Ansvar för en grupp människor som löper amok
Ansvar för en grupp människor som dödar hänsynslöst
Ansvar för en grupp människor som sprutar i sig gift
Ansvar för en grupp människor som utan anledning spottar i ansiktet
Ansvar för en grupp människor som inte har skyldigheter inför sig själva

Att vada i kanyler, lik, förnedring
och att sköljas över av anklagelser
Att se allvarlig ut och bemöta med presskonferenser, pressmeddelanden och generaliserande överslätningar
Sedan kallar chefen in till kontoret och befordrar med ansvaret över det egna livet
Att stiga i grad och få ansvar för sina egna handlingar

Att ta konsekvenser för sitt eget leverne
Att se sig själv i ögonen och erkänna
Att aldrig ta rollen som någon annan än sig själv
Att låta skuggan bli en del av självbilden
Att låta sig hindras av sitt eget väsen för att bli friare

Sittande på huk i termobyxor
med knäna i gatstenen på bussterminalens väntplats
Armarna hängande längs sidorna på kroppen
och händerna märkligt vilande mot marken
I ena handen en trött brinnande cigg
Huvudet tröstlöst lutande framåt förutom då det mekaniskt vinklas aningen för ett bloss på ciggen
eller vridet åt sidan för att loska i en läckande spottpöl obekvämt nära knät

Hon fimpar ciggen klumpigt i marken med slöa rörelser
och rotar sedan i väskan som slokande står bredvid henne
Handen lyfts ur väskan och rör sig mot munnen som mottar en halstablett
Bussen anländer och hon ställer sig sakta upp för att gå på

Uttala ord
Tänk tankar
Gör rörelser

Låt dom falla ner i tomheten
Låt dom sugas upp av glömskan
Låt dom drunkna i omgivningen

Lyssna till tystnaden
Märk overksamheten
Känn stillheten

Ta emot underbara ekon
Ta emot upplysande ingivelser
Ta emot spontana danssteg

Att inte se annat än grått
Att skaka och få panik i hjälplösheten
Att sjunka ner i hjälplösheten och glo den i ögonen
Att låta hjälplösheten härja fritt
Att lugnt erfara hur hjälplösheten bränner i skinnet
Att njuta av hjälplöshetens surr och begränsning
Att låta hjälplösheten bli frihet

Det enda jag vill är att bli full
sedan stenad
sedan jävligt hög
sedan medvetslös
sedan hamna i koma
sedan dö

Framgång är att inte att nå fram
Att alltid ha en bit kvar som drivkraft

Framgång är inte ett resultat
Att dras vidare även om det leder på villovägar

Framgång som motgång
Att gå under för att leva

Framgång som stagnation
Att se samlad energi riva upp rutinernas ställningar

Framgång som ett svek
Att blomma i begränsningar

Framgång är att avbryta
Att börja om

När man rör kranen blir det imma kring fingeravtrycken
Den spolar kallt så fingrarna domnar
Säkerhetsutloppet får kämpa för att få undan vattnet
En trasig banan, med strängar av skal och mosat innandöme hamnar under strålen
Där strålen träffar färgas frukten som om den träffats av bläck

I hunger sträcks desperata fingrar mot bananen
För mycket tyngd läggs över på händerna som halkar över porslinsytan i handfatet
Bläckplumpar fläckar huden som blåbär
Hudens blåa yta bryts av en mjölkvit benpipa med röd krage

En uppspärrad blick som flyktigt stirrar i tunneln som utgör flyktens seende rycks hårt åt sidan av en explosion
I fallet slår ett horn i marken och bryts av
Med den avbrutna biten slående mot halsen fortsätter flykten mer vilse än innan
Klövarna slirar över nersjunkna metallfordon och pumpslangar
och slutligen rivs sidan av älgen upp av en skur hagel som tvingar den på fall

Ur ett dike där torv tidigare brutits och som nu blivit skyttegrav rusar två bleka soldater
Efter en språngmarsch över mossens tuvor och gyttja landar dom två soldaterna flåsande i skydd bakom den stupade kroppen
Ett värn blir till när en kulspruta monteras på älgen

Fåglar lyfter skrämda när bombardemang försöker slå ut skyttevärnet
Dom två soldaterna kurar ihop sig i hålet dom grävt bakom älgen
Svedan då det sura myrvattnet blandas med svett i sår på kroppen är det enda som upplevs förutom explosionerna
Det är först när artilleriet tillfälligt avstannar för en stunds tystnad som myggen och flugorna kring ögon börjar besvära

