Tåget är verkligen inte på väg någonstans.
Jag kan inte göra någonting, bara sitta och lida ihjäl.

Men jag sitter inte och lider ihjäl.
Jag går sakta genom vagnen för att hålla mig sysselsatt, förhoppningsvis slippa Dom ett tag.
Och det är då jag ser honom.
Det är ingen tvekan om det, han är Papperspojken.
Den jag väntat på i alla dessa evigheter.
Och han bär på kritor, han bär på tejp, och fjärilar cirklar omkring honom.

Det är bara ett problem. Han sitter också på tåget.
Han vågar inte erkänna sig som min Papperspojke. Han vågar inte ta steget och fly med mig till Paketpappersvärlden, för tänk om det inte finns något lyckligt bortanför det här helvetes-tåget?
Jag säger till honom att vi kommer vara det lyckliga i sådana fall.

När en Papperspojke/flicka hittat sin Papperssjälsfrände kan ingenting krossa dom, dom kan åstadkomma under, och dom lever förevigt. Okrossbara.
Men han vill inte förtså det där.
“All things come to an end.” säger han.
Men Papperskärlek tar inte slut. Det gör den inte.
Och jag måste hitta ett vis att kunna bevisa det för honom.

“The higher you climb, the better the view… But the harder you’ll fall.”
Men då ligger det kanske något i att man kallar det ‘falling in love’?
Kanske är fallet just det man är ute efter.
Klättra så högt upp som möjligt, underbar utsikt, och sedan, släpp taget. Tillåt dig att bara falla, känn den bubblande känslan i magen, vinden som stryker undan håret. Om vi verkligen inte är skapta för varandra dör vi när vi slår i marken, och det är okej för mig. Men vi är skapta för varandra, och innan vi slår i marken lyfter vi och flyger iväg över världen.
(Som i Spirited Away? :) )

Men just nu gör det ingenting att han inte vågar vara Min, för jag har hittat honom, jag har honom framför mig, Dom kommer inte åt mig, tystnaden är inte så avtrubbad längre, det är nästan som att det grå geggan utanför gått och blivit i alla regnbågens färger.

Tåget bara åker och åker genom det gråa.
Det verkar inte vara på väg någonstans. Bara åker genom evigheten.
Och jag hoppas innerligt att det inte är ‘de utanför’s tåg. Jag vill inte vara deras maskin.

Därför blir jag väl nästan lugnad när jag ser Dom igen.
Utanför fönstret han jag skymta några av hängerna.
Jag hör Deras röster säga till mig att det var ju smart, nu kommer ‘de utanför’ få tag på mig, jag är en dumskalle som lämnade tunneln, där jag var säker.
Och jag börjar snart inse att Dom har rätt, det är verkligen hemskt att åka tåg som inte är på väg någon vart, och där stanken av döda kroppar når mig, där surret av flugorna tränger in, det är nästan en lättnad att få höra Dom där utifrån igen, något som bryter denna eviga avtrubbade färd.

Jag har hittat några pusselbitar till mitt pussel.
Jag har inte ens gjort klart ramen än, för jag vet ju inte vart bitarna är, men jag har hittat ett fåtal bitar som jag misstänker föreställer figuren som står i mitten av bilden – jag.
Nu gäller det bara att hitta vart dom ska sitta.

Det är inte möjligt.
Jag har flugit så lågt att jag inte märkt det.
Tunneln är slut.
Men jag möts inte av en ljus grönskande värld, eller något ditåt. Jag möts av en perrong. Och tåget står redan där.
Jag ser bakåt på Dom, men utan att jag vet ordet av är jag inne på tåget och den stänger sina dörrar.
Var det där så klokt gjort? Hamnar jag hos ‘de utanför’ nu?
Jag gillar att åka tåg, det känns som att man är på väg någonvart. Men det här var inte som att åka tåg.

