verkligheten och allvaret är hot
öga mot öga har jag inte en chans
utan rosa moln som skymmer sikten
och dämpar fallet

förbannade rosa moln.

illusionerna är regnbågar
alldeles runt hörnet
ändå aldrig riktigt nära
aldrig, aldrig nära

kontrollbehovsstörda tankebanor väver ett tätt nät som varken släpper ut eller in, varken ger eller tar

utslätad, utspädd och oförmögen att känna mer än känslornas potential, en antydan om vad som vore möjligt om allt eller inget vore annorlunda

en dimma som är grå har bokat auditoriet.

vinterkall höstluft med en djävulsdoft som rör mig. ilsket kall och beräknande slår den in mitt pannben och lämnar tankarna och orden i ett ordnat kaos utan början och slut.

stjärnhimmel. och vore det inte för att det här är en stad och för att det i städer finns gatlyktor så skulle jag se stjärnorna så mycket klarare.

bullret och den obekväma lukten av oljig metall mot oljig metall i hög hastighet är som att gång på gång bli dragen över en oregelbundet knölig tvättbräda. men mer skit tillförs än vad som tvättas bort.