Den svenske filmregissören Roy Andersson har på senare dagar mottagit stort beröm, och gjort sig själv ett känt namn inom svensk filmkonst. Hans originalitet ligger i en sorts blandning mellan humoristisk samhällskritik och absurdistisk fatalism inför existentiell ångest, och detta varvas nätt och jämnt om med kärlek och bedrägeri. I hans 70-talsfilm “En kärlekshistoria” ser vi de tidiga spåren från hans konstnärskap som regissör och manusförfattare.

“En kärlekshistoria” är en film om en ung pojke vid namn Pär, som kommer från landet, där hans familj lever ett tryggt och isolerat liv från stadssamhällets stress och vånda. Likt andra jämnåriga under denna tid, finner han lycka och gemenskap genom mopeder och cigaretter. En dag träffar han en ung flicka, Annika, och de blir snart djupt förälskade i varandra. Annika bor inne i staden, tillsammans med sin far John och sin mor Elsa. Familjen är fattig då Johns affärsrörelse inte går speciellt bra, vilket successivt sänker hans självförtroende tills det att han tappar greppet om sin omvärld. Bråk och konflikter i hemmet gör att Annika ännu mer söker sig till sin nyfunne pojkvän. Samtidigt lider Annikas moster Eva av skuldkänslor och isolering då hon känner att hon saknar den kärlek som en familj annars hade kunnat erbjuda henne.

I takt med att filmens handling utvecklas, får vi följa en rad olika karaktärer vars gemensamma nämnare är just den påträngande ensamheten och på vilka sätt denna behandlas. John känner hur han inte räcker till som försörjare av familjen, och därför mer och mer distanserar sig från sina anhöriga. Ju mer hans kylskåpsföretag misslyckas med affärerna, desto mer fokuserar han blint på sin egen självhävdelse.

Pärs farfar sitter på ett ålderdomshem och verkar utvänta sin sista dag i livet. Som gammal människa skyr han samhället och känner att han inte längre passar in, utan i stället har blivit en ensam främling som ingen vill ta hand om eller kännas vid: “Dagens tillvaro är inte konstruerad för mig. Den är inte konstruerad för ensammen.” “Gunnar, vänta du tills vi får en socialdemokratisk regering. Då ska du se att det blir andra tider”, hörs en gammal man skrocka bakom hans rygg. Det blir inte särskilt svårt att dra paralleller till senare filmer från samma regissör, där socialdemokratin anklagas för att ha svikit sina egna ideal och öppnat upp Sverige för marknadsstyrd ekonomi och mänsklig misstro. Individens upplevelse av att vara orättvist behandlad blir därmed ett genomgående tema i denna komiska, men likväl dramatiska film.

Fastän titeln verkar vilja peka på en sedvanlig klyscha om naiv tonårskärlek och brustna drömmar, har Roy Andersson valt att spela oss tittare ett spratt. Medan en stor del av filmen behandlar Pärs och Annikas möte med varandra, och de konflikter som uppstår mellan dem och de olika ungdomarna, vävs det efter hand in fler och fler suggestioner med hänvisning till mer eller mindre tydlig samhällskritik. Annikas familj blir representativ för den borgerliga medelklassen i det svenska 70-talssamhället, och som likt andra människor i städerna ständigt är på jakt efter nya rikedomar bakom varje gathörn och husknut. Pärs familj, å andra sidan, poserar med den lantliga och konservativa hållningen, där man tar varje dag som den kommer och hellre spikar upp svängdörrar och lagar bilar, än att ägna sig åt storstadsliv och affärsverksamhet.

Andersson har strategiskt valt ut ett flertal platser där han låter dessa motpoler interagera och på så sätt få utlopp för sin ångest och sina inre mentala gliringar. Dramatiken blir under dessa stunder ett faktum, men de komiska inslagen återfinns på flera ställen – om än i en förvånansvärt liten mängd – och hjälper till att ytterligare fånga potentialen i de vardagliga kollisionerna mellan individ och omgivning. Det som kännetecknar de minnesvärda stunderna i denna film, är de tillstånd då komiken övergår till att bli rent absurd och otänkbart självförlöjligande. Som tittare vet man inte om man ska börja skratta eller gråta, men, som Andersson verkar ha haft i åtanke, gör man antagligen bådadera.

Problemet med att få en ytlig familjefilm som denna att bibehålla en djupare metahandling, samtidigt som den ska hålla sig inom ramarna för ett centralt motiv, är just den strukturella basen varpå filmen bygger. Inte nog med att manuset inleder med en rörig tematik, som kanske inte blir riktigt uppenbar förrän långt senare i handlingen, utan förloppen i sig skiftar stundvis mellan inkonsekvent utvalt material, som snarare hjälper till att öka intensiteten på tankeströmmarna från regissören, och vardagsscener, som genom sin brist på rationalitet och konkretisering, ibland upplevs som aningen malplacerade. Med frystejp lyckas Andersson hålla samman sina idéer, och med en viss konstnärlig finkänslighet i att utmana och parodiera sin egen framställning, blir “En kärlekshistoria” en förbipasserande revy om den ökade inre oroligheten i det svenska samhället, och om hur den enskilda individen därför tvingas göra upp med sin egen avskilda ensamhet, som blir resultatet av en sådan utveckling utan mål och avsaknad på mänsklighet.

Under 70-talet och senare delen av 80-talet genomgick Sverige en allt mer intensiv moderniseringsprocess, där pessimismen från efterkrigstiden utbyttes mot en ny framtidstro på individuell frihet, jämlikhet och global marknadshandel. Multinationella företag växte, urbanisering och industrialisering blev globalisering, och kanske mer nu än någonsin insåg det svenska folket att det inte längre handlade om “Sverige, Sverige, fosterland”, utan om det nya och moderna Sverige. med socialistisk demokratisering och humanistisk mångkultur. Det är utifrån detta perspektiv som Jan Troell, tillsammans med den amerikanska psykoanalytikern Rollo May skapade sin i dag mytomspunna och oändligt omtalade dokumentär “Sagolandet” – en inblick i vad Troell själv menar är “den tilltagande frånvaron av liv i Sverige”.

Filmen består av en serie olika händelseförlopp, intriger, kontroverser och sociopolitiska debatter omkring ämnen, som genom det centrala motivet återknyts till Troells kritik mot det moderna Sverige. Han inleder med ett stilistiskt framförande av definitionen på lycka och livsglädje, där hans eget personliga barndomsminne bestående av närhet till sig själv och naturen, samt Mays mer analytiska förklaring av hur människan ständigt är beroende av nya utforskningar och äventyr, varvas med ett utdrag ur Beethovens nionde symfoni, och en ung pojke med sina hundar som dansar på en stor sommaräng. Det blir redan här ganska klart hur Troell har valt att lägga fram sin dokumentär: ett försök till poetisering och konstomvandling, något som är ganska ovanligt när det gäller samhällsskildringar av den här typen. Den ledande symboliken blir en fågelskrämma ute på öde mark, möjligtvis inspirerad av T.S. Eliots modernistiska verk “The Waste Land”, som bygger på samma tematiska grund. Troell kopplar återblickar från sin barndom till en oljetavla med ett landskap föreställande det “Sagoland” som det i titeln syftas på.

Vargen

Efter en serie av korta filmsekvenser, som både sammanfattar och konkluderar hur den ökade materialismen och inre själsliga oron har tagit död på “andens frihet” i västvärlden, inleder Troell med ett avsnitt kallat “Vargen”. Det handlar om en varg som sprungit lös i ett villasamhälle nere i Malmötrakten i Skåne, och politiker debatterar kring hur man ska tackla problemet. Vargen, som blir en symbol för naturens undanträngdhet av det urbana och ständigt växande samhället, ses som ett hot mot den moderna människans dödlighet och trygghet, medan naturens röst står i skymundan.

Hunden

Gert Wilén är hundtränare och diskuterar hur man dresserar hundar till att lyda och tjäna människans tjänst. Troell spinner alltså här vidare på temat över människans försök att reglera, tukta, och pacificera naturen och djuren. Kopplingen mellan hur hundarna beter sig och hur människorna i det moderna Sverige tyglas efter massmedia och politiska ledare blir ofrånkomlig, men i filmen aldrig uppenbar i explicit form.

Dorte

Vidare förs vi in i ungdomens värld, där sextonåriga Dorte Hansen beskriver sitt utanförskap från sin omgivning. Hennes intellektuella kapacitet skapar gliringar med sina kamrater och hon finner sig vilsen i en värld, som tycks vara skapt för människor av likriktat beteende. Hennes personliga problem kanaliserar hon ut i poesi, som beskriver distansen till jaget och den yttre verkligheten. Som resultat går hon mer och mer in i sig själv och sina drömmar. Dorte blir en representativ symbol för medvetenheten om Sveriges tillstånd, och hur den kan bemötas på olika sätt; “men först vill jag leva, sen kan jag dö”.

Träden

Lars Svelander och Henry Karlsson är två skogshuggare som med hjälp av den moderna tekniken kan avverka skog effektivare än man någonsin kunnat göra förut. Troell kontrasterar dåtidens och nutidens metoder till varandra, och tvingar av de båda männen fram en reflektion över deras arbete utifrån ett större perspektiv. Ifrågasättandet blir ett faktum men rättfärdigas samtidigt av kravet på att utföra sin vardagliga syssla. Detta avsnitt beskriver metaforiskt hur vi i dagens moderna samhälle håller på att utrota vår egen natur, med svaret att “det är vårt jobb”, det vill säga att vi viljelöst och med likgiltighet drivs fram av vår egen oförmåga till förändring. Och träden fortsätter att dö.

Timo

Ungdomar utan hopp eller tro, kluvna från en större gemenskap, söker sig ofta till subkulturell avvikelse för att där finna tröst och livsglädje. Timo Nilsson är en ung sextonåring vars största intresse och drivkraft i livet är musik, närmare bestämt hårdrocksmusik. Han förklarar hur han har velat repa med sitt band i lokaler, men aldrig fått tillstånd av kommunen, som bara lovar och lovar men aldrig håller någonting. Timo förklarar att hans framtid antingen består av att bli rockstjärna, eller sluta som kriminell droglangare. Hans känsla av hopplöshet får uttryck genom hans behov av att få reaktioner från andra människor, genom sin musik och klädsel. Timo blir rent politiskt den levande konflikten mellan individ och stat, men kanske framförallt ett tecken på den drivande och meningslösa själen, som saknar mål och ideal att sträva mot och uppnå.

Skyltdocksmakare

Troell fortsätter med att metaforiskt skildra normaliseringen och likriktningen av mänskligt beteende i Sverige. Det själlösa konsumtionssamhället får sig en klackspark, då tillverkaren av skyltdockor, Einar Carenfelt, beskriver hur han anpassar sina produkter efter popularitet och att den nuvarande trenden dikterar hur dockorna ska vara ytligt sportiga och fräcka. Detta knyts an till tidigare diskussion i filmen och bearbetar den inre och den yttre verkligheten, där dessa två profileras mot varandra, och utifrån en modern ytlighet skapar disharmoni i den inre själen, som ses som en manifestation av det fysiska och mentala tillståndet hos individen.

Tjänstemannen

En kortare sekvens presenterar för oss den motocross- och hundgalna Stig Karlsson. Fastän han hamnat på sjukhuset ett flertal gånger, och till och med upplevt en nära väns död, har han genom åren fortsatt med sin stora passion, utan ånger eller rädsla. Troell lyfter fram Stig som en man ur det äldre Sverige, där drivkraften och viljan till att uppnå ett mål, oavsett hinder, var en naturlig del av att vara vid liv och hantera existentiella problem. Huvudfokus visar sig dock ligga på Stigs arbete, nämligen att avliva hundar. Plötsligt vänds allting upp och ner, och tittaren får i stället en kall inblick i hur dessa avlivas. Troell spelar här på den genomgående kontrasteringen mellan existentiell och byråkratisk systematisering, på ett socialrealistiskt men likväl symboliskt plan.

