När man sitter mycket på tåget, möter man ofta intressanta människor som man annars aldrig skulle ha stött på. I dag när jag klev på tåget, lade jag märke till vad som såg ut att vara en indier. Han spatserade lugnt mellan dörrarna och verkade notera dess funktion. Jag fann det hela minst sagt besynnerligt, men tänkte att han kanske väntade på någon som i sista stund skulle dyka upp och hoppa på. Men likväl stängdes dörrarna och mannen satte sig ner bredvid mig. Vi satt så i en fem minuter, innan han frågade mig på bruten engelska, om detta var en stor stad. “Jovars, den är ganska stor” svarade jag. Och så började vi prata.

Det visade sig att han i själva verket kom från Pakistan och studerade i Sverige, men hade sökt en tjänst i Köpenhamn som “travelling technician”, d.v.s. en tekniker som åker runt i olika länder och studerar teknologiska system. Han hade lämnat kvar sin familj på fru och två barn hemma i Pakistan, för att försöka få en grundutbildning i Sverige och sedan stanna ytterligare 5-7 år i Europa, innan han tänkt återvända till sitt hemland. Hela hans upplägg var mycket intressant och jag började ställa frågor angående hur han upplevde Sverige och Europa.

Han berättade om hur han älskade den rena miljön i Europa, speciellt Sverige, medan det var alldeles för mycket avgaser och föroreningar i Pakistans storstäder. Han tålde inte den dåliga luften och var glad att han kunde andas in frisk luft här uppe i norr. Jag frågade på vilka sätt man försökte förbättra miljön i Pakistan, och hur det kom sig att han hade valt att studera just här i Sverige. “Pakistan är tyvärr politiskt korrupt. Vi har förvisso demokrati och politikerna är lojala mot systemet, men systemet i sig är genomkorrupt. Det styrs underifrån av militaristiska krafter.” De politiska parallellerna till Sverige blev för mig nästan ironiska: en maktelit som gör allt för att upprätthålla tron på systemet, fastän alla vet hur många av våra ledare som utnyttjar skattebetalarnas pengar till lyxresor och restaurangbesök. Jag tog inte upp det hela utan lät honom fortsätta berätta om sitt land.

“Jag började studera i Sverige därför att det är så svårt att få en utbildningsplats i Pakistan. Det är inte som i Sverige där alla har en plats, utan av flera miljoner människor i en storstad, så har endast runt 700 personer rätt till universitetsutbildning. Jag har ett jobb där hemma som jag trivs med, men kom hit för att jag älskar att resa.” Det syntes på honom att han verkligen var nyfiken på det svenska och europeiska, särskilt vad gällde vårt ekonomiska system, men även saker som vad geografiska kartnamn betydde. Han fann en koppling mellan städer som slutade på ”-holm”, och undrade vad detta ord betydde för oss svenskar. Jag fann samtalet mycket roande och påminde mig lustigt nog om den indiska folkkaraktären, som ofta kännetecknas av en blandning av intellektuell skärpa, givmildhet och själsligt lugn. Min samtalspartner besatt alla dessa drag och gjorde det lätt att kommunicera, trots vissa missförstånd vad gällde engelska uttal.

“Hur skiljer sig Pakistan från Sverige, rent kulturellt och politiskt?” frågade jag. “Jag har varit här ett tag nu och kan konstatera två saker. Sverige har ett mycket bra socialt skyddsnät. Om någon mister jobbet så kan han få ett nytt. Om jag mister jobbet så står jag utan jobb och har svårt att få ett annat. Vi är mycket utlämnade till vår familj. I Sverige så verkar familjen vara upplöst. I Pakistan har vi stor respekt för familjen; hela vårt samhälle baseras på den lilla, pakistanska familjesammanhållningen. Jag bor tillsammans med min far, min hustru, och mina två barn.” Detta fick mig återigen att tänka på Reinfeldts senaste nedskärningar på A-kassan, och den svenska feminismen, där man öppet gått ut och förklarat “död åt kärnfamiljen”.

“För hundra år sedan hade vi samma system i Sverige”, sade jag, “men detta är en politisk och kulturell trend, som håller på att reformera vår samhällsuppbyggnad”. “Jag förstår. På grund av att vi nästan helt saknar ett socialt skydd, så förlitar vi oss mycket på vår familj. Om jag inte får det här jobbet i Köpenhamn, så har jag alltid en far som kan försörja mig och stötta mig ekonomiskt. Jag kan aldrig bli ensam, jag har alltid min familj, den är mig trogen.” Detta fick mig att tänka på den islamiska familjestrukturen och hur den i mångt och mycket liknar den traditionellt svenska, förutom det att kvinnan i vår kultur alltid har haft en jämförelsevis liberal ställning i samhället, fram tills kristendomen införde det patriarkala systemet med mannen som överordnad kvinnan både i hem och arbete.

“Min hustru trivs mycket bra med sin könsroll. Hon älskar att ta hand om sina barn och sköta om hemmet. Givetvis får hon arbeta om hon vill. Hon har studerat avancerad affärsverksamhet och kan alltid gå in och hjälpa familjen ekonomiskt om det behövs. Men om mannen lyckas tjäna tillräckligt mycket med pengar, behöver inte den pakistanska kvinnan arbeta. Min hustru föredrar att stanna hemma, hon vill inte arbeta utanför hemmet, och det respekterar jag.” Denna familjestruktur lät för mig mycket sund, och jag kunde inte annat än förvånas över den till synes fria roll som kvinnan verkade ha, trots den traditionalistiska inriktningen på skilda könsroller. Det verkade som om man vidhöll traditionella arbetsuppgifter mellan man och kvinna, men samtidigt hade möjlighet att samarbeta och utföra varandras uppgifter, allt för att familjen som helhet skulle fungera.

“Men problemet med Pakistan är inte bara den politiska korruptionen, utan det sociala systemet. Jag önskar att Pakistan införde ett liknande socialistiskt system som Sverige har, så att vi kunde bekämpa den utbredda analfabetismen i vårt land. Det förhindrar många pakistanska barn att kunna ta sig vidare i arbetssystemet, och om de inte har en någorlunda välbärgad familj som grund, har de heller ingen chans att studera vidare. Sverige är bra på det sättet, för det har ett bra skyddsnät, men det är dåligt vad gäller familjestrukturen.” Jag förklarade för honom om den nuvarande debatten kring skatter och synen på var fokus skulle ligga mellan individuell och social ekonomi. Han förbryllade sig över hur vi resonerade: “Vi betalar också höga skatter i Pakistan. Om jag köper ett paket mjöl, vet jag inte ens var de skattepengarna hamnar någonstans. Givetvis är det korrupta politiker som lägger beslag på det mesta, eller militära styrkor. Svenskarna borde vara glada att de ens vet vad deras skattepengar går till.” Vi kom fram till att Sverige och Pakistan här skulle behöva göra ett politiskt utbyte av idéer, vilket frambringade en hel del skratt.

