En av de mer intressanta observationer man kan göra i dagens moderna samhälle, är de nyckfulla vågor av olika trender, som sveper fram över folkmassorna och påverkar deras sätt att tänka och bete sig. Det kan vara alltifrån kläder, bilar, smycken, dialekter, emotionella infall, politiska åsikter – ja, allt mellan himmel och jord. Det kan räcka med att ett par individer tar till sig en viss livsstil och sedan lever ut den i sitt dagliga liv, för att fler ska hänga på ruljansen, och snart har den lilla kretsen övergått till ett kollektiv av människor, som på ett eller annat sätt identifierar sig med trenden för att de ska bli en del av den nyligen populära gemenskapen.

En av de märkbara ting som man ganska snabbt kommer underfund med, är att dessa individer aldrig verkar reflektera över värdet av trenden i sig. Ta den nuvarande situationen till exempel, där alla vandrar omkring på gator och torg med MP3-spelare hängandes kring halsen och en ideligen pipande mobiltelefon i handen. För några år sedan var det i stort sett bara musikfantaster som var intresserade av dyra bärbara musikspelare, och går vi ännu längre tillbaka i tiden, var det för det mesta endast affärsmän som använde mobiltelefonen. I dag ser vi vilken genomslagskraft en trend verkligen kan ha: precis alla ska kunna stoltsera med en MP3-spelare, nu för tiden som en massproducerad form av tillbehör som gärna ska synas och höras bland andra, och hur många nioåringar sitter inte på lekplatsen med sina mobiltelefoner och ringer hem till mamma: “Jag är hungrig.”

Hur så många människor plötsligt blev beroende av musik, eller att så många människor plötsligt fick ett enormt behov av att ringa upp sina nära och kära varannan halvtimme, är en intressant fråga. Svaret ligger i trendens natur: den ger sig inte ut för att representera ett faktiskt värde eller mål, utan är helt enkelt ännu ett sätt för storföretagen att kamma hem pengar på sina tacksamma konsumenter. Hur många produkter har genom tiderna inte sålts på detta vis? Trender är ett utmärkt sätt att sälja varor på, för de spelar på den grundläggande rädslan hos de allra flesta av våra medmänniskor: ingen vill hamna utanför populärkretsen. Ångesten av att inte kunna visa upp samma nya byxor, samma nya märkesskor, eller samma fräcka mobiltelefon, är i grunden ett resultat av att hela tiden vara beroende av andra människors sociala acceptans.

Trender behöver dock inte vara begränsade till det rent materiella: de förekommer faktiskt inom de flesta områden av vårt moderna samhälle. Vårt nuvarande statsskick, demokrati, bygger på idén att trender bär på ett intrinsikalt värde, som automatiskt är ett sätt att finna den bästa lösningen på ett problem. Ju fler som röstar för en sak, desto “sannare” blir den i demokratens ögon. Samma sak kan direkt härledas till människors försvarsmekanism, då de försöker rättfärdiga varför de följer en viss utstakad trend: “Alla andra följer den, så varför skulle den vara fel”?

Det är därför inte svårt att finna en inre konflikt i att följa trender för trendens egen skull: trenden är sitt eget intrinsikala värde, sin egen rättfärdighet, upphovet till sin egen blotta existens. När vi synar vår omgivning från gatsten till lyktstolpe, går det plötsligt upp för oss hur stora delar av vårt samhälle, som faktiskt styrs och regleras av just trender. Det är evinnerligt populärt att förkasta religiös tro, att blint hävda demokratins överlägsenhet över andra statsskick, att rösta liberalt och försvara mångkulturen och humanismen på rent trendbaserade grunder.

Problemet uppstår så fort någon börjar kritisera trenderna – eller ännu värre – syna dem för vad de egentligen är. Av all den tid människor spenderar på att prata i sina mobiltelefoner, hur mycket av den utgörs av meningsfulla utbyten? Försvinnande liten. Hur många som sover, duschar, studerar och lagar mat med sina MP3-spelare i fickan, är egentligen intresserade av musik som konstnärligt och kommunikativt medium? Antagligen ganska få. Hur många ser på TV, men vet innerst inne att de bara är ute efter att fördriva tiden eller fylla ut tomheten i sina liv? I stort sett alla.

Ett kanske ännu bättre exempel är årets val, där de liberala partierna gick samman och bildade en borglig allians, för att med Reinfeldt i spetsen kunna utannonsera moderaterna som “nya moderaterna” – Sveriges framtida arbetarparti. Det dröjde inte länge förrän massmedia började uppmärksamma människors lutning mot alliansen i valstatistiken, för att därefter byta ut sitt stöd för Göran Persson, mot Reinfeldt som Sveriges nya statsminister och frälsningspolitiker. Trenden var ett faktum: massmedia och människors kollektiva uppfattning av att de borgerliga skulle vinna valet, blev ett avgörande faktum som drev de allra flesta till att byta till höger. Demokratin är finurlig på det sättet att den har förmågan att presentera olika “valmöjligheter”, fastän grunden till samtliga partier mer eller mindre är gemensam: alla ska leva i ett liberalt konsumtionssamhälle där individen aldrig får kränkas och där naturen får lämna plats för betongförorter och glassiga överklassområden.

Mussolini var därför klok, när han kom till insikten om att demokrati egentligen är en form av kollektiv oansvarighet: om de socialistiska partierna misslyckas med sin politik, kan folket alltid “byta sida” till de liberala i stället och bygga upp sina förhoppningar kring den vändningen. Misslyckas båda, kan man antingen ta till lägsta-gemensamma-nämnare-argumentet (“demokrati är inte ofelbart, men det bästa styrelsesättet människan har kommit på”), eller helt enkelt lägga över allt ansvar på politikerna själva. Och är inte detta vad man precis har gjort? Så fort det visade sig att både kultur- och finansministern hade myglat med sina personliga skatteplikter, började folket genast att rikta kritik mot politikerna i den nya alliansen: “Rädda alliansen, ni måste avgå, annars röstar vi på ett annat parti nästa valår.” Att politiken hos både alliansen och de socialistiska partierna är uppenbara misslyckanden är det ingen som vågar yppa. Och om man gör det, kvarstår man fortfarande som god demokrat vid sin sak och hävdar att det minsann inte kan vara fel på systemet, utan att det är politikerna det är fel på. Om motsatta sidan får majoritet i nästa val, så löser sig allting i vilket fall som helst, resonerar man.

Vårt samhälle är grundat på simpla principer: producera och konsumera varor. Resten är bara sätt att underlätta denna ekonomiska process, där t.ex. mångkulturen tjänar som ett sätt att importera billig arbetskraft från u-länder, “jämlikheten” ser till att alla får samma möjlighet att konsumera på lika villkor, och feminismen petar in de individualistiska kvinnorna på arbetsmarknaden. Felet man begår när man börjar klaga över avslöjandet av politikers dubbelmoraliska hyckleri, är att man skiljer individ från social påtryckning: våra egoistiska politiker är ett naturligt resultat av ett sedan länge korrupt system. De sitter inte vid makten för att dina barn ska få en bättre skola eller att de äldre ska kunna få en bättre sjukvård, utan för att kamma hem pengar på marknaden och skaffa sig en välbärgad maktposition. Det enda som skedde här, var att ministrarna i den borgerliga alliansen misslyckades med att dölja sina tabbar – de andra politikerna kommer att se till att inte göra samma misstag.

Häri finner vi en annan intressant insikt: även så kallade “anti-trender” kan i sig övergå till fullt funktionella trender. Individualismen är ett bra exempel på detta: alla människor vill – trots det eviga tjatet om hur vi i grund och botten alla är “lika” – vara “unika” och “speciella”. Detta uppnås oftast genom att klä sig på ett visst sätt, lyssna på en speciell artist eller tycka och tänka i “avvikande” banor. Problemet uppstår när alla individer tänker samma sak och därmed lurar sig själva: finns det någonting som är mer likriktat och förutsägbart, än en grupp människor som försöker vara “speciella”? Vad som är ännu mer intressant, är hur de flesta av dessa individualister oftast tenderar att vara förskräckligt lik andra människor vad gäller åsikter, världsåskådning och självständighet. Vem som helst kan färga sina jeans lila eller raka av sitt hår, men hur många vågar gå med i ett miljöprojekt? Redan där tar över hälften avstånd och går hem och sätter sig vid TV-soffan för att studera den nya såpakändisen på reklamen. Hur många har förmågan att under över en timme, koncentrera sig på en klassisk symfoni med känslomässig intensitet? De flesta hade somnat redan efter tio minuter, eftersom de hade saknat en återkommande refräng att mima till.

Just på grund av att denna paradox – där trender som inte utger sig för att vara trender – i verkligheten är minst lika trendiga som allt annat i vårt samhälle, så kommer du att stöta på en del människor som kritiserar individer med gemensamma drag. Om klassisk musik anses finkulturell och “snobbig”, kan någon mycket väl påpeka att du lyssnar på musiken bara för att bli en del av den allmänna uppfattningen av den. Detta är en logisk miss: att människor tycker lika i saker och ting eller råkar köpa samma kläder på rea, behöver inte nödvändigtvis innebära att de automatiskt är offer för en trend. Dessa personer som spenderar tid på att hela tiden peka ut hur andra människor är får eller trendföljare, faller därför offer för samma anklagelse: de blir en ny religiös trend genom att försöka vara “annorlunda” när de pekar ut liknelser mellan olika människor.

Detta vet företagen om och därför utnyttjar de även detta trick för att sälja ännu fler produkter. De vet att människor i dagens samhälle inte är intresserade av kultur eller folkgemenskap, utan i stället identifierar sig med musik, kläder och diverse materiella objekt. Kort sagt är trender – likt demokrati, feminism, mångkultur, jämlikhet och medlidande för u-landsbarn – ekonomiskt lönsamt. Där sitter rika herrar i skyskrapor någonstans i London eller i New York och gnider sina händer varma över de nuvarande trender som de har lyckats genomföra, samtidigt som de hånskrattar åt alla “unika” och “speciella” människor, som de har lyckats vilseleda genom att tala till deras inre psykologiska beteende: behov av social bekräftelse.

Det bästa sättet att fly undan dessa trendkretsar, är att helt enkelt strunta i dem. Som nihilist ser du förbi sociala konstruktioner som trender, och omvärderar varje företeelse i din omgivning för att kunna avgöra om den är meningsfull för ditt liv eller inte. Behöver du verkligen de där nya jeansen för 1 300 kronor? Vad ska du med den nya mobiltelefonen till? Är verkligen de “nya” moderaterna så nya som de påstår sig vara? Social självhävdelse är endast ett sätt att slippa rannsaka sig själv och sitt eget liv. Dessa vilsna får som ständigt behöver en herde för att ens kunna bilda sig en uppfattning om saker och ting, kommer alltid att vara i klorna på dem som är smartare och som vet hur de ska manipulera deras svaghet. Således gör trender oss aldrig fria eller “unika”, utan tvingar oss i stället in i eviga försök att bli accepterade, genom vad vi på olika externa sätt kan knyta oss an till andra människor med. Ignorera dessa människor och deras “viktiga nyheter”. Fokusera på vad du vill göra med ditt liv och vad du behöver för att nå de mål du satt upp för dig själv. En nihilist ser trender för vad de är och befattar sig inte med dem, men gråter heller inte krokodiltårar om någon annan har kommit till liknande insikter: tvärtom kunde fler behöva enas om positiva saker i livet att sträva efter och bevara. Det, om något, skulle väl vara en trend värd att upprätthålla i dagens samhälle.

I denna moderna tid, kanske mer än aldrig förr, är människor på olika sätt och vis anslutna till varandra. Vare sig det gäller social kommunikation eller fysisk närkontakt, rör det sig fortfarande om ett inre behov av att befinna sig bland andra människor och få deras uppmärksamhet. Medan detta är ett, får vi anta, naturligt behov som antagligen de flesta finner nöje och glädje i, lurar det trots detta en överhängande, nästan avklädande och avslöjande självmedvetenhet bakom detta beteende. Någonstans uppenbaras en tvetydig och suddig gräns över vad som bör räknas till socialisering, och vad som hellre bör kallas översocialisering.

Själva ordet i sig säger oss inte mycket mer än att det rör sig om en extremartad form av socialisering. En typ av behov som kanske inte nöjer sig med några timmar tillsammans med en bästa vän på ett café, utan vill något mer. Som kanske får individen i fråga att känna sig maktlös då en ansenlig stund har gått och ingen har sagt något under hela tiden. Fingrarna springer lös som klippdockor i nordvästanvind och innan man vet ordet av, fumlar personen fram sin självsäkra och alltid trogna kamrat, vars livsenergi och kommunikationsförmåga hänger på en fem volts adapter i sedvanligt U-landsbestyr. En plingande polyfon melodi hörs ljuda längs korridoren, och spelas upp som om gubben i lådan själv hade blivit tokig. Individen har fått ångest och börjat skicka SMS.

