Alla dessa skrivna rader vi andas ut genom evigheten.
Alla dessa döda poeter vars rop aldrig kom till folket,
endast en droppe av dessa våra skri kom till att bli de stora.
Man skriver sitt liv på sin kammare, inbillar sig att det betyder något,
vilket det gör för en själv men vi vill ju alla bli något stort genom vårt skrivande.
Jag tänker på alla de arbetare bredvid Martinsson och Ivar Lo,
som diktade sin levnads öden utan at bli hörda.
Jag ser på alla de Beat-luffare som diktade sina liv i en sand snabbt övervunna av vågor bredvid Kerouac och Ginsberg.
Alla vi som inte kommer att bli stora, alla vi som inte har träffat rätt i tiden och ödet, för att slå ner de våra med våra ord och idéer.
Är alla dessa våra olästa ord skrivna i onödan, eller skrev vi dem för att vi var av oss själva tvungna.