kämpar för att greppa i skinnet med fingrarna
får inte grepp, kan inte sluta handen runt, glider i svetten
tappar, minns sista greppet då fingrarna endast omslöt en bit av underhuden, som om vi bara försökte knipa i armen
fortfarande känslan av greppet i handen och hon ser oss om
brus, omgivning som inte vill ställa in sig, obestämd
han säger vi märker avstånd, upprepningar och trots det sorlet av förändring

tillbakalutad i slokande stol som vill få en förstå att man kan växa fast
tar ett djupt andetaget och vi är tvungna att harkla oss för att få luften igenom
andas ut och sjunker ihop
ett skrivbord vars ursprung du inte kan komma ihåg
eller egentligen, dess ursprung är oviktigt då det växt fast så det sitter jämte primitiva kommandon i ryggraden
jämte viljan att rycka handen ifrån spisplattan
jämte reflexerna som doktorn provar i undersökningsrummet
ett skrivbord som, med sin yta som inte torkats av på tre veckor, står där som om det vore mer självklart än rummet det bebor
lådar utdragna, kvitton som rullar ihop likt rullen dom döpts av
över alltihop en dimma av damm
tar ännu ett djupt andetag och näsan sparkar bakut, bakom dit näsborrarna leder en rörelse, panik, frihet, skam
damm över kvittona, pappersremsorna med formler över simpla bakverk, summeringar av gårdagnes framgånger, kalkyler över arv
lådorna sticker ut likt slumpen när allt det handlar om är vana och vilken låda som fått flest besök
vi ser inte klart, skrivbordet är större än vi förstod när han ställde in resväskan
fler hurtsar, lådor gapar och visar upp samma matta av damm som retar halsen
på väg att nysa, rensa halsen, eller att rensa halsen genom att slänga upp innehållet i magsäcken
lägga syra längs hela halsen, fräta bort, radera minnen
på den centrala ytan i skrivbordet känns lukten lång väg
citron, strumpor från 1800-talet och en vilja att åka skidor över kullarna

gfglkflkggggggggkflgkf
gfklgkrgrklkkgggggggg1…
gfrkkkkyhnglkjdfgd.dgdf
dfgdflhrgfdglkdt
hgkldgdfrdogkdfgdgd
dgkdfljhthdvbc,mmsgvcb gfjd h
dfg fhdjiojt.dljherijgxcigjxlkt
hxjktghrjkgd
rjgdkgjdkjgijiöhs
jhkfdjlkjtdlfkjbgrbtr
bgfdjkjånbödfjgt<34gdfjhlgkyjg,hbrmegcvlj.xij.ijh
gdjgkhdstntg,tggggkhkkhgkhktgnet
ggtfjh

— hur ska vi ta oss dit?
— ingen aning, jag ser inte riktigt
— alltså det är trådar som drar din blick neråt
famlar med armarna framför henne för att lösgöra strängarna
— kan vi glömma detta nu?
— hur menar du?
— alltså berätta hur man får tag i medvetandet med händerna så man kan ställa in det som man vill
vi ser inte hur dom monterar ner trådarna
vi ser inte hur dom lossar skinnet, drar ur skruvarna och lossar armarna från axeln
vi ser inte hur dom monterar upp ett liv i en lägenhet eller ett radhus
vi ser inte hur dom placerar in mellanrum och stöd för att vara hela livet ut
för att skydda mot oönskad förändring, för att göra levande döda
— tror du man lyfta bort denna om man lossar här?
vi ser inte hur dom vi passerar hackar tänder och vrider sig för att hålla tillbaka sura uppstötningarna
— jag tror inte det är något man ska pilla med själv, den kan gå sönder, det är bättre att låta vara det som det är

to be an artist is to take control by losing it

dom åker i en varm bil
svett i pannan och ormbunkar i diket
dom säger att dom är på väg
när dom egentligen stannat och bilen susar vidare
när dom fortfarande reser
det blir aldrig tillräckligt
dom säger att dom är på väg
när dom egentligen stannat och farthållaren är låst på 90 km/h
sedan så berättar hon hur man reser i huvudet utan att sätta sig i en bil, utan att förändra omgivningen, utan att byta vanorna mot eftertanke och annan kultur
vi lyssnar och irriteras av halsbränna
hon visar oss till ställen där dina drömmar produceras, apparater som tillåter suggestion
platser som kan vara lika avskyvärda och hemska som vackra och härliga
platser som är lika verkliga som overkliga
platser där något styr dig som du inte har rationell kontroll på men som leds av ett finger med självklar mystik

det är inget fordon
inget man rider på
bara en känsla man klär på sig och färdas genom livet i
går med ögonen
ser en blick med tunnelseende som springer längs en otydlig stig i en krafledningsgata
himmeln sliter i ryggen
drar naglarna över ryggen, letar fram sandpapper ur lådorna
slipar över ryggen för att få en fin yta
det klipper i händerna på himmeln, rinner mellan fingrarna
medvetande säger att vi springer längs stigen när vi går
långa strån av träfärgat gräs står stolt bredvid och slår ibland mot våra smalben
när toppen är en blygsam backe där en kraftledningsstolpe står
hör hur vinden drar och en pust med sandkorn i slår i ansiktet på mig
svider i ögonen, blind
får tag i ett par korn och ger dom till skepnaderna
kan se fast suddigt, svårt att hålla en stadig blick
blicken haltar omkring, tar in omgivningen
en form, svårt att fånga meningen av det i denna yrseln
tvär rörelse, ett mörkt byxben, pressveck
skjuter rakt in blicken, mitt för pannan
blir tyst, ser himmelns armar över henne
tar tag med händerna i marken för att resa oss upp
barr och torkad lera mellan fingrarna
skjuter ifrån knäna för att resa henne och en sugande smärta i vänster sida
dom förklarar hur man ska lägga i framstupa sidoläge, undersöka andning, göra fria luftvägar, allt i rätt ordning, larma, se efter farligt gods
och där kan himmeln se oss mellan fingrarna med nästan svart torkad blod
framstupa sidoläge, men hon justerar, drar knäna upp emot magen
draget av medvetande in emot smärtan avtar i ett hörn och jag upptäcker att jag har min blick
kisar med höger öga och ser
ett mörkt byxben, pressveck
vänder blicken nedåt, ser utmed marken och där spretar en växt upp
växten dom talade om, växten hon såg ur, blomman jag hörde när rytmen var intensiv och vi glömde oss själva
när det rationella ramlade ihop, vi nämde bara ömsint ett ord, rätt slags ord och man kunde inte hålla ihop det men det rationella stod inte ut
man kunde inte hålla ihop det, en öppning till dörren vi inte brukar knacka på utan undvika
ett ställe av oss själv vi inte är vana vid men som lockar henne och förvånar när det spelar drömmarna för mig

