitt skilda upplevelser och erfarenheter. Tillsammans skapar de en frisk, gladlynt, idealistisk person, som inte räds att ta sig an mindre jobb, som att bära ved eller baka bröd, för att nästa dag stiga upp och utmana världen.

Det som ger den här dokumentären ett djup, är dels hur Heidi lever tillsammans med sin familj, och dels hur hon som individ förhåller sig till sitt yrke och sina existentiella frågor. Vi förstår ganska snart att denna by har gett upphov till en otrolig närhet mellan människor, kanske delvis för att de på ett eller annat sätt är släktingar med varandra, men även för att deras liv formats av naturen. Det är nästan som att blicka in i den svenska historien och förflytta sig 100 år bakåt i tiden, då våra förfäder plöjde jorden, dansade kring majstången och funderade över livets storhet. En sorts idyll växer fram, men är samtidigt så realistiskt och vardagligt skildrad, att den får en varm, trovärdig karaktär, som få dokumentärer i dag lyckas skapa.

Heidi trivs tillsammans med sin familj och den natur som omger den lilla byn, och hon finner mening i kollektiv gemenskap och hårt arbete. Underbara skildringar av hennes träningspass mitt ute i den grönskande skogen gör ett förvånansvärt starkt intryck på tittaren. Hennes jordnära förhållningssätt, kombinerat med en närmast envis idealism, blir en grundförutsättning för allt hon tar sig an i livet. Vi förbluffas av hur hon lyckas hålla isär två världar – och samtidigt vara en oskiljaktig del av båda. Filmen berör genom att skapa symbolik utifrån vardagen, och sätta mindre diskussioner och idéer i ett större sammanhang.

Bland de mer intressanta inslagen finner vi en traditionell syn på den moderna, svenska familjen. Fastän Heidis mamma oftast står för matlagning och arbete inom hemmet, förstår vi samtidigt att hon är en naturlig del av det kollektiva arbetet utanför sina ordinära sysslor. På samma sätt ser vi Heidis pappa baka bröd och laga mat när tid så finns för det. Förhållningssättet till könsrollerna är därmed inte absoluta, utan relativa men med en förankring i traditionen. Kvinnan gör det hon utför bäst, så även mannen, men dessa är samtidigt inte rädda för att komplettera och hjälpa varandra när det behövs.

För dokumentären om Heidi handlar mycket om komplettering och uppfyllelse: Heidi har förmågan att uträtta storverk, med sin far som inspiration och hjälpande hand. Likaledes behöver far sin dotter för att kunna gå vidare med sitt liv och sätta saker i sitt rätta perspektiv. Skönheten i att kunna ta en idé, en dröm, en förnimmelse, och agera på den oavsett yttre faktorer och omständigheter, blir ett centralt tema, som lyfter varje enskild scen i filmen och gör den levande och inspirerande, men ändå realistisk och folklig.

På många sätt och vis kan Heidi ses som ett uttryck för svensken: personen som under ena dagen tar hand om sin familj och finner lycka och mening i det lilla, för att nästa dag utmana världen med sin idé och handla för att forma och skapa det gudomliga i människan. Heidi är kvinnan som respekterar naturen och förfäderna, älskar sin familj och sina djur, men kan samtidigt vara en naturlig del av något större och mäktigare. Och slutligen så är det även det som gör denna dokumentär så storartad: det nära mötet mellan individ och kamerablick, de intima scenerna och de överblickande bilderna av naturen, kraften och energin, som lyser igenom filmrullen och får ett eget liv – ett fragment, ur en vardag, som skiner av humor och glädje. För som Heidi själv formulerar det: “Ensam är man stark och kan nå långt, men tillsammans är man starkare och når längre”; det stora börjar hos individen, men inte förrän vi inser vår plats i den större ordningen, kan vi på allvar påverka både oss själva och vår omvärld. Inspirerande, humoristiskt, glädjefyllt – en underbar film.