Experten

Ett kanske mer komiskt inslag i den här dokumentären är Harald Lundströms kemiska krig mot jättebjörnlokan, en växt som enligt Lundström själv skadar både växt- och djurrike, samt är skadlig för människan. Genom att spruta bekämpningsmedel på dessa jättebjörnlokor, hoppas Lundström kunna göra sig av med växten för gott och förhindra dess spridning. Han debatterar utifrån ett biologiskt perspektiv och lägger särskild vikt på att växten från början inte tillhör Sverige, utan kommit från ett annat land, och fastän var växt har sin skönhet, så bör den hålla sig till det område där den ursprungligen hör hemma. Troell utvecklar aldrig detta förrän längre fram i filmen, men de flesta kan ganska snabbt dra paralleller till invandring, även om symboliken kanske är lite väl lättförtjänt. Den huvudsakliga debatten blir i stället kring hur den moderna människan försöker sköta det arbete, som naturen vanligtvis gör genom sitt kretslopp.

Redskapet

Samma preparat som Harald Lundström använder i sin kamp mot jättebjörnlokan, nyttjar jordbrukarna i “Redskapet” för att gallra ut björk och asp, träd som anses hota barrträdens glesa tillväxt i Sveriges skogar. Bultpistolen, som med kilar tränger in i stammarna och tar död på trädet inifrån, knyts kort därefter an till Stig Karlssons egen bultpistol, som han avlivar hundar med. Detta avsnitt blir en något kort och vag del av dokumentären som helhet, och tjänar snarare till att ytterligare förstärka tematiken kring människans syn på natur och samhälleligt utanförskap.

Nålsögat

En grupp invandrare anländer med färja till Sverige och blir dokumenterade av polis genom fotografering. Troell verkar dock inte vilja gräva djupare i vad han ämnar kommunicera med detta avsnitt, utan hoppar snabbt över till intervjuer med svenska badgäster vid en camping, som han frågar vad de anser om friheten i Sverige. Kritiken här blir det så kallade “nålsögat”; svårigheten för den enskilda individen att ta sig in i systemet, samtidigt som konceptet bakom “frihet” vänds upp och ner och genom Rollo May beskrivs som individens möjlighet att upptäcka nya äventyr och upplevelser. Han går till hård attack mot den svenska statens benägenhet att agera som storebror över individens frihet. Ingvar Carlsson, socialdemokrat, och Tage Erlander, Sveriges statsminister under 50- och 60-talet, ställs inför svars för detta, och kontrar med den socialdemokratiska visionen av politisk frihet, d.v.s. rätten till demokrati och yttrandefrihet, samt den sociala och ekonomiska strukturens innefattning. May ger en mer filosofisk betydelse och beskriver hur frihet bör vara en ständig kamp och strävan, inte ett slutmål i sig, som han ser som destruktivt och missledande. Det blir ganska uppenbart hur denna diskussion blir malplacerad, i och med att de två parterna för ett resonemang på varsin planhalva, och aldrig lyckas återknyta till en gemensam överensstämmelse för vad frihet egentligen bör vara.

Kyrkogården

Edvin Bladh tampas även han med staten, då han försöker uppfylla sin avlidna frus önskan att få ha en grön natursten till gravsten. På stenen framträder ett naturligt kors, men då den inte följer de mått som standardiseringen av vanliga gravstenar måste följa, vägrar kommunen att låta Edvin föra upp stenen vid graven. Fallet tas upp i rätten och Troell finner återigen en chans att ställa Ingvar Carlsson mot väggen: konflikten mellan den enskildes rätt och den statliga maktapparaten tas upp på ett kanske klumpigt men likväl demonstrativt sätt. Det blir härmed mer och mer tydligt hur de olika sekvenserna i dokumentären är som mest relevanta, då man ser till den rent metaforiska och symboliska betydelsen, och inte direkt på de livshistorier och vardagsskildringar som tas upp; Troell vet hur man skickligt spelar på individens utsatthet i kontrast till den känslokalla och formella byråkratin i det moderna Sverige, men samtidigt ge sitt verk en ton av konstnärligt djup, som i tidigare produktioner också varit hans styrka som regissör.

Vägen

En ny väg genom Hörby har planerats och invånarna i staden som berörs av vägplaneringen är rasande. Antingen tvingas vägförvaltningen att låta den gå genom bostadsområden, eller att dra den genom en park, som en av de inflyttade familjerna ser som ett hot mot den natur de flyttat dit för, men även för åkrarna och deras hem, som vägen kommer att korsa. Vägförvaltningen hävdar att kommunstyrelsen har det slutgiltiga beslutet i sin hand, kommunen i sin tur hänvisar till vägförvaltningen, och den enskilda individen kommer återigen i skymundan, som inte har något som helst att säga till om. En konflikt uppstår om vad som är kulturmiljö och inte. Parken kan antingen ses besitta ett egenvärde i sig, eller rent praktiskt utgöra något, som får ge vika för de marknadskrafter, som ligger bakom planeringen av de flesta vägar i Sverige. Naturen får ge vika och vägen dras genom parken.

Politik

För att ytterligare utveckla det föregående avsnittet, intervjuar Troell mer grundligt den socialdemokratiska riksdagsmannen Per-Olof Håkansson, och låter honom beskriva sin uppgift som politiker, och tar fallet med jättebjörnlokan som exempel på hur enskilda individer kan uppmärksamma problem och genom staten få dem lösta – med tillägget att det sällan så är fallet. I anknytning till den politiska kartläggningen av hur problem bör lösas, tas begreppet utopi upp. Ingvar Carlsson gör en utläggning av hur han, genom mindre etapper fram till den slutgiltiga utopin, vill uppnå ett drömsamhälle. Rollo May hävdar att tron på utopier i längden är destruktiv, och att det just var tron på utopier som band både den ryska kommunismen och den tyska nationalsocialismen samman. May gör alltså här en konkretisering, som annars avviker från hans tendens till abstrakta och oftast vaga förklaringar av fenomen och problem, som enligt honom själv löses på ett individuellt och själsligt plan. Avsnittet avslutas med ett växthus där man genom mekanisk väg försöker uppnå optimal odling, en symbolik som Troell verkar vilja använda sig av för att påvisa hur staten genom standardisering och konformitet, avlar fram likriktade beteendemönster med hoppet om en optimal (utopisk) lösning.

Mörtfors

I episoden om Mörtfors går Troell tillbaka till en av de platser han bodde på under sin barndom. Här beskriver Britta Nylander hur den globala ekonomin påverkade det lilla bysamhället, och tvingade lokala affärer att stänga på grund av utkonkurrering av större marknadsföretag. Detta medförde att staden avbefolkades på invånare och husen köptes upp av sommargäster. Troell tar oss efter denna nostalgiska tillbakablick in i Mörtfors sommarpensionat, som är inne på sin sista dag innan stängning. Anna-Lisa Florén, som äger pensionatet, berättar hur huset är nedslitet, och hur hon har fått order av myndigheter och länsstyrelse att kunna fortsätta med sin verksamhet, men dock inte kunna låta någon ny ta över pensionatet, utan att det behöver rivas och byggas upp igen. En utauktionering annalkas och vi förstår den lokala befolkningens besvikelse, det vill säga, de som fortfarande bor kvar där.

Nybyggarna

Från det lokala till det lantliga och familjen Sprung, som har valt att ta avstånd från det urbana stadslivet och i stället bli en del av ett kollektiv ute på landet. De förklarar hur de kände en djup meningslöshet över att basera sina liv kring konsumtionen av produkter, och i stället sökte efter ett liv baserat på upplevelser och gemenskap i sitt dagliga arbete. Fastän deras grannar successivt en efter en har flyttat tillbaka in till staden, har familjen Sprung hållit sig kvar på landet och där funnit sin lycka. Detta avsnitt blir utan tvekan en av höjdpunkterna i “Sagolandet”, främst för den pragmatiska demonstrationen av ett liv utanför det moderna samhället, som fullt fungerande ger individen en sann frihet. Som hustrun i familjen förklarar, känner de inte en bundenhet vid djuren, utan en frihet att kunna göra det de blir lyckliga av. Därmed blir frågan om “valmöjlighet” irrelevant, då det rätta valet är det enda eftersträvade för en beslutsam och lycklig människa. Samtidigt blir Joachim Sprungs beskrivning av ett arbete som verkligen behövs och tillfredsställer andra människor automatiskt en kritik mot det moderna jobbet baserat på ekonomisk efterfrågan och byråkratisk funktion. Han pratar även om naturen och tar till orda om hur existensen som sådan är under hot av det moderna industriella samhället. I en märkbar scen beskriver Joachim hur han en dag får syn på vargen, som sårat och dödat flera av hans får, men beslutar sig för att inte skjuta, av ren fascination över och respekt för djuret och dess överlevnad.

Bertil Nykvist och Ivar Edvardsson från Nordvärmlands vilt- och miljöförening, förklarar sin syn på vargen i Värmland som ett hot mot trivseln i naturen. Vargen exkluderas därmed som en del av sin naturliga omgivning, och anses i stället utgöra en fara för allmänheten. En motdebattör beskriver hur vargen i verkligheten inte är något större problem eller direkt fara för människan, och ser det som ett försök att pressa in djuren i det mänskligt konstruerade systemet. Troell verkar dock inte finna resonemanget effektivt nog för att kommunicera sin poäng, utan integrerar även ett filmklipp där man flår en varg in på bara kroppen. Här fogas också in en av Rollo Mays mer givande insikter, där han förklarar hur den moderna västerländska människan är rädd för döden, då chansen finns att hon aldrig har levt. Som resultat flyr hon och söker i blindo efter en ny mening, men misslyckas varje gång. I stället yrkar May på en insikt om döden och dess begränsningar, för att inom de ramarna skapa sig en mer lycklig och harmonisk existens enligt naturens gång.

Ekonomi

Seved Werntoft inleder avsnittet “Ekonomi” med den korta och koncisa förklaringen till varför lokala verksamheter gått omkull: central marknadshandel har konkurrerat ut dem. Kycklinguppfödaren Lars Norrman intervjuas kort därefter och beskriver att uppfödningen sker helt på djurens villkor. Könsbestämmaren Hideaki Yoshiguchi har dock en annan syn på det hela: efter utsorteringen på det löpande bandet visar det sig att tupparna inte fyller någon funktion längre. Var tar de då vägen? Eftersom de inte fyller något syfte för människan rent konsumtionsmässigt, och bär på så lite kött, så blir det hela en kostnadsfråga; tupparna avlivas. Norrman drar sig för att gå djupare in på detaljer och även Hideaki känner ett visst svårmod över att berätta hur det går till, men han avslöjar att fabriken som han arbetar på, maler ner kycklingarna i en avfallskvarn. Den systematiska avlivningen blandat med bilder av små kycklingar som hoppar rundor på det löpande bandet, bidrar till Troells väl medvetna effekt av en konflikt mellan vad vi anser är rationellt och vardagligt (d.v.s. att äta ägg), och vad som känslomässigt motsäger vår egen humanitära moral (att göra sig av med en viss grupp varelser för att de inte längre “behövs” enligt vårt konsumtionssystem).

