Gymnasieval. Nu börjar det bli dags, nu ska man välja!

För mig var det ett självklart val framtills nu; skrivarpogrammet (ja det finns). Men nu vet jag inte om jag vill välja det eller Teknik, möjligtvis media.

Både teknik och skrivar inriktning är typisk för min personlighet (INTP- Introverted, Inutive, Thinking, Percieving) (ta testet här: test, du kan även vara en “siffra”, jag är då fem) (och läs om olika typer). Jag ska tydligen vara smart och bra i matte… det stämmer delvis kanske, men det finns även många likheter.

På LJ (LiveJournal.com) finns ett forum för INTP:er, och många av dom förklarar ett beteende som jag känner väldigt väl igen mig i. Men det förutsätter att man svarat ärligt på testet, tagit det flertal gånger för ett säkert svar eftersom det är internet, för att få ens personlighet.

Men även när jag tagit andra tester(den här veckan har varit präglad av dem) har jag fått svar som stämmer väl in på det som står om personligheten jag har.

Jag är stökig, förlorar mig lätt i mig själv, kan vara arogant, saker som är fakta för mig men kanske inte är självklart för andra, kan bli irriterad om folk inte förstår det jag gör… Bra på matte, skriva, instrument, kan hålla på med saker i timmar. Jaa sådana saker. Det stod även på en sajt att de tappar bort saker lätt- så jag!

Men åter till gymnasium!

Det finns även så många gymnasium att välja på! Det är nästan löjligt! Men om jag väljer teknik finns det ett gymnasium jag skulle vilja gå på (sedan två reserv val) och om jag väljer media/skrivarpogrammet så finns det bara ett som jag skulle välja då.

Suck.
Besluts ångest.
Tre År som jag ska gå där. Det gäller att välja något man vet att man inte har så stor chans att förlora intresset för.

Jag vill bli webbmaster, författare eller regisör. INGET annat (möjligtvis… jaa, kommer nog på något någon gång…)

Men det här får vara för nu! Och om du tar personlighets testet där uppe, berätta gärna vad för personlighet du har. De två ovanligaste tror jag är INTP och INTJ. Men om du har två första bokstäver som E och S, kanske inte lika, men det är kombinationen som räknas igentligen, det finns sexton olika kombinationer)

Jag undrar när det där egentligen kommer hända, det som äger till mig vem jag är, eller när jag kommer fatta det… För det känns som om varje dag är jag en ny person, jag känner mig förvirrad, bortkommen, fel, fejk men ibland, sällan, men det händer, så känner jag mig som mig själv, efter de här stunderna har jag ingen aning om vem jag var då, jag skyller på mitt dåliga minne.

Men att säga till kompisar att man inte vet men man själv är, det ska man inte göra. Då kan man få ett svar att man ska gå och kolla sig i spegeln, och varför utsätta sig för det? Varför sätta sig i en situation där man känner sig ännu mer osäker?
Nej, jag är hellre ensam i min osäkerhet, där är jag mindre utsatt ändå.

Vi hade en debatt på svenska/so lektionen förra veckan, och då var det en fråga “är du alltid dig själv”, och då sa alla självklart, och jag sa “fast man vet ju inte alltid vem man är” och några kollade på mig och jag kände mig krympa nej nej nej! varför sa jag det för?
Det är hemskt att jag känner ångest för det… Ångest för att jag inte känner mig som mig… för att det betyder att jag inte är mig själv?

Ja, ja, ja, kära ångest, varför finns du? Det är lite som paranoia… ångest, paranoi och skräck samanlagt ge mig en panikattack. En tunnelbanestation, fylld med människor, och jag tänker mig den alldeles tom, utom för några personer… Tänk om de puttar ner mig på spåret när tåget kommer, fort, och jag kommer inte upp, snälla hjälp mig upp, eller att de slår mig, våldtar mig? Och sen så är jag tillbaka i den här världen, fullt med människor, och det är för många, dom märker inte om de knuffar för hårt och någon handlöst faller ner på spåret, och då kommer ett tåg. Swisch… Jag mår illa och sätter mig ner, och sen kan jag inte andas. Panik. Måste.Få.Luft.

Jag är paranoid, vågar inte gå på mörka platser fast jag vet att sannolikheten att någon hoppar på mig är liten, men jag går där, varenda dag nästan för att motbevisa mig själv, och hjärtat slåt snabbare, och jag kollar inte runt mig, kolla.ner.på.marken. Och alltid går det bra, alltid kommer jag hem, jag äter middag och sitter framför datan, och sen tänker jag på de som inte kom hem idag… Då känner jag mig så hemsk för att vara så paranoid…

Så osäker och paranoid vid femton, det måste vara normalt? Eller, varför känner man sig så ensam? För att jag inte berättar, inte delar, inte ger mig chansen att få reda på att jag inte är det? Troligtvis…
Är du?

Jag känner mig rätt liten här… Jag blir ständigt medlem på nya skrivar sidor för att jag vill växa mer, och jag fastnar lätt i samma typ av dikter och historier om jag inte byter sida lite då och då... Men jag känner mig ständigt mindre än andra.

Jag är snart femton år, alltså jag går i nian. För mig är det Stort, men det är egentligen inte det… Jag har växt upp med fyra systrar, tre av dom är nio, fjorton och sjutton år äldre än mig så Vet jag att nian kan lika gärna vara sjuan, de äldre ser inte skillnad på oss direkt.

Men jag blir Ständigt imponderad av de äldre som skriver, de tar upp ämnen som jag ibland inte har någon Aning om att det har hänt, och de skildrar det på ett sätt så att jag nästan står på mina knän framför datan och Ber den att översätta det åt mig. Och sedan vill jag var Så bra, jag vill vara så pass gammal att Någon kan se upp till mig som en “skrivare”, för det är där jag ser min framtid.

Och sedan är det så att jag även känner mig pressad att Känna mig vuxen, att våga gå ut på en fest, att våga fatta beslut… suck. Jag ska säga att jag känner en enorm press på “pojkvän” fronten… Jag har inte ens fått min första kyss (fråga mig inte varför för jag vet inte varför), och så börjar allt fler av mina kompisar at förlora oskulden och skaffa pojkvänner. Det suger rätt rejält. Men alla kan ju inte börja tidigt, någon måste vara den som väntar lite längre.

Gud, jag känner mig liten!

Och nu är det också gymnasiet som gäller, det är som om det är åttan, ett test som pågår i ett år som är mer till för förberedelsen för gymnasiet än skolan själv, och sen kommer gymnasiet. Man får själv välja vad man vill inrikta sig på, man har inte längre ett tvång att gå i skolan. Man har ett Val! Och bara det skrämmer mig. Det är väll tur att jag redan vet vilket gymnasium och vilken linje jag vill gå...

Jag tycker det är helt otroligt att jag är femton, det är… det är en ålder jag har sett upp på i hela mitt liv och tänk; fan vad stor jag är då... Men nu? Jag är inte så stor, visst längden men mentalt?
Fast jag har alltid blivit kallad mogen till “sättet”, men om jag känner mig så här… hur känner sig dom andra då? Eller är det här bara något några få känner, eller hälften? Typ? Äh, kanske inte ska tänka på det så mycket.

Men sen är det kompisen som fyller sexton nu i oktober, och det får mig att atomatiskt tänka; två år tills arton, och sen är det jag… Jag har lite över tre och ett halvt år i skolan kvar, tio år bakom mig… Nu det är något jag är stolt över. Hur! klarar man det egentligen? Äh! Man gör det bara!

Men nu måste jag avrunda det här och se slutet av Vuelta stage 16, för det är ju för spännande!