jag har ingen kopp att hälla upp drickat i
men jag har ett hål
jag har inget bord att ställa koppen på
men jag har ett hål
jag har inga stolar vi kan sitta på vid bordet
men jag har ett hål
jag har inget rum att ställa möbler i
men jag har ett hål
jag har ingen bostad
men jag har ett hål
jag har ingen hand att hälsa dig med
men jag har ett hål
jag har inget leende att visa dig
men jag har ett hål
jag har ingen famn att omsluta dig med
men jag har ett hål
ett hål man inte ser botten på
och aldrig hört en duns i när man släppt något däri
ett hål vars besökare aldrig återsetts

Hur skulle livet vara om sanning var lögn och lögn sanning? Som vanligt?

hon har ett ansikte man bara kan se snett framifrån hur man än förändrar perspektivet
huden i ansiktet speglar omvärlden utan att reflektera något
om man talar med henne försvinner var tredje ord man uttalar
dom hörs inte, tas bort innan dom uttalats
om man talar om ingenting med henne blir det allting
som om begreppet fallit ur tillvaron och upphört existera för att ersättas av motsatsen
runt henne tillåts inte ingenting, det är omöjligt
om hon vänder på huvudet eller sätter sig med ryggen mot dig ser du fortfarande hennes ansikte snett framifrån
var du än står i förhållande till henne hör du hennes röst strax ovanför vänster öra
det hjälper inte ens om man spelar in hennes röst
man hör den fortfarande från samma håll oavsett högtalarnas position
om du hälsar på henne befinner era händer sig inuti din höft så länge dom rör vid varandra
inuti din höft fast i ett annat plan, parallellt
kan skaka hand som om händerna var fria i luften
tiden du träffar henne är alltid en vecka sedan
så om du vill spola tillbaka tiden kan du kontinuerligt träffa henne tills du kommit till önskad period i din historia
om du nyser är det aldrig du som nyser utan hon
så fort du känner undran är det hon och inte du som undrar

den störtar synden
olika grytor
händer med långa fingrar
senor och kall yta
fingrar som inte går att böja på, stela
korta naglar
sticker fingrarna i munnen
en slapp mun med torra läppar
trycker dom stela fingrarna ner genom halsen
är knappt fuktigt i munnen och halsen
något är fel
hostar lite, ber oss sluta
ställer oss på tå och för ner handen längre i halsen
rotar runt och hittar två knappar
mot fingrarna känns magsäcken som en kletig säckväv
inte vått utan klibbigt
sväljer
allting ordnar sig inte
allting ordnar sig faktiskt inte
denna halsen är nog fördärvad

då ska vi se
dom här har vi
vi lyfter en arm och låter handen klia oss i bakhuvudet
den här kan du avbetala på två år och om du väljer denna får du en fantastisk funktion du kan skryta för dina vänner om
försöker tänka själv, jämföra, resonera
behöver vi verkligen en ny?
vill du prova? vi har öppet köp
blundar kort, känner att vi inte orkar
när hon öppnar ögonen är det mörkare i butiken, bara lamporna längs skyltfönstren är tända
hon märker hur hennes arm är fastspänd på en ställning i metall
en rem liknande ett bilbälte hårt spänt över handleden och en likadan rem över underarmen intill armbågen
monterad i ställningen rakt över mitten på våran underarm sitter något liknande ett verktyg som visslar och skakar
kassan slår igen och butiksägaren kommer emot oss
han har fyllt fickorna med så mycket mynt som möjligt
en del hinner ramla ut på vägen till henne
han tar en handfull mynt ur fickan och släpper ner i den visslande apparaten
det skrapar i maskinen och vi känner tydligt vibrationerna i vår arm som når oss genom ställningen
ett tvärt slag, ännu ett, ännu ett
ur verktyget skjuts mynt som tränger igenom underarmen på oss
en del mynt träffar med kanten i armen och missar ofta skelettet
en del mynt träffar med sidan i armen, ett magplask
studsar av ibland men inte alltid
slår igenom armen för att bilda hål igenom
dom första magplasken är värst då skelettet i träffytan inte slagits sönder och det inte finns många öppna hål
butiksägaren håller upp en tröja hon inte vill ha och en diskmaskin vi inte vill ha
han säger att vi måste välja
att man måste välja, vi har inget valet
hon förstår att välja är ett tvång

säg något viktigt
vadå?
säg något viktigt, säg något som faktiskt betyder något, säg något som är meningsfullt
varför?
säg något som fastnar i medvetandet och påminner om sig resten av vårt liv, säg något som kan vända eller starta en utveckling
säg något som inte försvinner i bruset och glöms bort, säg något som kan stå på egna ben
trycker ner oss på marken, talar högt och viftar med pekfingret så vi känner dess vinddrag i ansiktet
säg något som kan upplysa, ge möjlighet till nya tankar
kommer närmare, greppar hårt om våran haka och skriker till oss
vad har du att tillföra? är det inte dags för dig att säga något som rättfärdigar din existens? eller ska vi ta och avsluta ditt värdelösa och onyttiga liv?

