1.

Telefonsignalen skar genom rummen som en rostig kniv. Signalen som var av en antikverad art kom från en svart bakelitsak placerad i vinkel på skrivbordet i arbetsrummet. Vid en första anblick in i rummet och på dess centrala pjäs, redan nämnda skrivbord i massiv jakaranda, var det uppenbart att dess ägare måste lida av rätsjuka. Rummet med sina stora tjocka persiska matta, lika tjocka och mörkgröna gardiner, höga viktorianska burspråk flankerade av bokhyllor överfyllda av uteslutande skinnband i nyskick, utstrålade en symmetri på gränsen till det absurda. Trots detta hade dess övriga inredning en tendens att sjunka undan för betraktaren. Skrivbordet var sannerligen rummets hjärta och själ, alla andra möbler; sammetssoffan med tillhörande puffar och sidobord, den låga låsta byrån eller bordet med glasskivan, föll nästan i skymundan för den pjäs som måst stå rummets ägare dyrast. Bordet var egentligen av mycket enkel empire med fyra låsta skrivbordslådor, två på vardera sida och snidade ben och bordskiva, men tillsammans med den förbluffande välmatchade skrivbordsfåtöljen i mörkt skinn kunde det inte råda någon tvekan om vem som ägde situationen vid audiens. Den ingöt en känsla av ren makt som bara förstärktes av rummets i övriga nästan stilistiska interiör.

Skrivbordsskivan var välstädat och nästan pedantiskt tillrättalagt. Utöver telefonen fanns där ett skrivbordsunderlägg i grön filt, matchade med gardinerna, två elektriska skrivbordslampor med gröna skärmar samt ett bastant skrin, säkert 15 gånger 20, i mycket mörkt nästan svart trä. Denna diskreta och välpolerade sak, med allra största sannolikhet låst och innehållandes alla möjliga sorters hemligheter, gjorde inte mycket väsen för sig intill bordets vänstra kant. Trots detta blänkte den nästan i miljön som i övrigt framstod som nästan dunkel.

Skymningen hade börjat falla i trädgården utanför och därutöver hade någon dragit för gardinerna som för att skydda mot insyn. I själva verket var rummets ägare inte så förtjust i den skinande solens strålar, som på dessa bredgrader kunde bli särskilt starka framåt middagen. Elaka tungor hade i många sammanhang och kretsar av såväl vänner som fiender skvallrat om rummets ägares nästan maniska rädsla för solen, en rädsla som om den nu verkligen existerade föll sig extra illa med tanke på var dennes valt att bosätta sig. Ryktena talade ibland om (solsjuka), men då endast i sammanhang av strikt illvilja. Ryktena var inte sanna, men det bekom varken rummets ägare eller dennes närmaste vänner och associerade att det tisslades och tasslades med ibland vassa tungor. Det var tomt prat av en sort som inte kunde skada rummets ägare. Med tanke på att det var just denna som egentligen styrde informationens gång i deras del av staden.

En andra signal slog närapå till just som resonansen av den första helt och hållet dött ut. Dess skrikande och vassa karaktär tedde sig än skrikande och vasst i undervåningens stillsamhet och lugn vari dess källa stod att finna. Med all säkerhet letade sig signalen ut genom dörren till foajén, vidare upp för trappan eller ut i köket eller salongen och så vidare och så vidare men det stillsamma huset på sin stillsamma tomt i sin stillsamma del av staden stod tom sånär som på en person. Vartill signalen än letade sig fanns där således endast en enda person som hörde dess alarmerande och denna enda någon satt för närvarande bekvämt nedsjunken i skrivbordsfåtöljens mjuka skinn bara några fot från telefonen i fråga. Han satt där, tyst och stilla, i det förhöjda lugn som telefonsignalens skarpa klinga så ofrivilligt skapat, och väntade. Han insöp den grad av kontroll som hela arbetsrummet formligen sjöd av, den solida tillfredställelse som endast en atmosfär av ren och skär ordning kan skapa. Till och med hans i vanliga fall darrande pek- och långfingrar vilade stilla på skrivbordsfåtöljens mörka och nötta skinnyta. Till och med hans i övrigt så rastlösa sinne fann ro i det korta ögonblick mellan den andra signalens slutgiltiga död och den tredje signalens abrupta födelse. Han rös och lät den välmanikyrerade högerhanden färdas från sin viloplats. Han beundrade dess proportioner och åldrade skönhet då den landade på den svarta bakelitluren och svarade kort efter dess lakoniska och självsäkra återvändo till hans ansikte, långt ut i fingerspetsarna med självsäkerhet, självmedvetenhet och självrespekt. Han hade för länge sedan tagit ett djupt andetag och räknade nu tyst för sig själv. Ett tusen ett, ett tusen två.

