solsken spretar i scenen
sätter sig på trottoarkanten, sulorna i vinkel mot asfalten
krökta ryggar och det döva suset som märkts i sin fokus och förmåga att släpa sig fram
ur hans ögon stolpar som trotsar gravitationen men rör världen som vilket armeringsjärn som helst
välter, river, pekar, en kartong fastnar
hostar, ser upp mot himmeln bara för att sträcka på halsen
en längtan att luta sig bakåt, lägga sig och höra bilarna, surret, det släpande ljuset
fast vi vet att det snart är dags att ställa sig upp och ta vägen runt hörnet, in bakom planket, över gården och bort mot byggnaden som försöker se elegant ut
men platsen vände på sig, ramlar ur tiden och vi är här
lurar färghandlaren och vi vet ingenting förutom blicken