hon satt vid bordet med ryggen emot mig
hon talade om sådant som varit i hennes ögon
vid stranden var det tomt så vi gick längs vägen inåt landet förbi ett par hus
om det inte vore för vad vi med synen uppfattat av det vi mötte had det aldrig blivit klart för oss att det var, eller hade varit, människor
en tom blick omöjlig att få uppmärksamhet av
steg likt en maskin och utsida otydlig fast lik alla andra
hon skjuter stolen ifrån bordet och biter ihop hårt
vägen är oändlig och alla vi möter går det att prata om vädret med, men om vi frågor om annat blir vi ignorerade och dom går vidare

lager på lager
ost, gurka, träflisor, vägskyltar
presser ihop och gör klart för nästa
han dricker sitt kaffe, kikar i tidningen och stoppar huvudet i sopbilen som far förbi
på bordet samlas smulor bredvid en skrynklig servett
vi böjer oss stadigt ner för att undersöka det skrynkliga
ett landskap, här är en fjord och till den leder denna sköra ravinen där kommunen vill bryta grus
men, nej, ge fan i ravinen, vi vill ha den som den är
och det här handlar om Ove
den sista slurken av kaffet som börjar svalna och bli lite beskt
borde kanske ta och diska?
han lutar sig bakåt, blundar och suckar, det knarrar i stolen
vänder sig om i huvudet på honom, känner ett förvirrande spår som liknar en kamm
man kan bara åka en riktning
man sätter sig imorgon, om man har studerat listorna och värdeutvecklingen kommer man fram efter ett år och framtiden ligger öppen men allt den leder till är naturligtvis undergång
om man däremot sett servetten kommer man fram för 115 år sedan
framtiden är förseglad enligt erfarenhet och vi kan ana en oförvrängd del i oss
visserligen inte påvisbar men det är sent och vetenskapen har gått och lagt sig
visslar och guppar, jag tror jag känner igen denna kabinen
var det här vi köpte så gott bröd?
vi skulle få se något mer
så långt utvecklat att det aldrig kunnat inträffa i framtiden
kjolar, förkläden och hon gillar att fiska
vi gjorde henne sällskap, hon sa att hon brukar gå runt hörnen och vi var tvugna att erkänna att det var kallt om fötterna i leran

skynda, skynda
gul, svart pasta
regnet faller uppåt
har vi bilen?
väggrenen och allt grönt
ta ett djupt andetag
bakom
smala pinnar med rosa kulor i ändarna
han hade skäggstubb, var rund i ansiktet
fick aldrig riktigt se ögonen
vi sörplade att man fick åka dit
grävmaskiner, gula med rost som äter upp färgen
en skopa som ett galler man kan se himmeln igenom
han har byggarbetarhjälm och ett sådant vanligt liv
varför står han så vilsamt och självklar för tillvaron med spaden intill sig?
något tar kontrollen över blicken på oss och sliter oss upp i skyn
har dom tillräckligt djup i mönstret på däcken?
sådana vanliga varma mackor på en assiett
är det något med näsan?

önskar att mitt medvetande hade sådana gränser att jag vore distraherad av att pela ner detta utan sväva över allt annat
önskar att jag kunde spela piano med bara nio rutor i kuben och all annat vore omöjligt
önskar att regnet föll mot bilen jag sitter i så att jag kan följa dropparna mot rutan och lägga hela universum i det
självklart är det så men det är stora krav för att förstå, det blir överväldigande eftersom det kräver en fokus och att man slänger i köket och toan när man står i vardagsrummet
ser ifrån pannan och ljudet från hugget av strömbrytarna som slår ifrån är något att beundra när det är vanligt att se från midjan och fastna i magsäcken

blicken stum mot horisonten
en vindil drar förbi och det ryker där framme, suddiga konturer
det finns ett utrymme över blicken, inte något man ser om man vänder blicken uppåt utan något över platsen där blickens bild tar plats i medvetandet
en filt över, rycker tag i den
den måste varit blöt? frusen, får bända loss den för att öppna upp hela himlen
har visst hittat något och när man spänner blicken fyller huvudet upp vinden och formen av tankarna tar plats utanför för huvudet

sitter som du brukar på stolen
längs huvudet över håret, vid hårt, något som inte känns men påminner sig genom kraften som strävar ifrån axeln
åka, en symaskin i färd över tyget
det som märks drar förbi
slät lukt och ihålig luft runt sätet
känner att jag har ögonen
tittar i dom och tittar sedan framåt, kisar, övertygad om att det är framtiden man ser

problemet var att du inte tog i allt vad du hade
tog ansats, repade iväg
kramade ihop händerna bakom ryggen och blundade
raklång, blundar från magen, allt utanpå
ett hål i isen där framme
tar tag med naglarna, drar mig fram
en ram kring vattnet
doppar huvudet ända tills halsen, helt tvungen
måste hämta andan
rinner längs halsen ner under tröjan när jag river i mig luft

alltså huvudet i ett grepp, mot min vilja, annan kontroll
trycket emot asfalten, rörelse, släpar ansiktet över ytan
kinden, örat tappar form i lyset av svedan
öppnar ögonen, ser hålet
tappar balansen i avståndet
går ut i köket
ser människor, inredning, disktället
förtryck, ser nu när du plockade kameran ur min person
nej, ställ tillbaka den
du fick inte ta den ju, sluta
det är som vanligt, jag såg inte det såhär
hon säger vi svettas
ja, ställ tillbaka
placera mig i isoleringscellen och låt vakterna spotta på mig
så det blir som vanligt, jag har inte mitt skal här

klev upp på stocken och började gå balansgång längs den
ett par steg
ser mig om, avståndet till marken är nu så långt att jag knappt kan urskilja människorna på gatan
snurrar till, ut med armarna för att hitta balansen
hur hamnade jag här? det här är inte något jag behärskar

ville uppleva det igen
eller rättare sagt på det viset jag föreställde mig
från minnet men justerat
uppleva scenen, stoppa, ta bort minnet och känslan av upplevelsen
därefter starta scenen där jag började sist och uppleva igen, som första gången för att vi plockade bort erfarenheten