Medan de flesta antagligen kan känna igen sig i den här situationen (antingen som oskyldigt offer eller faktisk utövare av polyfona musikupplevelser), är det nästan skrattretande intressant att bevittna dessa vilsna individers tillvaro. Vare sig det handlar om dryga tjugo minuter på tåget (jag måste ringa mamma och fråga om hon har köpt nya kläder), femton minuters väntan på lektion (jag undrar vad pojkvännen har för sig just nu), tio minuters tystnad på toaletten (har min terminsräkning kommit in?), eller enbart fem minuters vilopaus i matkön (har min man verkligen stängt av kaffebryggaren i köket?), så rör det sig i grund och botten om ett oförnekligt behov av att ständigt vara i kontakt med en annan människa.

Men det som skrämmer dessa individer är inte de stunder då mobilbatteriet har nått sin slutstation, eller då deras vänner ligger hemma i körtelfeber (obenägna att förse dem med ännu en helgs bedövande besök på stadens pub) eller till och med då familjen sitter tyst på verandan och begrundar livets stora frågor (när börjar valdebatten på TV?). Nej, det är snarare, liksom oftast med människors position inom ett visst ställningstagande, deras absoluta motsats, som innerligt gör dem förargade och förundrade – allt på samma gång. En motpol till den sortens översocialisering som vi i dag kan bevittna, skulle väl i större grad vara en individ vars behov av kontakt med andra människor var botten. Vars socialisering bestod av mötet mellan kioskägare och hungrig konsument, då korvens dallrande ändar formligen skulle skrika: “Ketchup eller senap? Rostad lök?” – och som om detta inte vore nog för denna onekligen underliga avvikare, ett rungande gensvar då varan levererats från producent till mottagare: “Smaklig måltid”.

Så fort den moderna människan stöter på ett vägskäl i livet då övergripande självreflektion krävs, uppstår en till synes oundviklig konflikt mellan att ingripa och ta reda på mer, och att slänga kappan efter vinden och fortsätta traska längs livets väg. En form av rädsla inför det som komma skall tycks göra sig synlig hos de flesta människor i dagens samhälle. Det kan vara allt ifrån regeringsbyte, hårfärg eller den ibland nästan påträngande ensamheten, som driver människor till att plocka upp sina mobiltelefoner och börja knappa. Om du frågar en sådan individ varför han eller hon beter sig som dem gör, kommer de givetvis aldrig att erkänna: “Jag har faktiskt vänner att prata med, stör mig inte”, “Affärsmöten – mycket viktigt” eller till och med klassikern “Varför bryr du dig?”.

Det hela kan sammanfattas på följande vis: de flesta av dagens moderna människor lider av en personlig rädsla och skräck inför att lämnas ensamma. Trots att vi kanske aldrig förr i världshistorien har kommunicerat så mycket med andra människor, och trots att vi formligen lever med samhället dygnet runt (TV, filmer, böcker, reklambroschyrer), verkar vår förmåga att hantera detta möte med omvärlden, som överväldigande och nästan skrämmande.

Motsatsen till ett sådant beteende skulle kanske tänkas vara vår tysta och socialt isolerade korvhandlare, vars kommunikation med omvärlden endast består av rent formella möten med främmande individer. Sanningen är dock, som alltid, betydligt mer nyanserad och uppmuntrande. Att spendera mycket tid kring människor man tycker om, är i sig inte något negativt eller självdestruktivt. Däremot är det minst lika viktigt att kunna njuta av de stunder som ensamhet och kontemplation skänker. Människor som är rädda för att ha “tråkigt”, tillhör den skara som fortfarande vilseleder sig själva på livets stig, i hopp om att allting förr eller senare ska bli “roligt” eller “intressant”. Likt ett barns naiva föreställning av verkligheten, kommer dock även de att uppleva de mörka och dystra sidorna av vår mänskliga existens.

Nihilism frigör oss från dessa sociala påtryckningar och skänker oss i gengäld en befriande och nyttig syn på livet: vi kan inte alltid “ha kul” och där kommer alltid finnas stunder då vi lämnas ensamma att begrunda och reflektera över oss själva och våra tankar. Nihilisten är en förebyggande och holistisk hedonist, som ser skönhet och lycka i det som vi vanligtvis avfärdar som “äckligt”, “skrämmande” eller “farligt”. För den obeveklige nihilisten är vår värld som helhet vacker, och därmed finns där inga som helst belägg för att gömma sig bakom sin TV eller mobiltelefon. Ensamheten och den sociala isoleringen är till för oss att lära känna oss själva så som vi verkligen är, nakna och osminkade. En meningsfull balans mellan socialisering och isolering är därmed något betydligt mer önskvärt för en nihilist, än att skämma bort sig själv med vad som är bekvämt och till synes “lyckosamt” för stunden.

Inte förrän vi vågar släppa rädslan inför att stå ensamma och själva möta de oundvikliga situationer i livet då vi känner oss som allra minst, kan vi lägga bakom oss den typ av dysfunktionell livsstil som i dag genomsyrar vårt svenska samhälle. Att ivrigt knappa in SMS för att hålla sig själv upptagen, är endast ett sätt att distrahera sig själv från det i livet som gör oss rädda och ynkliga. Stäng av TV:n, mobiltelefonen och radion ett tag, ta på dig kappan och gå ut i naturen och upplev de sidor av livet som berikar och ger mening – våga lägga på luren och prata i stället med dig själv och din inre röst, det vinner vi alla på i längden.

I våra moderna tider pratas det mycket om frihet, och innebörden av detta begrepp. Vanligtvis, när man diskuterar skillnaderna mellan demokrati och fascism, brukar ett vanligt argument lyda “demokrati ger individen frihet, medan fascism inte gör det”. Frihet – vad betyder detta ord? För olika personer har det uppenbarligen olika innebörd, men låt oss utgå ifrån att frihet innebär, att du som individ, får säga, tycka och handla hur du vill. Redan här stöter vi på paradoxala problem; om en individs frihet innebär att andra individer mister sin frihet, hur löses detta? Eller ännu värre; var finns friheten till att inte ha frihet? Om du står mellan att trampa på gasen på en bil, eller att stå stilla, har du uppenbarligen en frihet till valmöjlighet, men du kan inte välja, att inte välja – eller med andra ord; du måste göra ett val. Är det frihet, att vara tvungen att göra ett val? För vårt universum fungerar utifrån denna premiss: allting är i ständig verkan. Oavsett om du sover, cyklar eller lyssnar på Brahms tredje symfoni, så gör du någonting. Det är inte frihet, och heller inte total valmöjlighet.

Så vi har lyckats komma fram till att total frihet eller total valmöjlighet omöjligt kan existera, eftersom dessa begrepp är absolutistiska konstanter – ungefär som att ingenting i vår värld är 100 % perfekt – och därmed i längden motsäger sig själva. Nästa fråga man då ställer sig är “hur mycket frihet kan en individ få?” – eller snarare – “hur mycket frihet bör en individ få ha?” Denna fråga, som ofta övergår till retorisk form, slåss både Höger och Vänster ständigt om i TV-rutan, där väljarna slits mellan att få ökad eller minskad frihet, och vad det i slutändan leder till. Detta är nämligen det, som sägs skilja demokrati från fascism; i demokratier kan man rösta på olika partier, medan alla måste “tycka likadant som diktatorn” i en fascistisk stat.

Låt oss syna demokratins valmöjligheter närmare. Vi har alltså en s.k. “politisk skala”, från Höger till Vänster, som sägs pendlas mellan liberalism och socialism. Bortsett från olika ekonomiska ställningstaganden (“ska Reporäntan höjas eller sänkas?”, “var ligger fastighetsskatten någonstans?”, “hur många miljoner ska vården få i år?”), så är samtliga rikspartier ense om ett flertal saker; demokrati, mångkultur, kapitalism, liberalism, humanism…ja, när man tänker efter, så finns det ett flertal punkter, som inte skiljer partierna åt alls. Dessa är s.k. “grundläggande värderingar”, som förutsätts av både väljare och partimedlemmar.

Redan här uppstår ett dillemma för den godtycklige demokraten; varför finns inte valmöjligheten, eller “friheten”, till att tro på andra “grundläggande värderingar”? Hur kommer det sig att antidemokrater inte tillåts in i gemenskapen? Varför förutsätter man att alla demokrater håller med om mångkulturens principer? Visserligen kommer vissa demokrater att hävda det motsatta; “det där stämmer inte, vi är t.ex. inte alla liberala, så du har fel” – men trots det lägger samtliga rikspartier fokus på individen och individens frihet. Är inte det liberalism? Sanningen är – och för de flesta är detta knappast en nyhet – att samtliga rikspartier i dag bäst kan beskrivas som “mittpartier”, vilket i korta ordalag innebär, att de smält samman till en sammanverkande helhet.

De olika rikspartierna “debatterar” i TV och radio, men så fort någon får nys om att ett nationalsocialistiskt parti kandiderar till kommunfullmäktige någonstans, då samlar sig samtliga partier och genomgår en klonprocess, som utmynnar i kollektiv demokrati; “vi tolererar inte era åsikter!” – “men… detta är ju en demokrati?” Sanningen är, att ingen stat, oavsett om den är demokratisk eller fascistisk, tillåter individen att uttrycka sig och handla hur den vill. Om jag bestämmer mig för att bygga ett massförstörelsevapen hemma hos farfar, kan du lita på att jag råkar i klistret. Argumentet om att demokrati skulle skänka individen “frihet”, medan fascism inte gör det, är därför motsägelsefullt.

När det väl kommer till kritan, är demokratier, precis som andra statsformer, intresserade av att vinkla och rikta information, så att individer ska tycka och tänka på ett visst sätt. Scenariot kan bäst jämföras med den lilla pojken som besöker stadens cirkus; han erbjuds tre bollar av en till synes snäll clown (antagligen socialdemokrat sedan unga år). Innan pojken får lov att välja, gömmer clownen en boll i smyg; den är brun, och antagligen antidemokratisk. Pojken har nu alltså två bollar kvar att välja mellan, men när han tänker efter, utbrister han i tårar (till clownens förtret, då han nu kommer att förlora jobbet): “Båda är ju blåa!” Ja, givetvis är de det, för demokrati handlar inte om “valmöjligheter” – demokrati är en ytterst raffinerad form av psykologisk politik, där man framställer olika “alternativ”, men som i grund och botten vill samma saker.

Tänk efter; samtliga rikspartier vill bibehålla mångkulturen i Sverige, och hävdar till och med att demokrati och mångkultur inte kan skiljas åt. Samtliga rikspartier vill behålla kapitalism, trots att vissa är “röda” och andra “blåa” – de har inte en tanke på att ersätta klassamhället med någonting nytt. Samtliga rikspartier är humanistiska – de värnar alla om de grundläggande mänskliga rättigheterna, och ställer sig emot kränkandet av människoliv. När det väl gäller, finns det inte mycket att välja mellan, utan endast en rad olika personer i olika färger, fast med samma grundtankar; individen bör gå före helheten.

Här finner vi den största skillnaden mellan demokrati och fascism; medan demokratin ser till individen, lägger fascismen endast fokus på helheten. Med “helheten” menas folket, kulturen och naturen – dessa ses som en samverkande organisk enhet, något som brukar kallas “integralism”. I en fascistisk stat har man inga valmöjligheter, och det är något som – till skillnad från demokrater – fascister inte ljuger om. Fascister hävdar att det är viktigare att göra rätt val, än att kunna välja mellan så många alternativ som möjligt. Föreställ dig att du ska köpa hem sallad. Tre sallader är ruttna, medan den fjärde salladen är utmärkt fräsch och väldoftande. Vilken väljer du? Plötsligt blir inte valmöjligheten i sig viktig längre, utan i stället blir slutsatsen uppenbar; du vill ha den friska salladen, oavsett hur ruttna de andra är.

Vad är det då som gör att människor i demokratiska stater tror att de lever i ett samhälle med frihet och valmöjlighet? Demokratier baseras på en majoritetsopinion, vilken styr vilka beslut, som är bättre än andra. Ju fler som tycker en sak, desto bättre, hävdar demokraten. Eftersom de flesta människor dagligen tar in massmedial information genom TV, radio, tidningar och vänner, får de efter flera år en ganska likriktad bild av sina “valmöjligheter”. Detta gör att majoriteten drivs åt ett visst håll, ett håll som inte kolliderar med demokratins grunduppbyggnad. Och om de flesta tycker likadant i det mesta, vad ska man med valmöjlighet till?

När majoriteten inte är intresserad av alternativa inriktningar, än de som demokratin har tillgodosett dem med, kommer de heller aldrig att bryta gränser. Detta förstärker efterhand deras upplevelse och tro på att de är “fria”. Därmed blir det irrelevant om frihet och valmöjlighet ens existerar, eftersom du ändå aldrig kommer att utmana och testa om detta verkligen är fallet. Det är som flickan, som skryter om hur hon kan hoppa jämfota fyra timmar i sträck; så länge hon inte sätts på prov, kan hennes vänner utan vidare tro på vad hon säger, eftersom motsatsen inte är bevisad.