så många bilder flänger förbi
visas en sekund på duken och sedan nästa
en duk bredvid med en annan bild
ännu en duk bredvid tills vi är tillbaka vid den första
alla olika bilder
hinner inte urskilja innehållet, bara en smak kvar på tungen när en bild försvinner, duken blir svart bråkdelen av en sekund och nästa bild visas
en del låter den korta tidens exponering vara hela uttrycket och bilderna i blickens periferi är också hela intryck, mer perfekta än om blickens fokus nåt dom
bilderna bakom ryggen räknas bara igenom ljuset de sprider på bilderna hon ser och reflexerna i deras hår
en del blir obekväma av att inte kunna studera varje bild i obegränsad tid, tänker tillbaka för att inte glömma, söker i minnet, försöker utforska, så man missar nästa och lukten i lokalen
hon förklarar i skolans högtalare som når skolgården, klassrummen, matsalen
en sekunds upplevelser, omöjligt att räkna alla nyanser och vinklar, där man följer rälsen som inte finns i huvudet, men som känns in instinkten, och låter nästa sekund ta vid
kan lära mer än om man i kameran, termometern, måttbandet, geigermätare fångar en sekund och sedan missar nästa
visst är man kvar i rummet när denna sekund, hon säger att vi missar, upplevs
men den missar magen, ljuset tillåts inte brytas i prismat och målas över muren i färger som kan få en att kräkas, färger som får en att tappa koncentration, färger som får en känna värme, färger som får ens rygg att värka, färger som får en att undra

koden var en knackning
en spark i skrevet, bara en
hur man ramlar ihop, vecklas ihop, flämtar
för att komma fram var vi tvugna att riva ner
tröttnar i dig själv, blir trångt och återkommande
försöker hålla blicken stilla
vill följa tankarna men glider ner i vanorna
att uppleva mer är inte att förändra omgivningen utan enbart hur sinnet fungerar
river ner, låter medvetandet vidgas, vanorna trängs undan, träder ny mark för oss
strövar i huvudet, hon sitter på samma ställe
går vidare
här har dom slängt sig ned i vattnet utan att innan kika hur djupt det är och om det finns stenar som skjuter up ur botten
längs ytan en film som inte fäster riktigt, skrynklar
av ett material som man bara kan ta i om man tror på det
genomskinligt men ändå matt
för ögat en rätt tråkig syn, betydelselös
men in närvaron som drar fokusen i ögonen, spänner dom, låter linjerna i skallen peka mot sig
hur kunde du dela ett intryck i vad du kallar blickens syn och låtsas som om det var möjligt?
för ögat en rätt tråkig syn, betydelselös
alla år av beslut, omläggningar, rapporter, utredningar, entrepenader som bleknar

veckla ut armen
försöker svälja underläppen
armen sugs tillbaka, rullar ihop
det här med att det blir några rader
att du sedan blundar och släpper dom
hackar fram när man kan sjunka ihop och explodera
böjer dig mer och hon ser varmt
ögonen lutar sig tillbaka och slappnar av
du kanske tycker detta är tråkigt men det ska till en

nu hörs det
kan urskilja en form i bruset
kan höra på bruset hur det böjer sig kring knäleden
brusets sätt att studsa mot lederna ger rytmen
kan inte se ögonen men koncentrationen i blicken syns i hur bruset nivå manipuleras
det är kletigt och fuktigt i sidan
drar ifrån handen och ser på den
allt det här bruset är en lem med klämd nerv
allt det här bruset är formen, effekten av en skada
surret liknar ett par snapsar tillsammans med en sveda längs den fuktiga sanden utmed stranden och en tom tyngd som vibrerar, dunkar
verkar det som något man helst vill slippa? något som efter en vägning i dualismens borg hamnar i det dåliga facket?
när man känner att det samlas, ett tydligt streck i medvetandet, kommer en trygghet
färgen, lukten i sidan
efter någon vecka börjar du hålla för näsan när jag kliar mig i sidan och du vädrar rötan
men detta är något tydligt där man kan visa att man står
hur ska jag annars kunna hålla ihop mig i dina ögon?

ge dig av
och du snubblar
en gren skär in bakom ankeln
först sipprar det för att övergå i en svag skvalpande stråle
det rinner, rör sig över foten och ner på jorden, över bladen och det bleka gräset
droppar bildar kuber, fäster sig i mönster ur ritningar av elskåp och plastdetaljer
i pölen på den kalla ytan gräset inte ville ha slutar ytan bukta
glansen drar undan och ersätts av något dom inte vill att man ska beskriva
evolution där ett år är en minut
kantiga strån, dras upp, rycker upp ur ytan
vindkraftverk, slits runt i vinden och vingarna rör sig som på ett flygfä