han var orolig för att ändra
det han hade var han van vid och nya ämnen kräver inlärning
en dag hittade han en ny som intresserade honom
allt det gamla slängde han ut och använde mycket tid att justera den nya efter sina behov
det hördes missljud från ett hörn så han ringde numret han fått
dom sa att dom inte längre hade delar till hans maskiner
i alla fall kunde dom sälja nyinkomna delar, av ett annat men mycket modernt märke, om han ville försöka ersätta delarna som verkade falera
efter att ha spenderat ett par tusenlappar på nya delar och ett flertal timmar på installation och justeringar provade han att starta alltihop
det skar sig och en frän röklukt påminnde om fiaskot

hon hade blommor liggande i knät
det enda vi såg var horisonten
blicken, tankarna fixerade framåt
fanns det något annat?
tårarna tvingades av vinden rinna back längs huvudet, över tinningarna
jag växlar upp utan att släppa fokusen på punkten där vägen möter horisonten och i munnen, ja, hela magen känner jag formen av var jag är på väg och påminner mig om en händelse jag inte vill kännas vid
hon menar det vore bättre att aldrig få fatt i smaken
river loss en sista bit och slänger
vi skulle träffa en som skulle demontera våra tänder men han hade visst tröttnat och när min reskamrat tagit bort sina glasögon kvittade det faktiskt
jag kanske ringer det där samtalet fast utan att säga något
hon fick kramp, ett tunt rivsår längs hela armen
jag ville följa det
vi skulle behöva flytta på något, eller nej det är mulet och hon säger ju att ni inte hinner om vi saktar ned

ja, tvinga fram det
fåglar, gråa, kvicka näbbar
hon sitter över pianot
en påle skjuter tvärs igenom överkroppen, in i den kutiga ryggen och ut genom bröstet
hakan hänger, står stadigt som om den vore ett par ben
hakans form som gjuten i en kupad handflata
inga ögon och knappt någon näsa, en orakad blekbeige yta i skuggan av det trögt hängande håret
stampande, dunkande toner och han har smala ben
avlånga nätta skor, ja, man vill stoppa dom i munnen

kalla trötta fingrar som inte hänger med
hon hade något jag kände igen, men vad var det?
värmer fingrarna på elementet och tappar fokus med den stela och likgiltiga blicken innesluten i tung sörja, hör dåligt, är det verkligen möjligt att sparka sig fri?
mattheten liksom dimman är lättretlig men trots allt blir den tillräckligt skön för att sitta kvar i
måste gnida mig i ögonen

jag hade en vän som åt min hand, mitt öra, min häl
han hade tre kort han radade upp på bordet
hon vände sig mot mig, spände blicken och sköt ett kort mot mig
någon tappade ett mynt, någon var färdig på toan
jag sköt ut stolen, la benen i kors och undrade över hur örat fungerar
hon tömde koppen, vände sig om och såg hur en hög sten staplats
han vände sig tillbaka, blundade och suckade
jag förstod varför man har ögon och la min sten på högen
varför ligger det pinnar i skogen och hur kan man äta en spindel till frukost?

ord betyder sällan vad dom menar