Att väva

“En modern människa kan inte ha någon livsåskådning.” Den antimodernistiska Anita Grede blir en av de mer färgstarka personligheterna i dokumentären. Hennes ovilja att bli en del av det moderna samhället och i stället fullfölja sin barndom på landet, driver henne till att skapa sig ett tryggt liv nära sin familj och sin natur. Hennes resonemang grundar sig på samhörigheten hon känner till en omgivning hon älskar, medan det som den moderna människan har våldfört sig på, gör att hon drar sig tillbaka och blir ensam. De olika tankar och inre idéer, som rör sig inom Anita, kanaliserar hon ut i vävkonst, där den övergripande bilden blir en sammanfattning av olika bildkollage med ett centralt motiv. Den stillsamma och lugna processen låter Troell kontrastera mot stressen i den moderna livsstilen, och utnyttjar flitigt klassisk musik som bakgrund till den stämning som han tänker sig genomsyrar Anitas traditionalistiska förhållningssätt, både till sig själv och sin omvärld.

Livets mening?

Troell sammanfattar hela sin resa genom Sveriges nedgång med en kort fråga till såväl May som Ingvar Carlsson och de andra medverkande: vad är livets mening? Svaret vi får blir, kanske inte helt oförutsett, en gemensam tro på naturupplevelse, kärlek och gemenskap. May får tillfälle att utveckla sin tes om tron och hoppet i att genomgå det yttersta, och utifrån ett tillstånd i förtvivlan och maktlöshet till sist resa sig upp ur gyttjan och fånga dagen, i sin allra djupaste och betydelsefulla bemärkelse. Det är här som vi kanske får den mest mogna insikten från Mays håll, med en cirkelkompositionell sekvens som avslutning, där den lilla flickan Johanna, som vi genom filmens gång har fått följa i korta filmklipp, travar genom höstskogens stigar. Det är den nya generationen svenskar, som hoppet hänger på; om vi får styrka nog att bemöta och behandla de problem, som Troell tagit upp i sin dokumentär.

Sagolandet

“Sagolandet” är en ganska splittrad film, med sekvenser, som fastän de belyser en klar, tydlig och intelligent symbolik över ett större samhälleligt spektrum av problem, tenderar att kännas separata och distinkta i förhållande till varandra. Tanken bakom att kompilera en rad olika filmatiseringar om ett huvudtema och knyta dessa samman på ett skickligt vis, är givetvis svår att fullända. Troell lyckas dock sammanfoga pusselbitarna genom sina inslag av konkret poetisering; ovanliga kameravinklar riktade mot det tysta och stillsamma i livet, ett rytmiskt lugn, som passerar förbi och inte lämnar någon människa oberörd eller likgiltig inför vad som presenteras. Den bergmanska uppfinningsrikedomen präglar denna film: kalhyggen, mekaniska fåglar som sjunger, löpare som springer utan mål, döda djur på vägen, och soptippar med bortglömda och trasiga dockor. En smutsig, men likväl vacker inblick i Troells filmteknik utnyttjas här för att skapa kontrast till den dokumenterande andan i “Sagolandet”.

Den amerikanska psykoanalytikern Rollo May beskriver hur den moderna materialismen berövar oss förmågan att själva skapa oss ett inre andligt djup som överskrider politisk frihet och den inneboende tomheten i konsumism, för att i stället finna en fast förankrad livsstil i det naturliga och fria. Hans idéer tenderar därmed att bli en antiauktoritär och liberal kritik mot den typ av samhällsbild, som den på 80-talet starka socialdemokratin stod för. Den mer genomgående kritiken består dock inte av ren politisk diskurs, utan av ett försök att fånga den själsliga fattigdomen hos det svenska folket, dess oförmåga att finna magi och mystik bortom den rationaliserade och konkretiserande livssyn, som det moderna västerlandet står för. May vill att vi ska upptäcka livet på djupet, att utforska nya platser och områden, både inom oss själva och i den värld vi lever i.

May går hårt åt den statliga regleringen av den individuella friheten att uppleva det transcendentala i livet som sådant, och tycker att den stundande välfärden skapar en lättja, som bidrar till rastlöshet och tristess. Enligt de tankegångar som under romantiken var mycket vanliga, tilldelar han barnet och naturen ett epitet av medfödd oskuld i att bemöta motgångar, och därmed tvingas hantera sin yttre värld genom fantasi och magi. Detta, som han hävdar är det faktiska upphovet till sann kreativitet, blir en av huvudpoängerna i filmen: vi pratar om valmöjligheter men vet inte vart vi är på väg, förutom framåt, framåt längs ett räls, som inte tar hänsyn till det som står i vår väg.

Problemet som uppstår när May och Carlsson försöker debattera, är att de befinner sig i och utgår ifrån helt skilda positioner. May pratar om den inre och mer abstrakta friheten, som i filmen demonstreras genom de olika filmklippen. Carlsson passar på att bekräfta analyserna med sin politiska retorik, medan sanningen är att problemen är djupare än så. Troell försätter May och sig själv i en ganska lättförtjänt position, eftersom individen alltid kan utmålas som utsatt i förhållande till en större grupp människor eller politisk maktapparat. De filmsekvenser som upplevs särskilt malplacerade, exempelvis Edvin Bladhs dilemma med sin frus gravsten, blir ett tydligt exempel på detta: visserligen skapar den byråkratiska formaliteten ett problem för avvikelse, men utifrån statens perspektiv blir dilemmat minst lika förståeligt: avviker en så följer oftast de andra med. Felet som görs här är att man förutsätter att en generell standard ska kunna tillgodose individuella behov fullt ut, vilket uppenbarligen är något av den utopi som May och Troell senare går lös på.

Den fragmentariska uppbyggnaden av dokumentären är intressant och variationsrik, men samtidigt inte alltid konsekvent, något som skapar disharmoni i den annars röda tråd, som filmen följer. Resonemanget som förs från Mays sida bidrar lite till samma effekt, då han både försöker etablera en gemensam uppfattning för vad som är lycka och glädje, medan han starkt kritiserar den kollektivism, som för det svenska folket mer eller mindre alltid har varit en självklarhet. Skillnaden mellan Amerika och Sverige blir här uppenbar och det kan ibland bli svårt, om än helt förståeligt, att hålla med om Mays diskussion kring kollektivismens konformism. Paradoxen blir som uppenbarast då vi analyserar varje medverkande persons känslor och tankar i denna dokumentär, och finner flera gemensamma nämnare i moral och värdering. Således känns det aningen inkonsekvent att prata om vikten av individuell valfrihet till unikt egenvärde, medan sanningen är att de allra flesta människor söker sig till samma typ av förhållande till verkligheten: behovet av kärlek, gemenskap och harmoni med naturen.

Det centrala motivet i “Sagolandet” är alltså det moderna Sverige, öde och tomt på liv, som genom materialism och inåtvänd världsåskådning förletts in i en dunkel värld utan hopp och tro till varken sig själv eller sin omvärld. Ständigt lurar vi varandra med illusioner om “valfrihet” och “valmöjligheter”, när vi faktiskt hela tiden bär på den egentliga sanningen, sanningen i att vara oss själva och leva med det vi trivs med. Och fastän det kan verka lockande att tolka hela den här dokumentären som en liberal kritik mot det socialdemokratiska styret, tillägger Troell i sin kommentar till filmen, att det “inte nödvändigtvis varit bättre om något annat parti suttit vid makten”. Korruptionen ligger alltså djupare än på det politiska planet, något som vi tittare endast kan förstå och uppfatta genom att tolka metanivån i filmen och relatera våra egna liv till det som sker i andra människors livsöden. Bilden av en samling joggare som springer och springer men aldrig når sitt mål – den moderna svenska människan på flykt från sig själv och sin egen sanning – blir därmed den oundvikliga rösten, skriket efter hjälp, i Troells makalösa kartläggning av ett dött och öde Sverige i förfall.

Som vanligt har kristendomen stulit och gjort om denna för länge sedan betydelsefulla tradition. Nu för tiden är julen enbart en tid av extrem konsumtion och ett verktyg för att få folk att tömma sina plånböcker för onödiga saker. Det är också ett sätt för föräldrarna att hålla sina ungar i schack genom att hota med saker som “Var en snäll pojke, annars blir det inga presenter till jul”. Men varför får bara de snälla barnen presenter och varför bor “tomten” på Nordpolen? Föga oväntat härstammar julen från våra hedniska förfäder.

Ursprungligen hette denna högtid ‘Jólablót’ eller ‘midvinterblot’ och markerade vintersolståndet, vilket innebar att solhjulet hade snurrat ett helt varv; våren (födelsen), sommaren (livet), hösten (döden) och vintern (återfödelsen). På själva julafton besökte gudarna oss i sällskap med de döda (Hels “befolkning”), och Heimdall (Heimdallr) lämnade sin tron på Nordpolen för att leda detta tåg. Med sig hade han presenter till alla sina snälla “barn” (Heimdall skapade människan åt Oden). Numera känner vi igen Heimdall som “tomten” vars boplats är Nordpolen. Gåvorna han hade med sig var gåvor från andarna i Hel (de dödas rike) samt från Balder (Baldr) och Nanna som tillbringade varje vinter där. Ursprungligen höll julen på i flera dagar, och det hela började runt den 9:e december med att man bryggde sitt eget julöl. Sedan kom gudarna och de döda på besök och stannade i tre dagar.

För våra förfäder var julafton en chans att tacka gudarna för den välgång och fred, som förhoppningsvis skulle komma nästa år, men det var också en tid att fira att naturen ska “återfödas” och faktumet att man överlevt hösten (döden). Detta gjorde de genom att dels ha en stor fest i gudarnas ära, men också genom vissa traditioner, som var förknippade med julafton. Bland annat bäddade de sängarna ordentligt och sov själva på golvet så att deras “gäster” (andarna och gudarna) kunde sova skönt. De hängde även mat och gåvor till gudarna i träd; genom att göra så “dödade” de föremålen och gjorde dem användbara för sina gäster. Nu mera klär vi julgranen med en massa glitter och kristna symboler. Anledningen till att gudarna och de döda hälsade på oss var att de ville stötta oss under den mörkaste tidsperioden.

Från den germanska mytologin känner vi igen Frejs galt, som symboliserar solen då den rider över himlen och sprider ljus vart den än befinner sig. Därför äter vi skinka på julen för att välkomna solen och ljuset. Anledningen till att vi pyntar med gran är att den symboliserar världsträdet, Irminsûl. Julen var en magisk tid av glädje och firande.

Senare, ju längre tiden gått, desto mer har jultraditionen förvrängts och man har nu lagt till massor av saker, som inte har något med den ursprungliga anledningen till varför vi firade jul att göra. Ett exempel på detta är julstjärnan, som ska symbolisera den stjärna som befann sig över Betlehem då Jesus Kristus föddes. Egentligen ska det sitta en spjutspets längst upp på granen för att hedra Oden. Om man dessutom jämför den moderna, kristna, versionen av julen med den ursprungliga traditionen, så märker man att det inte finns någon likhet över huvud taget längre vad gäller anledningen till att vi firar.

Varför hänger vi upp mistlar i taket och säger att man måste kyssas med någon om man står under dem? Ursprungligen var det kelterna som trodde att misteln hade en läkande och positiv effekt eftersom den innehöll själen hos det träd den levt av (misteln är en sorts parasitväxt). Keltiska druider brukade hänga mistlar i tak och ovanför dörrar för att hålla onda andar borta och för att bringa lycka till dem, som bodde i huset.

