Han sa att jag dög, att inget var fel på mig. Det fick jag faktiskt höra. Men eftersom han behandlade mig så som han gjorde, så trodde jag honom inte och blev ett spöke. När jag gjorde nått fel, så slog handflatan mot min kind, innan jag visste ordet av det. Jag satt ofta och grät, ville inte se honom i ögonen. Det var ändå jag som gjort fel. Jag var den som förtjänade att få slag. Det var något jag lärde mig leva med, det blev en del av min vardag.

Ofta sa dom i skolan att misshandel var fel, ingen förälder fick slå sina barn. Men i min värld var det fel, man skulle bli slagen om man gjorde misstag, hur skulle man annars lära sig? Det var så man uppfostrade barn förr i tiden, varför skulle det vara fel nu? Nej dom pratade om saker dom inte visste.
Sen satt jag alltid och tänkte, vad händer om jag säger emot pappa? Skulle han slå mig igen eller gå sin väg, så som han alltid gjorde efteråt.

Jag kom inte hem i tid en kväll, hade varit och badat med min bästa vän. Enligt honom flydde jag från sysslorna, det gjorde jag alltid sa han. Jag såg skamset ner i marken och kände slaget mot kinden. Sen såg jag upp och sa att det var fel, dom sa i skolan att det var fel att slå sina barn.”Så nu säger du emot mig?” Sa han och nästa slag kom. Det slutade inte eftersom jag ville så gärna ha rätt i hans ögon. Till sist låg jag på marken och snyfta, sårad och blodig.

Än idag kan jag få ett slag om jag inte gör som han säger, men tröstar mig med att jag förtjänar det. Och jag tänker inte på de saker jag gör, för innerst inne vet jag att det är fel, att om jag gör det nu, så kommer slaget senare. Han visar alltid på sitt sätt att något är fel, så kommer det alltid att vara. Och jag säger inte emot honom, det är min far, han vet bäst

Sitter och tänker hur det påverkat mig som person, och det kommer låta helt fel nu.
Jag vågar säga ifrån till tjejer i alla åldrar, men inte till killar. Visst, dom i min ålder men inte äldre. På så vis har jag fått ryktet att vara lättfotad kanske. Så fort jag fått uppmärksamhet så vågar jag inte säga nej, fast det går längre än jag vill. Man ska säga ifrån, men inte till alla. Inte till äldre, dom ska man respektera. Detta gör mig till en konstig tjej, som säkert behöver hjälp. Men jag skulle inte våga erkänna detta till folk jag aldrig träffat. Det skulle vara fel mot pappa, han har bara försökt uppfostra mig rätt. Men det gick tyvärr inte så bra, kanske gått bättre om inte mamma druckit så mycket.

Jag såg honom sällan i ögonen, det var respektlöst enligt honom. Och jag gjorde alltid som han sa, gjorde allt som stod på lapparna i köket, disken var oftast min, dukningen likaså. För enligt honom gjorde jag inget o skolan, det var en lekplats. Jag sa sällan emot.
Om jag gjorde som han ville under veckan så åkte vi till mormors grav i helgen, det var väl trösten jag hade, eller svagheten som han använde. Det kom sällan så långt, för ibland hann jag inte göra allt när jag hade läxorna. Och då åkte vi inte till graven.

Han visste att min svaghet var mormor, det utnyttjade han ganska bra också. När jag gjorde något halvdant så sa han att mormor inte skulle varit nöjd med det, så jag gjorde oftast om det så gott jag kunde. Det har blivit inpräntat i mitt huvud, det som inte mormor skulle blivit nöjd med måste bli bättre. Det är väl därför jag ständigt försöker få mamma att sluta dricka, för då skulle mormor också tycka att jag duger och att jag faktiskt kan göra något bra. Utan att klanta till allt för en gångs skull.

Men jag misslyckas i det också, precis som i allt annat. Därför tröstar jag mig i mitt skrivande där jag vet att ingen läser, för ingen har gjort det förut, vill säga. Och vad jag menar med att jag misslyckas i allt, är för att jag gör det. Annars skulle mamma och pappa stötta mig i det jag gjorde, eller i alla fall finnas där någon gång. Men dom lämpade över allt på mormor och morfar, speciellt morfar. Hans sista 16 år spenderade han med att uppfostra sin dotterdotter. Vilken rolig avslutning på livet.

Och jag gör misstag hela tiden, stora misstag. Som jag inte kan göra ogjorda, för det blandar in andras liv likaså. Om jag kunde skulle jag radera livet de senaste tre åren, kanske inte allt, men det mesta. Och dom övriga treton åren också. Se till att jag aldrig blev född. För då skulle jag inte ha något att ångra.

Sitter och röker ciggarett efter ciggarett.Försöker få någon rätsida på mina tankar. Kanske lika bra att Chris inte är här nu. Han undrade förut vad jag tänkte på. Vad ska jag säga?! JAG BÖRJAR ÅNGRA MER OCH MER ATT JAG TOG TABLETTEN!! Men jag gjorde det rätta, rent praktiskt. Vem skulle försörja barnet? Jag vet att jag skulle klara det. Många skulle hjälpa mig, men inte Chriss. För han skulle inte kunna…
Får x antal tusen när jag fyller arton, och alla säger nu att jag kommer dricka upp dom, bli som min mamma… nu när jag har chansen. Kommer jag inte härifrån så kommer det bli så, vare sig jag vill eller inte. Men HUR ska jag komma ifrån Rimbo? Sätta mig på en buss och hoppas att någon kan ha mig boende där? Nej, jag kommer fastna här, för ingen kan ta mig härifrån… ingen vill ju ha mig hos sig ändå... Jag ställer ju bara till problem, säg nåt jag gjort rätt? Ingen kommer på något. Konstigt? Nej, men jag gör inget rätt!! När gjorde jag det senast, alla minns mina fel (inte så svårt) men ingen minns ifall jag gjort rätt.