Den pragmatiska innebörden av demokratisk frihet, leder dock – paradoxalt nog – till minskad frihet för individen. Vem som helst som någonsin suttit i ett klassrum i dagens svenska skolor, och bevittnat elever löpa amok, vet väl om detta faktum; när människor tillåts göra lite som de vill, testar de först gränser, tills det att läraren (staten) säger “STOPP!”, och därefter blir tvungen att förstärka maktkontrollen. Demokratier har genom tiderna, efterhand som inre konflikter och brist på samstämmighet ökat, övergått till totalitära regimer.

Och är inte detta redan något, som håller på att växa fram i dagens Sverige? Vi har aldrig förr haft en sådan markant åsiktspolis, där elever, redan från gymnasiet, lär sig att stolthet över att vara svensk, klassas som rasism. Vi har ett antal statligt drivna organisationer (Levande historia, Centrum mot rasism, RFSL etc.) som ser till att människor inte säger eller tycker “fel” saker (“det är ju för ert eget bästa…”). EU:s nya lag om datatrafiklagring känner alla till vid detta laget, och kameraövervakning är i dag en vanlig företeelse. Vi lever i ett land, vars stat håller på att smyga in ökad statlig kontroll, lite här och där. Alla som någon gång sagt eller uttryckt “fel sak”, har utan tvekan upplevt detta, och hur konstigt det känns, då vänner och bekanta fortsätter att prata om “valmöjligheter” och hur bra det är att man får säga och tycka “vad man vill”, fastän detta uppenbarligen är illusioner och lögner.

Men demokratin är lurig, eftersom den använder sig av illusionära slagord som “frihet”, “valmöjlighet” och “tolerans”, för att fortsätta driva på sin uppenbara intolerans och brist på valmöjlighet. Om man frågar en demokrat varför den statliga kontrollen har ökat, svarar han nämligen att “det är för att skydda andra individers frihet”, eller att “det är för att öka människors trygghet i samhället… ja, mot till exempel nynazister och andra extremistgrupper i vårt samhälle”. Frågan är då, hur demokraten kan stoltsera med att förespråka frihet och gemenskap för alla individer i samhället, trots att vissa grupperingar utdöms, och att friheten för samtliga individer i det demokratiska samhället, måste regleras. Frihet… till att inte ha frihet?

Här uppstår därmed en balans mellan att paradoxalt rättfärdiga en minskad frihet, för att upprätthålla påstådda slagord, som förespråkar det motsatta. Till sist finns det ingen skillnad mellan en demokratisk stat och en totalitär stat, förutom vem som är ärlig om frihetsregleringen. En fascistisk stat gömmer inte sina avsikter, utan påstår rätt ut, att individers frihet måste begränsas, så att folket som helhet kan finna en samstämmighet och enade mål att sträva mot. Det är här som demokraten, i grund och botten, känner sig kränkt; han vill gå sin egen lilla väg och vara “unik” och “speciell”. Kort och gott, han vill vara en individualist. Det är därför som demokraten alltid hävdar att “diktatorn tvingar folket att tycka som han” – han inser att en fascistisk regim inte är intresserad av att i evighet debattera problem, som aldrig ges en lösning. Fascismen vill att folket ska enas om ett mål och sträva mot det, vilket automatiskt resulterar i omedelbar handlingskraft (samt det faktum, att utdragna demokratiska debatter inte blir nödvändiga) – demokraten föredrar att distrahera och debattera, eftersom det tillåter alla att vara “unika” och komma med sina “speciella åsikter”.

Det omedelbart ologiska i demokratens resonemang blir här uppenbart; bara för att en ledare fattar beslut som rör alla, betyder inte det automatiskt, att diktatorn fattar beslut, som varken gynnar folket eller för att på något sätt “gå emot” vad de flesta människor tycker. Varför skulle han? Var ligger det rimliga i att försöka “gå emot” andra människor, bara för att framstå som “speciell”? Det är just detta som genomskådar demokratens sanna fårinstinkt; om alla försöker vara “unika”, blir alla automatiskt normaliserade till samma inriktning, nämligen individualism. Individualismen gör inte människor till “unika” individer, utan tvingar dem att gå sin egen lilla väg, och utifrån detta, blir individualismen så förutsägbar, att den övergår till en kollektiv form av brist på egen vilja och tanke. “Jag gör så här för att verka annorlunda” – jättebra – men om alla tänker likadant, blir du inte längre så “annorlunda”, som du hade hoppats på. En diktator bör alltid utgå ifrån folkets, naturens och kulturens bästa. Han finner mål värdiga att sträva efter, och låter folket följa honom. Om det är ett positivt mål, precis som en lärare i ett klassrum kan få elever till att skapa en vacker teaterpjäs, kommer de allra flesta att följa. De som inte vill, t.ex. demokrater, får följa med ändå. Det är för fascisten viktigare, att skapa balans och samstämmighet mellan människor, än att tvinga dem att gå skilda vägar, som demokratin vill.

När allt kommer omkring, är det inte frihet eller valmöjligheter vi egentligen är ute efter, utan de mest simpla ting; familjesammanhållning, ett meningsfullt yrke, vänner och bekanta, konst, natur och nya upplevelser. Demokratin har hittills splittrat kärnfamiljen, tvingat in oss i ett klassamhälle, som värderar oss efter pengar, gjort oss till individualistiska egoister, ersatt Beethoven med Britney Spears, och förstört otaliga ekosystem, för att kunna bygga upp köpcentrum och storvaruhus. Jag frågar Dig, Du käre demokrat, vilken frihet är det egentligen Du pratar om? Friheten till att inte besitta frihet? Eller är det så, att Du egentligen endast använder friheten, som ett sätt att hävda Din självrätt, och förneka helhetens välmående?

Medan de flesta i dag spenderar sin tid på att underhålla sig med massproducerad populärmusik som centrerar sig kring humanistiska och liberala frågor, finns det en liten mängd individer med en intelligens som når över denna nivå och i stället utforskar livets inre komplexiteter och skönheter. Dessa personer lyckas avskärma sig från den breda massans psykologi, och i stället gräva djupare i saker och ting. Dessa individer är mina hjältar.

Anton Bruckner är en sådan man. Han lyckades komponera makalösa symfonier, där den naturliga verkligheten åtföljde och förskönade människans livsexistens och innersta känslor. Han målade upp en värld där inte människan, utan naturen och det ädla fick stå i centrum. Genom att finkänsligt låta blåslag pompöst förstärka höjden av en extasupptrappad livserfarenhet, kunde han få de mest inträngda känslor att släppas lösa och uppnå fulla uttryck i samband med musikens känsloväxlingar.

Klassisk musik överhuvudtaget är någonting mycket speciellt. En symfoni fungerar i mångt och mycket precis som ett samhälle. Det innefattar en rad olika musiker, som var för sig är specialiserade på just sin uppgift i musiken. De har egna notblad och följer dessa, använder dem som en sorts musikalisk vägledning, men övergår inte till absolutism och fördömer inte sina själar om de inte till punkt och pricka spelar ut varje ton till sin högsta essens. Det är nämligen där som dirigenten kommer in. Musikerna lägger för det mesta sin energi på att följa hans kroppsrörelser, fullända hans minsta vink till att lyfta ett speciellt parti eller stycke till höjden – det är så Bruckner lyckas bryta av från sina romantiserade kontemplationer, och i stället lyfta musiken till nya och nobla höjder.

Så om musikerna är den breda massan, är dirigenten den uppmärksamme och starkföre ledaren i samhället. Det säger sig självt; om varje ensam musiker hade börjat nynna vidare på sina egna tankar och känslor, hade symfonin som helhet låtit fruktansvärt. Visserligen hade musik nått åhörarnas öron, men all skönhet, styrka och känslomässig logik hade plötsligt raserats. Dirigenten, å andra sidan, måste hela tiden vara fullt medveten om vad han gör och hur han bör göra det. Även om han skapar sin egen personliga tolkning av Bruckners noter, måste han trots allt följa ett visst utsatt schema. Dirigenten lever inte i sin egen värld, utan samspelar med de känslor och upplevelser, som kompositören fört vidare genom sina noter.

I detta finner vi en intressant liknelse med hur dagens moderna samhälle fungerar. På grund av att den utbredda liberalismen har ersatt alla traditionella livsåskådningar, har symfonin börjat vackla. Musikerna har otroligt nog gjort revolt mot dirigenten och förvandlat honom till en avvikare från den nya gemensamma nämnaren; den breda massans symfoni. Utan vägledning, utan någonting som håller dem samman och för dem gemensamt framåt mot enade mål, löper musikerna fritt på scenen i var sin lilla privata värld. Resultatet? Hemsk musik; hemsk utan dess like!

På grund av att dirigenten inte längre fyller en ledarroll, utan utdöms som “fascist” och “nazist”, tvingas musikerna själva försöka agera ledare. De inser att utan enade mål, kan inga förändringar ta plats. Därför bestämmer de sig för att rösta om vad de ska spela, och när. Därmed blir det majoritetens beslut om vilka stycken som ska få framhävas, och vilka som ska bli utelämnade. Det första de gör, är att plocka bort alla delstycken i Bruckners åttonde symfoni, där känslor som ädelhet, stolthet och naturalistisk passion förekommer. Musikerna har nämligen insett att dessa stycken är reflektioner och kvarlevor från den tid då dirigenter styrde över vad musiker fick göra och inte göra. Styrka och mod kan skada människor, speciellt musiker, och därför så bestämmer de sig för att slopa största delen av andra och tredje stycket.

Vad händer härnäst? Jo, det blir mer eller mindre uppenbart att konflikter mellan musiker nu börjar uppstå. Trumpetaren fyller nu knappt någon funktion längre, och därför kräver han att han får ta över en av violinisterna. Men, herregud, inte kan en pompös trumpetare ta en så finkänslig och lättsinnad plats som violinistens? Jo, så får det bli, och symfonin börjar omgruppera sig. Man kommer, efter mycket om och men, fram till att samtliga musiker själva bör få välja var de vill spela. Vissa platser lämnas därmed helt ute (de som kräver självinsikt och personligt mod), medan andra blir överbefolkade (de som på vissa stycken kan flyta med fridfullheten i visionen av ängar och kvittrande fåglar, samt en och annan nyfiken hare). Plötsligt har Bruckners åttonde symfoni totalt börjat att fokusera på hans panteistiska kontemplationer av ensamhet och underlägsenhet gentemot naturen. Många åhörare lämnar operan, besvikna att se ett sådant mästerverk bli skändat av musiker som knappt hunnit få på sig fracken.

Dirigenten har sedan länge gått under jorden, det vill säga, han gråter sig våt bakom scenens kulisser. Inte för att han tappat sin musikaliska känsla – inombords kommer han alltid att vara en dirigent, någonting annat hade varit rent löjeväckande – utan för att han har fått bevittna ännu en vacker symfoni övergå till oväsen och skrän. Musikerna själva, som börjar inse att all form av harmoni och klang nu har försvunnit, saktar ner takten på sina instrument, för att till sist tysta av helt och stirra ner i golvet. Vart tog egentligen Bruckner vägen? Ingen musiker känner hans närvaro längre, utan i stället ligger endast en självupptagen känsla av att symfonin plötsligt har delats upp i lika många stycken som det finns musiker på scenen. Det är inte längre kul att spela.

Och vad annars kan man förvänta sig av en sådan presentation? Utan en dirigent som leder och visar vägen för dem vars roll går ut på att spela oboe och fiol, kan inte en vacker symfoni växa fram. De flesta musiker har varken kunskap, känsla, moralisk karaktär eller livserfarenhet, för att kunna leda en symfoni själva. Många av dem har problem att ens klara av sina egna instrument. Skrik och rop börjar uppstå på scenen och åhörare välter stolar och bord – “Var är Lovro Von Matačić? Ge oss Matačić! Det är honom vi vill ha!”. Folket blir rasande och kräver att åter få tillbaka dirigenten på scen.

Uner tiden sitter Matačić ensam i sin loge och stirrar ut genom fönstret. Det är sommar, och värmens påträngande livslust och glädje smyger sig sakta in genom öppningen. Han luktar på blommornas aromatiska dofter och känner hur naturen talar till honom, viskar i hans öra: “Men än är det inte förlorat. Jag lever än, min själ är en del av universum, och universum är för evigt. Det är du med.” Tårar letar sig fram och väter hans varmsvettiga kinder. Plötsligt slås dörren upp av violinisten: “Kvickt, kom ut! Vi har inte tid att sitta och sörja, publiken väntar! Fort, följ med mig!” Lovro slänger på sig sin frack, torkar tårarna och rusar ut genom korridoren, upp till scenen. Där står publiken, och när de får syn på hans välkammade hjässa, utbrister de i applåder och rop: “Bravo, där är vår man, fram, låt oss höra!”