Irritation vid ögonen som överröstas av stickande sveda när smuts, svett och mossvatten från fingrarna hamnar i ögat
Synen reduceras till en smal bild ur fokus som hela tiden bryts av ögonlock som vill stängas då svedan skapar yrsel
Endast himmeln, marken och otydliga former med enkla färger kan urskiljas
Dessa former känns med erfarenhet igen som frontlinjens markeringar utgjorda av slitna tygstycken spända över björkslanor

Över värnet lyfter en helikopter som träffats och rykande försöker kämpa sig upp ur eldskurarna
I panik knuffas lådor ur för att lätta lasten
Runt värnet slår trälådor ner som brakar sönder och sprider ut kritvita penicillintabletter i mosspölarna
Hostande hasar sig helikoptern upp i himmeln och undviker en omgång granater då artilleriet återupptar sin terror
En granat slår ned i värnet och i explosionen rivs soldaterna sönder tillsammans med älgen så att delarna omöjligt kan särskiljas
Samma smäll gör tabletterna till pulver som yr i luften för att landa i av bråte nedsölade mosstuvor

För att komma utanför dörren väljs alternativet promenad
I vidsträckta vyer av fält och bakgårdar föds längtan efter närhet
En bil vars säten flörtar och omfamnar äntras
Färden tar turen längs gnistrande vägar
som lockande stöter i med armbågar och knän
Ur vägrenen lyfts kyssar som ökar farten med hjälp av kraften som utvinns i sätena då dom försöker svälja varandra
Genom lugna partier och grenar som lätt stryker stigar längs rutorna får dom hetsiga stegen en sträcka att ta sats över
och det ökade spelrummet ger kraftigare vibrationer
I ilfartens svängar kastas bilens innehåll fram och tillbaka
Yrsel gör att uppfattningar suddas ut förutom dom mest primitiva som förstärks
Slaget då bilen först slår i diket hinner inte ringa ut innan bilen roterat flera varv och landat på stenmur den smälter in i
Ett slag som spelar på alla toner och sedan ekar ut i återkomsten till världen utanför bilen genom en krossad ruta

När ruset ebbat ut flyttas fokus till tomrum
och längtan tillbaka blir desperat
Resor med hotell och guide bokas och fordon chartras
Scener sätts upp med kulisser och skådespelare
Längs vägarna mutas mark in som kalhuggs för att ge plats åt turistfällor
Bland kulisser och parkeringsplatser avlas en art som frodas i denna konstruerade öken
Varelser vars funktion begränsats så att endast ett gäller
Arten vars desperation driver den till vansinnet att gnugga sina retbara delar mot asfalt tills den förblöder

Där stod han med armarna som han inte rör på
Dom byter läge kvickt, repeterande
Ett kort knäppande ljud tillsammans med en stickande ljusförändring
denna signal för att armarna växlar mellan hängande utmed sidorna och utsträckta framför sig
Han har ingen haka och heller ingen underläpp
ändå formar han orden tydligt med läpparna
Berättar att han kommit tillbaka och att han förväntar sig
Han avbryter sig själv och fokus försvinner ur hans blick
Utan att se åt vårt håll griper han stirrande oss med blicken
och spänner den i oss med all sin kraft
Han stelnar med blicken
och håret på sidorna av hans huvud glider bort från skallen
En del strån landar på hans axlar och en del seglar likt löv till marken

Allt är sagt
så vad du än säger är det inte unikt
Allt är upplevt
så du kan aldrig göra något för första gången
Alla möjliga kombinationer har satts ihop
så du kan aldrig bygga något nytt

En värld där allt är gammalt
En värld där inget glänser som nytt
En värld där inget provocerar som radikalt
En värld där inget vibrerar av nytänkande
En värld med komplett erfarenhet
En värld där inspiration får en ny mening
En värld där tillvaron är repetition
En värld där repetition är allt

Om alla gånger då det pågående påminner om minnen
utan att avslöja sig som handlingar, tankar, drömmar eller samtal
Om hur allt återkommer i olika skepnader
utan att avslöja sig som egna eller andras erfarenheter
Om hur allt är samma sak i olika skepnader
och hur detta är tagit därifrån

En kort ton av något annat
det var inget
En otydlig påminnelse om en intensiv stund
det var inget
En återvändande känsla av mening och färg
det var inget
Ett sätt att färdas och uppleva
det var inget
En smak som inte låter sig placeras
det var inget
Ett par kittlande ord som döljer sin agenda
det var inget
En hand som sträcks ut för att hjälpa
det var inget
En hand som försvinner då man tar den i sin
det var inget

