And I will never see you face again,
your smile,
your nose.
And those brown eyes,
the eyes who showed
the real you.

And I’m so sorry
sorry that you never got the thime
to show the world
thoes brown eyes .
And I’m so sorry
sorry that you’ll never got the thime
to open up the real you
Even do, you were on your way .

I hate that your gone
‘cause you would have been
something big
something great.
You would show the world
that even if
you look special,
do un-healthy things
a person can be big
and succsesful
and still
been who you really are .. or wore.
Beacuse,
your not here anymore.

R.I.P “Lizen”

Det är fuktigt i gräset och luften är kvav,
nakna fötter mot sand, doften av hav.
En stjärnklar himmel, en stilla natt
gyllene fläckar på ett täcke av svart.

Månen vaggar henne långsamt
i sin famn,
havet för henne stilla
i land.

Hon drev med vågorna en stund för länge
ett tag var hon bara en i mängden
inte unik
inte speciell
men nu, inatt, ikväll
vaggade havet henne till
månens trygga famn,
havet tog henne i hamn.
(Hon som var vilsen)

Jag stod intryckt mellan rönnbärsbusken och husväggen. Drog ett sista halsbloss innan jag fimpade cigaretten och lyfte på lagret av tyllkjolar så jag kom åt att pressa fimpen under mina vita pumps. Ur handväskan fiskade jag fram ett tuggummi och en parfymflaska – de fick dölja det värsta av lukten som bet sig fast. En sval bris svepte och fick lövverket i trädet att rassla. Det hade börjat skymma och jag kunde svagt se konturerna från månen. Bäst att gå tillbaka, innan faster Yvonne skulle sakna mig. Jag gick tvärsöver gräsmattan och lämnade trädgårdsskjulet – mitt älskade rökställe – bakom mig. Dit hade jag smitit mellan fem-sex tiden varenda dag i veckan, eftersom det var då Yvonne och Oskar sov middag. Varje dag sopade jag noggrant undan fimparna så dem inte skulle synas när Robert, trädgårdsmästaren, gick sin dagliga runda för att se att allt såg precis så snyggt och prydligt ut som Yvonne krävde. Jag fortsatte fram till huset. Det var ett stort hus i grått sten som var minst 200år gammalt. Yvonne hade verkligen gjort allt för att bevara det gamla i kåken. Till och med inredningen gick i 1700-talets rika och fisförnäma stil. Jag gick försiktigt upp för trappen till den bakre verandan. Jag var inte van att gå i pumps. Fötterna vrickades åt alla de möjliga håll och tårna värkte. Jag fick se upp så jag inte snubblade. Inifrån salen hörde jag valsmusiken de spelade. Förmodligen dansade alla de fisförnäma människorna runt runt på det blanka nypolerade stengolvet. Jag tog ett djupt andetag – det var väldigt viktigt innan man gick in på en sådan här tillställning, hade jag insett. Man måste fylla lungorna rikligt med luft, annars finns det en chans att man kvävs bland alla kyliga, mentalt kvävande, människorna – Sedan la jag handen handtaget. Den kyliga metallen fick porerna i min handflata att dra ihop sig. Men en snabb rörelse öppnade jag dörren.