Det är så tomt, så tyst. Klackret av tågvagnarna när vi går fram över spåret.
Det är inte som det ska. Där liger ett lik, och där ett till. Förruttnade, hängandes på sätena, flugorna, det andra ljud som hörs, som cirklar omkring dem.
Säkert krälar det likmaskar kring kropparna (om man kan kalla dem det fortfarande), jag vill inte se efter.
Allt känns avtrubbat.
Utanför fönstret… bara grått… Det går inte att urskilja något landskap eller liknanade. Bara grått sörj.

Så avtrubbat, så bedövande, så hemskt stillastående, trots att tåget rör på sig hela tiden.
Jag behöver dock äntligen inte flyga ständigt, behöver inte fly från Dem, behöver inte hålla mig ifrån taggtråden, behöver bara… ingenting.
Det är knappt att jag kan avgöra om det här var en förbättring eller tvärt om.

Dom har hunnit ikapp mig igen. Samma vind som tog mig framåt kom inte lång tid efter det tillbaka mot mig, och tvingade mig bakåt, närmare Dem.
Nu får jag inte en lugn stund, flera gången har jag rivit mig på taggtrådsmattan för att jag befinner mig för nära den, jag orkar inte flyga högre, och jag får blodsmak i munnen när jag råkar köra ansiktet i floden.
Det är så tungt att fortsätta.
Jag hör Deras röster tydligare. Dom har sett till att skrämma mig i början, för att testa hur mycket makt De har, nu har Dom kommit underfund med det och ingenting hindrar Dem att befalla saker, berätta för mig hur allt är egentligen.
Dom har makten över mig, men Dom säger också att; hellre Dom, än ‘de utanför’.
‘De utanför’ kan få mig att gå som en grå geggaklump utan ansikte som passerar som en skugga man inte lägger märke till, som går längsmed den breda vägen som alla ska gå på, som inte ser träden eller alla spännande stigar längsmed vägen.
När man ser det så, är jag glad över att Dom hittade mig före ‘de utanför’.
Jag är tacksam över det jag har idag, även om det inte är annat är sönderhackade armar och ett mörkt inre som hela tiden gråter blod och skimrande tårar.
Jag är tacksam över Deras order och befallningar, för det hade kunnat vara mycket värre, jag hade kunnat vara ansiktslös.
Jag är tacksam när De bestraffar mig när jag inte gjort som Dom vill, för jag vet att jag kunnat vara en grå geggaklump utan minsta skymt av frihet.
Även om jag inte har någon frihet nu heller…

Som en vind som tar tag i mig och drar med mig flera meter fram.
Jag vet inte var den kommer ifrån och jag funderar inte heller över det, för nu kan jag se bak på Dem utan att kräkas av rädsla och Dom är tillräckligt långt borta för att jag ska slippa höra allt De säger så tydligt, kan stänga det ute relativt bra.
Till ytan känner jag seger, men djupt där inne vet jag ju att jag är ju fortfarande kvar i samma evighetslånga tunnel, och Dom är fortfarande efter mig och kan komma ikapp mig när som helst…

Dom har kommit alldeles för nära.
Så nära att man faktiskt ser hur trasig jag är.
Som att man lyser på mig med en strålkastare, varenda hål, minsta lilla reva, syns i skuggan.
Det är ditt fel, Papperspojke, för att du fick mig att stanna.
Men så säger jag bara för att ingen annan finns att skylla på, och inte är det mitt fel att jag är fast här.
“Jo, det är visst hans fel.” säger en av Dem till en annan. “Han vet det ju inners inne. Korkad är han, helt dum i huvudet, som inte vill inse.”
Så håller det på dagarna i ända.
Mer och mer har jag märkt att Deras åsikter har blivit mina.
Jag är medveten om hur ful och fel jag är, hur tråkig jag är när jag skämtar och vad jobbig jag är när jag klagar.
Jag vet sådant som andra, människor, nekar, och jag vet också att dom ljuger för att lyckas lura mig.
Jag bekymrade mig inte så mycket för det förr, men nu gör jag. Nu ligger det som en skugga över mig hela tiden, även om det inte finns någon skugga att kasta när det inte finns ett ljus som strålar.