Det finns bokstavligen ett oändligt antal sätt på vilka en författare kan påbörja ett verk. Jag skrev och raderade sju inledningsstycken till bara denna, innan jag ens riktade in mig på ett visst ämne. Det är mycket trevande och lärande från sina misstag inblandat, såvida du inte redan har en direkt plan över handlingen färdig, eller helt plötsligt grips av musan och en nyckfull Räddare i nöden strålar ut från dina fingrar. Vi har inte alla sådan tur, så obevekligen hamnar vi kämpandes med skisser, utkast och många hopknycklade pappersbollar innan skapelseprocessen slutligen bär frukt. Med det sagt, så avbryter jag mitt uppmålande av denna metafor med att överflödigt konstatera att jag tror att livet fungerar i stor utsträckning på samma sätt. Det är ett simpelt konstaterande, ett som behöver viss förklaring, då det har stor kapacitet att misstolkas.

Det finns en fastställd handlingsplan inblandad i mina försök att navigera livet; det är inte bara ett kast med tärningen, vilket påståenden som “trial and error” brukar framstå som hos läsaren. Hur som helst, jag tror att lärandet blir möjligt beroende på djupet av erfarenhet från individens försök att förstå världen runt honom och hans plats i den. Du kan teoretisera och förutsäga, filosofera och argumentera, men du kan aldrig veta med säkerhet att din plan är bra förrän du testar den i verkligheten. Erfarenhet är den bästa undervisaren, säger de vise. Nedgrävd i detta ännu mer elementära konstaterande finns en anmärkningsvärt intressant teknik för att navigera livet: du tänker på en idé i nuet, prövar den på världen, och baserad på framgång eller misslyckande inom livets ramar, blir du visad vägen av denna erfarenhet genom framtida beslut/erfarenheter. Vad som också är intressant med all denna strukturalisering, slutledning och anpassningsbara förfining är att inte alla våra val sker med omedelbara resultat, en konsekvens av verkligheten som kan sätta oss i jäkligt svåra situationer ibland, eftersom personligt omdöme inte alltid är lika tillförlitligt som erfarenhet.

Men ibland välkomnar du den skiten för läxan som den kan lära dig. Ibland kan ingenting lära dig den rätta vägen såsom att dränkas under sin egen dumhet genom att ha valt fel. Ta missbruk till exempel: som beteende eller mentalitet är det verkligen inte någonting smickrande, och när du offrar en del av dig själv – må vara pengar, tid, oskuld, integritet – för en fix, tar det lång tid för efterklokheten att komma ikapp och smälla tillbaka dig in i verkligheten. Jag har hört talas om att narkomanin öppnar upp en del intressanta perspektiv, men tiden man slösat för att nå målet (vilket för det mesta verkar vara någon form av flyktig “visdom”) är inte alltid ett acceptabelt utbyte. Tid blir ett evigt nuläge där allt som betyder något är det som händer just nu. Någon berättade en gång för mig att det innebär att gå en lång väg till en nära destination; lustigt nog tog det mig lång tid att förstå visdomen i det där ganska korta påståendet. Men det tycks vara likadant med det mesta i livet, inte sant?