Det blir fullständigt tyst i operan. Dirigenten böjer sig fram, spänner ögonen i varenda musiker som sitter bakom sina uppradade notställ – och så börjar musiken. Det blir en våldsam och majestätisk inledning, där blåslaget får fulla uttryck för sina ädla bravader. Publiken letar sig in i stolarnas mjuka dynor och drömmer sig iväg till vackra nejder, skogsturer på häst genom buskar och snår, alpers vidsträckta syn och fåglars oskyldiga läten i sommarmorgonens begynnelse. Musikerna, fullt medvetna om att även de fyller en viktig funktion i musiken, och dirigenten, som genom varje liten handrörelse markerar var tonerna bör landa i precis rätt ögonblick, markerar alla sina speciella funktioner. Musiken dundrar på som aldrig förr och när orkestern avlöser slutet med en våldsam kraft, där ljudet verkar nå ändå upp till himlavalvet och röra runt i molnens förbipasserande lugn, utstöter Bruckner med ett glädjerop som inte någon människa i historiens tid förr upplevt: “Det, var ljudet från livets sanna symfoni!”

En metafor från vardagen:

En svensk går in i en livsmedelsbutik, en ganska tom sådan, med färgglada hyllor med godis, kolsyrade drycker, chips, skvallertidningar o.s.v. i den ena delen av butiken, och hyllmetrar med konserver, diskmedel m.m. i den andra delen, allt i en fond av smutsbeklädd betong. Vid den enda kassan sitter en invandrad irakier. Ingen av de båda vet riktigt hur man skall förhålla sig till varandra; olika bakgrunder, olika referenser, olika tankesätt. Man betalar sina inköp och låter nämnda invandrare betjäna. Ingen trivs riktigt med situationen. Den underliggande kulturella psykologin säger nämligen båda att invandraren betjänar svensken. Irakiern börjar ganska naturligt att genom det här känna ett hat gentemot det svenska, och svensken i sin tur känner en politiskt korrekt skuld.

Det här förhållandet är något förödande för båda parter. Deras intensiva förakt borde i stället riktas mot något helt annorlunda, ty båda betjänar det som själva butiken symboliserar: ett nedlåtande ekonomiskt system, som försatt oss alla – svenskar såväl som invandrare – i den olustiga situation som råder.

För att förstå invandringssituationen i Sverige, måste man komma ihåg hur vår värld (Sverige inräknat) kommit att styras efter ekonomiska nycker. Allt kan köpas, allt kan säljas, allt har en prislapp. Det är ingen nyhet. Detta skapar förstås också individer som värderar allt i pengar, och inte bryr sig om kulturella och etniska värden, och de människor som lyckas bäst i att sätta sina affärer framför allt annat belönas också genom att placeras högst upp i den egentliga makthierarkin i samhället. Dessa människors intressen får naturligtvis politiska konsekvenser; de beslut som tas på politiskt plan är i det moderna samhället oftast bara en följd av ekonomiska krafter, inte kulturella. Till skillnad från i många sunda samhällen styr ekonomin politiken, i stället för tvärtom.

Vi håller detta i minne och tar en titt på tredje världen. Man är här, av olika anledningar, klart ekonomiskt underlägsen den rika västvärlden, krig och epidemier utbryter titt som tätt, och det är inte utan anledning man gjort sig helt beroende av den rika världen och dess eventuella nåd. När en och annan västerlänning vill känna sig moraliskt överlägsen, skickar denne förnödenheter till krisdrabbade områden för att befolkningen skall hållas vid liv (inte för att kvaliteten på deras liv ökar…), och dessutom utbetalas generösa summor internationellt till industriellt underutvecklade länder för att man vill visa sin välmening, dock aldrig tillräckligt för att dessa skall kunna komma i närheten av att konkurrera inom den globala ekonomin. I denna hopplöshet är det förstås inte förvånande att många människor i dessa länder tar chansen att söka asyl i rikare länder, som t.ex. Sverige.

Ofta heter det att många av dem som sökt asyl i vårt land får tillstånd att stanna p.g.a. humanitära skäl. Oavsett officiella skäl, så ligger det egentliga avgörandet i huruvida det är lönsamt eller ej. Ty så förhåller det sig; de stora marknadsintressena tar ingen hänsyn till människorna i sig själva, utan ser dem som billig arbetskraft. Därför är västvärldens ekonomi lika beroende av tredje världen som tvärtom, därför ser västvärldens pampar på dessa länders elände som en aldrig sinande källa för arbetskraft, och därför väljer man att inte göra någonting åt grundproblemet, utan rider på folkets medlidande för dem som knackar dörr. Den politiska trenden, både hos etablissemanget och hos allmänheten, går som sagt hand i hand med den ekonomiska faktorn, och därför är allt vi läser i tidningarna, allt vad som anses acceptabelt att diskutera socialt, och allt som propageras i film, TV, virtuella nätverk m.m., värderingar som i grunden bygger på och är utformade efter vad de ekonomiska krafterna säger är ”OK” för att desamma skall överleva.

Politiska ledare är ibland fullt medvetna om situationen, men känner för sig själva ingen anledning att göra något åt den, då det vore riskabelt för deras chans att röstas fram nästa val till ledare över landet, medan andra är helt i händerna på det manipulerande spel som förstnämnda part inte känner sig ha anledning att avslöja.

Det är däremot inte tal om ett slags konspiration. Den ekonomiska cirkus som sätter oss i ekorrhjul är helt enkelt ett resultat av olika historiska faktorer, vartill kan räknas en sjuklig materialism spridd från utomeuropeiska trossystem. Det som ger detta maskineri bränsle är främst själsligt korrupta individer, som tjänar på det system som råder, och har i sin uppfattning om världen inte plats för mer än det som tjänar hans eller hennes kortsiktiga leverne, och har alltså inga långsiktiga planer på att ”förslava världen”. Men det som dennes makt vidrör kommer att formas efter de metoder med vilka han eller hon lyckats, varför idealen i samhället speglar samma själviska, närsynta och kortsiktiga beteende, men nu på ett allmängiltigt, kollektivt plan. Detta är vad individualismen innebär. Precis som de högsta hönsen isolerar sig från ansvar för vilka katastrofer deras handlingar kan bidra till för miljö och kultur, så fostras även den vanliga människan att placera sig själv utanför världens sammanhang.

Därför blir helt plötsligt vårt mål att ”frigöra” individen så mycket som möjligt från allt vad samband heter; individen, menar man, skall inte kunna knytas till sitt kön, sin ras, sin sexualitet o.s.v. Så pass atomiserade människor är både lättmanipulerade och dessutom perfekta konsumenter, som utan kulturella referenser att luta sig mot är så förvirrade att varken svenskar eller invandrare har förmågan att kritisera situationen även när den känns så uppenbart fel; i stället propagerar de för tidens ideal för att hålla sig ovanför ytan. Och så fortsätter ekorrhjulet att snurra.

Passivitet uppstår hos oss, och medan själviska lobbyister springer i korridorer för att få just sina intressen uppmärksammade, lider vår egen kultur av hur vinstintresset smäller samman olika etniska intressen på vårt område. Eftersom svenskarna själva bestämmer huruvida man skall tillåta orimlig invandring och därmed bidra till kulturell härdsmälta inte bara för oss själva utan även för andra eller ej, så ligger ansvaret främst hos oss. Likväl krävs att både svenskar och invandrare begriper vad som är i görningen, och att de som inser situationens egentliga natur också förstår att svenskar och invandrare kan samarbeta, då vi sitter i samma båt.

Det kan göras så oerhört enkelt: insiktsfulla svenskar talar respektfullt även med invandrare om saken och låter dem förstå att penningdyrkan och korrupta värderingar ligger till grund för att vi i Sverige inte haft vett nog att dra gränser, och alltså låtit deras identitet komma i gungning, med den aggressivitet som kommer därav. På samma sätt bör en kulturellt ansvarsfull invandrare (oavsett generation), som med tiden förstått situationen, inte beskylla medelsvensson för sin olycka, utan informera honom, och på så vis sprida den kunskap och övertygelse som i förlängningen kan komma att få Sveriges ledande toppskikt att vända trenden. Idealism står sålunda i kamp mot marknaden, och har all möjlighet att lyckas då vi vet att det nuvarande läget – som bara stöds av pengar och rädsla – är vansinnigt, och hur logisk och riktig dess motsats är.

För en vanlig människa kan det förefalla som om hon faktiskt har kontroll över sin kropp, att hon, så att säga, är sin egen varelse. Hon inbillar sig rent av oftast att hennes vilja bestämmer över den lekamen i vilken hon föds. När hon kastar en sten mot en vägg, så är det verkligen just hon som gör det, fullt medvetet. Hennes existens innefattar hennes förnuft, hennes armar och ben, blod och organ.

Men samtliga människor, som inte tar sitt själsliv på allvar, har föga kontroll över den helhet, som stavas ”en människa”. En sådan människas vilja lutar på kroppens funktioner och begär; hon är inte sin kropp, och dominerar den ännu mindre. Hon är sålunda långt ifrån sin egen härskare. Moderna människor, vars själar inte har mycket till grund att stå på längre, låter sina kroppar ta överhanden fullständigt, låter sina begär kontrollera dem till den grad att det är regel snarare än undantag att de flesta har någon form av beroende, vare sig det gäller koffein, socker, onani eller dokusåpor. Med detta som bakgrund är det beklämmande hur individen i dag får så fritt spelrum; människan – eller snarare hennes kropp, som inte längre är kontrollerad och löper amok – vill utnyttja sin rättmätiga frihet i samhället till fullo.

För att man skall kunna bli sant medveten, och för att verkligen kunna låta sin vilja bli ett slags kontrolltorn, som styr ens existens i medveten riktning, måste det inre jaget först separeras från den hord av begär, som tvingar vår existens att inte bli mer än en marionettdocka styrd av drifternas nycker. Detta är ett slags dödsritual, som är känd i europeisk så väl som i annan esoterisk andlighet. Själen når på så sätt ett simpelt tillstånd, till skillnad från det kaos av influenser, som tidigare regerade kropp och själ, och kan sålunda agera utifrån en egen doktrin och inte halka runt bland lidelser.

En variant är att låta en bild av hela kroppen – blod, organ, fibrer, kroppsdelar, ben o.s.v., tillsammans med dess rörelser och funktioner – låta fungera som ett mentalt rättesnöre, för att låta vår kropp styras likt en schackpjäs av vår vilja. Tanken är att kroppen nu skall luta mot viljan, och inte tvärtom. Viljan har tagit över kroppen, precis som ett simpelt sinne har kontroll över en simpel tanke. Det ger oss en stenhård själ, som är odödlig och aldrig insjuknar.

Detta är dock svårt att uppnå för många människor i dag – giriga krafter vill helt enkelt att våra begär skall fungera som deras inkomstkällor. Vi skall återkomma till den mentala bilden om den externa kroppen, genom att ta en titt in i TV-spelens värld, en av dessa marknader, som suger musten ur många (vare sig vi vill erkänna det eller ej.). Det finns många TV-spel, som är så att säga karaktärsbyggda, där man efter mycket möda tar sig högre upp i en hierarki. Det tycks alltså hos många finnas en tillfredsställande strävan efter att utveckla en karaktär mot det bättre, för att kunna nå ett mål. Så varför är det då så svårt för många att göra detsamma i verkligheten? Man sitter gärna flera månader framför ett TV-spel och utvecklar en karaktär och gör de mest fantastiska saker i den värld man ges, men ids inte göra detsamma i det verkliga livet. Bisarrt nog tycks många TV-spelare drömma om allt mer verklighetstrogna spel för detta ändamål; grafiken skall vara mer som i verkligheten, dialogen naturlig, dynamiken perfekt. Men när man utvecklat spelen så långt att det inte längre finns någon märkbar skillnad mellan dem och verkligheten, vad är då meningen?

Troligen rör det sig om just möjligheten att få ett övergripande perspektiv. Man ser bara en reflektion av sig själv på en skärm, ungefär på samma sätt som vissa säger att en enskild människa är en av många reflektioner av en högre själ. Där kopplar vi åter till den sanna kontrollen över oss själva, över hela vår existens. Om vi precis som i de populära TV-spelen gör en karaktär av oss själva, som vi kan bygga upp, förbättra och utveckla, kan vi sedan – när man är tillräckligt rustad – i ett heroiskt utslag driva ut det överflödiga och bygga det starka. I TV-spelens värld kan du efter hand och efter ett schema öka din styrka, öka dina kunskaper m.m., precis som du kan i verkligheten. Där ute i världen finns en oerhörd mängd utmaningar som bara väntar, medan du sitter och låter fingrarna gå varma på en spelkontroll. Och till skillnad från i TV-spel, så är det i verkligheten inte TV-spelsproducenterna som sätter gränserna för vad du kan och inte kan göra; det är bara du som sätter dessa gränser. Är det något som ”inte finns”, om det är något i denna värld du saknar, så står det dig helt fritt att skapa det.

Även om denna artikel är mer tänkt som en metafor än som direktiv för TV-spelare med existentiell ångest, så kanske man kan hävda att ett råd för vilken TV-spelare som helst alltså är att se sig som sin egen TV-spelsfigur, och låta sig styras av sin ”spelarvilja” och inte av begär som är irrelevanta för våra mål. (För hur irriterande vore det inte om ens karaktär ständigt skulle sätta sig och runka i ett hörn när man har bråttom att ge sig upp och döda draken på sista nivån?)

