Trots att han släppte taget om koppen slutade inte hans nerver generera en varm stickade smärta genom hela armen. Darrande sträckte han sig efter telefonen när det plötsligt högg till lite lätt i bröstet. Fortfarande vid medvetande föll han till golvet med den bärbara telefonen i handen.Kraftlöst lyckades han trycka in de tre vitala knapparna på telefonen och med ett dött pip blev luren aktiv. Med ansträngd andning bekände han för en total främling att han var på väg att dö.

Två dagar senare fick Earl Mann en lapp på skrivbordet av sin sekreterare med ett nummer, en adress och en tid. Han satt i det mörka rummet drickandes den vedervärdiga blandningen earl-grey te och han anti-psykosvätska som skulle hindra hans hjärna från att börja blöda.
“Ännu gråter lammen”, muttrade han stilla, “Kom det här nu?”
Hans sekreterare var en dam av äldre modell klädd i kjol och en blus med lädertofflor.
“Ja, det kom för ungefär fem minuter sedan, men jag visste att du höll på att ta dina mediciner så jag ville inte störa.”
Han nickade stillsamt.
“Det är ingen fara, Megan.”
“Var det något mer, Herrn?” Hon log försiktigt.
“Nej, du kan gå hem, men ring gärna översten först och förklara vart jag tar vägen.” Han kastade en blick på lappen, “Terrence Fieldings Ave. 456.”
Megan upprepade adressen tyst för sig själv och nickade innan hon lämnade rummet.
Mann suckade och lutade ansiktet mot vänsterhanden medan han masserade sina tinningar för att bedöva huvudvärken som medicinen gav som biverkning.
Han tog upp en tidning ur sin dagstidninghållare, som även innehöll tidningar från två veckor sedan. Han började läsa om en brand i en skola, vilket erbjöd ett relativt stort arbetstillfälle. En skottlossning på en bank har tydligen kopplingar med organiserad brottslighet i staden och 44 civila ska ha dödats i eldstrider under gisslantagningens slutskede. Ännu ett fint arbetstillfälle.
Han gissar på att nuvarande kontrakt baseras på skolbranden, och han reser sig, tar sin kavaj och går mot dörren.

Iklädd kostym med väst och en mörk slips, bärandes sin portfölj som innehållandes papper som skulle identifiera honom som en affärsman i börsbranschen om någon nyfiken polis skulle ta sig en titt. Det enda arbetsverktyg han behövde bar han i en dold innerficka.
Vid tjugo i fyra tiden anlände han till platsen som den anonyma lappen anvisat, men han stod hundra meter ifrån den exakta positionen. Trafiken var lugn genom den lilla innergården där telefonkiosken befann sig, endast ett äldre par var ute och vandrade och ett par taxibilar stod parkerade i stressad väntan.
Runt hörnet på en av utfarterna från innergården får Earl syn på en svart bil av märket Chevrolet Tahoe, som är tillsynes tom. Men med tanke på att Tahoen är en av favoritfordonen för underrättelsetjänsten så är det bäst att inte ta några risker. Earl lyfter upp sin Samsung N270 knappade ett femtonsiffrigt nummer och trots att telefonlinjen protesterar så svarar en röst efter ett tag;
”Vänligen lägg på luren.”
”Geremiah 3-16-18, tack”, och luren började surra.
Han betraktade fortfarande det äldre paret som nu tycktes gå i ett mönster. Detta var tredje gången de passerade telefonkiosken han skulle ringa ifrån. Han hade gott om tid på sig, en kvart kvar innan han skulle ringa, men han kände att någonting var fel och att han kanske inte skulle ringa alls. Plötsligt slutar luren surra och en ton hörs två gånger innan det klickar till.
”Ja?” Säger en vänlig kvinnoröst.
”Jag behöver info.” Säger han kort.
”Vilken typ?” Frågar hon fortfarnde lika lugnt.
”Ge mig bara nuvarande positioner på blåsångare inom en kilometer.” Blåsångare var det mest uppenbara kodord för polis han någonsin hört, men det var det som gällde det här två dagarna och han fick stå ut med tanken på att vilken tjyvlyssnande regeringshackare som helst kunde skicka en pluton säkerhetsstyrkor åt hans håll. Det dröjer inte mer än fem sekunder innan damen på andra sidan lugnt säger;
”En blåsångare är för närvarande i sitt näste på Terrence Fieldings Ave. 456, men denna sover djupt.”