Han kommenterade även frispråkigt det svenska utbildningssystemet: “Jag gick in i provsalen och skulle skriva ett test i matematik. Till min förvåning fick jag en bunt formelsamlingar i handen av professorn – jag blev förskräckt; inte kan jag få lov att använda utskrivna formler på provet? I Pakistan hade detta aldrig gått vägen. Där måste studenterna memorera varenda formel i huvudet.” Det verkade som om utbildningsmetoderna i Pakistan var otroligt effektiva trots de bristande resurserna. Barn började skolan vid tre års ålder, i gränsfall när de var fem. De fick lära sig allt mellan himmel och jord och det var minsann inte tal om någon “extra hjälp”, mer än vad som var ytterst nödvändigt. “Det är ett tufft system i Pakistan, men så blir vi också kloka” sade han återhållsamt, men en aning triumferande. “Jag inser nu när jag befinner mig i Sverige, att jag inte alls kan för lite – tvärtom kan jag mer än vad som förväntas av mig.”

Jag var ytterst nyfiken på hans hemlands kultur – saknade han inte den? “Det pakistanska folket” sade han, och medan han pratade om sitt folk, så lyste hela hans ansikte upp liksom om han pratade med en ängel sänd ifrån ovan, “det pakistanska folket är det bästa folket i hela världen. Jag älskar Pakistan och mitt lands kultur och saknar det mycket. Jag stannar i Europa några år och reser, sedan måste jag återvända hem igen, till mitt folk och min familj.” Aldrig förr hade jag sett en person som var så uttryckligen stolt över att tillhöra ett visst folk och en viss kultur. Hade en svensk visat samma vördnad inför att vara svensk, hade han genast fått massmedia och SÄPO på sig, och blivit registrerad som en “intolerant nynazist”. I stället fick mannens uppenbara kärlek till sitt folk mig att erinra om varför jag är nationalist: världen är full av vackra folk och vackra kulturer, och det vore ju själve den om vi skulle tvinga dessa att kompromissa med vad som gör dem så vackra och unika, bara för att ett par finansherrar vid makten vill utnyttja människor som lågavlönad arbetskraft. Jag kände en stor respekt för den vördnad denne man höll för sin familj och sin kultur, och blev liksom medryckt av hans entusiasm.

Tåget fortsatte rulla och fler och fler människor började nu trängas mot utgångarna. Många verkade vara uppmärksamma på vårt lilla samtal, och jag tror att en hel del människor fick sig en tankeställare när de hörde oss diskutera kring de olika frågorna. Mannen kunde inte förstå varför vi ville upplösa familjen, och frågade mig om det verkligen var så svenskarna ville ha det. Jag hade ingen officiell statistik att peka på, men svarade att detta endast var en fars och att de allra flesta svenskar antagligen redan hade sett igenom den moderna politiken, fastän de kanske var mindre bra på att våga visa det inför andra. “Den nuvarande politiska situationen där kvinnan ska arbeta liksom mannen, är ur ren ekonomisk synvinkel, både effektiv, praktisk och lönsam” förklarade jag. “Storföretagen älskar den här trenden och ser pengarna rulla in på löpande band.” “Men det är ju barnen som får lida”, sade mannen med ett visst vemod, och föreställde sig antagligen hur det skulle se ut om hans familj fungerade som den moderna svenska. “Barnen då?” “De hamnar i kläm, men det är ju inte längre självklart att skaffa barn, när man kan satsa på karriären och pengarna”, svarade jag. Han verkade inte riktigt nöjd med svaret, men försökte att bekanta sig med hur det svenska samhället såg ut.

Han var en mycket trevlig individ att diskutera med; observant, skärpt, koncentrerad när han talade, en god lyssnare, nyfiken på nya idéer – överhuvudtaget en förbryllande personlighet. Han hade en lugn och harmonisk inställning till sin omvärld, som påminde mig lite om zenbuddhistisk andlighet, där individens mål är att hela tiden infinna sig i ett större fysikaliskt schema, underordnad naturkrafter, men likväl viljestark och rationell i sitt beteende. Vi hann aldrig komma in på mer intressanta ämnen, men det verkade som om vi skulle ha kunnat sitta hela dagen och bara utbyta idéer och åsikter. Plötsligt befann vi oss vid min slutstation och jag var tvungen att ta farväl. Vi utbytte namn och skakade hand, måhända en annorlunda pakistansk sed, med tanke på att vi i Sverige alltid växlar namn först och sedan börjar prata. Medan jag steg av tåget rörde sig folkmassorna ut från dörrarna och genast började de att tjattra, pilla på sina mobiltelefoner, sätta igång sina MP3-spelare, och överhuvudtaget distrahera sig med valfri pryl, så att de skulle kunna orka med ännu en arbetsdag på jobbet. Luften var kylig men ren, såsom den alltid är när det är vinter i Sverige, och jag började spatsera nerför gatan. Tågresan fick mig att tänka på varför jag ännu inte har gett upp hoppet om Sverige. Det är mycket i vårt samhälle som skulle behöva förbättras, och de flesta är medvetna om dessa saker. Om vi bara skulle våga säga nej till de system som inte fungerar, vara mer ärliga och raka mot varandra, och sluta upp med att hela tiden sätta politiska skygglappar framför uppenbara problem, så hade länder som Sverige och Pakistan kunnat bli platser i världen värda att leva och bo i – de bästa länderna i världen.

Jag får ofta höra från humanister och mångkulturförespåkare hur européer hycklar när de lyssnar på metal, då jazz och blues ursprungligen ska ha varit “svart” musik. Man hänvisar till Black Sabbath och pekar på hur deras musik var starkt influerad av blues. Det är väl knappast någon nyhet att Black Sabbath var influerade av blues, och att det i mångt och mycket var detta band som lade grunden till 80- och 90-talets tungmetall, som senare kom att divergera ut i bl.a. dödsmetall och svartmetall. Men att hävda att metal därför är “svart musik”, är att helt vara ute och cykla. Det har blivit ännu en mångkulturell klyscha att hänvisa till argumentation av denna typ, och som nihilist vill jag inte vara sämre; det är dags att slå hål på myten kring “svart musik” en gång för alla.

