Det är inte att man tydligt ser in i näsborren genom jacket i näsvingen
Inte heller att jackets kanter rullat sig som brinnande tidningspapper
Eller att jacket tillsammans med näsborren bildar en dubbelt så stor hålighet som den ursprungliga näsborren

Det är inte heller den krokiga ståltråd vars slipade ände tryckts in under tandköttet vid en framtand, för att sedan med klumpig kraft tryckas vidare genom tandköttet, mot näsan, stötandes genom köttet
Inte heller hur ståltråden når näsans hålighet strax innanför mynningen på en näsborre och hur den forsätter en liten bit fritt genom näsans hålighet för att sedan nå andra väggen av näsborren där den skruvande pressats genom brosk tills änden av ståltråden nått frihet ur kroppen, stickande ur övre delen på näsvingen

Det är inte heller hur änden på ståltråden som pekar ut ur näsan fått en ögla för att ge handen mer kraft att dra den vidare genom köttet
Och inte heller att ståltråden som kommer ur näsan är kladdig av blod och slem efter att den dragits så längden från ände till kropp är lika med den som pekar in genom tandköttet
Det är inte det faktum att träbitar, breda som en handflata och tjocka som en tumme, nogsamt bundits fast i vardera ände av ståltråden för att den som drar ska få bra grepp

Det är inte hur det angripna huvudet har lagts med baksidan mot ett golv för att på en narig och flammig kind få en slät lädersula
Det är inte heller vad huvudet på golvet känt och tänkt när sulan tryckts hårdare mot kinden och ståltråden spänts då två händer greppat träbitarna som monterats i ståltrådens ändar
Det är inte heller det skådespel av sprickande hud och grimaser som utspelats då ståltråden med ökande kraft dragits i

Det är inte heller hur en kluven överläpp lojt hänger isär
Och inte heller hur vanställt ett ansikte blir med ett klumpigt jack från tandköttet i överkäken, med väg genom överläppen och inre näsan, till näsvingen

Det är hur personen som drar tappar balansen när ståltråden får allt den omslutit att spricka
Hur personen som dragit faller bakåt, slår i en stol och sträcker sin rygg
Hur personen som dragit landar på ett skitigt golv och får sin kammade frisyr förstörd
Hur personen som dragit får ett skrapsår genom sin välskötta byxor
Speciellt hur personen som dragit måste tvätta av ansiktet och laga hål i kläder
Framförallt hur personen måste dölja skrapsår och ond rygg
Eller egentligen bara hur personen måste skina med obefläckad karaktär
Eller tydligare: hur denna person är den enda och att offret inte är eller har varit

En dumper kränger grova däckspår i leran
som täcker hygget där jag står
med fötter i gyttja och axlar på spänn
Dumpern gör oregelbundna varv kring mig
och tippar flaket för att låta lasten rinna av

Ner i en pöl dimper skällsord som dånat under barndomen
Bredvid hamnar något ihåligt fyllt av oförmåga
Likt urin droppar senaste månadens oförrätter längs sidorna på flaket
Då dumpern stöter i en stubbe åker en hel rad obearbetade erfarenheter ner i dyn
En hög trasiga relationer rasslar av flaket
och bereder vägen åt en gallsten möjligheter som aldrig togs till vara
En fönsterkarm med treglas glider av flaket och hamnar på en trädgren som slår igenom glaset så att glasskärvor yr
och reflekterar hemska minnen åt otaliga håll
Vid flakets kant hänger en seg klump komplex och missuppfattningar tvekande
innan den faller av och slås itu så dess innanmäte läcker
När dumpern slår ner med ena däcket i ett hål rinner en sandblandad rädsla av och lägger sig spretande i däckspåren

Vätan har sedan länge gått igenom mina skor
och dumpern har tappat ett varv av bråte kring mig
Allt för nedslående beskådning
Hur jag än vänder mig är det avfallet dumpern släppt som möter himmeln
En horisont jag inte vill kännas vid
En utsikt jag inte vill erkänna
Ett 360 graders panorama nedsölat av sådant jag inte vill minnas