Vårt samhälle gör mycket för att langa dess smaklösa skit över oss, dag in och dag ut. Det säljer livsstilar rotade i nuet, utan att nämna långsiktiga konsekvenser. Man skulle kunna tro att vi skulle vilja vara mer ansvarsfulla med våra beteenden och handlingar, genom att vara den “högsta utvecklade arten” i denna “bästa av möjliga världar”, men det verkar som att allt vi vill göra är att konsumera rikligt och låta otaliga distraktioner dränka den förtryckande verklighetens meningslöshet, som inte erbjuder några lösningar eller svar på livets svåra frågor till någon, – fan, det erbjuder inte ens frågorna längre – blott valet mellan konsumtionens produkter, eller döden i att dra sig tillbaka från samhällets “födande hand”. De flesta människor verkar inte växa ifrån sin högskolementalitet, så de förblir lättpåverkade av den väg som visar minst motstånd, och det som tillåter dem en enkel utväg med deras ego intakt. Jag gick ut högskolan för ganska många år sedan nu, men ingen som jag växte upp med eller har mött sedan dess ser ut att ha flytt den mentala atmosfären av snobbig grupptillhörighet och social stratifiering, som kastrerat all potentiell användbarhet som vi fick höra att högskolan, eller den illusoriska “högre utbildningen”, sades ha. Vill ni att jag ska anförtro hoppet om en vettig och förnuftig framtid för världen på axlarna på en skuldsatt tjugofemåring, som fortfarande sköter friteringen på Burger King? Skojar ni? Allt dessa människor någonsin kommer att passa till är konsumtion och själviskhet, och jag kan inte komma på något som kan förändra deras uppförande, bortsett från ett omstörtande kärnvapenkrig, som slutligen skulle få dem att upphöra med sitt ständiga tryckande på verklighetens “snooze”-knapp.

Inte bara det, men de är totalt beroende av sina små maktfullkomliga solipsismiska världar, fulla av drama, överflöd och förstorande av dem själva. Distraktionerna som erbjuds oss alla är verkligen många – tja, vi måste avvärja tristessen på något sätt, eller? – och vårt beroende av dem kan vara subtil, i underhållningens fall, eller rätt märkbar, i fallet med missbruk av alkohol eller droger. Det hjälper inte när saker som alkohol är såpass godtaget av den allmänna opinionen, som tror att den oljar upp hjulen hos social tafatthet, eller att det är så mytologiserat av personligheter som Hemingway. När man tänker på hans situation, får det mig inte att tro att hans författarskap skulle ha blivit mer grandiost på grund av hans alkoholism, bara att han behövde lite hjälp för att komma dit; det påminner mig om den utgångspunkt ur vilken denna artikel inleddes – riktningens ovisshet. Från min nuvarande livsåskådning kunde jag inte bry mig mindre om att folk tar droger i syfte att att glömma sig själva, distraktion, jagande efter visdom eller annat, men jag inser också att det inte hjälper dem att göra något som de inte annars hade kunnat göra lika bra, oavsett vilken logik de använt för att ha förleda sig till motsatsen.

Jag kan minnas när jag var väldigt ung och mina äldre syskon samlades runt fikabordet för att dricka shots med tequila innan de begav sig ut för att röja runt i nattlivet; utan att förstå denna bisarra ritual, men med en intuition att det var nödvändigt för följande aktiviteters framgång, kunde jag gissa att det var för att förhöja det roliga, och det gjorde mig nyfiken, men inte tillräckligt nyfiken för att delta – de diskreta till omvälvande förändringar som skedde med deltagarna fick mig att ifrågasätta orsakerna bakom ritualen. De människor jag kände blev gradvis helt annorlunda, varelser jag inte kunde förstå eller hänga med i, vad gäller de tankebanor som styrde deras handlingar.

Trots detta upptäckte jag att alla de vuxna “förebilderna” i mitt liv, och nästan alla sådana vuxna som jag mötte utanför min direkta familj, deltog i detta beteende, konsumerandes dessa underliga substanser som jag fick höra var dåligtdåligtdåligt, men som ändå konsumerades av samma moraliserande hycklare. Jag förstod inte då och inte nu heller den inblandade dubbelmoralen, men det gör ingen skillnad för min del, eftersom jag fortfarande hade barndomsdrakar att dräpa, och såg ingen mening med att växa upp så snabbt, om detta uppträdande var vad som förväntades av en vuxen.

Beroende på hur man ser det kan man inte förbli barn för evigt – människor växer upp, och perspektiv förändras. Man börjar bli medveten om vad som händer runt sig i förståndets djupare lager; själv började jag att lägga märke till främst den genomgripande närvaron av reklam, och inte bara från TV-apparaten. Man märker det i sociala förväntningar, konventionell moral, dina kamraters handlingar, dina föräldrars uppfostrande – överallt. Jag har aldrig uppskattat att titta på fluglarver som livnär sig på sopor, då den krälande känslan fick mig att rysa, men det var vad jag fick utstå när jag såg på de människor jag umgicks med.

