Tåget är verkligen inte på väg någonstans.
Jag kan inte göra någonting, bara sitta och lida ihjäl.

Men jag sitter inte och lider ihjäl.
Jag går sakta genom vagnen för att hålla mig sysselsatt, förhoppningsvis slippa Dom ett tag.
Och det är då jag ser honom.
Det är ingen tvekan om det, han är Papperspojken.
Den jag väntat på i alla dessa evigheter.
Och han bär på kritor, han bär på tejp, och fjärilar cirklar omkring honom.

Det är bara ett problem. Han sitter också på tåget.
Han vågar inte erkänna sig som min Papperspojke. Han vågar inte ta steget och fly med mig till Paketpappersvärlden, för tänk om det inte finns något lyckligt bortanför det här helvetes-tåget?
Jag säger till honom att vi kommer vara det lyckliga i sådana fall.

När en Papperspojke/flicka hittat sin Papperssjälsfrände kan ingenting krossa dom, dom kan åstadkomma under, och dom lever förevigt. Okrossbara.
Men han vill inte förtså det där.
“All things come to an end.” säger han.
Men Papperskärlek tar inte slut. Det gör den inte.
Och jag måste hitta ett vis att kunna bevisa det för honom.

“The higher you climb, the better the view… But the harder you’ll fall.”
Men då ligger det kanske något i att man kallar det ‘falling in love’?
Kanske är fallet just det man är ute efter.
Klättra så högt upp som möjligt, underbar utsikt, och sedan, släpp taget. Tillåt dig att bara falla, känn den bubblande känslan i magen, vinden som stryker undan håret. Om vi verkligen inte är skapta för varandra dör vi när vi slår i marken, och det är okej för mig. Men vi är skapta för varandra, och innan vi slår i marken lyfter vi och flyger iväg över världen.
(Som i Spirited Away? :) )

Men just nu gör det ingenting att han inte vågar vara Min, för jag har hittat honom, jag har honom framför mig, Dom kommer inte åt mig, tystnaden är inte så avtrubbad längre, det är nästan som att det grå geggan utanför gått och blivit i alla regnbågens färger.

Tåget bara åker och åker genom det gråa.
Det verkar inte vara på väg någonstans. Bara åker genom evigheten.
Och jag hoppas innerligt att det inte är ‘de utanför’s tåg. Jag vill inte vara deras maskin.

Därför blir jag väl nästan lugnad när jag ser Dom igen.
Utanför fönstret han jag skymta några av hängerna.
Jag hör Deras röster säga till mig att det var ju smart, nu kommer ‘de utanför’ få tag på mig, jag är en dumskalle som lämnade tunneln, där jag var säker.
Och jag börjar snart inse att Dom har rätt, det är verkligen hemskt att åka tåg som inte är på väg någon vart, och där stanken av döda kroppar når mig, där surret av flugorna tränger in, det är nästan en lättnad att få höra Dom där utifrån igen, något som bryter denna eviga avtrubbade färd.

Jag har hittat några pusselbitar till mitt pussel.
Jag har inte ens gjort klart ramen än, för jag vet ju inte vart bitarna är, men jag har hittat ett fåtal bitar som jag misstänker föreställer figuren som står i mitten av bilden – jag.
Nu gäller det bara att hitta vart dom ska sitta.

Det är inte möjligt.
Jag har flugit så lågt att jag inte märkt det.
Tunneln är slut.
Men jag möts inte av en ljus grönskande värld, eller något ditåt. Jag möts av en perrong. Och tåget står redan där.
Jag ser bakåt på Dom, men utan att jag vet ordet av är jag inne på tåget och den stänger sina dörrar.
Var det där så klokt gjort? Hamnar jag hos ‘de utanför’ nu?
Jag gillar att åka tåg, det känns som att man är på väg någonvart. Men det här var inte som att åka tåg.

Det är så tomt, så tyst. Klackret av tågvagnarna när vi går fram över spåret.
Det är inte som det ska. Där liger ett lik, och där ett till. Förruttnade, hängandes på sätena, flugorna, det andra ljud som hörs, som cirklar omkring dem.
Säkert krälar det likmaskar kring kropparna (om man kan kalla dem det fortfarande), jag vill inte se efter.
Allt känns avtrubbat.
Utanför fönstret… bara grått… Det går inte att urskilja något landskap eller liknanade. Bara grått sörj.

Så avtrubbat, så bedövande, så hemskt stillastående, trots att tåget rör på sig hela tiden.
Jag behöver dock äntligen inte flyga ständigt, behöver inte fly från Dem, behöver inte hålla mig ifrån taggtråden, behöver bara… ingenting.
Det är knappt att jag kan avgöra om det här var en förbättring eller tvärt om.