Det var en dag utan morgon
Det var en dag utan kronologiskt händelseförlopp
Det var en dag som inte fanns med i kalendern
Det var en dag utan gårdag och morgondag

Jag såg allt
Det var inget
Allt var inget
Det fanns inget innanför
Allt var vad vi tillät det vara
Det otydliga kommer ur våra begränsningar
Det tydliga är generaliseringar
Generaliseringar är det otydliga i förklädnad

Han har många men aldrig tillräckligt
hyllor fyllda till bredden
Staplar på fönsterbräden och längs väggar
allting själlöst

Han har ett jobb han går till
Han kör dit men tänker att han ska börja cykla istället
Det är en tillverkningsindustri där han gör sådant som en robot skulle duga till
Istället för lön får han ibland bara socker, smärtstillande och en skvallertidning

Varje dag när han kommer hem sätter han sig på pallen vid skrivbordet i åtanke att skriva färdigt brevet till sin älskade och fiende i samma person
Men det är sällan han skriver något och om han skriver är det några få meningar
Han har inte insett att han aldrig kommer färdigställa det
Detta kan hänga ihop med eksemet som han inte vill erkänna
eksemet som grott i kallsvetten längs underarmen som pressas, gnids mot skrivbordet

Brevet och den det är tillägnat är hans mest utmärkande relation
I övrigt är det mest tillfälliga kontakter under fikarasten eller över ölen
inget man kan luta sig mot direkt

Han äter inte sin frukost
utan han stoppar ransonen i munnen, tuggar och sväljer så fort som möjligt för att slippa smaken
Det är mer en ritual och en vana än en måltid
Denna frukost tillsammans med hans arbete och brevet är dom få fasta punkterna i hans liv och person
Hans beskrivning blir inte tydlig genom egenskaper, intressen eller attityd
För att avbilda honom måste hans helhet beskrivas i kontinuerlig förändring
eller en oändlig vandring där varje steg är ett snedsteg
Att gå vilse är hans sätt att hitta hem

För att överleva sitt liv har hans besvikelser blivit hans förväntningar
Med denna inställning har dock inte drömmar ersatts av fasor
Istället har den gjort att drömmarna fallit ur fokus då hans guide är hans begränsningar och inte hans vilja
Vilket gör han oberoende av strävan mot olika mål
I prövningar och misslyckande utvecklas han och hans konturer blir tydligare
Han kan lära sig mer och utforska tillvaron grundligare så än om han siktat på sina drömmar

Det är svårt för honom att finna fokus längs den röriga vägen han färdas utmed
Det är inte heller vad han borde göra
hans fokus är undvikandet av densamma
En stor del av hans uppmärksamhet får förkylningsblåsan innanför hans ena kind
Vad han än gör finns det pilar i hans medvetande som pekar på blåsan
I hans vilja formas en önskan om att pressa sig mot skyltfönster tills dom spricker
Bara för att få uppleva en kort stunds närvaro utan tankar och förnimmelser av blåsan
en stunds verklig närvaro

Om han ska ge sig på skyltfönster skulle han gärna vilja ha sin kamrat stående jämte honom
Mest för att det ska se snyggt ut
inte för att denna kamrat skulle ge stöd
Kanske för att denna kamrat kommer läsa brevet han skriver även om det är menat för någon annan

Han är ingen som vet hur man ska börja
om det ens finns ett sätt att börja på
Hans skäggstubb får inte honom att se äldre ut då det täcker ojämnt och är glest
När han räknar omvandlar han talen till bitar i kakelmosaik som bilder i mönster
Beroende på operation låter han mönster omformas enligt olika ritualer till svaret han söker

När han var barn låg han ofta på diskbänken och kikade på mosaiken
I ungdomen satt han vid köksbordet och undvek att bli uttråkad genom att studera mosaiken och låta den bilda mönster
Ibland såg han mönster i strukturen hos fogmassan och andra i kaklet
Genom att låtsas flytta mönster i olika riktningar sammanförde han dem med andra mönster för att bilda komplexa sammanhang

I skolan påmindes han av mosaiken genom rutorna i sitt anteckningsblock
Han började bilda mönster bland rutorna och upptäckte att den förmåga och metod han använt i mosaiken där hemma kunde överföras till matematiken
Istället för att räkna som läraren undervisade dem översatte han alla tal till mönster i mosaiken där han vant utförde operationerna