Spela inte TV-spel. Spela livet!

Trots att ordet ’lagom’, i kontrast till den populära uppfattningen, finns i en eller annan form i andra språk (norska, japanska m.fl.), så är det ingen annanstans, som begreppet blivit så centralt, som i Sverige. Här används det också som ett positivt laddat ord. Det är först när man talar om begreppet, som vi börjar kritisera det som ett så vanligt använt uttryck. Detta pekar tydligt åt hur vi har ett behov av det ”lagoma”, men hur vår självkritik – via influenser utifrån – gör lagombegreppet till något negativt som fenomen.

Som börjar bli allt mer känt, så var den fornsvenska betydelsen av ’lagom’ betydligt mer juridiskt bunden än den innebörd av ordet vi finner i dag. Det betydde ”efter lagens föreskrift, lagligen”, men kom att dämpas till det mer livsstilmässiga ”varken för mycket eller för litet”. Men vad kan begreppet som företeelse ha för egentlig innebörd för oss? Det tycks vara ett synnerligen tveeggat koncept, ty man kan främst skönja två sidor hos detsamma.

För att se till dess ena sida, så är det inte att förundras över att lagombegreppet börjat färgas av det moderna egalitära idealet, där ’lagom’ får den absurda innebörden av den sociala orealistiska förebild där alla är jämbördiga varandra. Sålunda är begreppet ur sådan synpunkt hämmande för de flesta former av konkurrens, men även kanske för en mer utåtriktad nationalism.

Som dess andra sida märker vi att lagom som koncept kan liknas vid vår svenska tendens till ”en tredje väg”, inte som en tråkig synonym för medelmåtta, utan med en definition som ger konceptet en mer antidualistisk, naturlig anda. Begrepp förvrängs med tiden till konstanter, så kanske är det så, att vi missuppfattat vår egen lag?

Esaias Tegnér talade 1824 om “känsla för det mått, det lagom, som är det verkliga skönas norm och väsende”. Det är alltså här tal om ett slags naturenlig perfektionism. Skärskådar man begreppet och dess betydelse genom tiderna, så märker man att ”i enlighet med lagen” fått en mer generell innebörd, och sedermera snarare kommit att närma sig ”i enlighet med naturen, med vår natur”. Då handlar det nu om vad som stämmer överens med en viss situation och ett visst ändamål, och det som är oss lagom, är det som passar oss, d.v.s. vad som är det kulturella idealet hos oss. På detta vis slår lagombegreppet rent av vakt om den inhemska kulturen.

Viss hänvisning kan också ges till Aristoteles gyllene medelväg mellan ytterligheter, samt liknande teorier. Lagom står i kontrast till ”för lite” och till ”för mycket”, den senare en överdrift, som är konsumismens mest utmärkande drag. Den botten (”för lite”) som omtalas, undviker man också lika effektivt, för att på längre sikt undvika det begär, som leder till motsatt extrem. Därför är lagombegreppet en sluten cirkel, ett fungerande kretslopp, som förstått livets kanske mest fundamentala faktorer. Man använder alltså i stället det som behövs, varken för mycket eller för lite; man vill nå en optimal lösning, i stället för att gå till de överdrifter, som leder oss alla i fördärv på ett eller annat sätt.

Ur ett bredare perspektiv, kan lagombegreppet sätta idealiska gränser för alla möjliga kategorier. Många människor kan inte hålla sig till det ”lagoma”, utan förhindras antingen av lättja eller lockas av beroendeframkallande begär; den balans som naturen kräver, får kanske just därför sin ideologi i lagombegreppet, om vi tillåter detsamma att representera den sida, som senast omtalats. I dess mest förståndiga tolkning, är begreppet något som förstår det organiska och naturliga, och som behandlar livet som något levande, vilket många andra moderna åskådningar paradoxalt nog inte gör.

Lagom fungerar som ett slags spärr mot idiotiska “instinkter” om direkt överlevnad, som i moderna samhällen bidrar till ett överflöd, som i sin tur (med hänvisning till vår faktiska situation) inte nyttjas med intelligenta metoder. Därför är alltså lagombegreppet ett mått för långsiktighet, inte för det kortsiktiga. Lagom anpassar sig till situationen, och blir ingen konstant.

Den svenska mentaliteten är vacker så länge den tillåts utforska sig själv utan påverkan utifrån, och lagombegreppet är en av dess produkter, som på dylikt sätt är en praktisk, effektiv och för oss hälsosam filosofi, om vi låter den utvecklas utan att vår globaliserade omvärld tar den ur sitt sammanhang.

Åtminstone för en del människor i samhället, handlar det religiösa sökandet om att “finna sig själv”, vilket egentligen innebär att få total kontroll över sitt själsliv och sitt medvetande. Detta i sin tur innebär att man exempelvis inte påverkas av de begär som i längden är skadliga för oss, eftersom de gröper ur vår själ och gör livet meningslöst, samtidigt som kunskapen om oss själva tynar bort.

Många är kunskapstörstiga, och vill finna så mycket information om världen de kan. Vad dessa människor ofta förbiser, är att de också borde få kunskap om sig själva. Vi kan noggrant studera kroppens organ om vi vill, men detta ger egentligen ingen som helst kunskap om oss mer än ytligt.

När någon “finner sig själv”, vill denne ofta dela med sig av sina erfarenheter, och skriver ned dessa genom liknelser för att hjälpa andra att också lyckas. Det är inga strikta regler, som alltid måste följas, utan en assisterande vägledning för att få läsaren i rätt stämning så att denne kan nå sitt mål. Det är liknelser som inte skall tas bokstavligt, utan som skall bidra till erfarenheter. Att läsa om en erfarenhet ger dig inte erfarenheten i sig, bara en kunskap om att det ena eller det andra en människa kan erfara.

Med tiden “stelnar” dock liknelserna; man tar dem bokstavligt och tror att Jesus verkligen gick på vattnet, när det i själva verket handlar om ännu en av många liknelser för sinnets befrielse. Det är på så sätt som bl.a. absolutistiska religioner uppstår, där man infogar konstanter som gäller i alla lägen, och sålunda har en sträng moralitet fötts. Därmed inte sagt att alla tolkar t.ex. Bibeln bokstavligt och inte förstår att det är liknelser det handlar om, men då inte alla är mystiker, och då kristendomens exoteriska doktrin visat sig vara mycket effektiv för att kontrollera stora massor, så visar praktiken att desto fler människor genom historien uppfattat Djävulen m.fl. som synnerligen påtagliga realiteter, inte metaforer som varit ett uttryck för människans vilja att förmedla upplevelser.

Det är däremot inte bara religiösa människor som beter sig enligt detta mönster. Som nämnts ovan är vi mycket benägna att genom vetenskapen studera det “ytliga”. För att återgå till liknelsen där Jesus går på vattnet, så har vår moderna vetenskap tyckt sig ha funnit en lösning på hur denne profet burit sig åt. En israelisk oceanograf menar på att Jesus helt enkelt gått på is, när det mera troligt handlar om en metafor där profetens sinne tagit sig ovan begärens djup, en liknelse som förekommer på flera andra håll i världen, och som Jesus mycket möjligt kan ha lånat från den tidiga buddhismen.

För att förstå hur moralen egentligen fungerar, varför den är så statisk och bokstavlig, och vad som skiljer den från en mer flexibel attityd, så finns en känd liknelse att hämta ur just den lära, som Siddhattha Gotama skrev ned för att hjälpa andra att nå hans tillstånd. Liknelsen handlar om hur en resande man på sin väg framför sig ser ett vattendrag, vars närmsta strand är farlig, medan stranden på andra sidan är säker. Mannen bygger en flotte och tar sig över till den andra stranden. Väl framme betänker han hur hjälpsam denna flotte har varit för honom när den tog honom över vattendraget. Men framför honom ligger fast mark, så i stället för att bära med sig den tunga flotten, så lämnar han den förstås vid vattendraget för att obehindrat kunna gå vidare.

På samma sätt bör man i verkligheten välja metod efter situation. Flotten fungerade synnerligen väl som farkost över vattendraget i liknelsen ovan, men är otymplig och opassande för färd över fast mark. Man sätter framför sig ett mål (ideal) som man vill nå, och på vägen dit använder man de olika verktyg, som passar de olika förhållanden man ställs inför; målet helgar medlen, så att säga. Om någon främmande krigshär skulle anfalla, så släpper man allt vad man har för händer och fötter, och gör samhället redo för krigiska förhållanden. Man sätter sig inte ned och säger: “Nej, minsann, vi krigar inte på söndagar.”

Den moralitet vi lärt känna genom kristendomen, hävdar dock att en handling alltid är rättfärdigad eller alltid är förkastlig. Våra hav förorenas, men med ekonomiska intressen som bakgrund, så menar man på moralisk väg att ingen någonsin får inskränka individens frihet. Ett samhälle som är levande och flexibelt, skulle inte ha tagit hänsyn till sådan förstelning, utan hade genast vidtagit just de åtgärder som behövts, och fortsatt denna politik tills faran varit underkuvad. Ett samhälle som vårt – som stelt ligger för döden och är fullkomligt ledvärksbrutet, och alltså är allt annat än flexibelt – låter dock konstanter härska, varför vem som helst synnerligen lätt kan utnyttja vår stelbenta civilisation för sina högst egenkära intressen.

Som replik till detta, kan en människa dock frigöra sig bokstavliga konstanterna genom den neutralisation av värden som nihilismen innebär, och slänga sig i djupet mot en inre förståelse. Detta sökande kan dock just p.g.a. den förstelnade omgivande kulturen vägledas av de missförstånd av liknelser vi nyss diskuterat. I vår moderna värld blir detta sökande i stället ofta ett sätt för individen att fly in i sig själv och aldrig ta sig ut igen. Detta är ett missförstånd av en ursprunglig andlighet, vars läror tagits ur sitt sammanhang, förvridits och gjorts till konstanter; helt plötsligt inbillar man sig att den inre upplysningen är ett mål i sig och inte ett medel med vilket man kan påverka sin omvärld. Man måste alltså i stället utnyttja de insikter man självmant kommit över inombords, och rikta dess styrka mot omgivningen, för att en förändring skall ske.

Varje medium har i dag – främst via teknologin – kunnat användas som ett simpelt verktyg för vem som helst. Under exempelvis Bachs tid gavs de bästa verktygen åt de bästa konstnärerna, medan de som inte hade talang heller inte fick tillgång till instrumenten, orkestrarna och publiken; varför skulle de? Nu är förhållandet ett annat, där vem som helst, oavsett egentlig expertis, kan göra musik och ge ut densamma, oavsett hur inkompetenta de är. Vem som helst, oavsett inriktning, kan skriva en bok, kan göra en film, kan måla en tavla.

När alla grupper får skapa inom alla medier, blir förhållandet mellan talang och resultat bisarrt; talangen finns fortfarande i mycket små mått, men resultatet, även från den talanglösa majoriteten, gör att vi alla överhopas med värdelös musik, oduglig litteratur, usel film och tråkig konst. Kulturen urholkas i takt med att man ger utrymme för en allt större tolerans för skapandet; resultatets kvalitet spelar inte längre någon roll, så länge en större mängd människor kan leka med medier de inte har talang för, och på sätt bidra med ytterligare bränsle för en industri, som bara bryr sig om hur mycket deras “nya och revolutionerande” prylar och manicker bidrar med i intäkter.

Denna industri – som bara tänker på “konsten” som en färgglad estetik att locka konsumenter med – har nu senast insett att vad hedonistiska massor vill ha, är inte längre bara de spektakulära föreställningarna; nu vill konsumenten själv kunna skapa, vare sig han kan eller ej. På det här sättet skjutsas vem som helst in i prylmakarnas standardiserade värld, och vi får “konstnärer” som bara fragmentariskt uppfattat vad det ena eller andra mediets ideal är. När god konst skapas, är det vanligtvis resultatet av en konstnärs aktiva väg mot perfektion inom sitt eget område. Nu är det i stället så att en yttre makt, likt en exoterisk troslära, ger den okunnige vägledning: vad är den väsentliga skillnaden mellan “bli medlem i vår sekt och vi lovar att även du når paradiset!” och “köp vår produkt och vi lovar att även du kan göra en låt!”?

Samtidigt märker vi medias fascination vid s.k. underbarn, som från tidig ålder utvecklas till virtuoser inom ett område, mestadels musiken. Att i princip ingen av dessa har förmågan att skapa själva bryr man sig inte särskilt mycket om. De kan spela Mozarts stycken till perfektion, men kan inte likt Mozart skapa egna verk av kulturellt värde. Man underhåller en kulturs gamla höjdpunkter, men kan likt senare slavdynastier inte hålla kvar kulturens potential i viril kurs.