Vid den tidpunkt jag började inse detta om världen och hur det belyste den uppenbara icke-riktningen vi alla tycktes följa, började jag också att förstå alkoholens dragningskraft för folk i min ålder: när ansvarsfullhet för beslut i ditt liv är en så fjärran aspekt, och ungdomlig glöd fyller dig, är det bara förståeligt att förlöjliga och strunta i konventionell visdom genom att göra vad samhället inte vill att du ska göra: att bli packad och vålla ett helvete, för vem bryr sig? Det finns gott om tid innan man behöver ta ansvar för sig själv, man har minst till tjugofem års ålder på sig innan personligt ansvarskännande blir mer aktuellt, och morsan och farsan slutar att sätta in hjälpande pengar på ditt konto. Massor av tid att hinna ordna upp saker på.

Med risk för att låta som en gammal moralkärring, finns det en anledning till varför ni bör lyssna till de äldre: djupet av deras erfarenhet. Visst, det är visdom från efterklokhet, som säger åt dig att säga “Nej” likt en duktig liten cirkusapa, men du tar dem inte på allvar eftersom du inte har någon uppfattning om konsekvenser i ett samhälle, som inte påminner om att kortsiktiga beslut kan få långsiktiga följder. Du har inte upplevt det – därför existerar det inte som något verkligt, utan som något potentiellt, en variabel.

Det fanns en historia som Voltaire skrev, jag kan inte minnas den exakta berättelsen, som centrerades kring två män, som var intrasslade i debatter om metafysik, kunskap och medvetenhet; de stötte på en gammal kvinna, som var helt ointresserad av dessa “större” frågor, som väckte sådan passion i dem – hon sopade sin veranda, lagade mat åt sin make, passade sina barn, och förlitade sig på en Gud hon knappt kunde förstå att se efter resten av livet åt henne. De två männen slogs av detta, och frågade sig själva vilken som var den bättre tillvaron – den gamla damens, vars okunnighet i grunden blev lika med fullkomlig lycka, eller deras egen, där de konstant dränktes under sina egna frågors tyngd, deras erfarenhet och kunskap.

(Jag hoppas att läsaren förlåter mig för det motsägande påstående som följer, men jag litar på att de som kan få ut något vettigt av den väg jag beskriver kommer att finna den och följa den. Varenda en av de största tänkarna som har levt under historien har förespråkat denna metod.)

Deras svar reflekterar vad jag vill få fram, vilket är en bekräftelse av denna artikels inledande åsikter: Du kan aldrig veta förrän du försöker; men de som talar från erfarenhet, talar av en anledning. Visdom förblir teori tills dess att den levs ut av sökaren; livet är tänkt att levas, men det gör ingen nytta att slösa det på distraktioner. Vi kommer att försätta oss i oräkneliga prövningar, men du kommer bara se den högre vägen om du har ditt sikte inställt på den. Sök den högre vägen, och lämna misslyckanden och distraktioner bakom dig.

Det är tabubelagt att ens nämna en rad ämnen, eftersom de får vissa människor att känna sig obekväma. Efter att ha sett hur väl detta imperium av att inte förolämpa vissa människor har styrt oss mot en miljödödande evolutionär återvändsgränd, så är jag inte benägen att visa det omtanke: imperiet misslyckades på ett sätt som forntida civilisationer och NSDAP aldrig kunde (ni kan erinra att många stora konstnärer upptäcks först efter att livet besegrat och begravt dem i fattigdomsgrav; så kommer att ske med traditionen).

Hur uppstod imperiet? Den framåtskridande kraften för att skapa civilisation var förlorad, eftersom civilisationen själv blev förmögen och mäktig. Parasiterna anlände, förförde kvinnorna och de godhjärtade männen, som snabbt gav utrymme för “nya” idéer (det finns inga nya idéer, endast bra och dåliga; originalitet är ett separat koncept, och appliceras på hur väl du beskriver en idé i konst eller ord). Dessa “nya” idéer bestod huvudsakligen av att tjäna överflödiga rikedomar genom att manipulera horder av dummare personer.

