Bla, bla, bla, bla, bla, bla, bla.
Ibland blir man så överraskad
Man sitter på sin höga häst och tittar ner på andra
Fnyser och frustar
Suckar och fnyser ännu en gång
Sedan tappar man greppet
Och innan man slår huvudet i en sten inser man att allt man någonsin sagt är munbajs

Jag vill logga ut från mitt liv och lämna det bakom mig
Tillsammans med dig och dina dumma krav
Dumma hot om att kärleken kan försvinna lika fort som den kom
Om man bara kunde radera din hesa röst och dina syrliga ord
Om man bara kunde stänga av dig

Dimsyn, det gör ont under huden, jag är inte arg men sur.
Då blåser det.

Färgblind, händerna skakar, jag tittar utan att se.
Då regnar det.

Men den lilla sekund solen visar sig spyr jag.

Nu målar vi en fyrkant.
Sådär.

Nu håller vi oss för fasen där.
Varför skulle det vara så svårt?

Men jag bara snubblar på linjen.

Har du något fint.
Något fint.
Smaka på ordet.
Det är egentligen ganska fult.
Så roligt.
Fint är fult.
Precis som du.

Känner du att du känner att du är hög?
Nu då?
Nu då?

Jag flyger redan, men då och då skrapar jag tårna i asfalten.

Jag drömde att du stal en dröm av mig.
Den finaste jag hade.
Den jag laminerat och bara tog fram för att titta lite på vid alldeles speciella tillfällen.
Nu har jag plastat in drömmen om drömmen, lagt den bakom lås och bom och aldrig kommer du få stjäla den från mig.