Konstnärer förr red oftast på en kultur med resolut riktning, varifrån deras fötter fann mark att kontinuerligt skapa och hålla hög produktiv standard livet igenom. De gånger vi ser stora konstverk i dag, stammar de ofta ur en ungdomlig glöd, som ibland inte ens en så nedgången kultur som vår kan ta ifrån oss under våra tidiga år. Men när dessa glödande klot väl avlossats, finns ingenting att föra dem vidare på samma bana, varför glöden slocknar, verken tappar i kvalitet och alla undrar varför.

Men är inte all kultur och konst relativ? Det har kommit att bli en modern uppfattning att det inte spelar någon som helst roll hur ett konstverk är utformat, eftersom det bara talar till vår subjektiva uppfattning, som alltså skall vara av lika stor betydelse som alla andras tolkningar. “Fin” konst är inte bättre än populär sådan, som alla kan ta till sig. Att en sådan reaktion uppstår är kanske inte märkligt med tanke på att denna elitism kvarstår även inom vad vissa kallar modern konst. Men i längden skapar uppfattningen om “den egalitära tolkningen” ett tomrum som gör konsten meningslös. Man säger att elitismens hävdande om att “min upplevelse av Rembrandt är viktigare än din upplevelse av valfri låg konst” är föråldrad och orealistisk då man inte kan veta något om en annan människas upplevelse.

Men är inte förmågan att med sitt sinne begripa en mer komplex konstskapelse ett tecken på en mer sofistikerad mental karaktär? Om vi utgår ifrån den vida definitionen att konst är en metaforisk formulering av en personlig upplevelse av världen, så drar komplex konst till sig människor med en förmåga att begripa så mycket mer av hela den komplexitet som verkligheten utgör. En konstnär av förfinad själ kan bara till fullo kommunicera med en jämlike. Denna övergripande förståelse är förstås bara ett behov och nödvändighet hos en minoritet människor, som rimligtvis tillhör ett högre skikt av samhället och driver detsamma i en bestämd riktning. Denna objektivism inom konsten är till sin natur antiegalitär och förstås inte en populär uppfattning i dag.

För att återkomma till massornas skapariver, så är det just situationen att de är den prioriterade målgruppen och deras verk den prioriterade “konsten”, som är problemet. Det är plötsligt dessa som håller i facklan för vårt samhälles högsta utsikter och kapacitet, inte de komplexa konstverken för de intelligenta ledarna. Eftersom avsaknad av en strävan uppåt, bara leder nedåt – det finns mellan evolution och degeneration inget mellanting – så urartar hela vårt samhälle. Redovisningen ovan är ett av många symptom.

Det kanske mest betydande särdraget hos svenskar, är vår kärlek till naturen. Betydande på det sätt att det har kommit att utforma både en unik styrka och en tragisk svaghet hos vårt folk. Alla folkgrupper har sina styrkor och sina svagheter, men just vi har lyckats med konststycket att utveckla både de mest fantastiska specialiteter och de mest underminerande akilleshälar för oss själva, som tänkas kan.

Vi har ett unikt behov av att fly stadslivet under varmare årstider och “bli ett med naturen”. Då försvinner plötsligt all vår bekvämlighetslängtan, och vi får mer än gärna skit under naglarna. Detta naturintresse har gjort att vi fått en böjelse för mekaniska undersökningar och tekniska uppfinningar. Inom nämnda område har vi genom historien bara överträffats av andra nationer av överlägsen numerär. (Numera är vi förbluffande stora inom många former av modern forskning i förhållande till folkmängd.) Kärleken till naturen har också tagit sig kulturella uttryck i ett otal lyriska skalder och deras hyllade verk, samt i folkmelodier, som på senare tid tagit plats även i populärkulturen. Ännu ett tecken är att nästan alla svenska familjenamn, som inte är -sonnamn, är hämtade från naturföremål, vilket skiljer oss från andra av Europas folk. Detta uppkom främst under början av 1900-talet, när staten uppmuntrade till nya släktnamn inspirerade av vår natur.

Vårt förhållande till naturen har inte enbart skänkt oss särskilda egenskaper som sådana, utan även en egen mentalitet. Medan vi är stora naturvänner, har vi vänt oss bort från psykologin, och blivit tämligen dåliga människokännare. Detta iakttas bl.a. i hur vi är välförsedda med naturkär lyrik (vår litterära styrka), men relativt fattiga på psykologiska dramer av värde. Här kan man tänka sig en parallell till de fornnordiska sagor, som utmärkt sig just för att vara icke-psykologiska. Ty svensken tar inte sikte på människan, på psykologin, på individen – svenskar fungerar bättre tillsammans inom i princip alla områden. Vi har få enskilda individer som utmärkt sig genom historien; vi skapar hellre på en kollektiv nivå.

Detta speglas i vår högt utvecklade organisationsförmåga; vår nations statsskick har genom många århundraden visat prov på en stark stabilitet. Detta förstår vi om vi ser till hur de flesta svenskar har en häpnadsväckande förmåga att följa en ledare utan att deras värdighet försummas, och besitta en ledarposition utan att bli högmodiga. Just frånvaron av högmod och avsaknaden av strävan efter personlig vinning, märktes redan under sen vikingatid, då Adam av Bremen skrev om en av våra forna stammar:
Svearna saknar inget med undantag av det högmod som vi älskar eller rättare tillber. Allt som bara har med tom fåfänglighet att göra, såsom guld, silver, präktiga hästar, bäver- och mårdskinn, saker som vi beundrar till vanvett, räknar de som ingenting.

Vi märker också hur historiska svenska personligheters rykten som oegennyttiga är det viktigaste för oss. Personen och dennes ideal får ur denna synvinkel innan sin död helst inte hinna befläckas. Huvudsaken är alltså inte deras begåvning eller vad de gjort för sitt folk, utan hur de hållit på sina dygder, och huruvida de utfört saker osjälviskt eller ej. Svensken är sålunda mycket noga med värdigheten, medan hans intressen endast är sekundära.

I allvarets stund visar vi en oerhörd pliktuppfyllelse, som märks i vår krigshistoria, som är bland de vackraste något folk äger. Här ser vi fler tecken på den oegennyttige, kollektive svensken. Visst har många fantastiska individuella regenter funnits i landet, men dessa framstår som individer endast eftersom de tvingats till denna roll; i krigssituation måste en ledare finnas. Likväl var dessa synnerligen osjälviska i förhållande till andra folks regenter, och rikskansler Axel Oxenstierna kan stå som praktexemplar för en individ som underkuvade sig nationens intressen framför sina egna. Först på senare tid, via influenser från en mer globalt spridd individualism, har även svensken börjat hamna i samma situation där individen anses av större vikt än ett gemensamt mål.

Omnämnda karakteristiska, nästan omedvetna pliktkänsla, har ofta bidragit till att ett gott arbete utförts. Men ibland uppfattar andra folkgrupper denna egenskap mer som ett intyg på dumhet, varför svenskarna i Amerika bisarrt nog fick ett motsägelsefullt rykte om sig om att vara lite bakom flötet p.g.a. sin hängivna arbetsinsats. Att den idealistiske svensken inte älskar arbetet endast för ekonomisk vinning på samma sätt som t.ex. amerikaner, och helst vill arbeta för en idé, gör oss i vissas ögon än mer besynnerliga.

I krig framträder hos svenska folket mod och tapperhet. Men våra erövringar har faktiskt främst skett under försvarskrig, så vi visar också självbehärskning, hänsyn, självuppoffring och ridderlighet – inte fanatism eller hat. Gentemot övervunnen fiende är svensken relativt sett mycket skonsam. Gustav Sundbärg beskriver hur vi är “ett ridderligt folk med smak för ett aristokratiskt lif: en förnäm sysslolöshet, afbruten af ett och annat tornerspel. Det har beredt sig aflopp i släktfejderna, i folkvandringarna, i vikingatågen, i de krig som fylla våra häfder…”

Under dessa krigstider var vårt folks existens naturligtvis beroende av sammanhållning människor emellan. Nu har vi spritts för vinden av lång fredstid. Nationalstoltheten och uppoffringarna under stormaktstiden stod i direkt förhållande till intensiteten i krigssituationen och dess framgångar. Modern tids nationalkänsla är starkast hos mer underkuvade och tillbakasatta folk, vilkas historiska minnen inte ger stor anledning till förhävelse gentemot andra. I kombination med att vi inte besitter en psykologisk, mänskligt centrerad mentalitet, så är det inte att förundras över att svenskar saknar folklig nationalkänsla.

Nationalkänslan i Europa väcktes främst av Napoleons framstötar, och denna känsla blev snart tidens ledande idé. På liknande sätt var reformationen under 1500-1600-talen den centrala tanke som styrde allt kulturellt, materiellt och andligt i Europa; under 1800-talet var det nationalitetskänslan. Sverige stod utanför detta senare, mycket p.g.a. sin långvariga fred fr.o.m. år 1814 – man behövde inte kämpa för sin frihet. Därför gick vi miste om den pånyttfödelse som andra folk upplevde p.g.a. denna idé. Götiska förbundet t.ex., var en överklassrörelse, vars ande aldrig nådde ner till hela nationen. 1800-talets nationalitetskänsla behärskade alltid även de stora massorna. Sveriges folk var i stort sett heller inte etniskt utmanat under denna tid, vilket annars skulle kunna göra nationalitetsfrågan aktuell. Bristen har tagit sig många uttryck.

Vi uppskattar ett “blygt”, icke högljutt, men tillmötesgående och värdigt umgängessätt, och vi är gästfria av naturen. Adam av Bremen igen:
Även om nordbor utmärker sig för gästfrihet, ligger svenskarna ett steg före. De räknar det som den värsta skam att neka resande gästvänskap, ja, det härskar en ivrig kapplöpning om vem som anses värdig att mottaga gästen. Där visas denna all möjlig vänlighet och så länge han önskar stanna förs han hem till den ena efter den andra av värdens vänner. Sådana vackra drag finns det bland deras sedvänjor.

Vårt största besvär är kanske att vår medfödda gästfrihet utnyttjas fritt från utometniskt håll, eftersom den nationalitetskänsla som annars skulle ha fått oss att kritisera absolutistiska orimligheter inte finns där. Svenskens brist på psykologi yttrar sig också i att han är värnlös mot oförskämdhet, vilket andra folk drar nytta av. Vi har god självbehärskning, men den kan – som vi ofta ser – bli till en nackdel för oss. Kanske har just vår överlägsenhet i många områden gjort oss storsinta och ädelmodiga till överdrift.

Svensken äger en rik fantasifullhet, kanske sprungen ur vårt relativt isolerade läge (en situation som naturligtvis delas av bl.a. några övriga nordiska länder). Den ger oss inte bara vackra visioner av naturen, utan den har också en tendens att överskatta allt som ligger oss långt hemifrån, vilket gör att vi underskattar oss själva. I linje med detta, visar vi till synes obegränsat medlidande när främlingar behandlas “orätt”, medan så knappast är fallet när det gäller svenskar. Av oss fordrar man att vi per automatik skall se alla andra folk som vänner och varje invandrare som ett positivt tillskott. Vi borde egentligen skänka oss den naturliga rätten att först se oss för med vilka vi har att göra.

Eftersom svensken sällan bryr sig om det bagatellartade, utan oftast ser till helheten, så är Sveriges skrivna historia fattig på det “lilla”, på personliga drag, som annars skulle ha gjort svensken som människa kär för oss; vi ser egentligen gärna att Sverige blir ansett, så länge ingen enskild svensk tackas för detsamma. Vår historia har blivit “akternas och dokumentens” historia; det har varit ädelmodigt att “glömma” det personliga, det vi uppfattat som det oväsentliga. Men samtidigt är det personliga – bevisligen – nödvändigt för en kärlek till oss själva; ett av våra vackraste karaktärsdrag har sålunda blivit oss till nackdel i längden, när absolutism gör oegennytta till konstant.

Exempelvis så skryter svensken mycket sällan; han gör det han skall och gör ingenting mer av det. Men tyvärr har detta under senare tid omvandlats till ren självkritik. Eftersom vi älskar vårt land och inte vårt folk, så görs allt som är särskilt utmärkande för svenskar strax till ett fel.

De enda som sett mer uppskattat på det folkligt svenska är ironiskt nog de svenskar som inte varit helt svenska, som t.ex. målaren Ernst Josephson eller upptäcktsresanden Sven Hedin (båda med judiskt påbrå). Eller också svenskättlingar i andra länder, där deras uppskattning för det svenska knappast kommer oss till nytta.

I Sverige har det rent av blivit populärt som tankesätt och samtalsämne att diskutera den moderne svenskens negativa sidor. Vi är blyga, stela eller tråkiga i en eller annan form. Generellt tyr vi oss alltså till andra folks mentaliteter som mall för att råda bot på vår egen röta. Vad som är mindre känt är det faktum att åtminstone hela västvärlden befinner sig i djupaste degeneration.

Alla länder är förruttnade. I sin desperation att finna en lösning, beklagar man sig över sitt eget lokala samhälles traditioner och hyllar allt som är “annorlunda”; till sin essens är det vi kallar “annorlunda” i lika bedrövlig kondition, men har ett annorlunda yttre, vilket lurar den moderna människan i hopp om frälsningen bortom den egna kollektiva identiteten.