Allt eftersom, då dessa “nya” idéers fundamentala uppbyggnad var en avsaknad av ansvarskänsla för den förenande helheten av naturen, kosmos och mänskligheten, som förutsatts av forntidens civilisationers religioner/filosofier, expanderade dessa filosofiers omfattning (likt alla filosofier tenderar att göra; det är ett “sluttande plan”-argument som stämmer i samtliga avseenden) och kom att inkludera bemyndigandet av de allmänna massorna. Detta innebar att göra deras röster likvärda med de som var smartare, sundare och av bättre moralisk karaktär än dem.

Häri låg katastrofen.

Vid det här laget har du ett samhälle som befrämjar dumma, fula och destruktiva människor över de som har mer lämpliga egenskaper, just för att dumma, fula och destruktiva människor har ett behov av att dra vinning på andras bekostnad. De flesta människor som föds med dålig kropp och dåligt sinne tenderar att vara destruktiva, och ifall de är smartare än det absoluta bottenskrapet blir de sluga, eftersom det tillåter dem att bli anmärkningsvärt intellektuellt effektiva – dock inom ett trångt och meningslöst område. De blir experter på att tjäna pengar, vanligtvis genom ohederliga metoder, likt familjen Snopes i William Faulkners roman “The Hamlet”.

Snart får de dumma, fula och elaka killarna de vackra flickorna, eftersom det inte spelar någon roll hur vedervärdig du är som person ifall du har pengar, tja, i ett samhälle där alla är lika blir det ju det viktigaste, och därmed blir du en god förälder. Dina barn blir antagligen rika också. Över flera generationer resulterar detta slutligen i att de bättre människorna dör ut till förmån för de giriga, dumma, våldsamma, o.s.v. I korthet är det kontraevolution, eller förstörelse av vad evolutionen har åstadkommit genom girighet och egoism, vilket, som ni kan se, är de motiverande krafterna bakom “jämlikhet”.

Vid det här laget är de flesta av låg biologisk kvalitet, som fastställs i dessa tre index:

Intelligens. Vare sig du mäter det med ett IQ-test, eller genom att studera utförandet av en problemlösningsuppgift, så kan intelligens mätas, dock brukar man behöva vara minst lika intelligent som det du mäter för att få en någorlunda exakt uppfattning (detta förklarar skolornas SYO-konsulenter och deras konstiga och hämndfyllda beslut, inte sant?). Oavsett är intelligens en medfödd egenskap. Man får inte ett geni ur en kålrotsplockare, oavsett vad massmedia påstår. Finn ett geni som fötts “magiskt” av två korkade föräldrar och det kommer antingen bero på adoption eller ett geni bland far- eller morföräldrarna.

Hälsa och skönhet. Folk som är i god form, som är naturligt sunda och som faller tillbaka på hälsosamma beslut är i regel de fysiskt mest dugliga. De må inte vara utmärkta atleter i en specialiserad sport, men vad beträffar generell förmåga att kunna utföra saker som att förflytta sig och överleva i en skog eller strid, är de definitivt kvalificerade (notera att många Major League-spelare inte skulle kvalificera, vilket atleter i strid under historien bekräftar). Folk som är välavlade brukar ha hälsa och skönhet såväl som intelligens och moralisk karaktär.

Moralisk karaktär. Detta är en svår definition, men en bra utgångspunkt är följande: ens naturliga benägenhet och värderingar är medfödda, även om de kan förändras beroende på behandling under uppväxten, i synnerhet missbruk. Dessa medfödda anlag där de berör etiska frågor formar ens moraliska karaktär. Med moral menar jag inte den binära “döda inte, skada eller förolämpa ingen”-moralen inom judisk-kristendomen, utan den holistiska moralen hos de forntida: att göra vad som är rätt för kosmos ordning. I vissa fall innebär detta att döda, i andra fall, att bota. Det finns ingen klar absolut regel för det, och det är därför individens förmåga att uppfatta – denna förmåga varierar brett mellan individer – är viktig, och tillräckligt komplex för att endast kunna överföras genom år av positiv avel.