Att räkna såhär är inget som gör han överlägsen i vad han kan lösa för matematiska problem
eller hur snabbt han löser dem
Det är bara mer naturligt för honom
Att räkna som läraren undervisade skulle kännas som onödigt besvär
När läraren krävde lösningar och inte bara svar på problem försökte han visa hur han använde olika mönster
Läraren skakade på huvudet och misstänkte honom för fusk

Likadant som han är osäker på hur man ska börja tvekar han inför hur ett avslut ska formas
Hans tankegång går inte i kronologiska händelser, linjära förhållanden eller över grafer där början och slut är tydliga
Mönster i hans resonemang är ytor som kan sträcka sig mot horisonten
Rytmer han funderar i är olika sorters brus som jämt finns i bakgrunden
Då han fokuserar på en rytm hörs den tydligare och om han låter den möta en annan kan förgreningar eller korsningar uppstå

Om att inte komma riktigt nära
Om att inte nå fram
Om att hamna där kommunikationen regleras av censur
Om tomma repliker
Om att inte vilja dela
Om hur väntan på att motpartens replik ska bli avklarad skapar irritation
Om oförmågan att se varandra i ögonen och mena att man vill se mer
Om att inte vilja sätta sig i nuet
Om att dåtiden och framtiden är viktigare
och om hur detta fördärvar nuet som är vägen till dessa

Vid tågstationen som vanligt
På taket ovanför där vi står: en skakande stolpe
Vi tror det är tåget som är på väg som ger knäppningarna i takplåten
Kraften i vibrationerna ökar och ger ljud precis som ett ankommande tåg
men egentligen får stolpen rörelse
glider längs det sluttande taket, över stuprännan

Reagerar med flykt i sinnet nästan samtidigt som stolpen körs in i nacken på mig
En annorlunda smärta, en ny, då stolpen av gravitationen dras inuti oss
längs hela ryggraden
Ingen i omgivningen ser oss
Ingen har givetvis märkt något
Eller snarare har alla märkt något så intensivt att deras blickar inte vågar skåda mig
Det är tryggare att låtsas som om inget hänt och fortsätta i sina invanda spår
En rädsla för scener, något nytt, att visa sig osäker, låter oron av att låtsas vara ovetande väljas före att ta tjuren i hornen

Illusionen av fri vilja när alla har en stolpe inkörd längs ryggraden
Vi tänkte gå på tåget men stolpen tvingar oss på annat håll
Vi kände för stolpen och lät den ta beslut
Vi drogs kors och tvärs genom stolpens kraft
som ett rö för vinden
Enda skillnaden är att jag fick en riktig påle inkörd genom ryggen
Även om vi inte kan stå upp efter detta ingrepp
har vi säkerligen en vidare fri vilja än dom med ett imaginärt hänsynslöst spjut i sig

När jag försöker, sätter mig ner, kavlar upp ärmarna, slår på ugnen, knyter skorna, viker undan täcket, öppnar dörren, har växterna redan slagit rot
Klänger över halsen, trycker mot axlarna
Trycker rötterna genom huden
Drar rötterna under huden längs sidan av bröstet, forsätter över ryggen, svällande rötter spänner under huden i varv runt överkroppen
Istället för en omfamning en snara under huden, slirar mot senor, ger surrande och svidande avtryck
Rötterna sväller och deras självförtroende växer, tar sikte, tränger sig in mellan revben, slår sig förbi vävnad
Når magsäck och tarmar som verket av rötter sluter sig kring
Tränger in i övre delen av magsäcken och spyr sådan vätska som inte är välkommen
Kramar hårdare i rotsystemet som infekterat kroppen
Aldrig någon frihet att spela i

Rötter blanka av dagg lurar med halka som bryter halsen på den som faller
Se barken oroligt slingra sig kring sulorna
letande och sprakande tills den möter sig själv i snaran kring fotleden

Se daggmaskarna brottas bland löven i komposten
låt scenen bli vägen som övervinns i bilfärdens gång
Tappa fokus i röran bland kroppar som förtvivlat vrider sig i kramper
se istället suddiga sanningar

Låtsas att slaget över fingrarna då taget tappas är ett val
se en frihet så ansträngt sminkat att käkarna värker
Säg att käften kan sluta vibrera
somna och tro på evigheten av tystnad som följer

Har det någon gång blivit tillräckligt?
Har himmeln slutat locka?
Har visionen tappat karisma?
Har sedan blivit nu som då?

Undrar du varför axlarna värker och ögonen drar sig från ta till sig helheten?