vi sitter i ett rum man inte får gå in i
eller i alla fall dom flesta får inte gå in här
för dom har inte tillåtelse av sig själva att gå genom en anonym nedgången järndörr som antingen leder till ett tomt kallt rum eller helt vanligt fördärv
och om det inte räcker med att dom flesta inte tillåter sig besöka detta rum bryr dom flesta sig heller aldrig om att gå kring omgivningen
inte för att det talas om eller har upplevts fler hemskheter här än på andra ställen
utan för att detta är den verkliga verkligheten innehållande mellanrum, beska och grå toner

i en vecka eller så har vi suttit här
mestadels med olika verktyg i händerna
nu handlar det mest om att sätta sig rätt på pallen så att anordning kan gripa runt nacken på oss
om den missar är det helt meningslöst
med ett stadigt grepp kring halsen ska den bestämt slå ner huvudet mot bordet framför oss
det är meningen att ögonen ska gå emot bordet så att dom två äppelkärnarna som står fixerade på bordet går rakt in i ögonen
på detta viset tänkte vi fånga en ögonblicksbild

kommer hem, kliver in genom fönstret och lägger jackan under sängen
det har alltid varit såhär
det har inte kommit någon post idag heller
brevlådan i kökslådan är tom och jag har fortfarande inte hittat ytterdörren
dags för kvällsmat, filmjölk och mackor
häller upp filmjölken i knät och lägger mackorna i kylen
allt har sin plats
sätter mig bakom TV:n och allt händer efter jag sett det
det bultar i bakhuvudet innan benet på pallen bryts av och jag faller i golvet
hör dunsen innan ljudvågorna träffar öronen
ser sprickorna i taket innan ljusstrålarna träffar näthinnan

jag vill inte se dig mer
jag vill inte köra längs denna vägen längre
jag vill inte se hur folk vänder bort blicken
jag vill inte fortsätta mot en horisont man aldrig anländer till
jag vill inte höra på detta tjatet igen
jag vill inte upptäcka hur ogenomskådlig och oförståelig tillvaron är
jag vill inte tänka efter och förstå hur rotlösa vi är
jag vill inte åka ett varv till i denna karusell
jag vill inte börja om från början när jag kommer hit
jag vill falla ur denna ramen ett tag, en timme, en kväll
även om den oundvikligt kommer fånga upp oss så småningom

allting av ingenting
en kopp av onödig tystnad i samtal och pauser till ingen nytta
ett rum fyllt med tomhet från alla världens hörn
här har vi avtagande avkastning, halsbränna, magsår
så berättar hon om hur det ekar av rastlöshet i tystnad och tomhet
när det utanför i stark kontrast surrar och skakar av förändring
och därför hur tystnad och tomhet stressar mer än att springa efter tåget

tänkte skaffa något enkelt
något som fyller upp med tomhet och tystnad utan att bli enformigt
något med så stort frispel att det tillåter uttryck men inte så tomt att vi inte får ro
något med en tydlig begränsning på avstånd för att vi ska våga besöka stället

något är aldrig perfekt i sig
det är först när vi säger att något är perfekt som det blir det
perfektion finns inte i naturen utan är en mänsklig konstruktion
en sliten fåtölj är fel enligt han som förklarar perfektion med helhet och konsekvens
en sliten fåtölj är perfekt enligt hon som förklarar perfektion med varaktighet, nostalgi och komfort
en sliten fåtölj är själv helt omedveten om begreppet perfektion

inget är så perfekt som idealet
inget är så perfekt som i fantasin
inget är så desillusionerande som när fantasins slott jämförs med verklighetens kåkstad
ingenting kan få ett så underbart sammanhang som i fantasin
ingenting av det vi kallar verkligheten är orört av fantasin

jag vill inte kalla mig konstnär
för jag underhåller
inte underhålla som i nöje utan som i service
underhåll av mig själv och allt annat
då service oftast menar något konstruktivt men jag även vill inkludera det destruktiva, särskilt i subjektiv mening, är detta ord inte ett träffande uttryck
konstruktör eller att skapa faller också därav
inte ens ett samlingsuttryck av skapa och förstöra räcker då det ibland handlar om att inte göra något överhuvudtaget

hon har en tio meter lång halsduk
lindad kring halsen upp över munnen där den tar flera varv och spänner extra hårt
allt för att det knappt ska höras när hon skriker
halsen och stämbanden är fortfarande slitna sedan igår
ändå gallskriker hon men tack vare halsduken låter det mest som om hon gnäller
det har alltid varit såhär
i alla fall om man räknar dom senaste två åren som alltid
hon välkomnar faktiskt förkylningar
i alla fall dom som inkluderar snor
när snoret rinner ner från näshålan mot den härjade halsen och hon sväljer så ger snoret en len känsla och svalkar

hon har sett till att få i ordning denna ställning
en stol med en person sittande får plats innanför metallbalkarna
i alla fall sitter hon där med två snabbt roterande cylindrar riktade mot tinningarna
det finns en spak i armhöjd som kontrollerar deras rörelse
om man trycker den i botten möts nästan cylindrarna
hon tycker det brukar vara lagom att låta cylindrarna närma sig huvudet fort för att sedan låta dom stå 0,5 mm från tinningarna i en timme eller så

jag vill skriva så det blir rörelser i pappret
så att bokstäverna vibrerar och ibland vänder sig
krymper ihop som brinnande plastbitar
för att försvinna i sig själva
jag vill prata om allting
även sådant som väcker irritation
för att upptäcka, dela
jag vill höra om dom som trotsade och gick utanför
eller höll sig fast med glödande övertygelse trots omgivningens avvikande
jag vill höra om dom som delade med sig eller hade andra färger
jag vill uppleva ämnen av intresse med alla sinnen
jag vill kunna äta tankar och lukta på ord
jag vill gnälla och sedan faktiskt göra något åt det
jag vill inte leva livet såhär