En man i stövlar och arbetskläder närmar sig bestämt
Inte för att jag ser det
Men han klättrar från andra sidan den cirkulära vall av avfall som omger mig
Han orkar inte klättra ända till toppen så han ställer sig på tå för att se mig
Han hälsar inte utan ryter en fråga om detta avfall är mitt ansvar
eller om jag vet vem som bär ett sådant
Stanken från soporna gör mig stel och tillåter mig bara att utbyta en skrämd blick med honom
Han lugnar när han ser min förskräckelse och frågar om jag ens har med denna förorening att göra
och vad jag egentligen gör här

ge dig av
och du snubblar
en gren skär in bakom ankeln
först sipprar det för att övergå i en svag skvalpande stråle
det rinner, rör sig över foten, ner på jorden, över blad och blekt gräs
droppar bildar kuber, fäster sig i mönster ur ritningar av elskåp och plastdetaljer

pölen som gräset försöker slippa svalnar
ytan slutar bukta och ytspänningen vänds utåt
pölens kanter blir en ram
glansen dras undan från ytan och ersätts av något dom inte vill att man ska beskriva
evolution där ett år är en minut
kantiga strån dras upp, rycks och skvätts ur ytan
ytan tappar fotfäste och försvinner nedåt
kvar är ramen och en kraftig vind ner genom ett hål

där hänger vi
med händerna knipande kring ramen och en vind som dragit båda skorna och ena strumpan ner i hålet
ett snabbt ögonkast upp i världen ger mest grus i ögonen men där syns master och vindkraftverk
vindkraftverk som slits runt i vinden och rotorvingar i ett flygfäs irrande rörelse
master med avslitna stödvajrar som försöker strypa och förgöra masterna själv
vi märker inte det, men den ilande vinden har dragit loss grenen ur foten
och sårets blod har dragits i ränder kring foten och sedan stelnat

Långt iväg från rörelsen och livet
Näst intill folktomt och stilla
Konstruerat och tillrättalagt
Buskar och träd med jämnt avstånd emellan
Kakel och räta vinklar
Ihålig musik om palmträd och ännu ihåligare tal mellan två gestalter vid informationsdisken
Gångar uppbyggda i symmetriska mönster som inte leder någonvart
Luftkonditionering och smaktillsatser
Automatisering och misslyckade försök till översikt

Här är gemenskap medlemskapserbjudande
Här är givmildhet kundförmåner
Här är dagtid inget annat än öppettider
Här utesluts natten med galler och lås
Här utesluts väder med väggar och tak
Här finns larm och vakter som håller ohyran på avstånd
Här är avstånden till värme och skillnader oändliga
Här finns tafatta lösningar i stora system
Här ersätts organ med kampanjer
Här räcker bara samvetet till en själv
Här kan man dö i vakuum

Det handlar inte om ilska, inte om frustration
Mer om att släppa vad man har på handen
och gå därifrån
Att dra vidare utan förklaringar

Det handlar inte om att sluta förklara för gott
Utan att lämna kontoret med jämna mellanrum
Att resa sig från borden
dra lorten från synen
se helheten och trampa en gång bland urklipp och böcker
Det handlar om att minnas
Att se utan förvridning av känslornas tradition
Det är att låta formerna som omgivningen låtsas begränsa sig till
få kläs i sådant som kallas mening

Om än en tillfällig mening
Bara en paus
Inte för att det övertrasserade bibliotekskontot går att rädda
Bara lite vila
Inte för att brevlådan full av kravbrev är värd att gå igenom
Bara för att montera ett trappsteg, något solitt
att sätta ner en fot på
Inte för att insikt har en slutpunkt
Bara för att få stå slött och glo sig omkring
Då kanske handen vågar släppa plastkassen