När jag ser på det genomsnittliga samhället finns en väldigt tydlig låg biologisk intelligensfaktor. Människor väntar i kö på McDonalds i tjugo minuter, slösar bort bensin och betalar höga priser för väldigt dålig mat. Människor som inte ens kan köra bil, trots att det är en simpel process, huvudsakligen för att deras uppmärksamhet irrar iväg och de övergår till sitt långsamma dagdrömmande som förströelse. Och de sanna idioterna, de som man möter på kontor och i affärer, som garanterat misslyckas med de simplaste saker och därmed tar lång onödig tid för att lösa problem, vilket slösar upp all din tid.

Vidare, se på vad människor köper. Att de flesta väljer en pryl i plast för 29,90:- i stället för något av samma modell för 39,90:- i metall, som varar dubbelt så länge, visar inte bara på deras grundläggande matematiska okunnighet (40/2 = 20, inte 30), men även deras totala avsaknad av moralisk karaktär, i det avseendet att de föredrar billigt skräp, som fyller soptipparna, framför hållbara alternativ som består. Kanske litar de inte på sig själva att inte förstöra det? Och vad hände med de 10 kronor som de “sparade”? Jo, öl och DVD-skivor.

Något säger mig att dessa människor aldrig kommer att uppskatta Beethoven, eller ens Emperor. De kommer inte att läsa Conrad, eller ens Crichton. De kommer aldrig se förbi lögner från Bill Clinton, eller George Bush. De är konsumenter, kort och gott, och de kan inte uppskatta något sofistikerat i livet, eller något som kräver förståelse för någots djupare innebörd och inte blott ytligheter. Ändå föder vi fler av dessa och håller igen med smartare människor, för till och med ett komplett dumhuvud kan begränsa sitt sikte på kommers och tjäna mängder av pengar inom ett specifikt område – och många av dem gör det.

Bill Gates, till exempel, skulle inte kunna överleva en natt i en skog med bara en fickkniv. Steve Jobs skulle inte klara det lika länge som Gates. Och Paris Hilton? John Kerry? Britney Spears?

Vi sjunker inte bara i ideologi och livsstil här på planeten, utan även i biologisk kvalitet. Vi misslyckas på fronten att “tillverka bättre människor”, och eftersom så många är dumma som stenar och utan moralisk karaktär, så dekonstruerar, förenklar och abstraherar vi vad som helst vi skriver, ser, hör och gör så att alla i rummet kan fatta, och i denna process utplånas syftet för de få som faktiskt betyder något.

Medan vårt nuvarande samhälle börjar att vittra sönder, med början i dess högre funktioner för att därefter infiltrera alla aspekter av dess homeostas, konfronterar det samtidigt några uppenbara sanningar som folk har duckat för sedan 1950-talet, nämligen föroreningar, energislösande, överbefolkning och att nöjeskultur verkligen förvandlar oss till utarbetade hamstrar, som garanterat kommer att dö av cancer i någon brottsbelastad håla till stad. Denna process har inspirerat nya impulser att rena världen från skit.

Våra bästa ekologiska experter, nämligen de som är införstådda på djupet i problemet, föreslår femhundra miljoner människor på jorden. Om vi ska reducera befolkningsmängden, när vi mognat och insett våra undanflykter, är det vettigt att välja ut de bästa femhundra miljonerna utefter intelligens, hälsa/skönhet och moralisk karaktär, så att mänskligheten som helhet förbättras i stället för att stanna på samma mediokra nivå, men i lägre antal. I detta hänseende är det lyckosamt att vårt samhälle faller isär, så att det ger oss chansen att rensa ut dumskallarna och kunna börja arbeta mot högre biologisk kvalitet igen.

