det bodde en vekhet över dina läppars krökning
när du log
en tafatthet över dina rörelser
en rädsla som liknade min

och du levde med en skakning på huvudet
i en illusion om hur du tämjt dina inutibröstbenetdemoner

de som grävt gångar i dig
under många år

ditt handslag var fast
ditt inre i ruiner

men jag såg dig
innan du märkte det

det var fullmåne i helgen
jag såg den aldrig
för jag var full

men satan satt och ylade
runt husknuten

och rännstensprinsessan
har en pappa
som jagar demoner
med en yxa

själv äter hon ingenting
och hennes armveck gör ont

utanför fönstret
går barfotaprinsen

på glas

och dör under rutchkanan
senare samma kväll

Vid minnet förvrängs jag. blir åksjuk. för jag minns den där kvällen, hur du osade av sprit och hur du väntade på mig. jag som skimrade.
jag minns allt som om jag bläddrade bland bilder i en bok.
jag minns när du öppnade den där dörren och den där lukten. den där rivande, stickande stanken som slog emot oss.
hur min 7 åriga hjärna försökte finna trådar, hitta anledningar till ljudet ur dina vilsna ögon.
och hur jag, trots att det enda jag egentligen registrerade var att jag inte skulle få sova i din säng den natten, frågande sa; – det kanske är han som luktar.. mannen i din säng, mamma.
ditt svar var fladdrande. kanske berodde det på alkoholen eller så var det för mina bedövade ögons skull.
jag minns så väl när jag förstod. när jag såg vem han var, mannen i din säng, mamma. det var han, min bästaste vän.
han som trotsade alkoholens verkan och kittlade mig, fastän väggarna och du stod emot.
och jag minns de där männen med sina hårda ansikten och de där språket som var stumt. jag minns när de hämtade honom. när de bar ut honom. och bilen med sirenerna som inte tjöt. inte ens lite.
och ditt ansikte när de åkte med mannen i din säng, mamma. det minns jag. dina ögons färg. och din vrålande tystnad, hur den brast, hur du brast och hur dina armar krampaktigt höll om hoppet
och min hand.

jag minns hur du sedan flydde, mamma. jag tror du försökte förfölja honom. jag minns hur jag stannade kvar. och hur tomt där var.
jag minns de där nätterna när jag vaknade till ljudet av mitt hjärtas bristningar. hur det gnisslade och knakade. och de där skuggorna som gjorde mig livrädd, som sjöng, blev de enda jag visste var jag hade.
och den där dörren, mamma, som dolde hela hemligheten om mannen i din säng, förblev ordentligt stängd. och som jag undvek den
och att lyssna på ljudet av mitt gnisslande hjärta.

Jag minns när jag insåg, hur frånvaron hade brett ut sitt täcke över mitt hem.

och jag minns bäst av allt, mamma. den där natten på balkongen, då jag släppte lös demonen. hur jag öppnade munnen och gläntade på den där dörren, en allra sista gång.

det är det här med sömnen, mamma

och det där med hur människor försvann
när jag sov
som gör att jag aldrig somnar längre

du minns väl att de försvann

du minns väl att du försvann
den där natten på balkongen
och hur tomt där var
om nätterna

minns du, mamma

jag var lipsillen
han var maskrosbarnet

som växte upp

och nu gråter jag bara till oprah, dr phil och top model

men du, mamma
du gråter än

växte du aldrig upp

och minns du
det där sista skriket
på bårhuset, mamma

kunde du höra honom

jag tror att han förlät oss

och jag vill förlåta oss

kan vi det, mamma

kan vi få somna nu

men jag sade aldrig ett ord

när jag mötte ”han med håret”,
som kallade mig “tjejen”
som om han glömt mitt namn
såsom jag glömt honom

och jag sade ingenting
om hur det som krälar där inne
också längtar bort
och han var svältfödd
så jag slet i honom

för han sade; – ta i mig!
och jag visste inte hur

...

det blev mörkt när jag blundade

...

jag ville sparka honom i knävecken
för att få honom ur balans
när jag mindes namn som gör ont
och hur jag viskat dem alla i hans öra

men han log fortfarande
då jag lämnade fingeravtryck
i hans skalp

och jag berättade aldrig
om alla mina usla beslut
men jag gömde mig bakom luggen
för att passa in
när han skjutsade mig hem
för att slippa ha mig där

välkåmmän till svärje

sa de och jag var fyra

och kräktes i min nya, vita pälsmössa

det lät alltid som om de sjöng
de där underliga människorna
i landet bortom vattenpölen
som var för djup för mina gummistövlar

de där röda
med prickar

och mamma kunde aldrig lära sig att säga
sju

så hon sa “sex.. när förresten, jag tar en till”

jag sa inte så mycket alls
saknade mest pälsmössan
och jani
hemma på min gård
på andra sidan vattenpölen
som var för djup
för prickiga gummistövlar

och vår å
som rann tvärs igenom vår äng
där vi lekte
och jag var precis som han

janis mamma gifte om sig sen
med nån man
som var gravt alkoholiserad

och det sista vi hörde
var att han satt en kula i huvudet
på varenda medlem
i sin nya familj
medan de sov

den nya mannen alltså
inte min jani

min jani sitter kvar vid ån
som rann tvärs igenom ängen
på vår sida av vattenpölen

och jag var välkåmmän till svärje

men hittade aldrig hem