Så den landar bredvid foten med innehållet i röra
Istället för att du bestämmer ordningen
får det som ramlar ut först komma först
Även om det luktar illa, är smutsigt och liknar arbete
är detta det naturliga
Det motbjudande kommer ur din hand
och det enda du kan göra är att hälla
tills påsen är tom

tillbakalutad i slokande stol som vill få en förstå att man kan växa fast
tar ett djupt andetaget och vi är tvungna att harkla oss för att få luften igenom
andas ut och sjunker ihop
ett skrivbord vars ursprung du inte kan komma ihåg
eller egentligen, dess ursprung är oviktigt då det växt fast så det sitter jämte primitiva kommandon i ryggraden
jämte viljan att rycka handen ifrån spisplattan
jämte reflexerna som doktorn provar i undersökningsrummet
ett skrivbord som, med sin yta som inte torkats av på tre veckor, står där som om det vore mer självklart än rummet det bebor
lådor utdragna, kvitton som rullar ihop likt rullen dom döpts av
över alltihop en dimma av damm
tar ännu ett djupt andetag och näsan sparkar bakut, bakom dit näsborrarna leder en rörelse, panik, frihet, skam
damm över kvittona, pappersremsorna med formler över simpla bakverk, summeringar av gårdagens framgångar, kalkyler över arv
lådorna sticker ut likt slumpen när allt det handlar om är vana och vilken låda som fått flest besök
vi ser inte klart, skrivbordet är större än vi förstod när han ställde in resväskan
fler hurtsar, lådor gapar och visar upp samma matta av damm som retar halsen
på väg att nysa, rensa halsen, eller att istället rensa halsen genom att slänga upp innehållet i magsäcken
lägga syra längs hela halsen, fräta bort, radera minnen
på den centrala ytan i skrivbordet känns lukten lång väg
citron, strumpor från 1800-talet och en vilja att åka skidor över kullarna

Ansvar för en grupp människor som löper amok
Ansvar för en grupp människor som dödar hänsynslöst
Ansvar för en grupp människor som sprutar i sig gift
Ansvar för en grupp människor som utan anledning spottar i ansiktet
Ansvar för en grupp människor som inte har skyldigheter inför sig själva

Att vada i kanyler, lik, förnedring
och att sköljas över av anklagelser
Att se allvarlig ut och bemöta med presskonferenser, pressmeddelanden och generaliserande överslätningar
Sedan kallar chefen in till kontoret och befordrar med ansvaret över det egna livet
Att stiga i grad och få ansvar för sina egna handlingar

Att ta konsekvenser för sitt eget leverne
Att se sig själv i ögonen och erkänna
Att aldrig ta rollen som någon annan än sig själv
Att låta skuggan bli en del av självbilden
Att låta sig hindras av sitt eget väsen för att bli friare

Sittande på huk i termobyxor
med knäna i gatstenen på bussterminalens väntplats
Armarna hängande längs sidorna på kroppen
och händerna märkligt vilande mot marken
I ena handen en trött brinnande cigg
Huvudet tröstlöst lutande framåt förutom då det mekaniskt vinklas aningen för ett bloss på ciggen
eller vridet åt sidan för att loska i en läckande spottpöl obekvämt nära knät

Hon fimpar ciggen klumpigt i marken med slöa rörelser
och rotar sedan i väskan som slokande står bredvid henne
Handen lyfts ur väskan och rör sig mot munnen som mottar en halstablett
Bussen anländer och hon ställer sig sakta upp för att gå på

Uttala ord
Tänk tankar
Gör rörelser

Låt dom falla ner i tomheten
Låt dom sugas upp av glömskan
Låt dom drunkna i omgivningen

Lyssna till tystnaden
Märk overksamheten
Känn stillheten

Ta emot underbara ekon
Ta emot upplysande ingivelser
Ta emot spontana danssteg

Att inte se annat än grått
Att skaka och få panik i hjälplösheten
Att sjunka ner i hjälplösheten och glo den i ögonen
Att låta hjälplösheten härja fritt
Att lugnt erfara hur hjälplösheten bränner i skinnet
Att njuta av hjälplöshetens surr och begränsning
Att låta hjälplösheten bli frihet

Det enda jag vill är att bli full
sedan stenad
sedan jävligt hög
sedan medvetslös
sedan hamna i koma
sedan dö

Framgång är att inte att nå fram
Att alltid ha en bit kvar som drivkraft

Framgång är inte ett resultat
Att dras vidare även om det leder på villovägar

Framgång som motgång
Att gå under för att leva

Framgång som stagnation
Att se samlad energi riva upp rutinernas ställningar

Framgång som ett svek
Att blomma i begränsningar

Framgång är att avbryta
Att börja om