alltså jag saknar en fullständig
kan du ge mig den nu?
nej, men alltså jag har inte hela
har bara denna biten jag håller i handen och den vill jag inte ge bort för jag tycker om att ha den i fickan
när jag har något i fickan känns det som om jag har en mening, att jag hör till
men sluta tjafsa, jag orkar inte
jag menar allvar, biten är viktig för mig
greppar hårt kring biten och gräver med den i ögat på honom
river runt i ögonhålan, rinner längs undersidan av min arm
lägger honom ner på rygg
sätter mig på knä med hans huvud som i ett skruvstäd mellan mina lår
greppar kring biten med båda händerna och gräver vidare
rör runt i ögonhålan som om jag hanterade sleven i en rejäl gryta gröt
skrapar emot något, har gröten bränt fast i botten?
stoppar ner handen för att känna efter
långt ner, ända till armbågen
nuddar en otydlig yta under all gröt, sönderriven ögonvita, allt blod och var
upptäcker en öppning i formen, känner i öppningen med fingret och märker hur jag stoppat det i munnen på mig själv

detta handlar om en bil som kraschar
en förare som kör i natten på en landsväg
en förare som slumrar till kort
vaknar och bilen är på väg ut i diket
styr in på vägen igen men får sladd
rycker i ratten men bilen svarar inte, glider längs bredden på däcken
det slår till och bilen är i volt
föraren slår huvudet i sidorutan så att en bula bildas till vänster om pannan
en bula, inget blåmärke för den är inte fylld av blod
bältet lyckas inte hålla föraren helt stilla
han försöker i desperation ta tag i ratten eller något fast för att inte slå emot insidan av bilen så hårt
men han är helt vilse tack vare bilens rörelse då han ibland är upp och ner och faktumet att han slängs runt mellan ratten, sidorutan, taket och sätet som om han låg i en centrifug
bilen voltar av vägen och avståndet ner till diket ger en lång luftfärd som slutar med en förrädisk tung duns
i dunsen slår bilen emot marken med taket först
högra sidan av huvudet på honom ligger emot taket när bilen i dunsen tar i marken
han känner hur ryggen trycks ihop och hur det slutligen vrider, knakar till i nacken
bilen hinner ett varv till innan den slår i en vägg av granar för att slutligen med en svag duns landa på marken
armen som skyler nacken sedan stöten som fördärvade denna trycks så tätt emot bröstet att den brister och strax nedanför axeln öppnas ett rejält tvärgående sår då bilen dundrar in i granväggen
allt är still efter bilen landat i marken förutom ett svagt pysande från motorn och vinden i grantopparna
i såret på förarens högerarm ser man hur huden slitits isär, därunder senor och muskler i revor men inget blod

en utsikt fattig i att fältet med gräs sträcker sig mot alla horisonter
men ändå rik i hur stråna bildar mönster som aldrig upprepas
vinden är svag, orkar inte rycka i deras kläder men i deras hår får den lite rörelse
det blekgula gräsets nyans speglas något i hennes skjorta
men färgen i tyget ser speciell ut för ovanför dem finns ingen himmel
det är inte som om himmeln ersatts av något, den finns inte, den är omöjlig
inget som tar vid där marken slutar i horisonten
han frågar, utan att använda ord, om det är dags för ett kort avbrott
hon nekar honom i rädsla att det ska resultera i samtal som betraktar det förflutna
hon vill inte gå in på det för hon har aldrig fötts, aldrig startat livet i födelse
hon har ingen tydlig startpunkt och att förklara allt för honom när han frågar utan att använda ord är som att vända ut och in på sig själv
utan himmel skulle han säkert gena förbi orden och komma fram
efter dom syns spår, släpande sträck genom det torra gräset
ljudet av deras steg som fäller grässtrån och slutligen slår i den sandiga jorden, fast utan akustiken som en himmel ovanför hade gett

tar bilen dit
kör ryckigt, genar, chansar
river upp dörren
hon skriker
hur kan du säga att du är?
hur kan du säga att det stämmer?
hur orkar du med dig själv?
hur kan du säga att vi ska göra såhär? bara fortsätta?
hur kan du hålla dig själv uppe med allt bagage som sväller kring dig?
hur kan du förvänta dig att vi ska sätta oss i bilen och köra vidare?
det slutar här! har du inte sett hur ett övertryck byggts upp och alltihop är på bristningsgränsen?
det smäller snart och det kommer sprida sig
någon faller, drar med sig personen bakom, som griper efter personen bredvid, som drar ner ytterligare en person
en kedjereaktion! förstår du inte?
du tror det bara är att le, byta ämne och gå vidare till nästa dag?
det skrapar under däcken på bilen
omgivningen vibrerar något
grusplanen rycks undan våra fötter
bilen försvinner bort tillsammans med dom två trötta björkarna vi tvärstannade vid
asfalt, hyggen, sand sliter över våra kroppar
skrapar igenom kläderna, en stubbe slår upp knät och ledstången på en trappa bränner i sidan
hon biter ihop så det blöder i läppen
hon försöker hålla om underarmen som en gren borrat sig igenom
vi har tappat bort oss och försöka undvika allt som far förbi
som att falla fritt men tätt längs marken
något stöter i benet igen och det fastnar i omgivningen
lossnar och allt svartnar