För det första kan vi konstatera att blues i grund och botten inte är speciellt avancerad musik, om vi ser till det rent kompositionsmässiga. Synkoperingstekniken och den pentatoniska tonskalan som blues bygger på, är så pass simpel i sin natur att i stort sett alla kulturer världen över har byggt sin folkmusik på samma vis. En snabb genomgång av tillgängligt forskningsmaterial kommer att visa hur såväl afrikaner som asiater och européer sedan långt tillbaka i tiden, har spelat musik baserad på den pentatoniska skalan. Här begår mångkulturalisterna misstag nummer ett: blues är inte musik som afrikaner i isolering har uppfunnit. Det är en kosmopolitisk kompositionsstil, som nästan kan kallas universell.

The enslavement of Africans in America was the main factor in the development of jazz. African music had a long-history of being rhythmically complex, with fairly repetitive melodies and little or no harmonic changes. Much of the Christian church music of that era was based on simple harmonic changes, making it singable for congregations who had no musical training.

Adaptations of the Africans, the blues, gospel and Dixieland styles were the result of the interaction between the African and European / Christian cultures. The blues scale, which was a principal element of African melodies, inspired the evolution of rock and roll, funk, bluegrass, R & B, jazz and the overall sound of American music. 1

För det andra måste vi förstå den rent historiska aspekten av blues och jazz. Många verkar tro att de afrikanska slavarna redan hade bluesmusik med sig i bagaget, då de exporterades över till Amerika för att arbeta på plantage. Detta är fel. Afro-amerikanerna började spela blues under influens av bl.a. europeisk folkmusik från Skottland:

A study into the roots of gospel music by an American professor has lead the accomplished musician, who has played with Duke Ellington and Dizzy Gillespie, to conclude that the “good news” music sung in black American churches originated from Scotland, not Africa.

Professor Willie Ruff, of Yale University, said the roots of the music derived from evangelical spirituals and blues and jazz, had more to do with the crofters of the Outer Hebrides than slaves on US plantations.

[—-]

“There is a notion that when African slaves arrived in America they came down the gangplanks of slave ships singing gospel music – that’s just not true. What I’m talking about here pre-dates all other congregational singing by blacks in America.”

[—-]

“Scottish emigrants from the Highlands, and the Gaelic speaking Hebrides especially, arrived in parts of North Carolina in huge numbers and for many years during the slavery period black Africans, owned by Scottish emigrants, spoke only the Gaelic language. I found, in a North Carolina newspaper dated about 1740, an advertisement offering a generous reward for the capture and return of a runaway African slave who is described as being easy to identify because he only speaks Gaelic. There is no doubt the great influx of Scots Presbyterians into the Carolinas introduced the African slaves to Christianity and their way of worship,” he said. 2

Inte nog med att det var européer som lade grunden till “svart blues”, utan det var även européer som gav afro-amerikanerna den kristna tron, vilket senare utmynnade i det som vi i dag kallar “svart gospel”. Att afro-amerikaner utvecklade blues och jazz är dock inte helt irrelevant i metal-sammanhang. Det skulle vara direkt fel att hävda, att dessa stilar inte skulle ha utövat en influens på föregångare som Black Sabbath och the Doors. Men det gör inte metal till “svart musik”, och definitivt inte jazz eller blues till detsamma, utan snarare dess grundinfluenser till kosmopolitisk musik. Lägg märke till att Black Sabbath bröt sig fria från simpel bluesmusik. De använde improvisationen från avancerad jazz och strukturerade den efter samma kompositionsmönster, som återfinns i klassisk musik. Det är detta som slutligen gör metal till en europeisk musikstil: den överskrider både “afro-amerikansk” jazz och asiatisk rock, och närmar sig i stället den konstnärliga fulländningen i klassisk musik, både innehållsmässigt och rent kompositionellt.

Precis som i fallet med klassisk musik, måste lyssnaren av metal förstå den strukturella uppbyggnaden för att därpå kunna förstå vad musiken vill kommunicera. En symfoni består av huvudtema, deltema, en rad olika transaktionella tillstånd och improviserade delmoment, som noggrannt följer en övergripande kompositionell struktur. Metal bygger på samma mönster, om än i en mer simplifierad form. Det absolut bästa som skapats i metal-musik har därför, föga förvånansvärt, överskridit hela genren och i stället blivit klassisk musik inkarnerad i modern instrumentation. Lägg även märke till likheterna i innehållet mellan klassisk musik respektive metal: heroism, idealism, religion, spiritualitet, naturmystik, romantik, krig, utmaning, mytologi, poesi etc. Flera av de största namnen inom modern metal har öppet förklarat hur de inspirerats av klassiska kompositörer. Var det bara jag som lade märke till hur Bathory byggde slutstycket i sitt album “Twilight of the Gods” på Gustav Holsts fjärde stycke från “Planeterna”?

I samband med detta är det direkt löjeväckande att hävda att jazz eller blues skulle stå “över” metal rent musikaliskt. Blues och jazz använder sig av synkopering, i fallet med jazz på en mer avancerad nivå, men dessa stilar är improvisativa, utan strukturell komposition. Därför har de heller ingenting meningsfullt att kommunicera med lyssnaren, utan blir underhållning för identitetslösa bohemer. Metal, likt klassisk musik, bygger på en episk struktur – ungefär som att läsa en saga – men är samtidigt improvisativ i samma anda som jazz, och undviker därmed att falla platt till marken som blues gör. Vem som helst kan onanera på saxofonen i två timmar och kalla det “abstrakt konst”, men hur många kan komponera en Bruckner-symfoni i hyllning till naturen? Om vi synar innehållet i blues och jazz så får vi även detta bekräftat; olycklig kärlek, individualism, pacifism, humanism etc. Jag skulle vilja gå så långt och påstå att blues och jazz rent konstnärligt, står på ungefär samma nivå som Britney Spears.

Den religiösa och politiska aspekten – för det är så vi måste se på de ihärdiga myter kring krediteringen av utomeuropeiska folk för vad européer skapat och uppfunnit – har intressant nog levt vidare in i modern tid. Vi är alltför bekanta med det rådande klimatet i Sverige, där invandrarungdomar spelar upp en “gangsterroll” utifrån afro-amerikanska rappare. Det intressanta i sammanhanget är inte så mycket att de förbiser sin egen ursprungliga kultur, utan att de tror att hip hop är “svart musik”, som rebellerar mot det vita (europeiska) samhället. Lustigt nog är även detta en modern, mångkulturell myt. Hip hop och rap uppfanns inte alls av svarta, utan av det germanska synthpopbandet Kraftwerk, som praktiskt taget lade grunden till modern hip hop så som ungdomar i dag känner till den:

By the late ‘70’s and early ‘80’s, most American bands had heard and were greatly influenced by Kraftwerk. One of these people was Afrika Bambaataa. Often recognized as the godfather of hip-hop, he began mixing styles of soul, funk, rock, jazz and reggae into his music (Mitchell, Gail “Afrika Bambaataa” in Billboard,8/10/02,Vol.114 Issue 32). But it wasn’t until the release of his “Planet Rock”, a song that sampled Kraftwerks “Trans-Europe-Express”, that gave this artist his recognition as well as give Hip-Hop its true form or sampling, steady rhythms and consistent electric beats (Baker, Arthur & Afrika Bambaataa “And We Danced” 3/24/99).