”Hallå, Key,” svarade han avspänt med telefonluren på ett perfekt avstånd från huvudets högra sida. Lugnet i hans röst, som så många kände väl vid det här laget, var måttet för hans yttre självbehärskning trots att det i hans hjärta tornade oroliga och mörka moln. Han hade väntat längre än han ansåg sig förtjäna på detta samtal och trots dess vikt och syfte kunde han inte hindra irritationen från att ta fäste i hans sinne. Det gick kanske lite för lätt. Han fortsatte lika lugn som innan:

”Din nonchalans är oacceptabel.” Rösten som mötte hans öra hade en lika distinkt patina som hans egen, väl medveten om att då hans mottagit ett uns av stryk genom åren hade den på andra sidan luren mottagit kilovis. Den hade kvar sin charm och sensualitet, illa åtgången av cigaretter och sprit och Gud visste vad, men genom alla dessa lager fanns den perfekta harmoni han en gång i tiden fallit så hårt för. Nu rispade och raspade den fram vad som kunde uppfattas som ett skratt. Han fortsatte genom oljudet.

”Jag imponeras av ditt förakt, Key, din förmåga att ideligen lägga krutet på det som helt saknar betydelse. Du borde ta det här på lite större allvar, min kära.” Skrattet från andra sidan avbröts plötsligt och förvandlades till ett våldsamt hostande och fräsande, inte helt olikt ljudet av ett gammalt sågverk, förvisso ett med en imponerande stuns. Den materialiserades i ord.

”Men, men, gamle gosse, här kastas det hela bergskedjor. Du bör tänka dig noga för innan du går i klinch med mig om val av medarbetare.” Det sista ordet var menad som en pik och han visste exakt på vilket sätt. ”Men det är klart, Mickey, din fru är bra på mycket annat…” Hans inre lugn hade i och med detta helt och fult blåst bort och de orosmoln som tidigare skymtat tornade nu över hans huvud så lång ögat kunde nå. Men han lät det inte synas, som för att bevisa för en osynlig åskådarkår att han fortfarande och trots denna replik från Key hade full kontroll över situationen och hans egna känslor. Han tog ett djupt och ljudlöst andetag som för att även visa Key detta men denne förekom honom.

”Vad du ser i den där slinkan är för övrigt bortom mig. Minns du Rosornas krig, min älskling? Det är vad jag kallar älskog!” Hon avslutade meningen med teatralisk kraft i ett illa försök att låta förförisk. Tillsammans med de lätt erotiska insinuationerna, som för övrigt fick det att svartna framför ögonen på honom, var gliringen lika briljant som den var motbjudande. Hade hans fru hört det här samtalet hade hon säkert undrat vem kvinnan i att ändra änden var och varför hon pratade med honom. Hans hustru hade med all säkerhet lämnat honom, försvunnit illa kvickt, för bortsett sitt förutsägbara sätt utstrålade hon ett så obrittiskt temperament att det ibland lät hans huvud snurra. Och han kunde omöjligtvis lägga korten på borden, då hade Key kommit efter både två, en tillfredställelse han knappast kunde tillåta. Nej, Kathy måste hållas ovetande, och förresten kom hon in i bilden alldeles för sent. Hon var för ung för att spolieras helt enkelt. Men Key innebar inte någon riks för honom eller hans äktenskap, än så länge. De hade ett minst lika sofistikerat partnerskap med enda skillnaden att deras involverade många fler människor och många fler miljoner dollar. Det kunde till och med innebära skillnaden på liv och död. Detta faktum hade för honom blivit lika alldagligt som att andas vid det här laget.