Anledningen att man måste kyssas då man går under misteln härstammar från fornnordisk, germansk mytologi. Balder blev dödad av sin blinde bror Höder genom att Loke lurade honom att kasta ett spjut av mistel på Balder (det enda föremål som var dödligt för Balder). Frigga, Balders mor, älskade sin son mest av allting, och när hon fick reda på att han började få onda drömmar som bådade om död, valde hon att göra honom odödlig mot allt – förutom misteln. För att förhindra att påminnas om Balders död varje gång man såg en mistel, bestämde hon att den skulle vara en symbol för kärlek och därför ska man kyssas då man går under den.

Julbocken är med stor sannolikhet en felaktig översättning från isländskan. På bilder uthuggna i sten kan vi se Tor avbildad med två hästar som drar vagnen, alltså drogs vagnen av hästar och inte bockar. Detta tvistas det dock om en hel del, men de flesta anser att det är en felöversättning. Att vi har julbock i dagens firande beror antagligen på att någon person kom på att han kunde tjäna pengar på att tillverka sådana till julen. Den uppfyller ingen religiös funktion i firandet.

Julstrumpan är också ett senare påfund. Ursprungligen brukade man säga att endast de snälla barnen (de som hängivit sig åt Oden) fick “gåvor”, medan de övriga enbart fick sot och aska i sin skorsten. “Gåvorna” var självklart inte materialistiska ting, utan de var endast symboler för den religiösa upplysning man fick genom jultraditionen. Att man fick sot och aska i skorstenen syftade snarare på att man skulle få ett jobbigt år då man var tvungen att elda i spisen ofta.

Heimdall bestämde även vilka som fick passera bron Bifrost som ledde till Valhall. Endast de som hängivit sig åt Oden (de “snälla” barnen (= människorna)) och de som bar på de nordeuropeiska dragen (ljust hår, blå ögon och en heroisk världsbild) fick äran att passera. Detta gällde alltså inte andra folkgrupper och därför kan de heller inte få några “gåvor” på julafton. Om man skulle applicera detta på det moderna firandet så skulle alltså inte utomeuropeiska människor, eller folk med annat ursprung än germanskt, få några presenter på julafton.

För ungefär ett par hundra år sedan ställde vi ut en skål gröt till gårdstomten på juldagen för att “hålla honom i schack”, så att han inte övergav gården. Ursprungligen kommer denna tradition från att vi ställde julkakor pyntade med svastikor på borden för att gudarna och de döda skulle kunna avnjuta dem. Det var viktigt att man inte rörde kakorna under hela julfirandet, för då kunde gästerna bli vanhedrade. Om man inte hade dessa kakor på borden kunde det gå illa för gården, men detta gjordes senare om till den modernare varianten, att gårdstomten kunde överge gården.

När Sverige blev kristet började (tvingades) man att gå i kyrkan och det infördes nya begrepp som “advent”, nedräkningen till Jesu födelse. Dock finns fortfarande lite av vårt germanska arv kvar i form av skinkan, att vi pyntar med gran och gårdstomten (Heimdall) med mera. Så för ett par hundra år sedan var julen en kristen tradition med germanska inslag, vilka kristendomen gjorde allt för att vi skulle glömma bort. Nu för tiden är det nästan ingen som vet varför vi firade jul, och all mening med firandet är bortkastad.

Förr firade vi jul för att gemensamt glädjas åt att vi överlevt ännu ett år, för att fira det kommande året och för att hylla vårt gemensamma germanska arv och tro. I dag firar vi jul för att ägna oss åt traditioner som vi inte längre vet varför vi har och för att fira en händelse, “Jesu födelse”, som inte har något med vår sanna kultur att göra över huvud taget.

Helgdagarna gör det lätt att uttrycka sig, eftersom klyvningen mellan verklighet och fantasi i vår värld då är som mest uppenbar. Människor springer omkring, mentalt fixerade vid symboliska gester som paketutgivning och middagsförberedelser, medan de gör vad som helst – och de har inte brist på svepskäl – för att dölja bristerna i sina liv och sitt samhälle så att de, bara för tillfället, kan uppnå ett ceremoniellt lugn inombords. På så vis är de både neurotiska och på sin höjd så pass vilseledda, att helgdagens religiösa natur tvingas fram i rampljuset: de är som fanatiker i det religiösa självbedrägeriets grepp. Och vi föraktar självmordsbombarna?

Dina arbetskamrater kommer tacksamt att vara upptagna med att kyssa röv, vilket betyder att du inte behöver slösa bort tid på att lyssna till deras “åsikter”, som huvudsakligen är omformuleringar av idéer från TV, nyhetstidningar, och radioprogram. De kommer att ge dig värdelösa saker som de har köpt på rea, och hoppas att i gengäld få ta emot något av faktiskt värde (lösningen: baka bananbröd åt dem, speciellt om du inte kan baka). Varenda person som du dagligen träffar på inom varuhandel, kommer också att fiska efter en present. Dessa är ännu bättre; ge dem det värdelösa skräp du fick förra året. Det är inte fråga om vad presenten betyder, utan en fråga om erkännande. I vårt “fria” samhälle känner vi oss skyldiga gentemot varandra att skänka någonting, som huvudsakligen tjänar dem som skapar funktionslösa symboliska presenter, och, givetvis, sophämtningsindustrin, som i juni kommer att köra i väg allting till tippen.

Behöver du fler skratt, kommer du att få bevittna hur hela handelsindustrin är mobiliserad att sälja varor. Skulden är stor och den upprätthålls genom en image: människor som lyckliga stannar hemma med sina älskade, och utbyter gåvor, äter och har en skön stund tillsammans. Verkligheten är förpliktelse genom sociala påtryckningar, att handla, skilsmässor, familjegräl över telefonen, och människor som ger varandra meningslöst skräp och spenderar upp till 10 % av sina tillgängliga inkomster på det. Ingen vill höra talas om verkligheten, och detta är anledningen till att de blandar ut den med julsånger. De har till och med blivit smarta (åtminstone lika smarta som en gibbon på knark) och har skapat “unika” nyinspelningar av varje julsång, som technoversionen av “Stilla natt” och jazzfusionen “Jag drömmer om en jul hemma”. Se till att få era sjukliga emotionella utlösningar nu, för annars, ni avtrubbade konsumenter, skulle ni inte ens märka att ni hade en “bra stund”.

Eftersom de flesta av oss lever i en verklighet som är långt ifrån TV-bilden, och måste stå ut med brutna familjer, misslyckade relationer, och drönande förutsägbara kontorsfester, där någon idiot vid tillfälle “livar upp stämningen lite”, genom att dricka sig full och göra någonting underhållande korkat – eller det skulle ha varit underhållande, om det inte hade inträffat på varenda julfest det senaste decenniet – så finns en rad industrier, som specialiserar sig på kompensation. Alkoholförsäljarna värmer upp för att skicka ut dig i natten med en påse röd-grön öl. Psykologer knäcker knogarna och planerar in övertid fram till jul. Och om du saknar en kärnfull två raders formulering av välvilja, har vykortsmänniskorna en ny hög av kort med trevliga illustrationer på. Parasiter, allihopa.

Misströsta inte, säger du? Vi lever i en sönderfallande civilisation, som de flesta är för dumma för att förstå, och den föder kontinuerligt fram dummare människor och överlämnar makten åt dem, eftersom det är den typ av person som har så lite för sig i sitt liv, att de måste bli byråkrater. Vi är omringade av dåliga konstruktioner, från våra vägar, ordnade för att tillfredställa ingenjörer och inte tjäna byborna, till våra underliga bostäder, utformade efter “profit centers” och inte pragmatiskt leverne. Våra liv är manipulerade av externa känslor, utformade att tillfredsställa alla människor i ett rum, vilket gör oss till slavar åt den svagaste länken i kedjan, och nu måste du sätta på ditt plastiga helgdagsleende för att dölja det. Inte konstigt att julen är säsongen för hjärtattacker, självmord, skilsmässor, och överdoser av droger.

Min lösning, som i de flesta fallen, är att genom nihilism kringgå misströstan. Du – eller snarare, sinnet och sensibiliteten i naturen – är under kontroll, och du behöver inte ta det hela seriöst. Gör vad som är nödvändigt och ingenting mer, men viktigast av allt, ta inte den här falska saluförande helgdagen till ditt hjärta. Den hedniska julen var en riktig helgdag, ett landmärke för överlevnad av vintern, men den moderna julen har sedan dess varit en tid av förödmjukelse och underkastelse inför den judiske profeten. Varför? Skänk skräp till människor på kontoret och dela ut sopor, som andra har givit dig till de supplikanter, som föredrar presentutbyte för sina tjänster. Bry dig inte om det; sammankalla nihilismen i ditt hjärta och se till verkligheten: julafton är vilken annan dag som helst, och en dag under vilken du kan göra vad du vill, så länge du inte låter dig själv luras av massans hysteri. Lyckliga är de som aldrig hör julmusik överhuvudtaget, men lyckligare är de som hör utan att höra, och observerar helgdagen utan att bry sig. Krossa julen med din medvetenhet om dess meningslöshet. Det finns ingen anledning till misströstan om du till att börja med aldrig tar den seriöst.

Som vanligt har kristendomen stulit och gjort om denna för länge sedan betydelsefulla tradition. Nu för tiden är julen enbart en tid av extrem konsumtion och ett verktyg för att få folk att tömma sina plånböcker för onödiga saker. Det är också ett sätt för föräldrarna att hålla sina ungar i schack genom att hota med saker som “Var en snäll pojke, annars blir det inga presenter till jul”. Men varför får bara de snälla barnen presenter och varför bor “tomten” på Nordpolen? Föga oväntat härstammar julen från våra hedniska förfäder.

Ursprungligen hette denna högtid ‘Jólablót’ eller ‘midvinterblot’ och markerade vintersolståndet, vilket innebar att solhjulet hade snurrat ett helt varv; våren (födelsen), sommaren (livet), hösten (döden) och vintern (återfödelsen). På själva julafton besökte gudarna oss i sällskap med de döda (Hels “befolkning”), och Heimdall (Heimdallr) lämnade sin tron på Nordpolen för att leda detta tåg. Med sig hade han presenter till alla sina snälla “barn” (Heimdall skapade människan åt Oden). Numera känner vi igen Heimdall som “tomten” vars boplats är Nordpolen. Gåvorna han hade med sig var gåvor från andarna i Hel (de dödas rike) samt från Balder (Baldr) och Nanna som tillbringade varje vinter där. Ursprungligen höll julen på i flera dagar, och det hela började runt den 9:e december med att man bryggde sitt eget julöl. Sedan kom gudarna och de döda på besök och stannade i tre dagar.

För våra förfäder var julafton en chans att tacka gudarna för den välgång och fred, som förhoppningsvis skulle komma nästa år, men det var också en tid att fira att naturen ska “återfödas” och faktumet att man överlevt hösten (döden). Detta gjorde de genom att dels ha en stor fest i gudarnas ära, men också genom vissa traditioner, som var förknippade med julafton. Bland annat bäddade de sängarna ordentligt och sov själva på golvet så att deras “gäster” (andarna och gudarna) kunde sova skönt. De hängde även mat och gåvor till gudarna i träd; genom att göra så “dödade” de föremålen och gjorde dem användbara för sina gäster. Nu mera klär vi julgranen med en massa glitter och kristna symboler. Anledningen till att gudarna och de döda hälsade på oss var att de ville stötta oss under den mörkaste tidsperioden.

Från den germanska mytologin känner vi igen Frejs galt, som symboliserar solen då den rider över himlen och sprider ljus vart den än befinner sig. Därför äter vi skinka på julen för att välkomna solen och ljuset. Anledningen till att vi pyntar med gran är att den symboliserar världsträdet, Irminsûl. Julen var en magisk tid av glädje och firande.