[—-]

As the ‘80’s were coming to an end the bands spark had died and they disbanded, but this did not stop the influence on the future. By the ‘90’s, bands like Ministry and numerous hip-hop artists were still mentioning how influential Kraftwerk was to their music. In fact the bands music was even sampled in the Simpson’s cartoon as well as used in Michael. 3

Om du lyssnar på Kraftwerk finner du genast hip hopens signalement: monoton slagverksrytm varpå fria melodier cyklist löper, emellanåt ackompanjerad av en fri, vokalisk sång, som inte nödvändigtvis men händelsevis kan åtfölja den grundläggande melodin. Sveriges “rebelliska” invandrarungdomar har här mycket att lära, då de tror sig revoltera mot det samhälle som våra mångkulturella politiker vill införordna dem i. Hur dessa ungdomar hade tänkt sig bryta sig fria från det svenska samhället, samtidigt som de både bortser från sin egen kultur och anammar en vit, europeisk kultur, och till sist slutar som ännu en identitetslös arbetare i det globala marknadsekonomiska systemet, är inget som verkar bekomma dem. De får fortsätta digga vidare till sina rap-kungar, som antagligen vid det här laget för länge sedan blivit kapitalistiska miljonärer. Lösningen på mångkulturens problem ligger inte där.

Intelligenta invandrare kommer förr eller senare att söka sig till nationalistiska grupperingar, och inse de problem som de delar med oss svenskar: vi har båda blivit grundlurade av finansherrarna, som sitter vid makten, i tron att vi ska berika varandra, fastän vi i verkligheten håller på att ersätta våra kulturer med materialism och global ekonomi. Vårt enda hopp är därför att förändra samhällets design, så att korrupta individer som Reinfeldt och Persson aldrig får möjlighet att vistas inom den politiska sfären, samtidigt som vi måste hjälpa invandrare att bosätta sig i sina ursprungliga länder, så att de där kan påbörja en kulturuppbyggning, lik den som Sverige en dag förhoppningsvis kan få uppleva.

1 Frank Singer, “Jazz Perspectives”
http://www.franksinger.com/origins_i.htm

2 The Independent, “Gospel truth: Hebrides invented church spirituals”
http://news.independent.co.uk/uk/this_britain/article87730.ece

3 Thisismyhole, “Power Up”
http://thisismyhole.homestead.com/files/power_up.htm

I uråldriga indoeuropeiska religioner upptecknas ofta en grundläggande konflikt i mötet mellan individ och omgivning: antingen främjar individen i fråga en öppen världsbild, och välkomnar livet i sin själ, eller så stängs omvärlden ute, och som resultat kryper individen in i sitt ego. Transcendentalismen i hinduism, traditionell buddhism och germansk religion, pekar alla åt samma idealistiska insikt: inte förrän egot dör, kan individen bli en del av en större harmonisk världsordning, där en övergripande process överordnas dess individuella byggstenar.

Vår moderna livssyn är raka motsatsen till denna världsbild, och hävdar i stället individens okränkbara moraliska värde över det system, som den är en del av. Således blir alla försök att bevara och upprätthålla större organiska system fatala misslyckanden. Vi ser våra västerländska samhällen desintegrera under inre meningskonflikter, då vi saknar gemensamma värderingar och mål att sträva mot, utöver personlig materiell bekvämlighet och rikedom. Vi ser våra ekosystem kollapsa ett efter ett, medan vi jämnar skogar med marken för att bygga upp köpcentra och hyresbostäder för den exponentiellt ökande befolkningen i våra länder, eftersom vi missförstår naturen som “en plätt med träd”, när sanningen är att naturen är en process där varje enskild del utgör en kritisk plattform för systemet som helhet. Vi ser våra kulturer drunkna i modern teknologisk underhållning i ett försök att snabbt och lättförtjänt generera affärsinkomster på tillfällig materiell lycka, medan människor tappar misstron till varandra och i stället vänder sig inåt, vilket skapar depression och neurotisk misstänksamhet. Detta är resultatet av den moderna världsbildens glorifiering av det individuella egot, i ett försök att undvika hanteringen av de obekväma sidorna av vår verklighet.

Upphov

Så fort en individ stöter på ett problem, oavsett om det härstammar från det inre eller yttre, har den två grundläggande val att bemöta problemet på: a) hantera det eller b) förtränga det. Medan det rent rationellt kan verka uppenbart för individen ifråga att hantera sitt problem, väljer trots detta de flesta människor i dag att fly från sina problem (bättre fly än illa fäkta?). Detta innebär att individen isolerar sig från det som ursprungligen skapar en inre obalans, och därmed ofta genererar en rad olika dysfunktioner i form av neurotiska beteenden. Ett exempel på detta är den unge mannen vars flickvän lämnar honom några dagar innan julafton. Då han tidigare aldrig riktigt har varit i nära kontakt med sitt känsloliv, utan snarare förträngt det i hopp om att upprätthålla en ytlig fasad av överrationalism, väljer han att även denna gång tackla sitt problem genom att isolera sig från detsamma. Givetvis misslyckas han.

Lösning

Individen ifråga, som vägrar bemöta obekväma saker i verkligheten, väljer i stället att gå in i sig själv och stänga ute den yttre verkligheten. I samband med detta skapar individen en “surrogatverklighet” tänkt att distrahera egot från det verkliga problemet. Denna “surrogatverklighet” manifesterar sig oftast som en påhittad social verklighet, i form av roller. Individen är medveten om att detta är en potentiell svaghet som av andra individer kan exploateras, och väljer därmed att upprätthålla en yttre fasad, som så lite som möjligt ska ge sken av den inre dysfunktionen. Hur många individer i ungdomsgäng skulle öppet avslöja att de innerst inne är osäkra på sin egen identitet, och därför söker trygghet i kollektiv av människor? Ingen. Givetvis måste den yttre fasaden spelas på ett sätt som övertygar andra människor, annars faller korthuset platt till marken.