Trots de positiva aspekter vi gått igenom av den, så är vår nordiska mentalitet – som vi i dag stämplar som blygsam och stel – ofta en förvrängd nyans, en sorglig skugga av vad den en gång var. På samma sätt är Medelhavsfolks mediterrana karaktär en mycket primitiv version av det romerska skaplynne som varit vanligt under antiken, inte minst bland aristokratin. Det som en gång var ett folk med mustiga och passionerade men sansade uttryck, har urartat till bullrande, sentimentala och aggressiva hedonister – just det en del svenskar (otroligt nog!) söker i brist på annat för att förhindra vår egen degeneration.

Den skrytsamme mediterrane mannen står i grav kontrast till den självfördömande nordbon. Särskilt under antik tid hade den nordiska mentaliteten resulterat i välvilja, perfektionism, generositet och alla de goda karaktärsdrag vi redan gått igenom, men har efter absolutistisk indoktrinering i sina värsta stunder lett till överdrivna former av medlidande och missriktad sympati, vilket varit allt annat än en fördel för svensken själv.

Det är förunderligt hur vår kultur fått ett så märkligt resultat när vår mentalitet efter ett millennium blandats upp med biblisk dogm. Vi är fortfarande välvilliga, men det är en mentalitet som nyttjas efter icke-nordisk mall, vilket får ödesdigra konsekvenser. Vi pumpas ständigt med symptom från en ekonomiskt globaliserad, vinsthungrig värld, och det nordiska sinnet är lättast att locka med allt som kräver sympati.

En lösning är att man omdefinierar vad välvilja, generositet m.m. kan innebära. I stället för att bli utnyttjad för sin i princip medfödda altruism, så kan densamma kanaliseras på så sätt att den faktiskt gynnar både svensken själv och övriga världen ur ett längre perspektiv.

Att skicka pengar till fattiga länder är dömt att misslyckas. Oavsett ansträngningar från oss, så hamnar inte dessa länder i balans med övriga världen, p.g.a. den ekonomiska globala maskinen. Därför förlänger man deras plågor, så att säga. Vill man engagera sig i någon form av det vi kallar välgörenhet, så finns alltid naturvård. Den är betydligt viktigare för alla. Välgörenhet är dock en illusion. Det räcker helt enkelt inte med de relativt små summor som betalas ut, och de slukas långt bortifrån våra välvilliga intentioner. Ideellt arbete i former som inte innebär passivt välgörande är det enda som har egentlig potential att göra någon skillnad.

För den egna, lokala överlevnaden, krävs att få varje svensk att förstå att han inte kan ge bort hur mycket som helst av sig själv utan att försvinna. Han bör helt enkelt vara generös mot sig själv, eller snarare mot sin direkta omgivning. Det handlar alltså om en lokal altruism.

Svensken och hans mentalitet har en energi, som kan uppnå storverk så länge den riktas rätt. Vad som passar oss bäst är de förutsättningar där egenskaper, som hyllades under bl.a. stormaktstidens Sverige, träder fram. Det är då den suveräne organisatören, krigaren och idealisten i svensken vaknar på allvar, och vägrar låta sina styrkor vändas emot honom.

Beroende uppstår när vi lockas till återkommanden till en känsla där vi tillfälligt upplevt lycka och glädje. I stället för att fullfölja en resa vars stig av och till kryddas med tillfällen av bieffekten “lycka”, så vill man återkomma till dessa avkrokar och återuppleva samma känsla gång på gång, innan man nått resans sant tillfredsställande mål.

Detta urholkar själen. Vi behöver meningsfulla upplevelser och erfarenheter för att kunna bygga på höjden; när en meningsfull strapats hämmas och ersätts med den enklare tillfredsställelsen, tynar själens vitalitet bort av upprepningar. Vid tillfälle erkänner sig den vuxna människan fortfarande omogen, och frågar sig varför hon alltjämt sitter vid bergets fot och fördriver tiden med lek med stenar, när hon vid denna tid borde befinna sig uppe bland topparna och se ned på ett livs fantastiska äventyr.

När beroendet väl gripit makten, spelar det ingen roll huruvida intresse längre finns för själva upplevelsen av den repetitiva sysselsättning man ägnat sig åt, om man längre alls njuter av sitt trygga, harmlösa val av verksamhet. Ty även när man inser dess ohälsosamhet, griper just vanan tag om ens handlingar. Rutinen påverkar människan att ständigt gå runtomkring fjällets fot, snarare än upp för dess rygg.

En ansenlig ihålighet har skapats ur ett urgröpande beteende, och för att dess gravitation (beroende) inte skall kasta omkull oss ideligen, så måste det fyllas. För att uppbära vilja att fylla vår själ med mening och söka nya, bättre alternativ än dem som hittills skapat ett osunt beroende, krävs som regel inspiration och kunskap. Inspirationen kom förr ur samhällets ritualer, som gav människan en fast vetskap om sin roll inom familj, stam, rike och kosmos; den kom ur känslan och vetskapen om ett samhälle med ett gemensamt mål, med en specifik riktning, i vilken man själv var en spjutspets riktad mot en löftesrik framtid. Nu för tiden får var man ensam råda bot på det sinne, som till sin natur är kollektivt anpassat.

Den enda inspiration som återstår för att samla disciplin att bryta ett personligt degenerativt mönster, går genom insikten att när man väl kommit en bit uppför fjällets brant, så är det snart mer lockande att fortsätta uppåt, än att sjunka ned på nytt. Också går det genom kunskapen om vilka erfarenheter som går att komma i besittning av efter prövande strapatser; vid varje val mellan en timme simpel underhållning och en timme utmaning och skapande, bör man ha i åtanke vad som ger det vackraste minnet. Vad vill vi ha kvar som hågkomster och erfarenheter när vi ser tillbaka på våra liv?

Det hela handlar däremot inte om att aldrig se tillbaka, att aldrig titta ned. Att se åter på tidigare handlingar, beteenden och vanor, som varit oss till fördärv, är av godo så länge man låter dem flöda förbi det tränade sinne man nu förfogar över, på samma sätt som man går en gata ned och ser inbjudande och för oss onödiga butiker, men låter dem passera, med ständigt fokus på det mål man eftersträvar. Detta tränar bort vår svindel och gör att vi inte blir yra och faller ned ännu en gång. Ty det motverkar sitt syfte att ombilda detta till en moral, där vissa handlingar är onda och andra goda, d.v.s. aldrig respektive alltid att föredra oavsett situation. Ett sådant skapande av moral är en flykt från disciplinen, som är den enda som kan ta oss upp. Det finns inga genvägar upp för ett berg, men gott om hycklare.

Vad allt detta kan innebära i praktiken kan vara mycket beroende på personens kvalitet och förutsättningar. Men som exempel kan det gå ut på allt mellan att välja att stänga av TV:n (den kallas “dumburk” av en anledning) och i stället ägna sig åt intellektuellt utmanande litteratur och själv våga skapa, till att välja frukten framför godisbiten.

Det finns många som mer eller mindre hånar delar av vårt moderna leverne för dess uppenbart bekvämliga och antiintelligenta hedonism. Samtidigt har de andra ovanor som hindrar dem att nå full potential och lägga mer tid på vad som är viktigt både för dem själva och för deras medmänniskor. Att låta dessa veta att det är fullt möjligt att nå andra horisonter, så väl andligt som samhällspolitiskt, är av stor vikt för att få Sverige som land att överleva som kultur och ta vara på dess egentliga resurser.

Det finns inga ursäkter. Resultatet är det enda som räknas. Det går att ta sig ur virrvarret, ur strömmen av meningslös underhållning, och aktivt börja skapa en hållbar mening i sitt och andras liv, ensam eller tillsammans med likasinnade. Med ett själlöst etablissemang vet du att ingen inom den officiella ledningen i landet kommer att göra det åt dig.

Feminismen kräver i princip jämställdhet mellan man och kvinna. Anledningen till detta är förstås uppenbar: Kvinnans status har i vår kultur med tiden kommit att, till olika grad, befinna sig under mannens. Man anser att mannen ofta har haft förmånerna i samhället, mannen har alltid varit normen, medan kvinnan varit det nästan onaturliga “andra könet” (för att citera de Beauvoir). Lösningen på detta har man sätt i att helt enkelt kräva samma förutsättningar, och tillgången till samma uppgifter i samhället som mannen. Med bakgrund av den kristna jämlikhetstanken, är det en helt logisk reaktion: Mannen har det bättre, alltså måste kvinnan få det som mannen har tillgång till.

Men för att få detta att gå ihop, måste man förutsätta att mannen och kvinnan är varandra i stort sett identiska till beteende, psyke och fysik, och framför allt att de lever ett hälsosamt liv genom att hänge sig åt samma uppgifter i livet och i samhället. Man kan med skepsis fråga sig om det verkligen förhåller sig så.

För att förstå vårt naturliga beteende, det som vi mår bra av, bör man återgå till rötterna. Tar man en titt hos ursprungsbefolkningar, med paleolitisk livsstil, vilkas liv ännu inte underminerats av den judiskkristna missionen, ser man tydligt att hela samhället bygger på att könens olika kompetens kompletterar varandra. Kvinnan håller sig mestadels inom ramen för hemmet, föder barn, tar hand om sina barn, tillreder mat. Just för att detta är hennes expertis och att den behövs. Mannen å sin sida sköter det som krävs utanför hemmets territorium, där muskler av större kapacitet, rumslig uppfattningsförmåga o.d. krävs. Det är mannens specialitet och den behövs likaså. Tillsammans bidrar ett pars olikheter till en framgångsrik enhet. Även här finns sociala konstruktioner för könen; dessa har helt enkelt formats och anpassats efter respektive köns behov och införlivats i deras kultur, för att underlätta i kvinnors och mäns vardag, och det låter rimligt att så även var fallet i vår förkristna kultur.

I modern tid, med nya arbetsuppgifter långt från vår naturliga miljö, blir det kanske svårare att särskilja könen i detta myller av mer akademiska uppgifter. Våra fysiologiska olikheter kan te sig som bagateller i sammanhanget. Vi bör då ta tillfället i akt och avslöja att hjärnfunktionen mellan könen också är olika. Inte att den ena är den andra underlägsen i stort sett, utan snarare på vissa områden, och att vi intellektuellt har olika expertis och kompletterar varandra via kontraster.

Om vi vänder oss till vetenskapen för empiriska belägg, så ser vi att de senaste femtio årens rön entydigt pekar på samma tydliga skillnader mellan män och kvinnor. Kvinnor har t.ex. ett rikare känsloliv än män; de respektive könen aktiverar nämligen olika delar av hjärnan när de lagrar bl.a. känslomässigt laddade bilder. Män aktiverar amygadala, en lob i lillhjärnan, medan kvinnor aktiverar ett helt batteri av nervbanor när en emotionellt laddad bild visas. Kort sagt använder kvinnor en större del av hjärnan för att lagra och minnas känslor. Det är också allmänt känt att kvinnor är verbalt och språkligt, om inte överlägsna, så åtminstone annorlunda i förhållande till män. Också för detta områdes uppgifter använder könen olika delar av hjärnan.

Den blivande hjärnan formas till antingen manlig eller kvinnlig efter ungefär sex veckor, när det manliga fostret börjar producera hormoner som organiserar dess hjärnas nervbanor efter manligt mönster; i dess frånvaro blir hjärnan kvinnlig. Vi kan alltså redan här med stor visshet skjuta de Beauvoirs kända uttalande “man föds inte till kvinna, man blir det”, åt sidan. Häri tillkommer också att undersökningar bl.a. har visat hur barn så unga som ett till tre år gamla, har åskådliggjort hur deras mentala förmågor skiljer sig avsevärt åt beroende på könstillhörighet. I vissa specifika tester har pojkar lärt sig betydligt fortare än flickor; i andra, har övertaget varit det motsatta.

På det stora hela är män uppenbart mer aggressiva och konkurrensinriktade och skickligare inom områden som kräver rumslig uppfattningsförmåga och matematiska resonemang. Kvinnor å sin sida är känsligare för nyanserna i uttryck och gester, och skickligare på att bedöma individer på det emotionella planet. Det tycks helt enkelt vara så att kvinnor genom evolutionens gång formats för att vara mer sociala varelser, medan män är mer intresserade av föremål. Om detta är så, torde det vara ytterst nödvändigt att acceptera vilka vi är, och låta detta stå som grund.

Vad som kan kritisera dessa rön, är förslagsvis hjärnans flexibilitet. När ett sinne går förlorat, skärps de övriga; hos den som mister synen, ersätter hjärnan sitt synområde med att nervceller från exempelvis hörsel och känsel växer in och får ett större område i hjärnan. Man vill ibland hävda att små flickors hjärnor på ungefär samma sätt, via sociala konstruktioner, tränas att bli mer känslomässigt mottagbara. Det är dock ytterst tveksamt huruvida denna parallell alls är rimlig eller ej. Skulle dessa helt och hållet kulturella faktorer verkligen kunna bidra till det fenomen som gör att kvinnor och män aktiverar helt annorlunda områden i hjärnan för olika ändamål? Det tycks mer sannolikt att kvinnan genetiskt har utvecklat en mer känslomässig karaktär, då hon är den i vår art som främst varit ansvarig för barnen och deras tidiga utveckling, medan mannen format sin robusta natur för att korrekt kunna analysera det som sker utanför hemmet.