Senare, ju längre tiden gått, desto mer har jultraditionen förvrängts och man har nu lagt till massor av saker, som inte har något med den ursprungliga anledningen till varför vi firade jul att göra. Ett exempel på detta är julstjärnan, som ska symbolisera den stjärna som befann sig över Betlehem då Jesus Kristus föddes. Egentligen ska det sitta en spjutspets längst upp på granen för att hedra Oden. Om man dessutom jämför den moderna, kristna, versionen av julen med den ursprungliga traditionen, så märker man att det inte finns någon likhet över huvud taget längre vad gäller anledningen till att vi firar.

Varför hänger vi upp mistlar i taket och säger att man måste kyssas med någon om man står under dem? Ursprungligen var det kelterna som trodde att misteln hade en läkande och positiv effekt eftersom den innehöll själen hos det träd den levt av (misteln är en sorts parasitväxt). Keltiska druider brukade hänga mistlar i tak och ovanför dörrar för att hålla onda andar borta och för att bringa lycka till dem, som bodde i huset.

Anledningen att man måste kyssas då man går under misteln härstammar från fornnordisk, germansk mytologi. Balder blev dödad av sin blinde bror Höder genom att Loke lurade honom att kasta ett spjut av mistel på Balder (det enda föremål som var dödligt för Balder). Frigga, Balders mor, älskade sin son mest av allting, och när hon fick reda på att han började få onda drömmar som bådade om död, valde hon att göra honom odödlig mot allt – förutom misteln. För att förhindra att påminnas om Balders död varje gång man såg en mistel, bestämde hon att den skulle vara en symbol för kärlek och därför ska man kyssas då man går under den.

Julbocken är med stor sannolikhet en felaktig översättning från isländskan. På bilder uthuggna i sten kan vi se Tor avbildad med två hästar som drar vagnen, alltså drogs vagnen av hästar och inte bockar. Detta tvistas det dock om en hel del, men de flesta anser att det är en felöversättning. Att vi har julbock i dagens firande beror antagligen på att någon person kom på att han kunde tjäna pengar på att tillverka sådana till julen. Den uppfyller ingen religiös funktion i firandet.

Julstrumpan är också ett senare påfund. Ursprungligen brukade man säga att endast de snälla barnen (de som hängivit sig åt Oden) fick “gåvor”, medan de övriga enbart fick sot och aska i sin skorsten. “Gåvorna” var självklart inte materialistiska ting, utan de var endast symboler för den religiösa upplysning man fick genom jultraditionen. Att man fick sot och aska i skorstenen syftade snarare på att man skulle få ett jobbigt år då man var tvungen att elda i spisen ofta.

Heimdall bestämde även vilka som fick passera bron Bifrost som ledde till Valhall. Endast de som hängivit sig åt Oden (de “snälla” barnen (= människorna)) och de som bar på de nordeuropeiska dragen (ljust hår, blå ögon och en heroisk världsbild) fick äran att passera. Detta gällde alltså inte andra folkgrupper och därför kan de heller inte få några “gåvor” på julafton. Om man skulle applicera detta på det moderna firandet så skulle alltså inte utomeuropeiska människor, eller folk med annat ursprung än germanskt, få några presenter på julafton.

För ungefär ett par hundra år sedan ställde vi ut en skål gröt till gårdstomten på juldagen för att “hålla honom i schack”, så att han inte övergav gården. Ursprungligen kommer denna tradition från att vi ställde julkakor pyntade med svastikor på borden för att gudarna och de döda skulle kunna avnjuta dem. Det var viktigt att man inte rörde kakorna under hela julfirandet, för då kunde gästerna bli vanhedrade. Om man inte hade dessa kakor på borden kunde det gå illa för gården, men detta gjordes senare om till den modernare varianten, att gårdstomten kunde överge gården.

När Sverige blev kristet började (tvingades) man att gå i kyrkan och det infördes nya begrepp som “advent”, nedräkningen till Jesu födelse. Dock finns fortfarande lite av vårt germanska arv kvar i form av skinkan, att vi pyntar med gran och gårdstomten (Heimdall) med mera. Så för ett par hundra år sedan var julen en kristen tradition med germanska inslag, vilka kristendomen gjorde allt för att vi skulle glömma bort. Nu för tiden är det nästan ingen som vet varför vi firade jul, och all mening med firandet är bortkastad.

Förr firade vi jul för att gemensamt glädjas åt att vi överlevt ännu ett år, för att fira det kommande året och för att hylla vårt gemensamma germanska arv och tro. I dag firar vi jul för att ägna oss åt traditioner som vi inte längre vet varför vi har och för att fira en händelse, “Jesu födelse”, som inte har något med vår sanna kultur att göra över huvud taget.

Ända sedan urminnes tider har människan haft ett behov av inre mental vila och avkoppling. När dagarna synts långa och bördan tung, har hon lagt sig ner i det gröna gräset och fokuserat blicken på de förbipasserande molnen, på fåglarna, på den klarblå himlen, och funnit livsro. Religionen har utan tvekan spelat en stor roll i att införliva en kollektiv tradition av meditativa uttrycksformer. Buddhisterna och hinduerna frånsade sig en materiell livsstil och strävade mot “nirvana”, det tillstånd då människan som enskild individ “icke är”, utan bryts ner till en ursprunglig beståndsdel av det stora och kosmiska världsalltet – således en form av spirituell integralism.

Denna tradition höll i sig ganska länge, tills kristendomen svepte över världen likt en löpeld och pacificerade dessa uråldriga religioner, vilket innebar att de blev passiva fredsreligioner där krig och nobilitet sågs som “världens ondska”. I dag är det inte mycket kvar av dessa religioner, även om vissa delar, som tron på kast, fortfarande genomsyrar exempelvis indisk hinduism. Det intressanta i just denna historik, är hur människor som levde för över tusen år sedan, insåg det produktiva och stillande i att se individen som en del av ett större schema, där just den meditativa aspekten låg i att frigöra sig själv och sina sinnen, för att uppnå en symbios, en balans med sin omvärld.

Behovet av meditation kan tänkas vara extra stort i dagens moderna samhälle, med massmedia som dygnet runt fyller oss fulla med reklam, med åttatimmars arbetsdagar på stressiga kontor, neurotiska människor med så många personliga problem, att de knappt har koll på vad som försiggår i deras egen omgivning, känslomässigt brutna barn som förgäves letar efter vuxna förebilder, avgaser och föroreningar, annalkande naturkatastrof efter naturkatastrof, utbredd masspsykotisk paranoia över demokratiska ondskor som nynazism och terrorism; det skulle väl tvärtom vara underligt om den moderna människan inte sökte efter någon form av inre lugn i detta samhälle av kaos och inre rädsla.

Det absolut vanligaste och mest effektiva sättet att stilla sitt inre under dagar då vi känner att saker runtomkring oss ter sig överväldigande, är att skala av allt det onödiga och endast se till det grundläggande i våra liv, det som är relevant för vår existens. Människor som efter ett hysteriskt utbrott plötsligt tar sig samman, ett kärlekspar som efter ett gräl plötsligt stillar sin ilska, ett barn som skrikit efter en leksak i en halvtimme och plötsligt inser att ingen längre lyssnar, den godvillige arbetaren som en dag kollapsar av alla uppgifter, som ska bli klara innan kvällen, studenten, som mekaniskt plöjer igenom mängder av litteratur, och till sist frågar sig själv vad han lever för; vad alla dessa individer har gemensamt, är att livet för dem har blivit en börda och inte ett äventyr, eller en chans till lycka och kunskap. Livet har helt enkelt blivit för mycket, och därför tänker dem var och en för sig själva igenom vilka onödiga saker, som belastar deras vardag. Med andra ord: de försöker etablera en så realistisk och konkret relation till verkligheten som möjligt.

Vad vi finner efter en sådan reningsprocess, är att livet aldrig kan bli helt glädjefyllt, men att det heller inte behöver vara en lång resa genom sorg och olycka. I stället inser vi att livet i stort består av både vinster och motgångar, och att vi lär oss av båda. Denna grundläggande syn är förvånansvärt nära den som de uråldriga hinduerna och buddhisterna hade, nämligen att vi som enskilda individer endast kan uppnå sann meditation genom att acceptera verklighetens grymma och vackra sidor, för att förena dessa tillsammans med människan och därmed skapa en holistisk världsbild.

Vi väljer att kalla denna process för katarsis, som ursprungligen är ett grekiskt ord och betyder “rening”. Aristoteles var en av de första att använda denna term, när han tog ställning för det dionysiska dramat, d.v.s. tragedin. Denna form av drama bestod ofta av en huvudperson, som befann sig i en hög social position i samhället, och som mer eller mindre var lycklig. Denna person bidrog sedan successivt – genom t.ex. överdriven stolthet, högmod, egoism eller ilska – till sitt eget slutgiltiga fall. Vad detta innebar för åskådarna under det antika Grekland, hävdade Aristoteles, var att människor automatiskt reflekterade över sina egna liv och fick sig en tankeställare: “Det där kunde har varit jag.” Oavsett om relationen mellan åskådare och huvudperson etablerades genom medlidande, identifikation eller fruktan, så var effekten densamma: en form av konstnärlig terapi, som avlägsnade vardagliga behov och påtryckningar från den enskilda individen, och samtidigt lärde ut en civilisationsinriktad moralisk läxa om hur människan själv var benägen till att bidra till sitt eget fall, oftast helt omedvetet.

Den tyske filosofen Friedrich Nietzsche återupptog den konstnärsproblematiska behandlingen av det antika dramat, och även han tog ställning för den dionysiska tragedin, som livsrusets och känslornas moder till pessimism. Nietzsche beskrev den tragiska pessimismen som en form av öppenhet gentemot livet i stort: medan optimisten baserar sin tro på att allting ska gå vägen, och därmed förlitar sig på en form av naivitet, är pessimisten redo för både godhet och ondska. Föreställ dig att du ska gå en promenad till stadens biograf; du kan antingen ta med ett paraply i fall det ska regna, eller lämna det hemma och förlita dig på att det minsann ska bli soligt och fint väder. Den pessimistiska livssynen går åter tillbaka på samma grundföreställning: godhet och ondska är krafter som samverkar i vårt universum, för att upprätthålla den universella balansen som helhet.

I dag saknar vi denna form av drama, då merparten av vår massmediala information och “konst”, består av en naiv och politiskt färgad värld, där glädje och lycka har sitt ursprung i materiell och individuell bekvämlighet. Inte minst fungerar TV och nyheter på detta sätt: de obekväma sidorna i livet filtreras automatiskt bort, medan uppenbara hot demoniseras som “ondskefulla”. Om den moderna människan ska kunna finna slutgiltig ro bland allt våld, alla etniska konflikter, all massmedial reklam, och alla politiskt framställda TV-program, krävs det att hon bryter ner alla sociala och moraliska konstruktioner runtomkring sig, och ser till de saker som hon med absolut största säkerhet kan säga utgör en del av verkligheten.

Detta kan uppnås genom den tankeprocess som kallas nihilism. Nihilism är tron på att all form av objektivitet är en illusion, och att ingenting således kan sägas vara “verkligt”. Detta innebär ett totalt och fullständigt nedbrytande av omvärlden, där individen ensam befinner sig i ett mentalt vakuum av tomhet. Detta leder till samma andliga insikt som de uråldriga asiaterna hade, nämligen att individen som sådan inte existerar, utan är en kontinuerlig del av den stora världsordningen. Detta tillstånd är både påfrestande och frigörande, eftersom det innebär en misstro till individuell existentiell vilja, samtidigt som detta i sig innebär att individen inte längre är begränsad av vare sig sociala eller moraliska illusioner; individen är som mest fri när den befinner sig i total balans med sin omvärld.