Resultat

Vad som uppstår ur en sådan här livssituation, när den under sociala möten manifesterar sig hos många individer på en och samma gång, är en systematisk form av parasitism. Vi väljer att benämna denna dysfunktion som just parasitisk, på grund av den psykologiska aspekten av relationerna mellan sådana människor. Det existerar huvudsakligen två former, två olika sätt att skapa sig en social roll för att undvika problem i livet: den första går ut på en extern fasad av isolering och svåråtkomlighet. Det kan röra sig om en individ som vägrar prata med andra människor, vägrar svara konkret på tilltal, vägrar infinna sig i en social samvaro där individen i fråga tvingas uttrycka sig (och därmed riskera att blotta sin inre dysfunktion; alla tak har en tendens att förr eller senare läcka in vatten). Paradoxen och den största dysfunktionen ligger här i isoleringsprocessen: individen tror att den kan manipulera sin omgivning genom sin sociala roll, men misstar sig, då hon till slut inser att hon även isolerat sig från sig själv, eftersom grundproblemet fortfarande kvarstår. Detta ger upphov till vad Hermann Hesse skulle ha kallat den moderna dualismen: slitningen mellan en inre och yttre verklighet inom ett och samma subjekt.

Den andra formen består i av vad tänkare som Theodore Kaczynski diagnostiserade hos människor med tendens till kollektivism: individen väljer i stället att dränka sig själv i översocialisering och överflödiga mänskliga relationer för att på så sätt etablera en fast social förankring till andra människor, och därmed ge upphov till en ytlig roll som väl kamouflerar den inre mentala dysfunktionen. Det är ingen slump att de individer som oftast har ett överflöd av sociala kretsar i sin närvaro jämt och ständigt, oftast är rädda för att bli lämnade ensamma och inte vågar agera självständigt som individ, utan att ha någon vid sin sida som styrker eller bekräftar ens åtaganden. Detta är ett utstuderat beteende till för att dölja ett inre problem, som individen ifråga av diverse skäl valt att dölja eller förtränga. Genom att ideligen få likgiltiga svar på sina sociala uttryck, eftersträvar den översocialiserade individen att slippa ställa en fråga, som slutligen faller tillbaka på henne själv; hon önskar inga gensvar från sin egen själ, utan tomma och tillgjorda bemötanden från människor som lider av samma dysfunktionella beteende.

Det parasitiska i dessa människor blir därmed ett faktum: individerna ifråga blir socialt beroende av varandra för att kunna upprätthålla sin sociala roll, och därmed fördröja processen innan det inre, grundläggande problemet flyter upp till ytan. De vilsna ungdomar, som spenderar sin fritid på att dränka sina tomma liv i alkohol och ingå i kortvariga relationer, är ett lättförtjänt exempel för att demonstrera detta beteende: var för sig tvingas de reflektera över sina liv och därmed att, vare sig de vill det eller inte, gräva fram de problem som de egentligen ligger och grubblar över. I social samvaro har de möjlighet att upprätthålla en fasad som döljer denna dysfunktion, och därmed blir de socialt beroende av varandra. Om någon på en tonårsfest skulle få för sig att öppet tacka nej till alkohol och förklara hur drickandet är ett sätt att undvika verkligheten, skulle den personen öppet bli attackerad på diverse sätt. Samma sak sker om en individ i en större grupp människor bryter ett socialt tabu genom att exempelvis hävda att alla människor inte är lika mycket värda, att mångkultur i längden är en dålig idé, eller att demokrati är ett underlägset statsskick. En sådan person skulle omedelbart få massan på sig och tvingas stå till svars för brytandet av den sociala normen. Den individ som bryter kollektivets behov av sociala roller och fasader, lämnar ett öppet utrymme för exploatering, och påvisar effektivt hur individerna besitter en dysfunktion som alla känner till, men som ingen vågar kritisera eller behandla, eftersom det förutsätter att grundproblemet måste bearbetas.

Därför tenderar sociala grupper, även om individerna i fråga inte nödvändigtvis bär på en dysfunktion i sig, att upprätthålla vissa sociala och moraliska normer som ingen får ifrågasätta. Dessa grupper baserar ofta sin gemenskap på just upprätthållandet av en viss norm, och om den bryts, riskerar gruppen att falla samman och eventuellt skapa inre strider. Av den anledningen drivs de flesta sociala grupper, speciellt de som upprätthåller yttre fasader, fram av reaktionär rädsla inför att en central svaghet ska blottas och utnyttjas av en utomstående observatör.

Avbrott

För att återknyta till diskussionen kring de två grundläggande sätten att skapa sociala roller, tenderar individer att gruppera sig med människor som använder sig av samma sociala roll. Översociala människor föredrar översociala människor, precis som isolerade och inåtvända människor vänder sig till de som uppvisar samma beteendemönster. Det intressanta blir när mötet mellan dessa två till synes motsatser äger rum: då den isolerade och inåtvända individen tvingas socialisera med en översocial person. Parasitismen får då en paradoxal effekt, eftersom den inte längre bygger på en gemensam stabil grund. Låt oss säga att en isolerad man tvingas leva med en översocial kvinna, isolerade från omvärlden på en öde ö ute på havet. Båda delar en gemensam dysfunktion inför rädslan att utforska sitt eget jag, men har av olika skäl valt att förtränga det och ersätta det med en ytlig fasad.

Mannen kommer ganska snart att bryta ner kvinnans sociala roll, genom att vägra svara på tilltal och endast yppa tomma gensvar som inte leder till en vidare etablerad kommunikation. När denna sociala relation faller platt till marken, blir mannen automatiskt en spegelbild av kvinnans rop på hjälp (som hon egentligen borde rikta mot sitt eget inre jag): hennes prat kommer till sist att successivt exploatera sin inre svaghet, både inför sig själv och inför mannen, något hon inte är beredd på. En konflikt kommer tydligen här att uppstå. Likaledes kommer kvinnans insisterande på att upprätta en (över)social kontakt med mannen till sist att reta upp dennes försök att isolera sig från all social kommunikation, som kan tänkas leda till hans självexploatering, och således även sitt självbedrägeri. Genom att låsa sig ute både från sig själv och andra, fångas han i klorna på sin egen inre dualism, och hans enda hopp om att kunna upprätthålla sin sociala fasad som oåtkomlig, är att förbli likgiltig inför både sig själv och kvinnan. Detta lär uppenbarligen också leda till att en slutgiltig konflikt uppstår mellan de båda parterna. Det intressanta här är alltså att dessa två människor lider av samma grundläggande dysfunktion, men på grund av att de har valt att hantera och upprätthålla sina sociala roller på olika sätt, tvingas de att kompromissa med varandra, och därmed försätta varandra i oåterkallelig onåd.