Intressant nog skulle ett eugeniskt samhälle knappt kräva några inre förändringar. Om vi plötsligt gick upp ett steg skulle de kvarvarande människorna använda våra sociala och politiska system till vettiga mål, eftersom det inte längre skulle finnas horder av idioter att manipulera med demagogi och lockande produkter. Vi skulle inte behöva förändra religioner, eftersom intelligenta människor som tolkar kristendomen skulle stå på en mer realistisk, naturvänlig grund.

Nu när vi kommit så långt ner i avgrunden ser det inte ut som att vi kan ta oss upp igen, men det är fullt möjligt att vi kan, i synnerhet om vårt första steg är att förbättra vår genetik genom att slakta dårar, idioter, kriminella och andra pundhuvuden, som förhindrar ett förnuftigt leverne för dem som haft tillräckligt tur att vara välavlade. Jag har en underlig känsla av att det i detta framtida samhälle skulle finnas mycket färre tabun angående diskussioner kring mänsklighetens biologiska kvalitet.

Årtalet har för länge sedan klivit över millenniegränsen; det nya millenniet kom obemärkt och lämnade miljontals dödslängtande subkreatur i förtvivlan. Men inte oss; vi är nihilister. För oss är åren som passerar, klockan som tickar på armen, kalenderbladen som rivs av och kastas i papperskorgen enkom mänsklig fantasi och överenskommelse.

Vad är nihilister då? Är vi ateister? Svaret är ja. Våra kontrahenter vädrar av plötsligt villebråd och hugger mot strupen: – Att utgå från att Gud inte finns skiljer sig icke nämnvärt från tron på en absolut Gud. Antagandet förutsätter en visshet, en kunskap, om det människan ej kan erfara; en syntetisk-analytisk utsaga, på min ära.
-Käre vän, skulle vi då invända, och så att säga gardera våra halsar utan att dra in huvudet i skalet? Du vill ha oss till agnostiker – ödmjuka ovetare, som akta sig för att trampa ömma tår. Ja, länge tänkte vi så. Eftersom vi ej kunde säga med säkerhet varifrån vi kommit och varför, eller helt sonika om det finns någon Gud, och ej heller tvärtom var vi benägna att nöja oss med detta epitet (även om tecknen sade oss att Gud, han är ett påhitt, och hans lära en lögn).

Nå, vi kom till slutsatsen att vi inte kunde få insikt i det transcendenta; vi var fast i denna värld av skuggor. Slutsatsen sträckte sig dock längre ändå – det vi inte kan, det kan inte heller ni. Med andra ord var vi ödmjuka agnostiker, ärliga i vår uppfattning om världen, medan de som menade sig kunna formulera analytisk-syntetiska utsagor, och hade insikt i idéernas, tingens och de extra-sensibla uppfattningarnas värld, inte var annat än lögnaktigt bränsle för flammorna. Någon kallade det för fundamentalagnosticism: “Jag vet inte vem som skapade världen, och det vet ta mig fan inte du heller!”

-Jaha, men sa du inte att ni var ateister? Låt höra hur ert vidöppna sinne blev stängt.

En mörk skepnad visade sig på himlen; kanske ett moln. Det täckte hur som helst solen. Jag svarade: – Våra sinnen blevo trångsynta och förborgade den dag då vi nihilister varseblevs sanningen om världen. – Vad falls! utropar antagonisten. En 180 graders kovändning. Jag tackar, jag! – Behåll kaffet i munnen, du! Vår sanning om världen är inte lika med deras Sanning; den är icke en hebreisk sanning, icke en pythagoreisk sanning, icke en luthersk sanning – inte ens en königsbergsk sanning. Sanningen är givetvis lika trivial som den atenske pedofilens överlägset tutande: “Jag vet att jag ingenting vet.” Detta “jag vet” är både ingenting och allting. Sakernas beskaffenhet utsäges icke i vår sanning. Dock rätar den ut ett och annat beträffande tänkesystemens ordning och moralens väsen.