”Skulle ni kunna koppla om telefonkiosken på innerplan på den adressen till mig?”
Hon svarar inte men det klickar till och efter en stund säger hon enkelt.
”Varsågod. Lycka till.”
Earl muttrar ett tack och lägger på. Det verkar enligt centralen vara lugnt, men hans instinkter skriker inom honom. Tio minuter kvar. Han bestämmer sig för att ta sig in i huset och hålla koll på telefonen som står intill en vägg. Om han spatserat ut där som en fåne hade han antagligen blivit varse om att det var en fälla, men det var dumt att chansa, minst sagt.
Han går in genom en liten bakdörr i en av valvgångarna, som han lätt dyrkar upp med ett litet verktyg.
Rummet han kommer in i verkar vara en gammal leveransingång för hotellet som fanns här på sextiotalet, men nu tjänar ingången ett syfte som nödutgång för pensionärer som bor i byggnaden.
Han går upp för en trappa som leder i sicksack upp till fjärde och högsta våningen, där finns det en lång hall och en dörr som det står ”vakthavande befäl” på, antagligen för hotellets säkerhetsstyrka. Denna dörr bryr han sig inte ens om att dyrka utan axlar helt enkelt emot kanten med kraft och dörrens äldre virke ger vika med ett dystert knak.
Han går direkt fram till fönstret och betraktar utsikten. Han kan se perfekt över gårdsplanen och telefonen. Han tar fram sin kikare och tittar mot fönstren på byggnadens motsatta sida och han ler lite för sig själv. På samma våningsplan som han själv, nästan rakt ovanför telefonkiosken ser han hur en man står i svart kostym och stirrar ut över gårdsplanen. Earl vet att mannen inte kan ha sett hans lilla inbrott och därmed står blottad och ovetandes om att hans position är röjd. Mannen i fönstret lyfter en telefon till örat och några sekunder senare ringer Earls telefon.
”Tala.” Säger Earl kort.
”Ni är bra, Herr Mann, ni har talang.”
”Jaha.”
Mannen på andra sidan luren skrattar lugnt, men i fönstret ser han ut att stå alldeles stilla.
”Rakt på sak alltså. En god vän till mig, inga namn än, har avlidit mycket plötsligt. I en hjärtattack.”
”Mhmm.” bekräftar Earl sitt uppmärksamhet.
”Jag vill att hjärtattacken betalar för vad den åsamkat.”
”Sätt in två prisbasbelopp i pund på kontonummer 78 554 264 21, och märk insättningen Stockton Orange Company.”
”Vad sägs om det här, Pir 13 klockan 22:45, om 5 timmar och 45 minuter. Min kontaktman kommer att vara ensam och ha med sig din summa i en attachéväska i silver. Väskan kommer att finnas på obestämdplats tills det att ett lösenord vi kommer fram till, här och nu, är sagt. När detta är gjort hämtar min kontakt väskan och visar innehållet.”
”Jag kan bara anta att era transaktioner är bevakade av myndigheterna.” Muttrade Elias kort.
”Som sagt, Herr Mann, ni har talang. Lösenordet är Dunkerque.”
”Dunkerque, bekräftat.” Earl lade på luren. Mannen i fönstret stod fortfarande och lyssnade i telefonen en stund innan han stoppade ned luren innanför sin kavaj och försvann från fönstret.
Earl skyndade sig ut från rummet och ställde sig för att lyssna i trapphuset.
Inga steg. Han steg sakta ut i trappen. Om mannen i fönstret varit tillräckligt kunnig för att kunna räkna ut att han befann sig i denna byggnad, skulle det snart visa sig om han verkligen ville göra affärer eller om det handlade om ett bakhåll. Han drog fram kniven från innerfickan och den sågtandade klingan som var nattsvart sjöng en kort stilla sång när den befriades från slidan.
Han gick så tyst han förmådde medan han halvsprang nedför trappan.