Maktutbyte

Om vi närmare skulle ge oss på att försöka beskriva det psykologiska händelseförlopp, som skulle bli ett naturligt resultat av ett sådant möte, kommer vi förr eller senare fram till en oundviklig sado-masochism. Det är viktigt att nämna att processen inte kommer att vara en övergripande maktföring, utan ett systematiskt maktutbyte där de båda parterna växlar mellan aggressivitet och passivitet, överläge och underläge. Detta maktutbyte uppstår i och med att individerna automatiskt försätter varandra i en beroendeposition, där deras sociala roller plötsligt slår tillbaka på dem själva. Mannen kan medvetet för att bli av med eller rent av plåga kvinnan, vägra ingå i en socialiseringsprocess och så mycket som möjligt förbli introvert och innestängd i sig själv. Detta blir hans aggressiva position där han har övertaget över sin motpart. Samtidigt kommer kvinnan att fortsätta nå fram till honom genom sin sociala kommunikation, något som han trots allt inte kan fly ifrån hur mycket han än vill. Detta försätter honom i ett pendlande tillstånd mellan överläge och underläge; när någon försöker tränga in i hans inre problem, kommer han att befinna sig i passivt underläge.

Kvinnan i sin tur kommer ha samma psykologiska möjligheter, då hon är väl medveten om sin inverkan på mannen genom sin översociala roll. Som aggressiv part kan hon tvinga mannen att mottaga försök till upprättning av social kommunikation, och spela på hans roll som passiv och därmed försvarslös deltagare i socialiseringsprocessen; han har ingenting att säga emot eftersom han medvetet valt att svara med tystnad, både inför sig själv och inför andra. Men samtidigt kommer kvinnan ideligen att finna en person som vägrar besvara hennes försök till socialisering, och därmed mer och mer se mannen som en spegelbild, en reflektion av sig själv och sitt tomma jag. Det blir som att skrika sig hes inne i en mörk grotta: du får endast din egen ekande röst som svar på ropen. Därmed väljer vi att kategorisera denna utbytesprocess för psykologisk sado-masochism: ingen är vinnare utan slutgiltigen är båda förlorare inför både varandra och sig själva.

Upplösningstillstånd

Vad är då utvägen ur detta komplexa dilemma? Finns det överhuvudtaget en väg ut? Som vanligt hänvisar vi till den uråldriga indoeuropeiska filosofin: när egot dör, föds människan in i en del av ett större kontinuerligt system. För att inrätta sig i världsordningen krävs en uppoffring av sitt ego för att kunna se förbi sig själv, och lära sig att älska livet som helhet; Nirvana, eller som vi känner till det, Valhall. Detta kan tänkas vara stora ord för en så isolerad process som den som beskrivs ovan, men faktum är att idéerna binder dessa två kausala fenomen samman. Till sist kommer mannen och kvinnan att ha nått en kulminering i självexploatering, och då finns det inte längre något att gömma för varandra. Parterna har då ett val att genom tryggheten av delad inre rädsla för ett problem, inse att deras livssituation är identisk, och att eftersom de delar samma grundläggande dysfunktion, därmed även har möjlighet att tillsammans bearbeta den på lika grunder. Det kan röra sig om en långsam process, speciellt om det är ett större problem som satt djupa spår hos människan. För en identitetsvilsen tonåring är oftast översocialisering en naturlig process, med vilken den försöker att både anpassa sig till sin omgivning, och samtidigt knyta an sitt liv till något definierbart för en fortsatt framtida existens. För en person som mist en nära kär vän eller älskade, kan problemet vara djupare än så, och det kan ibland gå hela liv utan att såren helt läker.

Modern dualism satt i sin kontext

Nu frågar sig säkert en mängd läsare vilken relevans denna diskussion har utifrån ett större perspektiv. Sanningen är att denna process där individen av ren rädsla flyr in i sin egen lilla värld för att utmana den stora, är ett alldagligt fenomen som majoriteten av moderna människor i dag, på ett eller annat sätt, lider av. Vi skapar hos oss själva i dag en social roll som vi försöker upprätthålla genom psykologisk manipulation av andra människor. Den yttre manifestationen av detta beteende varierar givetvis mellan individer, men grundproblematiken kvarstår: ett försök att ersätta en inre brist med en ytlig fasad. Detta är inte alls så långsökt som man kan tro.

Vi ser det hos den intellektuellt otrygga, som i stället gör allt för att försöka hävda sig genom att t.ex. demonstrera sin fysiska styrka. Vi ser det hos människor som saknar riktiga vänskapsrelationer, och därför i stället spenderar sin tid på att jaga nya materiella ting och använda dem som externa accessoarer, och på så vis generera popularitet och social gemenskap med andra människor. Vi ser det hos humanister, som, på grund av sin inre rädsla inför att vara underlägsen eller svagare än andra människor, skapar normer, som gör att individen aldrig får underordnas det system vi lever i. Vi ser det hos demokrater, som innerst inne vet att långt ifrån alla har samma förmåga och intelligens att kunna fatta viktiga beslut, gömmer sig bakom symboliska röster och lagar, som dikterar att ingen individ får utelämnas vid beslutsfattning (det vill säga, så länge individen tror på demokrati…). Vi ser det inte minst hos moralister av både konservativ och liberal hållning: moralism är ett sätt att på social väg upprätta normer och förordningar, som försvarar och dikterar individens okränkbarhet. På så vis undslipper moralisten genom kollektivets sociala lagar, att själv riskera att på ett eller annat sätt bli diskriminerad eller utestängd från en position eller arbetsuppgift, som i verkligheten hade varit bättre lämpad för någon med motsvarande förmåga.

Endast människor som innerst inne bär på rädsla går in i sig själva och försvarar sitt beteende och agerande genom att hänvisa till sociala roller, etablerade för att göra det individuella egot till något överordnat och okränkbart. Likväl så är detta ett kortvarigt sätt att hantera problem på: beroenderelationer raserar alltid förr eller senare, antingen genom att en part bryter beroendeprocessen, eller genom den automatiska självdekonstruktionen av det sociala tillståndet; innerst inne är vi olyckliga och ur balans, och då vi ständigt tvingas falla tillbaka på verklighetens normer och lagar, lär våra roller till sist framstå som så uppenbart självhycklande och paradoxala, att det för oss blir en omöjlighet att upprätta dem utan att ljuga inför både sig själv och andra.

Den dysfunktionella individen pendlar därmed mellan att bryta sig loss och att etablera en uppdiktad extern, såväl som intern lögn om sig själv och sin omvärld – en paradox som vi med rätta i dag kan säga utgöra den moderna dualismens dilemma. Givetvis ingår det i människans natur att emellanåt ljuga, både inför sig själv och inför sina medmänniskor, för att överhuvudtaget kunna hantera livets svåra existentiella problem. Precis som Nietzsche beskrev att det moraliska värdet av “sanning” lika gärna kan spela en liknande betydelse som värdet av “lögn”, handlar det i grund och botten inte om ett moraliskt problem, som för övrigt skulle kedja oss fast vid samma konventionella moralism, som i dag genererar vågor av inre psykologiska konflikter; nej, i stället handlar det om hur vi människor måste lära oss att kunna leva och stå ut med oss själva, något vi inte gör då vi är i ständig konflikt med oss själva och vår omvärld. Den enda räddningen är således att bryta sig fri ifrån ohälsosamt egocentriskt beteende, och i stället vända sig till evig visdom: desintegrationen av egot är ett vitalt steg mot en sann självuppfyllelse, en rikedom av kärlek till världen som sådan, som både erbjuder personlig och världslig harmoni med livets kontinuerliga process – livet är skört och därför älskar vi det.