Det viktigaste av allt i dessa olikheter: Barnet behöver sin mor, biologiskt korrekt under så gott som 24 timmar om dygnet, de upp till fyra första åren. (Vilket betyder att modern inte bör föda oftare än just var fjärde eller var femte år, för att få tillfälle att helt ägna sig åt det enda barn som är i behov av hennes ständiga övervakning. Ålderskillnaden hos barnen minskar dessutom på konkurrensen mellan jämnåriga i en familj, vilket är evolutionärt lönsamt, och torde vara hälsosamt även för dagens moderna kärnfamilj.) Anledningen till att barn suger på tummen är att där egentligen skulle ha funnits en mors bröst ständigt tillgängligt. Amning har i modern tid i västvärlden ofta skett efter ett slags standard “var fjärde timme”, utan att ta hänsyn till barnets behov däremellan. Barn bör också sova hos båda sina föräldrar, och få vara mycket nära sin mor under de första levnadsåren. Om inte detta följs leder det till skrikattacker, psykiska obalanser, ångest och liknande för barnet, som i framtiden eventuellt tar sig uttryck i hustrumisshandel, barnmisshandel och/eller sexuella övergrepp. Att som mor i feminismens namn ägna sig åt en individualistisk karriär, vore därför att svika sin plikt, en plikt bara hon till fullo kan ta ansvaret för. (Detta är förstås ett ideal, som inte alltid är möjligt att uppnå, men vill vi få ett bättre samhälle, bör vi veta vad som är oss naturligt hälsosamt, för att få detta att fungera som ett rättesnöre för framtiden.)

Det är något som kommit att motarbetas – många mödrars vilja att få vara just mödrar och hemmafruar, inte externa försörjare av familjen. Det ligger biologiskt sett inte i kvinnans intresse att konkurrera på den hierarkiska skalan på arbetet (denna form av monetär konkurrens är kanske inte nyttig för någon i ett samhälle, men det är en annan historia). Detta brukar leda till utbrändhet hos många kvinnor, och livsstilen med dubbel inkomst brukar få ytterst negativa konsekvenser för familjen. För varje konkurrensinriktad kvinna, finns det i proportion till detta rent biologiskt säkert minst tio manliga motsvarigheter i ett samhälle. Ofta vill man nu ändå att hälften av arbetarna på en arbetsplats skall vara kvinnor, för att markera det nuvarande samhällets egalitära ideal.

Mycket talar för att kvinnorna kommer att få det oerhört svårt att nå framgång, om de spelar på männens planhalva och efter männens spelregler, vilket som sagt generellt sett inte intresserar kvinnans natur. Och de få kvinnor som lyckas är rimligtvis nästan uteslutande sådana som under fosterstadiet fått en abnorm överdos av testosteron, fått sina hjärnor att formas till manlig sådana (där bl.a. viljan till konkurrens och övriga manliga karaktärsdrag präglas), och därför alltså är ett slags män med ett kvinnligt yttre. Sedan hör man hur dessa framgångsrika kvinnor ofta grämer sig över hur övriga kvinnor inte tar sig “rätten” att också inta marknaden. Det kan tyckas vara ett sätt att mana sina egna till lycka, men i själva verket har inte den konkurrensinriktade kvinnan särskilt mycket gemensamt med den stora majoritet av kvinnor, som nu i feminismens tidsålder känner ångest inför uppgifter de ofta varken vill eller är ämnade att utföra. Vår framgångsrika, arbetande kvinna kan alltså utan att hon vet om det lura sina medsystrar in i något de i längden inte över huvud taget vinner på.

Vilket av de båda könen som i allmänhet kommer att dominera i ett samhälle, beror på dess omgivning. Uppfattas den som farofylld vad gäller livsmedelsförsörjningen, så kommer mannens aggressiva, beskyddande egenskaper att värderas högre, han får en samhällelig dominans för att folket skall överleva, och fäderna befinner sig långt från spädbarnen. Tolkas omvärlden däremot som ofarlig, tar kvinnan över, samhället får en inre orientering, fäderna tar större kontakt med spädbarnen och skapelsesymboliken får ett kvinnligt ursprung. Inte sällan förekommer dock en dualistisk inriktning, i vilken ett parförhållande uppträder i folkets myt.

Enligt teorier hade vi i nordisk förkristen tid, och långt innan vikingarnas härjningar påbörjades, under perioder en mer matriarkaliskt inriktad kultur. När den judiskkristna utvidgningen närmat sig Norden, tvingades dock nordborna strukturera om sina myter för att skydda sig från utvärtes intressen: Kvinnlig gudom ersattes med krigiska gudar.

Då kvinnans uppgift enligt tradition inte bestod i krigiska, yttre åligganden, så tvingades hennes betydelse i samhället ned och därmed också hennes ställning. Ändå betraktas våra förfäder under denna tid som förvånansvärt toleranta i sitt förhållande till kvinnan. När så kristenheten till slut fått grepp om Norden, hade vår livssyn förvrängts till ökenperspektiv (d.v.s. en syn vars kultur egentligen hörde hemma i ökenlandskap på andra sidan jordklotet) och kvinnans sexualitet fruktades.

En del människor hävdar att uppdelningen mellan könen är ett sätt för mannen att undanskuffa kvinnan “till köket” och bort från makten. Det har dock funnits ett oräkneligt antal – och finns fortfarande – paleolitiskt levande matriarkaliska stammar, i vilka kvinnan sköter hemmet och mannen jagar, och trots detta har kvinnan betydligt högre status än mannen. Uppdelningen i sig har alltså ingenting med makten i samhället att göra, utan vilar på den betydelse som de olika uppgifterna får i förhållande till vad den kollektiva situationen kräver.

Att det råder klara skillnader mellan män och kvinnor såväl mentalt som fysiskt, är det måhända trots allt få som motsätter sig. Därför är en mer väsentlig fråga hur stor betydelse dessa skillnader bör ha. Det är vanligt att hänvisa till individen som en flexibel enhet, som trots sitt kön vid vissa tillfällen besitter en kompetens som är vanlig främst hos motsatt genus, och att man bör ta hänsyn till individens rätt att kanalisera sin kompetens. Detta är ett högst godtagbart argument, men man bör troligen främst ha den kollektiva hälsan i åtanke, som påverkar samtliga individer i ett samhälle. Denna kräver att inte bara karriären prioriteras, utan även familj och barn. Och detta sistnämnda är något, som bevisligen är beroende av kvinnans specialiserade hand under heltid. Vi får inte glömma att också mannen måste ta sitt fulla ansvar, som extern försörjare (som komplement till kvinnans interna insats); man kan tycka att kvinnans roll är den enda som diskuteras. Men det finns ett gott skäl för detta, eftersom det är just hennes uppgifter som försummas. I en kosmopolitisk värld som vår, får familjens intima sfär naturligt nog allt mindre tid och utrymme, medan fokus ligger på det externa för samtliga parter, något som kan ha stor del i särskilt vår mentala ohälsa. I princip varje högre levande kollektiva varelse på Jorden har historiskt sett varit, och är fortfarande, helt beroende av att dessa två krafter – den “inkomstbringande” respektive den familjära, den manliga respektive den kvinnliga (när det gäller människan) – får prestera sin fulla naturliga kapacitet, som troligen endast är möjlig genom en någorlunda tydlig uppdelning, som tillåter fokus för respektive kön. Med denna vetskap tycks det sannolikt allt mindre lockande att rätta sig efter den extrema form av jämlikhet som är i antågande.

Vi bör förstå att den “strikthet” som nämns, inte alltid är möjlig, och får naturligtvis anpassas i extrema situationer. Man får ta hänsyn till att många fler faktorer måste spela in för att göra detta möjligt, då detta inte är ett försvar (som ett fåtal kan misstolka det som) av situationen i dagens samhälle, kvinnoförakt eller den syn på man och kvinna som varit gällande sedan Ansgar, utan ämnat som en del i en på det hela taget mer hälsosam livssituation, bortom det moderna oket, och långt bortom mycket av det vi sett under historiens gång ungefär sedan järnåldern.

På något plan uppfattas de flesta feminister önska utrota allt vad sociala konstruktioner heter. Vad vore då kvar av definitionen “kvinna”? Vore hon en människa med – i förhållande till mannen – unika anatomiska attribut och inget annat? Alla agenter i ett samhälle, även könen, tillsätts efter hand en funktion. Det blir allmänt känt vilka kvaliteter en sorts individer förfogar över och på vilket sätt dessa kan komma till användning i gruppen. En kvinna (eller man) lever och utvecklas inte oberoende av sin anatomi då denna har en unik funktion, precis som kvinnans – i förhållande till mannens – till viss del säregna psyke kommer att avgöra vilka uppgifter hon generellt sett är lämpad att hänge sig åt. Kön är en social konstruktion helt enkelt för att stämma överens med den biologiska verkligheten och inte motarbeta den. Man bör också komma ihåg, i samma ögonblick som man demoniserar allt vad sociala konstruktioner heter, att även idén om kvinnor och män som homogena individer är en social konstruktion i sig. Skillnaden består i att den senare ger en felaktig bild av verkliga förhållanden, om vi skall tro den logik vi gått igenom ovan.

Det kön som i ett samhälle kan sägas inneha det största inflytandet, kommer naturligtvis att dra fördel av att hylla de ärftliga faktorernas betydelse i en människas utveckling. Det kön som däremot kan sägas ligga i “underläge” vad gäller inflytande, frihet och funktionell betydelse (det kan återigen poängteras att det sistnämnda är det centrala och vad det hela egentligen handlar om), kommer å sin sida tjäna på att demonisera det biologiskt determinerade, och konsekvent fokusera på att “existensen föregår essensen” även biologiskt, vilket ger utrymme att betrakta den ofta refererade synen på könen som inte mycket annat än irrationell, vilseledande och falsifierande myt.

Det vore troligen att sätta krokben för hela mänskligheten att föra en intern strid könen emellan, likt två klassers konkurrens om makt; man erkänner endast de biologiska eller endast de miljömässiga elementen för att säkerställa sin auktoritet respektive rubba den nuvarande.

Inte bara denna dualism har en kristen underton. Den taktik som feminismen nyttjar påminner starkt om den kristna doktrinens, som säger att alla själar i Guds ögon är lika värda. Den underlägsne tar sig ett steg högre i hierarkin genom att jämställa sig med sina överlägsna “fiender” via en allmänt upphöjd lag. Men mannen och kvinnan ligger generellt inte i vertikalt hierarkiförhållande till varandra. De består inte av två konkurrerande klasser, utan påminner snarare om två kaster med olika funktion i samhällskroppen.

Vad som tycks oroa feminismens företrädare särskilt mycket, är att den traditionella samhällssynen inte “tillåter” kvinnan särskilda sysselsättningar. Och ja, till viss del stämmer detta. Om vi utgår ifrån att män och kvinnor faktiskt har olika biologiska böjelser i förhållande till varandra, och därmed olika kompetenser, så passar vissa sysselsättningar generellt sett det ena könet bättre. Vilka dessa är, är en annan fråga; en del moderna arbeten som p.g.a. traditionell syns konserverande fallenhet mer eller mindre felaktigt har betraktats som mannen respektive kvinnan förunnade, gör att man förstås bör se över arbetslivet, om vi först måste gå den vägen för en fullbordad omstrukturering.

Det arbete som passar kvinnan bäst och bör bli henne tilldelat, är dock de sysselsättningar som rör hemmet. Men detta hemarbete vore just kvinnans bidrag till familjens överlevnad, precis som mannen bidrar med externa inkomster o.d. Det vore naivt att i överdrivet reaktionär anda intala sig att detta vore det enda som följer kvinnan från vaggan till graven. Det är troligen detta som feminismen kommit att få för sig om sina motståndares attityd, och troligen är situationen säkert också sådan inom många konservativa läger. Men fritiden hos kvinnan (och mannen) är, eller bör, vara betydligt rikare än så. Utanför arbetslivet är inte överlevnad det väsentliga; man väljer den syssla man föredrar, kvinnan kan nu om hon vill “ta ledigt från hemmet”. Men de val hon gör kommer även de att med mycket stor säkerhet att med tiden få en karaktäristiskt feminin prägel. Det hon generellt föredrar att sysselsätta sig med på fritiden, kommer oundvikligen att uppmärksammas av samhället, och sålunda anses vara genuint kvinnligt. Motsvarande gäller naturligtvis även för männen. Detta är något som sker i ett samhälle av praktiska skäl och bör inte ses som något negativt, utan något som underlättar för alla parter att avgöra vad en grupp generellt föredrar.