Detta tillstånd är vad vi kallar en passiv form av nihilism, d.v.s. att individen övergår till att bli en fatalist utan tro på vilja eller egen drivkraft. Genom att däremot ständigt återskapa en ny tolkning av sin omgivning, när denna ter sig överväldigande och påfrestande, och göra det utifrån premissen att endast det som överensstämmer med hur verkligheten fungerar är en subjektiv uppskattning av vad som är “sanning”, kan individen slutligen uppnå en aktiv form av nihilistisk meditation. Nyckeln till individuell frigörelse ligger med andra ord i att våga se saker för vad dem egentligen är, och inte låta dekonstruktionen av världsbilden bli ett slutmål i sig, utan en ständig och återförnyande process. Både materialism och den typ av övernaturlighet som vi finner inom judisk-kristna religioner, grundar sig på att en del av verkligheten blir ett slutmål i sig, och inte ett sätt att försöka finna en balans mellan individ och omvärld. Materialisten ser den fysiska delen av verkligheten som ett slutmål, där allting står och faller på individens materiella existens. Den övernaturliga människan, som vi i bland ser hos diverse New Age-rörelser och spirituella sekter, befinner sig i stället på den motsatta extrema polen av verklighetstolkning, och hävdar att det abstrakta schemat i vår värld inte är begränsat av fysiska premisser, utan fritt kan omstruktureras genom subjektiv tankekraft och individuell vilja. Som resultat av dessa två impotenta sätt att tolka vår värld, får vi korrupta politiker, som vägrar att göra det som är bäst för vår natur, oavsett hur många människor som tyvärr blir “kränkta”, och indoktrinerade kopior av Thomas Di Leva, som springer runt på gatan och påstår sig kunna bota cancer genom att fylla kläderna fulla med stenar från havet. För en realist är båda dessa människor representativa för en världssyn som misslyckas med att förena det fysiska och abstrakta på ett harmoniskt plan.

Den aktiva nihilisten finner både fysisk och själslig ro i att ta del av livets inre dualism, där lycka ibland kan inhämtas från en period av vånda och sorg, medan bekvämlighet och stilla ro kan ge upphov till vilt raseri och ilska. Våra extrema känslor samarbetar ständigt med varandra och formar våra liv mycket utefter hur vi relaterar till dem; en nihilist kan mycket väl sörja över en nära väns död, men även våga sig till en insikt om att vi alla trots allt en dag ska dö, och att det därmed är bättre att försöka finna en förståelse för döden, än att sky och hata den. Denna reningsprocess som aktiv nihilism erbjuder oss människor, är den sanna formen av meditation. Genom att bryta ner individen som självuppfattad ensam ö ute på havet, och i stället se till de andra öarna som även de verkar driva åt samma håll, till fåglarna, himlen, gräset – till kosmos – så blir vår slutgiltiga lycka den inkarnerade sammanfattningen av livets inre dualism. Först då kan vi moderna människor lära oss att älska inte bara oss själva, utan livet i stort, livet som helhet, livet som manifestation av universum, där oändliga möjligheter viskar till oss dolda hemligheter och mystisk magi: vad vi är en del av är både vår begynnelse och död, vårt hopp, vår tro, vår sanning; vår eviga moder.

http://www.anus.com/tribes/snus

Ända sedan urminnes tider har människan haft ett behov av inre mental vila och avkoppling. När dagarna synts långa och bördan tung, har hon lagt sig ner i det gröna gräset och fokuserat blicken på de förbipasserande molnen, på fåglarna, på den klarblå himlen, och funnit livsro. Religionen har utan tvekan spelat en stor roll i att införliva en kollektiv tradition av meditativa uttrycksformer. Buddhisterna och hinduerna frånsade sig en materiell livsstil och strävade mot “nirvana”, det tillstånd då människan som enskild individ “icke är”, utan bryts ner till en ursprunglig beståndsdel av det stora och kosmiska världsalltet – således en form av spirituell integralism.

Denna tradition höll i sig ganska länge, tills kristendomen svepte över världen likt en löpeld och pacificerade dessa uråldriga religioner, vilket innebar att de blev passiva fredsreligioner där krig och nobilitet sågs som “världens ondska”. I dag är det inte mycket kvar av dessa religioner, även om vissa delar, som tron på kast, fortfarande genomsyrar exempelvis indisk hinduism. Det intressanta i just denna historik, är hur människor som levde för över tusen år sedan, insåg det produktiva och stillande i att se individen som en del av ett större schema, där just den meditativa aspekten låg i att frigöra sig själv och sina sinnen, för att uppnå en symbios, en balans med sin omvärld.

Behovet av meditation kan tänkas vara extra stort i dagens moderna samhälle, med massmedia som dygnet runt fyller oss fulla med reklam, med åttatimmars arbetsdagar på stressiga kontor, neurotiska människor med så många personliga problem, att de knappt har koll på vad som försiggår i deras egen omgivning, känslomässigt brutna barn som förgäves letar efter vuxna förebilder, avgaser och föroreningar, annalkande naturkatastrof efter naturkatastrof, utbredd masspsykotisk paranoia över demokratiska ondskor som nynazism och terrorism; det skulle väl tvärtom vara underligt om den moderna människan inte sökte efter någon form av inre lugn i detta samhälle av kaos och inre rädsla.

Det absolut vanligaste och mest effektiva sättet att stilla sitt inre under dagar då vi känner att saker runtomkring oss ter sig överväldigande, är att skala av allt det onödiga och endast se till det grundläggande i våra liv, det som är relevant för vår existens. Människor som efter ett hysteriskt utbrott plötsligt tar sig samman, ett kärlekspar som efter ett gräl plötsligt stillar sin ilska, ett barn som skrikit efter en leksak i en halvtimme och plötsligt inser att ingen längre lyssnar, den godvillige arbetaren som en dag kollapsar av alla uppgifter, som ska bli klara innan kvällen, studenten, som mekaniskt plöjer igenom mängder av litteratur, och till sist frågar sig själv vad han lever för; vad alla dessa individer har gemensamt, är att livet för dem har blivit en börda och inte ett äventyr, eller en chans till lycka och kunskap. Livet har helt enkelt blivit för mycket, och därför tänker dem var och en för sig själva igenom vilka onödiga saker, som belastar deras vardag. Med andra ord: de försöker etablera en så realistisk och konkret relation till verkligheten som möjligt.

Vad vi finner efter en sådan reningsprocess, är att livet aldrig kan bli helt glädjefyllt, men att det heller inte behöver vara en lång resa genom sorg och olycka. I stället inser vi att livet i stort består av både vinster och motgångar, och att vi lär oss av båda. Denna grundläggande syn är förvånansvärt nära den som de uråldriga hinduerna och buddhisterna hade, nämligen att vi som enskilda individer endast kan uppnå sann meditation genom att acceptera verklighetens grymma och vackra sidor, för att förena dessa tillsammans med människan och därmed skapa en holistisk världsbild.

Vi väljer att kalla denna process för katarsis, som ursprungligen är ett grekiskt ord och betyder “rening”. Aristoteles var en av de första att använda denna term, när han tog ställning för det dionysiska dramat, d.v.s. tragedin. Denna form av drama bestod ofta av en huvudperson, som befann sig i en hög social position i samhället, och som mer eller mindre var lycklig. Denna person bidrog sedan successivt – genom t.ex. överdriven stolthet, högmod, egoism eller ilska – till sitt eget slutgiltiga fall. Vad detta innebar för åskådarna under det antika Grekland, hävdade Aristoteles, var att människor automatiskt reflekterade över sina egna liv och fick sig en tankeställare: “Det där kunde har varit jag.” Oavsett om relationen mellan åskådare och huvudperson etablerades genom medlidande, identifikation eller fruktan, så var effekten densamma: en form av konstnärlig terapi, som avlägsnade vardagliga behov och påtryckningar från den enskilda individen, och samtidigt lärde ut en civilisationsinriktad moralisk läxa om hur människan själv var benägen till att bidra till sitt eget fall, oftast helt omedvetet.

Den tyske filosofen Friedrich Nietzsche återupptog den konstnärsproblematiska behandlingen av det antika dramat, och även han tog ställning för den dionysiska tragedin, som livsrusets och känslornas moder till pessimism. Nietzsche beskrev den tragiska pessimismen som en form av öppenhet gentemot livet i stort: medan optimisten baserar sin tro på att allting ska gå vägen, och därmed förlitar sig på en form av naivitet, är pessimisten redo för både godhet och ondska. Föreställ dig att du ska gå en promenad till stadens biograf; du kan antingen ta med ett paraply i fall det ska regna, eller lämna det hemma och förlita dig på att det minsann ska bli soligt och fint väder. Den pessimistiska livssynen går åter tillbaka på samma grundföreställning: godhet och ondska är krafter som samverkar i vårt universum, för att upprätthålla den universella balansen som helhet.

I dag saknar vi denna form av drama, då merparten av vår massmediala information och “konst”, består av en naiv och politiskt färgad värld, där glädje och lycka har sitt ursprung i materiell och individuell bekvämlighet. Inte minst fungerar TV och nyheter på detta sätt: de obekväma sidorna i livet filtreras automatiskt bort, medan uppenbara hot demoniseras som “ondskefulla”. Om den moderna människan ska kunna finna slutgiltig ro bland allt våld, alla etniska konflikter, all massmedial reklam, och alla politiskt framställda TV-program, krävs det att hon bryter ner alla sociala och moraliska konstruktioner runtomkring sig, och ser till de saker som hon med absolut största säkerhet kan säga utgör en del av verkligheten.

Detta kan uppnås genom den tankeprocess som kallas nihilism. Nihilism är tron på att all form av objektivitet är en illusion, och att ingenting således kan sägas vara “verkligt”. Detta innebär ett totalt och fullständigt nedbrytande av omvärlden, där individen ensam befinner sig i ett mentalt vakuum av tomhet. Detta leder till samma andliga insikt som de uråldriga asiaterna hade, nämligen att individen som sådan inte existerar, utan är en kontinuerlig del av den stora världsordningen. Detta tillstånd är både påfrestande och frigörande, eftersom det innebär en misstro till individuell existentiell vilja, samtidigt som detta i sig innebär att individen inte längre är begränsad av vare sig sociala eller moraliska illusioner; individen är som mest fri när den befinner sig i total balans med sin omvärld.

Detta tillstånd är vad vi kallar en passiv form av nihilism, d.v.s. att individen övergår till att bli en fatalist utan tro på vilja eller egen drivkraft. Genom att däremot ständigt återskapa en ny tolkning av sin omgivning, när denna ter sig överväldigande och påfrestande, och göra det utifrån premissen att endast det som överensstämmer med hur verkligheten fungerar är en subjektiv uppskattning av vad som är “sanning”, kan individen slutligen uppnå en aktiv form av nihilistisk meditation. Nyckeln till individuell frigörelse ligger med andra ord i att våga se saker för vad dem egentligen är, och inte låta dekonstruktionen av världsbilden bli ett slutmål i sig, utan en ständig och återförnyande process. Både materialism och den typ av övernaturlighet som vi finner inom judisk-kristna religioner, grundar sig på att en del av verkligheten blir ett slutmål i sig, och inte ett sätt att försöka finna en balans mellan individ och omvärld. Materialisten ser den fysiska delen av verkligheten som ett slutmål, där allting står och faller på individens materiella existens. Den övernaturliga människan, som vi i bland ser hos diverse New Age-rörelser och spirituella sekter, befinner sig i stället på den motsatta extrema polen av verklighetstolkning, och hävdar att det abstrakta schemat i vår värld inte är begränsat av fysiska premisser, utan fritt kan omstruktureras genom subjektiv tankekraft och individuell vilja. Som resultat av dessa två impotenta sätt att tolka vår värld, får vi korrupta politiker, som vägrar att göra det som är bäst för vår natur, oavsett hur många människor som tyvärr blir “kränkta”, och indoktrinerade kopior av Thomas Di Leva, som springer runt på gatan och påstår sig kunna bota cancer genom att fylla kläderna fulla med stenar från havet. För en realist är båda dessa människor representativa för en världssyn som misslyckas med att förena det fysiska och abstrakta på ett harmoniskt plan.