Tillägnad Ingmar Bergman

http://www.anus.com/tribes/snus

Varje gång frågan om identitet ställs under debatt, uppstår ett högljutt sorl angående hur begreppet bör uppfattas, och vilken betydelse det har för dagens mångkulturella globaliseringsålder, då nationella gränser suddas ut och ersätts med världsomspännande marknadsekonomiska krafter. Vanligtvis målar man fram en likriktad polarisering mellan de “demokratiska” och de “högerextremistiska” grupperingarna, där de förstnämnda blir glorifierade änglar sända från himlen med Guds budskap om “alla människors lika värde”, och de sistnämnda blir offer för politisk stigmatisering och utdöms som farliga motståndare till mänsklig gemenskap. Vad den gemenskapen egentligen går ut på, nämns aldrig.

Det enda sättet att desillusionera debatten kring identitet är att som vanligt återgå till konkret information. Ingen människa, sten, uppfinning eller idé är jämlik en annan. Vårt universum grundar sig på sakers ojämlikhet, transaktionen av energi från ett tillstånd till ett annat. Om all energi befunnit sig på samma nivå, hade det aldrig funnits någon som helst anledning till en transaktion överhuvudtaget. Utifrån det kan vi konstatera att myten om människors “jämlikhet” är just en myt och ingenting annat. Humanister brukar flitigt citera vetenskapliga källor, som hänvisar till det faktum att den största genetiska skillnaden är mellan individer och inte mellan befolkningar. Detta är givetvis rent logiskt en misstolkning av fakta: ingen befolkning kan påstås besitta särdrag, som motsvarar alla drag inom den inre individuella variationen – om så vore fallet, skulle vi med rätta kunna kalla oss klonade varelser från yttre rymden.

Problemet som uppstår då vi kommer till insikt att vi människor faktiskt skiljer oss genetiskt åt, både individuellt och rent befolkningsmässigt, är hur vi ska hantera detta. De internationalistiska krafterna, bestående av både vänster- och högermänniskor, “miljöorganisationer”, rika företagskapitaliser, vilseledda humanister, sekulära rörelser o.s.v., anser att konceptet om världsfred och mänskliga rättigheter är en moralisk förutsättning för en civilisations fortlevnad. Man anser att krig och fattigdom löses genom att helt enkelt låta människor från tredje världen göra ett besök hos de industrialiserade länderna, och på så sätt kunna slå två flugor i en smäll och “berika” det stackars västerlandet med nya och intressanta vågor av främmande traditioner och värderingar. Vissa kallar det “vår moraliska plikt”, andra pratar om hur det gynnar ekonomin – men de allra flesta av oss känner till fenomenet som “mångkulturell internationalism”, d.v.s. tron på att ett land automatiskt får en ökad etnisk och kulturell mångfald genom att integrera olika befolkningar och kulturer i ett och samma land – på ett internationellt plan.

Detta förutsätter, om vi antar att de rent formella begreppen som bevarar varje nations självmedvetenhet kvarstår, att de nya invånarna som invandrat från ett land till ett annat, bygger upp sin identitet kring något politiskt och inte något kulturellt. Eftersom ett samhälle, speciellt med tanke på dagens centraliserade maktkontroll, omöjligen kan tillgodose värderingar och behov hos skilda kulturer på en och samma gång (detta är också en av orsakerna till att “antirasism” i mångkulturella länder är en cyklisk paradox: i mångkulturer tvingas skilda kulturer att kompromissa med de saker som gör dem unika, och därför uppstår ständigt konflikter, som manifesterar sig i både rasism, missförstånd och systematisk diskriminering), blir det slutgiltiga resultatet ett samhälle som tar död på allt vad ursprunglig kultur heter, både för ursprungsinvånarna och invandrarna.

I dag ser vi vad vi i Sverige har fått i stället: apati och likgiltighet bland ungdomar utan ideal och drömmar, åtta timmars jobb på kontor utan mening förutom byråkratisk och formell funktion, hela naturområden jämnade med marken för att lämna plats åt de köpcentra och snabbmatsrestauranger, som människor i dag tillfredsställer sina tomma liv med. Ju mer vi jäktar till skola och jobb, ju mer vi konsumerar för att må bra, ju mer TV vi ser för att försöka uppleva äventyr, som i dag endast är ett minne blott – desto ytligare och mer missledande blir vårt samhälle som helhet. Våra politiker pratar om mångfald, men var finns den svenska kulturella gemenskap, som bara för 100 år sedan var en självklarhet? Varför närvarar aldrig vanliga svenska medelklassfamiljer på mångkulturella manifestationer, som i stället endast befolkas av ingrodda vänstersympatisörer och kommunister? Varför ökar rasismen ständigt, medan byråkratin på systematisk grund fördelaktigt diskriminerar svenskar så att invandrare kan “komma in i samhället”? Vi är bland de mest toleranta länderna i hela Europa, och samtidigt ett bevis på hur våld som misshandel, rån, allmän oro, depression, gängvåldtäkter och bedrägerier ökar. Säger det oss inget mer än att vi har “misslyckats” med “integrationen” och “demokratiseringen”?

Dagens Sverige är långt ifrån ett land grundat på kultur, utan på konsumism och materialistisk individualism. Det beror på att riksdagspartierna har en politisk syn på “kultur”, nämligen en patriotisk sådan. Patriotism hävdar att en individs och befolknings identitet bör grundas på sociala eller politiska gränser, och att dessa utgör kärnan till kollektiv gemenskap. USA är ett bra exempel på detta, där man gärna välkomnar människor från världens alla länder in i landet, men samtidigt hyllar sin nation med stor ära och stolthet, utifrån ett Amerika som politiskt och ekonomiskt begrepp. Samma sak gäller i Sverige: har du invandrat från ett annat land, fått uppehållstillstånd och levt här i 10-15 år, räknas du automatiskt som svensk medborgare, och därmed i allmän mening även som “svensk”. När dagens invånare i Sverige därför kallar sig “svenskar”, hänvisar de inte till kultur eller etnicitet, utan till det faktum att de arbetar åtta timmar om dagen, betalar skatt, röstar rött/blått och köper hem de senaste produkterna över Internet. Vad detta specifikt har med att vara “svensk” att göra, har varken vänster- eller högermänniskor svar på.