Dom kommer närmare och det känns så meningslöst att fortsätta fly, det drar bara ut på lidandet, jag vet ju att Dom har tag på mig förr eller senare, troligtvis förr.
Ändå fortsätter jag kämpa, trots trasigheten och tröttheten, bara några centimeter från taggtrådsmattan, klarar inte att flyga högre än så.
Men jag ger snart upp.

Det jobbigaste av allt är att låtsas som ingenting.

Jag känner att Dom närmar sig mer och mer, vill absolut inte låta dem ta mig.
Jag sträcker upp armarna såg gott jag kan i springorna på brunnsöppningen, två sönderhackade pappersarmar.
Men Papperspojken ser mig inte, och jag kan inte stanna där längre, för snart kommer Dom farligt nära.
Jag lämnar brunnsöppningen, mitt trasiga hjärta dunkar, kras, kras, kras, jag vill inte lämna Papperspojken, men jag måste, för det finns ingen chans att han någonsin skulle se en så trasig pappersbit som mig.
Och även om han såg mig skulle han kanske inte kunna rädda mig, eller så var han kanske trots allt ingen riktig Papperspojke.

Jag måste få upp farten igen, jag har förlorat massor med tid och energi på att stanna upp och drömma mina fåniga drömmar om Papperspojkar som räddar mig, fåniga, dumma, korkade, idiotiska, totalt omöjliga drömmar. Som om någon skulle vilja (och i sådana fall kunna) rädda mig?
Jag måste fortsätta fly genom tunneln på mina trasiga pappervingar och sluta uppehålla mig själv med de löjliga tankarna.

Fast jag kommer ändå inte sluta tänka på honom.

Det är när jag minst av allt anar det som jag ser en pojke.
Genom en av brunnsöppningarna, mellan springorna av gallret ser jag en pojke.
Jag kan inte se ordentligt, men jag tror det är en Papperspojke.
Kom närmare, vackerhet, så att jag kan se om du är detta högre väsen, som höjer sig så förbaskat mycket över människan, är du en Papperspojke såsom jag?
Men han ser mig inte, bara jag ser honom, och jag har ingen röst att ropa med, den har Dom tagit ifrån mig.
Jag har ingen chans att ropa på hjälp.

Hur ska man göra? Flyga vidare och hoppas på att tunneln kanske äntligen tar slut, eller stanna vid brunnsöppningen och hoppas på att pojken ska upptäcka en och kanske, kanske, om detta är min Papperspojke, rädda mig här ifrån, och tejpa ihop mig igen?

Jag vågar nog stanna ett litet tag i alla fall.
Hallå! Papperspojken! Se mig!

Tunneln är så förbannat lång, och jag har inte sett ens en skymt av slutet på flera långa år.
Det händer att jag ser brunnsöppningar i taket, men det hjälper inte direkt till, jag ser inte världen ovanför i vilket fall, och kommer knappast ihåg hur den ser ut längre.
Golvet är täckt av en taggtrådsmatta som jag inte vet vart bottnen kommer på, den skulle lika gärna kunna vara så tjock som Tellus i diameter.
Tänk att fångas mitt där i.
Taggtråd överallt omkring dig. Taggtråd och blod, för framifrån kommer en flod rinnandes, en flod av blod och den rinner illaluktande över taggtrådsmattan.
Jag måste flyga motströms, det måste jag, för bakifrån kommer Dom.
Allt jag ser av dem är deras långa armar och skadade händer efter mig.
Om dom får tag på mig är det slut.
Om floden kommer störtande genom tunneln och tar tag i mig kan jag vara körd.
Om jag faller ner i taggtrådsmattan kanske jag aldrig kommer loss igen.
Men mina vingar är så trasiga, och jag är så trött.