är lycklig när man är på väg
därför blev vi färdiga igår och börjar idag
slå dig ned och ta en öl, vi har mycket att ta hand om
vi arbetar med ett projekt som varje dag blir klart imorgon

du vet hur det är
hon satt där i soffan det susade till
och mamma visste precis var hennes bäst runda gick och kokade vattnet
allt var helt bra förutom, då, det där med dragkedjan som repade alltihopa återigen
alltså vi har helt, ja, vad heter det när byxorna glider ner till anklarna, hade sinnet mitt i prick, helt känsligt, men säkert
jag vet var jag står och det är inte pinsamt även om bladen vecklar ut sig och Ian ger dig en smäll på käften för det är intill tinningen
det svider, ja precis, pariserhjulet
träden vänder emot dig men det är bara bladen som känner efter emot era ansikten och tar emot vänligt
vi blev förvånade, bladen har fångat tungan i blicken och dom vet hur man stavar
bakom huset, vi såg fasaden, gul, beige

stanna, jag trodde vi skulle börja om
dom ändrar, bladen gulnar, vi känner beskan
vänder om, vi är så trötta, militären, alltså vi planterar och det här är i början

sitt här, här har vi raderna, slutar med en radbrytning och ryter ned ett steg
svider till i knogarna, pianot, hög ton, gnäller snabbt, lätt mot det andra
hon hör, ryckte till
han vänder sig, hör något, känner lukten mot smalbenet, sträcker på sig för att slippa
hela ryggraden efter övergång, armarna, sträcker benen, blir lång, för att komma undan, för att slippa spräcka bubblan vi är inuti
gäspar för att spräcka, trycka isär den råa motståndaren som kämpar i öronen på henne
tillsammans vi kan separera och förtrycka, det gäller att få rätt på trycket och smälla locket man fäller över tangenterna på pianot rakt över fingrarna
en sötma svider och solen går ned över dom som spänner läpparna så dom spricker och kan i tårna känna musiken dom spelar med den streckade, torra läppen
fäll ned, fäll ned det där, vem kan i paniken förstå vad det heter, vi sticker fingrarna i hålet, i väggen
alltså det är inte rätt håll, fingrarna rakt in i väggen, viks, ja, drama,
blir tyst, hör honom, hon slänger, slår sig ned, försöker vara ärlig
det enda du kan vara säker på är att det blir bäst när man inte vet fortsättningen
blir surt, du glider, du ligger i en säng, men var har kanten tagit vägen och väggen är inte fast längre
står upp, vet inte var nedåt är längre, ramlar ned, det är inte nystädat, fullständigt mänskligt och hur skulle mellanrummen klistra ihop detta när man glider emot den rossliga rösten och allt är så ärligt att inget stämmer längre
helt ärligt och verkligheten, det dom där hycklarna är överens om finns inte längre
jag såg mitten och det var en helt vanlig tisdag
ryck tag i nacken, blunda så du får det hårda rycket i ögonen, vänd om, hon har tagit trådar i ögonlocken på honom eller maskinen
håll upp, gapa så stort du kan, läpparna spricker, det knakar och vi är framme

jag föll in på min tanke och märkte att mina ögonen strävade framåt
hade en hård riktning, såg något som sparkade åt rätt håll
rätade ut fingrarna, knakade, ryckte till
skakade till, intervjun, fiskmåsar väsnas, måste fokusera ögonen och han är tillbaka
låt bli i att hamna emellan mina mellanrum
ta tag i skaftet, tänk efter, dom kan se
hon har ramlat i spåret och midjan är mitt i blicken, vi tappar den fastslagna riktningen, kikar på grammatiken, skakar på det man slår i väggen, och hoppar på spårvagnen där man viker fingrarna tills benen ger efter

ja, vad vill du?
alltså min fru har inte ännu
jag förstår, det är många bokstäver och du ser dom rada upp sig mot horisonten
förlåt men har du ätit grönsakerna och jorden med knölar, korn som man lägger sig ned i?
klappa händerna och du fastnar i en fälla
vi går ner för trappan, fötterna faller ned i vana mönster, nästa steg landar precis innan det förra
lägg tummen mitt i handen, låten de andra fingrarna innesluta tummen och låt de andra strävt göra motstånd när tummen sliter sig ur för det sista fingret är på väg till staden med sand och gamla lädersulor
stampa, stampa hårt, det rycker till, ögonen börjar rinna och vi är framme
pyser till från loket, solen sned och sträva gardinerna
vill falla in emot gardinerna, vi är hemma

alltså denna dunsen som gjorde att mina två kompisar flög halvägs genom rummet i deras kabin
ja, kabinen i det sotiga tåget
den lämnade en viss tids tystnad efter sig
vi klev ner i tystnaden för detta drog i våra ögon
pilar nedåt, fram längs trappstegen, pilar, samma riktning
tidigt på morgonen, måste blunda hårt för det där suset som suger, samlar ihop en
tittar över axeln, tappade något? jag såg riktningen nyss?
jag lovade henne att vänta tills fem i halv
ja, det bara väller ut nu
och skidliften vet allt om det hålet som pekade
kan inte sluta nu, pilarna var suddiga, röriga, surrade fast, surrade vid kojan
välj ångra

vi hittade folien
vred, vek, öppnade
skrynklig folie vi ser
så var det dags för tandköttet
oroa dig inte
vi köpte sådant här tyg
ett fynd
packar ner i en cylinder, med en stock stampar ner det
trycks ihop och formar mönster mot den genomskinliga cylinder
och ja, cylindern är din hals
vad förvånad jag blir över att det är detta året
vi gör en historia och du har fortfarande inte lyckats trycka fram ett andetag
gnuggar händerna, behöver värme
om vi stretar på kanske vi lyckas få fyr på tyget och kan lätta på trycket
det där andetaget vi nämnde kanske hon tycker det är dags för
eller alltså det är för sent om vi ska vara ärliga