”Alltid lika trevligt, Key,” svarade han som för att premiera den skämtsamma undertonen. Deras samtal var alltid så här, men tiderna hade förändrats och det var inte för inte han lämnat medelanden på hennes telefon sedan onsdags. Han hade blivit otåligare med åren men med tanke situationens allvar var det inte så konstigt att han nu måst undsätta all sin kraft för att inte studsa ur stolen. Det var bråttom, och den ekivoka skökan på andra sidan luren hade på något mirakulöst sätt undgått att inse detta. Hon kanske redan var berusad trots att klockan inte var mer än halv två. Eller så kände hon honom alltför väl. ”Det är bråda dagar, Key,” fortsatte han med större allvar i stämman, ”så skärpning nu och om du känner dig ensam och rädd, ring nån’ som inte ger fan”. Tonen var kanske lite för grov men alldeles för mycket stod på spel. ”Jag har väntat i tre dagar på dig, så hälsa din assistent, att nästa gång han inte kan nå fram med ett enkelt meddelande, skalperar jag det aset.” Det blev tyst en lång stund innan skrattet återkom, nu svagare som om hon höll luren en bit från munnen. Han tvivlade på att han ens rubbat henne med sin tirad, det var få som gjorde, men hans tid, deras tid, var likförbannat spilld. Vreden knådade och drog under bröstbenet.

”Du var alltid en sån dramaqueen, Mickey,” svarade hon som droppande blod. Hon var kanske berusad men han hade inte kommit så här långt bara för att snubbla på den förbannade mållinjen. Key hon fick alltid jobbet gjort hur märkliga omständigheterna än var runt hennes göranden och låtanden, affärer var affärer för Key, men nu när deras gemensamma företagande började närmare sig ett avslut för vad han själv brukade kalla debaclet hade hon kanske på fullt allvar tappat det. Hur lite han än valt att lita på henne, och det han lärt sig i Colombia var bara ytterligare ett sätt att kringgå hennes charm och list, var hon fortfarande helt avgörande för att deras genensamma venture. Han behövde henne, och hon honom, och företaget behövde att de båda kom överens. Än så länge.

”Så, min älskling. Vad kan du ha på hjärtat?” Hennes röst hade ändrat läge igen, halkade en smula och blev sirap, blandat med sågspån.

”Jag har hittat det, Key.” Tystnaden som följde hans ord var tillfredställande, men gick det in vad han sa. ”Jag har hittat det och när jag har den i min hand ska jag knäppa den där jäveln Everest så hårt på näsan att huvudet flyger av.” De sista orden sipprade ur hans tätt spända käkar. ”Vi kan äntligen bli fria, Key. Äntligen kan vi äga hela den här stan.” Han möttes av en lång och utdragen tystnad. Så…

”Mickey, Mickey, Mickey. Det är för mycket skit under broarna för att något vatten över huvud taget ska kunna sippra förbi.”

”Key, fokusera. Vi måste ta igen tre förlorade dagar.” Han måste ta igen men han behövde Key. ”Förslag?” frågare han. Återigen möttes han av tystnad. Han räddes att hon lekte med honom och undrade varför.

”Gibson. Oroa dig inte, min älskling. Låt mamma Key sköta biffen.” Det klickade i luren och åtföljdes av statisk tystnad. Han lade sakta på luren och kände omedelbart hur hjulen började snurra. Ett halvt varv i skrivbordsstolen lämnade honom vänd mot de fördragna burspråken. Utanför låg förmodligen trädgården i mörker, lika lugn och stilla som alla lördagar. Han lade händerna bakom huvudet och log brett. Den långa, långa vinter som var hans missnöje skulle snart blomma ut i varmaste vår. Han slöt ögonen och log.