Den aktiva nihilisten finner både fysisk och själslig ro i att ta del av livets inre dualism, där lycka ibland kan inhämtas från en period av vånda och sorg, medan bekvämlighet och stilla ro kan ge upphov till vilt raseri och ilska. Våra extrema känslor samarbetar ständigt med varandra och formar våra liv mycket utefter hur vi relaterar till dem; en nihilist kan mycket väl sörja över en nära väns död, men även våga sig till en insikt om att vi alla trots allt en dag ska dö, och att det därmed är bättre att försöka finna en förståelse för döden, än att sky och hata den. Denna reningsprocess som aktiv nihilism erbjuder oss människor, är den sanna formen av meditation. Genom att bryta ner individen som självuppfattad ensam ö ute på havet, och i stället se till de andra öarna som även de verkar driva åt samma håll, till fåglarna, himlen, gräset – till kosmos – så blir vår slutgiltiga lycka den inkarnerade sammanfattningen av livets inre dualism. Först då kan vi moderna människor lära oss att älska inte bara oss själva, utan livet i stort, livet som helhet, livet som manifestation av universum, där oändliga möjligheter viskar till oss dolda hemligheter och mystisk magi: vad vi är en del av är både vår begynnelse och död, vårt hopp, vår tro, vår sanning; vår eviga moder.

Ett ständigt återkommande dilemma i den svenska dagspressen är den “systematiska rasismen” och “ingrodda antisemitismen” som uppenbarligen verkar florera vilt i vårt kära Sverige. Dessa raljeringar baseras huvudsakligen på den rapport som skickades ut tidigare i år, där man genom att presentera “vägledande” frågor, lyckades komma fram till att en ansenlig procentsats av det svenska folket ställde sig negativa till det “judiska inflytandet” över svensk massmedia. Sedan dess har ett flertal undersökningar gjorts, bland annat av kändistidningar som Resumé, där man har lyckats placera Leif Pagrotsky och ett antal Bonnier-medlemmar i listan över “Sveriges 99 mediamäktigaste personer”.

Liknande kartläggningar har gjorts i USA, där bundsförvanten Israel har uppmärksammats som en pådrivande lobbykraft i samband med Irakkriget, och nu den stundande uppgörelsen med Iran. Intresset för judiskt inflytande i europeiska länder har varit återkommande sedan mycket lång tid tillbaka, men nådde sin topp då Hitler i det forna NS-tyskland utmålade juden som den primära fienden inom landet. Detta har sedan de nynazistiska rörelserna runtom i Europa efterapats, vilket i dag manifesterar sig i mängder av “antisionistisk” propaganda och informationsutströmning. Vad som kännetecknar alla dessa rörelser, är en stark kritik mot judar, sionism och judiskt inflytande över europeisk massmedia.

Medan man får vara lagom trångsynt för att inte lägga märke till den enorma makt som Bonnierkoncernen och TV 4 har över svensk massmedial information, krävs det en minst lika stor trångsynthet, för att omvandla traditionalistisk nationalism till någon form av rasistisk reaktionism, där juden är problemet och gaskammaren är lösningen. Grunden till denna problematik härstammar från missuppfattningen av NS-tysklands hantering av problemet med judendomens livssyn och värderingar.

Det absolut enklaste sättet att framställa en problematik på, är att indela skillnaderna i motpoler och demonisera fienden som “ond”. Ingen symbolik är mer lättförtjänt än den som spelar på “godhet” och “ondska”, helt enligt de dualistiska principer som judendomen (inklusive islam och kristendom) har utvecklat och spridit i Europa sedan 2000 år tillbaka i tiden. Hitler, fullt medveten om judendomens materialistiska syn på existens och kultur, använde sig av samma symboliska tankegång när han skulle förmedla sina idéer till det tyska folket.

Judendomen bygger på en individualistisk och materialistisk världsbild, där fokus läggs på individuellt lidande och sårbarhet. Från detta uppstår en impotent världsbild, där det är viktigare att uppnå en materiellt bekvämlig existens, än att sträva efter högre mål som överskrider materialism. Den germanska världsbilden är den totala motsatsen till judendomen: människans heroiska potential i att sträva mot ett ideal, oavsett materiellt lidande eller död, är det högsta målet för en ädel människa att upprätthålla och försvara. Medan den judisk-kristna tron utvecklar ett passiv-aggressivt beteendemönster baserat på moraliska restriktioner (“jag får inte lov att kränka individen” – “låt oss gå ut på korståg och slakta meningsmotståndare för att skänka frihet till världen”), så representerar den indoeuropeiska kulturen en ren idealism, lik den vi finner hos uråldrig hinduism, där individen endast är en del av en större kontinuerlig världsordning, och därmed inte centrum för den centrala existensen.

När vi ser judendomen utifrån detta perspektiv, förstår vi kanske bättre varför Hitler valde att utmåla juden som Tysklands “ondska”: vanliga människor från arbetarklassen skulle aldrig kunna förstå den inre problematiken med att anamma judisk-kristna värderingar. I stället är det mest troliga att Hitler helt enkelt spelade på samma symboliska dualism som han innerst inne visste var defekt: det var det mest effektiva sättet att avskärma den tysk-germanska kulturen från den judisk-kristna. Lägg märke till att Hitler i grund och botten var en konstnär, med stora talanger inom arkitektur och konst, och därmed var väl bevandrad inom estetisk symbolik – något som genomsyrar hela den nationalsocialistiska ideologin som helhet. Lägg också märke till att Hitler inte bara utdömde judiskt kulturellt inflytande, utan all främmande kultur (inklusive jazz), och i stället yrkade på ett Tyskland endast för tyskar och tysk kultur.

Med andra ord kan vi tolka Hitlers “antisemitism” som en skarpt riktad, men likväl raffinerat utformad, kritik mot judendom och judisk kultur. Utifrån ett nationalistiskt perspektiv så kan vi dra följande slutsatser:

a) Judisk kultur är inkompatibel med tysk kultur
b) Okontrollerad rasblandning skadar tysk etnicitet

Det handlar därmed inte längre om ett emotionellt drivet hat mot judar, utan en insikt om att judisk och tysk kultur inte kan samexistera inom samma nation, utan att antingen den ena eller den andra kulturen blir diskriminerad. En mer otänkbar blandning av två kulturer är svår att finna: den tyska, faustiska idealismen, i kontrast till den materialistiska och moralistiska judisk-kristna tron.

Om vi förflyttar oss 60 år framåt i tiden och fokuserar på Sverige i dag, så har vi ett gäng nynazistiska rörelser som helt verkar ha missförstått allt vad nationalism egentligen står för. För det första, oavsett om det rör sig om en demokratisk eller fascistisk organisation, är det misslyckande från dag ett att fokusera på meningsmotståndare. Man skapar inga hållbara förändringar genom att jaga judar, nynazister, homosexuella, eller kommunister – utan genom att framhäva och påvisa det positiva i sin egen ideologiska grund. Genom att marschera i uniform på gator och torg och skrika ut “information” om hur förintelsen är en myt, hur sionismen styr världen, och hur homosexuella är vandrande cancergener, så uppfyller de så kallade “nationalisterna” exakt samma bild som den mångkulturella massmedian vill att de ska skapa: ett gäng rasister fyllda med hat för utsatta folkgrupper. Hur många människor får reda på deras pragmatiskt politiska mål? Hur många människor förstår vad deras rörelse vill förändra och vad deras ideologi egentligen står för? Hur många människor kommer att stanna vid en sådan “demonstration” och verkligen lyssna på dessa glåpord? Antagligen inte fler än dem som redan är ingrodda i rörelsen sedan tidigare.

Vad nynazismen gör i dag är att falla tillbaka på exakt samma tankegångar som Hitler en gång stred mot: människans tendens att se världen binärt, och att agera utifrån det som uppfattas som moraliskt “gott”, i stället för att som de uråldriga indoeuropéerna, se världen som en stor verkande helhet, där onda och goda krafter är nödvändiga ting för att balansera upp ett sorts “meta-gott” tillstånd (vi är ledsna ena dagen och glada den andra, men om vi ärligt synar våra liv, finner vi att vi älskar livet självt, oavsett om vi stöter på motgångar och faror).

Ingen person som förnekar judar rätt till att odla sin kultur och etniska särart, bör kalla sig nationalist. Den enda ideologi som på allvar motverkar rasism och antisemitism, är just nationalismen, eller sin grundideologiska grundstomme pannationalism – d.v.s., nationalism för alla folkgrupper och kulturer, inte bara för ens egen. Som pannationalist hävdar man att judar och judisk kultur inte hör hemma i Sverige, heller inte i Europa för den delen, men att även judar har rätt till att få finnas till och berika den globalt etniska och kulturella mångfalden i vår värld. På så sätt undviker man både den metropolitiska mångkulturen, som snarare är en polerad marknadsekonomi där invandrare fraktas från land till land för att upprätthålla konsumtionssamhällen, och den typ av rasism som ofta blir resultatet av det förstnämnda (tänk efter: om exempelvis muslimer hade fått bejaka sina värderingar och traditioner fritt i Sverige, utan att behöva kompromissa med de svenska, så hade de knappast haft någon större “svensk rasism” att prata om – men hur vi än hade gjort, hade en kultur tvingats ge efter för den andra, alternativt mötas på mitten. Utifrån dessa premisser blir behovet av separation uppenbart, och det är där som nationalism kommer in i bilden: lika barn leka bäst).

Det känns därmed minst sagt korkat att kritisera sionismens grund (judisk självständighet), utan snarare positivt att stödja den. Förvägrandet av judisk nationalism och judiskt självbestämmande är paradoxal, då den samtidigt ofta beklagar sig över hur europeisk nationalism just nu är demoniserad. Vem som styr den svenska massmedian är inte speciellt intressant i det långa loppet; vad har vi att välja mellan? Mona Sahlin, som öppet talar om för oss om hur vår kultur är “löjlig” och “tråkig”, eller vår nya statsminister Fredrik Reinfeldt, som besöker invandrarförorter och förklarar för invånarna där hur ursvensk kultur är “barbarisk”? Problemet ligger inte hos judarna och sionismen, utan hos oss själva. Det är vi svenskar som försatt oss i klorna på en rad illa fungerande ideologier, och inte förrän vi tar oss i kragen och börjar bygga upp den vackra kultur som vi en gång höll vid liv, kan vi på allvar börja prata om en positiv samhällelig utveckling. För övrigt är massmedia en del av den demokratiska “självregleringsprocessen” och knappast någonting eftersträvansvärt, oavsett vem som driver den. I ett friskt samhälle behövs ingen massmedia för att styra oanade väljare åt “rätt håll”, utan i stället sköts politiska affärer av politiska ledare, och inte av människor från andra kast; om jag vill bygga ett hus ringer jag en snickare, inte en civilekonom.