Till följd av vår agnostiska uppfattning måste vi till slut anamma den rena ateismens bud; den som ej följer detta exempel är i ord samt handling icke-logisk till sin övertygelse. Innan jag blir avbruten igen – jag hör era invändningar komma krypande ur era strupar – vill jag exemplifiera vad vi menar; det följer logiskt att utropa sig som ateist när man nått ett agnostiskt stadium, och det är onaturligt att hålla sig kvar som agnostiker, hur rosenrött humanisterna än beskriver det. Håll i er nu: den agnostiske ser tillvarons ovisshet, men ser samtidigt förfallet hos en värld som påstår sig veta och se visshet i detta kaos, detta inferno av ingenting och allting. Det logiska, naturtrogna och ärliga från denna sanningsenliga position, denna spillra i ett hav av lögner, denna vita duva i en flock papegojor, är att tolka lögnerna utifrån den egna positionen; inte med hänsyn till ett fabulerat liv någon annanstans, någon annan gång, utan med hänsyn till det levande livet på jorden just nu och här, tills korna kommer hem, amen.

En snabb genomgång av alternativen kommer visa att ateismen är den enda lära som omfamnar livet – jag överlåter bevisningen åt bättre lämpade förmågor (vi är många) – medan de andra hatar världen, livet, glädjen, kroppen, verkligheten, kampen, lusten och lidandet.

Vi tar nästa steg och är ateister – vi är ej längre tillfreds med ert glädjedödande gnäll. I nihilismen och ateismen kalkylerar vi vad som är bäst och arbetar aktivt för att genomföra det. Innebär det att rensa jorden från ynklighet, småsinthet, gnäll, dödslängtan och futtig avundsjuka (med andra ord: ER): consider it done!

Med andra ord är den agnostiker, som spanat åt alla håll och väljer att stå kvar, en död agnostiker. Alla gör val, och stagnation är också ett val. Varsågod och bliv vid din läst, dödgrävare – nihilisten kommer dock att kalkylera ditt värde också, och förmodligen… Nej. – Va? – Låt oss säga så här… Att vara ateist är att älska livet här och nu – att inte vara det är att älska ett annat liv och en annan tid. Det är en lögn och en fabel, en lögn som förpestar och förminskar livet. Den drar ner alla som den rör till samma låga nvå – alla är lika jävla värdelösa i Vår Herres ögon. Ateisten och nihilisten opererar utifrån meritokratiska världsordningar – varken blodsband eller pöbel får styra agendan här.

Vi är nihilister, med vargens kalla blick i våra ögon. Men det är vi nihilister som älskar att leva, liksom det är vargen som vet hur. – Men… – Agnostikern är en grundläggande nödvändighet – en utgångspunkt. Men man står inte kvar vid startblocket – man går vidare. – Vänta nu – du sa att du skulle visa varför det var ologiskt att vara agnostiker. – Inte ologiskt; icke-logiskt. Att vara agnostiker är ett ingenting – det är ingen ståndpunkt. Det saknar stake. Det är som att vara nihilist och inget mer – som att lyssna på Beethovens femma i hela sitt liv. Än sen då? Vad mer?

Att överge ovissheten till förmån för en position där visshet råder, det är skapelse. Och att själv välja den position där mest styrka, glädje, skönhet och liv återfinns, det är där värde uppstår. Det var därför vår mustaschprydde vän kunde predika sin eviga återkomst; åt helvete med Sanningen, här är det den tidsuppfattning som uppvärderar livet och sparkar skallen av uppblåsta krucifix-, månskäre-, stjärn- eller huggormsbärare. Den optimala energikicken för nihilistklicken, om man så vill. Fattar du? – Tja, alltså... – Gut genug! De enda sanningarna är “pantha rei” och “ni ljuger”.

Vi vände på klacken och lämnade mannen ensam med sina frågetecken. Solen sken åter, och en katt dök på sitt byte.