Motsatsen till patriotism är nationalism:

The term “nationalism” is generally used to describe two phenomena: (1) the attitude that the members of a nation have when they care about their national identity and (2) the actions that the members of a nation take when seeking to achieve (or sustain) self-determination. (1) raises questions about the concept of nation (or national identity), which is often defined in terms of common origin, ethnicity, or cultural ties, and while an individual’s membership in a nation is often regarded as involuntary, it is sometimes regarded as voluntary. (2) raises questions about whether self-determination must be understood as involving having full statehood with complete authority over domestic and international affairs, or whether something less is required.

It is traditional, therefore, to distinguish nations from states — whereas a nation often consists of an ethnic or cultural community, a state is a political entity with a high degree of sovereignty. While many states are nations in some sense, there are many nations which are not fully sovereign states.

© Internet Encyclopedia of Philosophy

Med andra ord grundar sig den nationalistiska uppfattningen av identitet på etnicitet och kultur. Dagens moderna samhälle, som det liberaldemokratiska Sverige, är inte nationalistiskt, utan patriotiskt. Alla som lovar och svär att vara en god arbetare, rösta på demokratiska partier och upprätthålla idén bakom mångkultur och internationalism, räknas automatiskt som “svensk”. När mångkulturförespråkare därför brukar anklaga nationalister för att tro på en ideologi, som under nationalromantikens 1800-tal skapade en “påhittad” nationell identitet, lurar de endast sig själva: nationalism, till skillnad från dagens mångkultur, värderar inte sociala eller politiska aspekter före de etniska och kulturella. Såvida vi inte har “hittat på” alla vetenskapliga studier över genetiska skillnader, och såvida inte alla kulturella traditioner och värderingar i Sverige är en illusion, så har de moderna internationalisterna ingenting att komma med förutom moraliska uppläxningar och feltolkade vetenskapliga rapporter.

Ett samhälle där invånare hålls samman endast av materialistiska och politiska aspekter är ett perfekt verktyg för global affärshandel. Eftersom nationalism hade inneburit att Sveriges företag inte tillåtits att säljas till utlandet, och antagligen hade sagt nej till all form av biståndshjälp till tredje världen, går marknadskrafterna lös på just nationalistiska grupperingar, som lustigt nog tenderar att växa under tider av misstro i mångkulturella nationer. Det man befarar är att de globala affärsnätverken ska raseras, vilket innebär enorma förluster för företag, som i dag dominerar största delen av marknadens aktieägare. Kort och gott kan vi konstatera att mångkultur i verkligheten är en ytterst raffinerad fasad för upprätthållandet av marknadsekonomi, och något som egentligen inte har någonting som helst med faktisk kultur att göra.

Adolf Hitler nådde samma slutsats under åren han satt vid makten i Tyskland. Som nationalist insåg han att de globala marknadskrafterna hade försvagat den tyska ekonomin, och att den enda vägen ut ur exploateringen av tysk arbetskraft var att låsa den nationella gränsen både politiskt och ekonomiskt, något som de övriga demokratiska länderna i Europa tyckte mindre om. I dag lär vi oss att det var Hitler som startade alla krig och att han var mänsklighetens ondska reinkarnerad i hat mot främmande folkgrupper. Det är ett bekvämt sätt att demonisera en nations åberopande av självständighet, från den typ av internationalism som i dag håller på att sluka alla naturresurser och stabila ekonomiska grunder, problem som NSDAP och flera andra tidigare nationalistiska partier ville lösa genom en nationellt förankrad politik. Malcolm X kom till en liknande insikt då han hävdade att afroamerikanerna alltid kom att bli diskriminerade i Amerika så länge de var tvungna att kompromissa med vita européer. Som lösning på problemen yrkade han på en panafrikansk lösning: samtliga afroamerikaner skulle återinvandra tillbaka till Afrika, där de i lugn och ro kunde återgå till sitt folks ursprungliga kultur.

Mångkulturen skapar olösliga konflikter, något som vi – förutom det faktum att samtliga mångkulturella samhällen genom historien har utmynnat i civilisationers undergång – kan bevittna i Mellanöstern, där judar och palestinier slåss om landyta och självberättigande. Den så kallade “terrorismen” från islamistiska extremister mot västerlandet handlar i grund och botten om exakt samma problem: politiska ledare som Osama bin Ladin insåg att både judiska och västerländska styrkor hotade att förinta den muslimska självständigheten i Mellanöstern, och valde att slå tillbaka med samma metod som USA använda i bl.a. Irak. Varför är det så svårt för oss att lära av historien? Vi kan inte både prata om “frihet” och sedan gå imperialistiskt tillväga mot Irak, och integrera vår konsumismiska livsstil där, utan att vi trampar på någons tår. Det är omöjligt att upprätthålla en demokrati med “yttrandefrihet”, samtidigt som vi demoniserar politiska meningsmotståndare. Den moderna, internationalistiska samhällsstrukturen misslyckas gång på gång, medan bortkomna dårar pratar om “misslyckad integration” och “svenskars intolerans mot mångfald”.

Vårt moderna Sverige är inte utformat efter vare sig mångfald eller frihet. Det är ett politiskt system grundat på marknadshandel och materialism, och inte förrän dessa grundproblem byts ut mot friska faktorer, kan vi börja prata om tolerans på allvar. Nationalism är den enda politiska och kulturella ideologi, som kan lösa båda problemen på samma gång: skänk varje befolkning en landyta där den kan odla och främja sin egen kultur och etnicitet, på sina villkor, utan påträngande krafter från externt håll. Låt varje folk vara självbestämmande och döm i stället ut de länder som bryter mot andra länders självständighet. Förneka patriotism som ett legitimt sätt att utplåna den globala kulturella och etniska mångfalden, och ta i stället fasta på det som verkligen betyder något i det långa loppet. När vi en dag sitter på våra ålderdomshem med TV-apparater, glamourtidningar, och snabbmatspaket innehållande skrymmande hamburgare och bubblande sockerdricka, medan våra barn ute i samhället slås ut från arbetsmarknaden, ser sin kultur som utdömd av politiker, och tvingas hålla till godo med konstgjorda plantager som “naturupplevelse” – kommer vi att ångra den väg som vi nu sakta men säkert är på väg mot. Hjälp den globala nationalismen att vända detta ödesdigra misstag, för en friskare och rättvisare värld, där alla kulturer och folkgrupper har rätt till politisk, ekonomisk, kulturell och etnisk självständighet. Det är den enda sanna mångkulturen som kan existera.