Det finns en logisk förklaring till varför klassiska verk av judiska kompositörer (Gustav Mahler kommer just nu i åtanke) ofta upplevs som oorganiska och slätstrukna i sin kompositionella struktur, och ofta saknar den inre faustiska själ som verk av Beethoven, Bruckner eller Wagner har; den klassiska europeiska musiken är främmande för judisk kultur och judiskt tankesätt. Detta innebär inte att judisk kultur bör utrotas eller att judar bör slängas i gaskammare, utan att det helt enkelt för alla involverade parter är en korkad idé att låta en judisk dirigent försöka ta sig an ett tyskt verk, eller att integrera judisk kultur i Europa. Inte förrän både judar och svenskar inser fördelen med nationalism och den inneboende bristande idén bakom mångkultur, som hävdar att två skilda parter förblir säregna efter integration, kan vi lägga bakom oss all rasism och antisemitism. För att ta till en gammal mångkulturell klyscha: vi människor måste lära oss att respektera varandras olikheter.

http://www.anus.com/tribes/snus

Ett ständigt återkommande dilemma i den svenska dagspressen är den “systematiska rasismen” och “ingrodda antisemitismen” som uppenbarligen verkar florera vilt i vårt kära Sverige. Dessa raljeringar baseras huvudsakligen på den rapport som skickades ut tidigare i år, där man genom att presentera “vägledande” frågor, lyckades komma fram till att en ansenlig procentsats av det svenska folket ställde sig negativa till det “judiska inflytandet” över svensk massmedia. Sedan dess har ett flertal undersökningar gjorts, bland annat av kändistidningar som Resumé, där man har lyckats placera Leif Pagrotsky och ett antal Bonnier-medlemmar i listan över “Sveriges 99 mediamäktigaste personer”.

Liknande kartläggningar har gjorts i USA, där bundsförvanten Israel har uppmärksammats som en pådrivande lobbykraft i samband med Irakkriget, och nu den stundande uppgörelsen med Iran. Intresset för judiskt inflytande i europeiska länder har varit återkommande sedan mycket lång tid tillbaka, men nådde sin topp då Hitler i det forna NS-tyskland utmålade juden som den primära fienden inom landet. Detta har sedan de nynazistiska rörelserna runtom i Europa efterapats, vilket i dag manifesterar sig i mängder av “antisionistisk” propaganda och informationsutströmning. Vad som kännetecknar alla dessa rörelser, är en stark kritik mot judar, sionism och judiskt inflytande över europeisk massmedia.

Medan man får vara lagom trångsynt för att inte lägga märke till den enorma makt som Bonnierkoncernen och TV 4 har över svensk massmedial information, krävs det en minst lika stor trångsynthet, för att omvandla traditionalistisk nationalism till någon form av rasistisk reaktionism, där juden är problemet och gaskammaren är lösningen. Grunden till denna problematik härstammar från missuppfattningen av NS-tysklands hantering av problemet med judendomens livssyn och värderingar.

Det absolut enklaste sättet att framställa en problematik på, är att indela skillnaderna i motpoler och demonisera fienden som “ond”. Ingen symbolik är mer lättförtjänt än den som spelar på “godhet” och “ondska”, helt enligt de dualistiska principer som judendomen (inklusive islam och kristendom) har utvecklat och spridit i Europa sedan 2000 år tillbaka i tiden. Hitler, fullt medveten om judendomens materialistiska syn på existens och kultur, använde sig av samma symboliska tankegång när han skulle förmedla sina idéer till det tyska folket.

Judendomen bygger på en individualistisk och materialistisk världsbild, där fokus läggs på individuellt lidande och sårbarhet. Från detta uppstår en impotent världsbild, där det är viktigare att uppnå en materiellt bekvämlig existens, än att sträva efter högre mål som överskrider materialism. Den germanska världsbilden är den totala motsatsen till judendomen: människans heroiska potential i att sträva mot ett ideal, oavsett materiellt lidande eller död, är det högsta målet för en ädel människa att upprätthålla och försvara. Medan den judisk-kristna tron utvecklar ett passiv-aggressivt beteendemönster baserat på moraliska restriktioner (“jag får inte lov att kränka individen” – “låt oss gå ut på korståg och slakta meningsmotståndare för att skänka frihet till världen”), så representerar den indoeuropeiska kulturen en ren idealism, lik den vi finner hos uråldrig hinduism, där individen endast är en del av en större kontinuerlig världsordning, och därmed inte centrum för den centrala existensen.

När vi ser judendomen utifrån detta perspektiv, förstår vi kanske bättre varför Hitler valde att utmåla juden som Tysklands “ondska”: vanliga människor från arbetarklassen skulle aldrig kunna förstå den inre problematiken med att anamma judisk-kristna värderingar. I stället är det mest troliga att Hitler helt enkelt spelade på samma symboliska dualism som han innerst inne visste var defekt: det var det mest effektiva sättet att avskärma den tysk-germanska kulturen från den judisk-kristna. Lägg märke till att Hitler i grund och botten var en konstnär, med stora talanger inom arkitektur och konst, och därmed var väl bevandrad inom estetisk symbolik – något som genomsyrar hela den nationalsocialistiska ideologin som helhet. Lägg också märke till att Hitler inte bara utdömde judiskt kulturellt inflytande, utan all främmande kultur (inklusive jazz), och i stället yrkade på ett Tyskland endast för tyskar och tysk kultur.

Med andra ord kan vi tolka Hitlers “antisemitism” som en skarpt riktad, men likväl raffinerat utformad, kritik mot judendom och judisk kultur. Utifrån ett nationalistiskt perspektiv så kan vi dra följande slutsatser:

a) Judisk kultur är inkompatibel med tysk kultur
b) Okontrollerad rasblandning skadar tysk etnicitet

Det handlar därmed inte längre om ett emotionellt drivet hat mot judar, utan en insikt om att judisk och tysk kultur inte kan samexistera inom samma nation, utan att antingen den ena eller den andra kulturen blir diskriminerad. En mer otänkbar blandning av två kulturer är svår att finna: den tyska, faustiska idealismen, i kontrast till den materialistiska och moralistiska judisk-kristna tron.

Om vi förflyttar oss 60 år framåt i tiden och fokuserar på Sverige i dag, så har vi ett gäng nynazistiska rörelser som helt verkar ha missförstått allt vad nationalism egentligen står för. För det första, oavsett om det rör sig om en demokratisk eller fascistisk organisation, är det misslyckande från dag ett att fokusera på meningsmotståndare. Man skapar inga hållbara förändringar genom att jaga judar, nynazister, homosexuella, eller kommunister – utan genom att framhäva och påvisa det positiva i sin egen ideologiska grund. Genom att marschera i uniform på gator och torg och skrika ut “information” om hur förintelsen är en myt, hur sionismen styr världen, och hur homosexuella är vandrande cancergener, så uppfyller de så kallade “nationalisterna” exakt samma bild som den mångkulturella massmedian vill att de ska skapa: ett gäng rasister fyllda med hat för utsatta folkgrupper. Hur många människor får reda på deras pragmatiskt politiska mål? Hur många människor förstår vad deras rörelse vill förändra och vad deras ideologi egentligen står för? Hur många människor kommer att stanna vid en sådan “demonstration” och verkligen lyssna på dessa glåpord? Antagligen inte fler än dem som redan är ingrodda i rörelsen sedan tidigare.

Vad nynazismen gör i dag är att falla tillbaka på exakt samma tankegångar som Hitler en gång stred mot: människans tendens att se världen binärt, och att agera utifrån det som uppfattas som moraliskt “gott”, i stället för att som de uråldriga indoeuropéerna, se världen som en stor verkande helhet, där onda och goda krafter är nödvändiga ting för att balansera upp ett sorts “meta-gott” tillstånd (vi är ledsna ena dagen och glada den andra, men om vi ärligt synar våra liv, finner vi att vi älskar livet självt, oavsett om vi stöter på motgångar och faror).

Ingen person som förnekar judar rätt till att odla sin kultur och etniska särart, bör kalla sig nationalist. Den enda ideologi som på allvar motverkar rasism och antisemitism, är just nationalismen, eller sin grundideologiska grundstomme pannationalism – d.v.s., nationalism för alla folkgrupper och kulturer, inte bara för ens egen. Som pannationalist hävdar man att judar och judisk kultur inte hör hemma i Sverige, heller inte i Europa för den delen, men att även judar har rätt till att få finnas till och berika den globalt etniska och kulturella mångfalden i vår värld. På så sätt undviker man både den metropolitiska mångkulturen, som snarare är en polerad marknadsekonomi där invandrare fraktas från land till land för att upprätthålla konsumtionssamhällen, och den typ av rasism som ofta blir resultatet av det förstnämnda (tänk efter: om exempelvis muslimer hade fått bejaka sina värderingar och traditioner fritt i Sverige, utan att behöva kompromissa med de svenska, så hade de knappast haft någon större “svensk rasism” att prata om – men hur vi än hade gjort, hade en kultur tvingats ge efter för den andra, alternativt mötas på mitten. Utifrån dessa premisser blir behovet av separation uppenbart, och det är där som nationalism kommer in i bilden: lika barn leka bäst).

Det känns därmed minst sagt korkat att kritisera sionismens grund (judisk självständighet), utan snarare positivt att stödja den. Förvägrandet av judisk nationalism och judiskt självbestämmande är paradoxal, då den samtidigt ofta beklagar sig över hur europeisk nationalism just nu är demoniserad. Vem som styr den svenska massmedian är inte speciellt intressant i det långa loppet; vad har vi att välja mellan? Mona Sahlin, som öppet talar om för oss om hur vår kultur är “löjlig” och “tråkig”, eller vår nya statsminister Fredrik Reinfeldt, som besöker invandrarförorter och förklarar för invånarna där hur ursvensk kultur är “barbarisk”? Problemet ligger inte hos judarna och sionismen, utan hos oss själva. Det är vi svenskar som försatt oss i klorna på en rad illa fungerande ideologier, och inte förrän vi tar oss i kragen och börjar bygga upp den vackra kultur som vi en gång höll vid liv, kan vi på allvar börja prata om en positiv samhällelig utveckling. För övrigt är massmedia en del av den demokratiska “självregleringsprocessen” och knappast någonting eftersträvansvärt, oavsett vem som driver den. I ett friskt samhälle behövs ingen massmedia för att styra oanade väljare åt “rätt håll”, utan i stället sköts politiska affärer av politiska ledare, och inte av människor från andra kast; om jag vill bygga ett hus ringer jag en snickare, inte en civilekonom.

Det finns en logisk förklaring till varför klassiska verk av judiska kompositörer (Gustav Mahler kommer just nu i åtanke) ofta upplevs som oorganiska och slätstrukna i sin kompositionella struktur, och ofta saknar den inre faustiska själ som verk av Beethoven, Bruckner eller Wagner har; den klassiska europeiska musiken är främmande för judisk kultur och judiskt tankesätt. Detta innebär inte att judisk kultur bör utrotas eller att judar bör slängas i gaskammare, utan att det helt enkelt för alla involverade parter är en korkad idé att låta en judisk dirigent försöka ta sig an ett tyskt verk, eller att integrera judisk kultur i Europa. Inte förrän både judar och svenskar inser fördelen med nationalism och den inneboende bristande idén bakom mångkultur, som hävdar att två skilda parter förblir säregna efter integration, kan vi lägga bakom oss all rasism och antisemitism. För att ta till en gammal mångkulturell klyscha: vi människor måste lära oss att respektera varandras olikheter.