*Jag röker som en jävla skorsten (hade med mig två paket men ena är slut nu kl 23:39)

*Har fått gjort en riktig abort och nu den här (suck, skakar på huvet åt det)

*Jag har alltid skällt på mamma, men vad gör hon för fel? Hon är vuxen och får göra som hon vill.

*Är klumpig som en gris (säg nån gång jag inte varit det tack! Kommer inte på? konstigt konstigt)

*Jag har knappt någon jag kan prata med (Chris, dig räknade jag inte här)

*Gråter mig till sömns för att jag inte kunde hålla den enda saken jag lovade morfar (att han skulle få se mitt första barn innan han dog)

*Sviker mormor varje dag… Kan inte ens hålla löftet till henne!!! Vad e jag för människa???

*Är knappt med min släkt, f&f, kusinerna, min gudmor Maja (saknar dig så innerligt)

*Blev gravid så jag fick ta jävla tabletter!!!!!!

*Saker jag inte ens tar upp här… (alla vet ändå vad jag menar)

*ÄR SÅ JÄVLA BLYG ATT JAG SPYR!!!!! (fast det kan ingen mer än jag göra nått åt)

Nu satt jag och kollade mig i spegeln, jag e inte ens snygg! Vad ser Chris i mig egentligen?? Hoppas han inte börjar tänka på det för då e jag väl singel snart… Asså jag har inga muskler, ler sällan och är FUL!!!!! Inte full utan ful, full av skit e jag säkert… Men det är väl pga min uppväxt. Vilken uppväxt man haft da! En brosa som slagit en så länge man minns (matthias alias flöjt) och en bror (God bless you) som legat på sjukhus i halva sitt liv (Patrik alias Orsa). En pappa som fastnat i 40- talet (då man slog barnet och det inte var olagligt) och en mamma som super bort sorgen över att hennes mamma och pappa gått bort. Underbart, någon som vill tortera mig mer?? Lellan? Chris?(nu var jag för elak, jag menade inte det där)

Första gången jag ville dö var när mormor dog, då var jag fem år, skulle fylla sex vintern efter. Jag trodde att jag skulle få komma till henne då. Det var den tro jag hade tills pappa för ett år sedan skrek i mitt öra att det inte är så. Jag ville tro att det skulle bli så, orka leva en dag till. Men självklart ska han av alla sabba det… Han av alla!!!!! Som alltid sa att man vet inte vad som händer efter döden. Men ändå sa han så... Ändå så förstörde han min enda tro på livet, ett liv som kanske fortsätter efter detta. Där jag får träffa henne igen. Mormor… den mormor som jag aldrig fick lära känna så jag minns henne. Så suddiga minnen efter elva år. Allt jag har är en bild på henne och tavlan med Jesus. Som jag fick av prästen som skulle hålla i begravningen. Han var snäll, en snällare präst får man leta efter faktiskt.
Jag har förskönat henne från dagen hon dog. Alla sa att hon hade sina fel, men inte i mina ögon. Jag vill ha henne perfekt, för hon finns bara i mina tankar nu och där ska hon vara perfekt.Sanningen om hur hon dog kommer aldrig nå mitt öra, för den dog med morfar. Han var den enda som kanske skulle sagt hur det gick till. Men nu har han gått vidare också. God bless you Roland. För alltid i mitt minne, där du hör hemma.

Tårarna rinner sakta nedför min kind, vill inte prata om detta. Ingen kommer ändå vilja höra om en död mormor. Fast jag vill prata om henne varje dag, timme, minut och sekund i mitt liv. Jag slutade leva när hon dog, det känns som om någon annan tog över, men bara när jag känner efter. Därför vågar jag aldrig erkänna att jag är sjuk, eller har ont. Eller att jag fortfarande har känslor, för det har jag.
Pappa frågade mig om jag var känslokall när han såg att jag inte rörde en min under morfars begravning. Det har jag aldrig gjort, utom när världen krävt det. En falsk tår eller en falsk suck. INGET VAR ÄKTA NÄR JAG SATT DÄR!!! Jag ville bara gå därifrån och vakna ur mardrömmen. Att förlora den sista som jag verkligen sett som familj, var inget för mig. Jag ångrar att jag inte sade hejdå när jag har chansen… VARFÖR VARFÖR VARFÖR SKULLE DU LÄMNA MIG??? Du skulle få se mitt första barn innan du gick, vad gjorde jag för fel??? Varför ville du lämna mig??? Din egen dotterdotter, din enda dotterdotter… Den jag verkligen älskade och brydde mig om. Nu gråter jag floder också... Bra där… Jag får inte gråta, ska inte gråta… vill bara gråta.

Hur ska Chris orka mig? När jag inte ens tagit itur med en elva år gammal sorg. Han kommer inte vilja ha en flickvän som gråter när hon är själv, som inte vågar visa känslor angående döden eller ens kan ge komplimanger… Och med alla mina fel, det finns säkert fler bara det att jag inte vill minnas dom. Och hur ska han klara av att leva med en tjej som inte kan prata utan måste skriva av sig för att få ut något. Inget han är van vid gissar jag…
Blev glad över rosen idag, Bonden visade att jag fortfarande var hans lilla syrra och så sa han ju att det var förlåt för att han inte fanns där på begravningen… Men vem gjorde det??? Lellan satt bredvid, men såg hon? Nej hon såg inte ett skit! Jag satt och var helt oberörd av allt. Det var som att se en film… Man ser och tänker “detta händer inte mig, detta händer inte mig” hela tiden. Men den här gången var det sanning, det var ingen film, det var min värld…