..In över gränserna bokstavligt rinner skiten i form av skitförnämt förpackade konsumtionsvaror som bara är skit. Skiten puttrar och kokar sedan i butikshyllorna där den likt den färggranna frukten i sitt träd väntar på att få bli konsumerad och sedan vida spridd över landskapet.. Men skit in skit ut som man brukar säga, ty skit produceras och rinner ut i samma strida ström och på samma sätt förpestar den atmosfären i andra länder.

Men det bästa med att vara konsument är att man helt kan välja i vilken grad man vill befatta sig med skiten. Ingen kan kritisera mig om jag väljer att inte konsumera mer än vad som är absolut nödvändigt. Konsumtion är frivilligt, konsumtion ska alltid vara frivilligt!

Jag respekterar marknaden så länge den håller sej på sin kant. Ibland behöver jag den, men oftast vill jag inte veta av den. Detta innebär att jag inte vill ha någon reklam. Jag vill inte bli utnyttjad för att jag inte är aktiv på marknaden och jag vill INTE bli trakasserad av försäljare som med mer eller mindre ojusta medel försöker lura på mej saker som jag inte behöver.

I min roll som konsument ingår att utifrån erfarenheter ge tips åt andra. Jag kan tipsa om någon produkt jag finner bra, eller dålig. Jag kan tipsa om bra och dåliga varuhus. Men jag är också fri att göra reklam för ickekonsumtion, ...och därför tipsar jag om avhållsamhet från all konsumtion som inte är absolut nödvändig.

Jodå, man kan välja att vara människa istället för konsument. Några kallar det för frivillig enkelhet eller “Volontary Simplicity” . En livsstil som innebär att man tar ett steg bort från ekorrhjul och konsumtionshysteri. En livsstil som sprider sig och som signalerar en kraftig protest mot dagens hysteriska konsumtionssamhälle. För så är det, vad som går till överdrift i ett samhälle följs alltid av motreaktioner, ...och innan man vet ordet av så anses det vördnadsvärt att cykla och förkastligt att äga statsjeep…
.
.

-Som “konsument” har jag full rätt att hävda att marknaden är full av skit.

Min förra artikel var inte menat som något påhopp särskilt på dem som köper stadsjeep. Istället skall den tolkas som skarp kritik av den livsstil som innebär konsumtion i syfte att glänsa.

Konsumtion har i alltför hög grad utmålats som någon slags dygd – som en god gärning för vår välfärd. Men det måste vara en tämligen idiotisk norm som fått fäste i vår kultur. Den säger att vi skall beundra dem som genererar mest sopor, att det är dessa glupande levnadsklåpare* som är mest lyckade och förtjänar mest respekt. Har man för lite av det stora så är man mindervärdig, har man för lite av det senaste så betraktas man som en bakåtsträvare, en snåljåp, eller en lättjefull och förfelad individ.

Men onödig konsumtion rimmar illa med miljömedvetenhet. Livsmedelsverket har i dagarna gjort ett utspel där man hänvisar till en Japansk studie som säger att produktionen av 1kg kött motsvarar utsläppen från 3 timmars bilfärd. Man överväger därför att rekommendera konsumenten att äta mindre kött.

Nu uppstår massor av frågor. Hur många timmars bilfärd motsvarar produktionen av 1kg minkpäls, 1kg platt-tv, 1 kg silverbestick, 1kg asfalt på garageuppfarten? Hur många timmars bilfärd motsvarar produktionen av 1kg onödiga konsumtionsvaror som efterfrågas av glupande levnadsklåpare enbart med syfte att sprida glans? Eller 1kg onödiga konsumtionsvaror som efterfrågas för att grannen har dem, eller för att reklamen säger att man inte kan leva utan dem?

Där sitter dom i sin stadsjeep på den asfalterade garageuppfarten. Dom inbillar sig att de är rika men törstar ständigt efter mer. Dom stressar i ekorrhjulen och nu är de på väg för att köpa ytterligare en 32 -tums platt-tv, ...som dom sällan får tid att använda innan den är förbrukad. Dom inbillar sig att de är rika, och ser ner på oss som tar cykeln till jobbet eller kör omkring i en Mazda 323 från 85..

– Men rik, ..det är bara den som insett att han har tillräckligt.

*den som arbetar så hårt för att höja sin levnadsstandard att han glömmer bort att leva,

Vad är egentligen syftet med det vi gör? Varför låter vi oss drivas i detta ekorrhjul, som bara maler sönder allting runtomkring? Vilken är den grundläggande drivkraften bakom våldsdåd, jobbstress och konsumtionshysteri? Varför fyller vi vår värld med sådan massa skit, så mycket ont, så mycket ödeläggelse? Varför köper folk stadsjeep, är det den omgivande terrängen som kräver det eller har de för liten kuk? Själv tar jag cykeln, och när inte den räcker till så kör jag omkring i en gammal Mazda 323 -85 och klarar mej alldeles utmärkt…

Fråga dig själv: Lever jag med målet att vara god gentemot omgivningen, eller vill jag bara vara betydande? Är jag livrädd för att gå förbi obemärkt? Längtar jag efter onödigt stora bilar eller annan mer eller mindre hänsynslös överlägsenhet för att kompensera mina komplex och det faktum att jag lider brist på äkta storhet och visdom?

Du din fattiga arma människa med din sora jeep, bedrövligt är ditt inre. Du insåg aldrig att du kunde ha varit rik långt tidigare, innan du föll ner i ensidigt begär efter status och anseende. Och du är fattig du också, din olycka. Som genom våld och lögn stulit dig makt och ställning.

Men du din rike lyckans smed, som tidigt inser att du har tillräckligt. Du är rik, du som vet att man i ekorrhjulen endast söker efter något man redan har, som kan cykla dit du ska utan att känna att du inte hinner. Och du är rik du också, som har tid att göra andra lyckliga med din hjälp och din erfarenhet.

“Människan vill ha respekt för den hon är, i brist därpå för det hon har, i brist därpå för det elände hon har makt att ställa till med, i brist därpå för det elände hon faktiskt orsakar. Människan vill uppnå någon slags ställning – utan respekt anser hon sig vara ingenting.”

Föreställ er Lars Leijonborgs sävliga och något grötlika röst: ”Jag har varit med om mycket i politiken, men detta tar priset.” – Ett yttrande han fällde angående de förtalsmejl om moderatledaren Reinfeldt som spreds av en medarbetare vid det socialdemokratiska kansliet.

Vad säger han nu? (angående folkpartiets eget intrång i socialdemokraternas interna nät)

Åter igen är det bevisat att fusk och fula knep är något som praktiseras hos flera partier (alla partier?), oavsett partifärg och ideologi. Ja, till och med de som för den allra hårdaste linjen gentemot dylika oegentligheter visar sig vara lika goda kålsupare. Personligen är jag inte ett dugg förvånad. Partierna konkurrerar om makten och vid konkurrens har människan en benägenhet att fuska, annorlunda uttryckt frestas hon därvid att ta till allsköns fula knep för att hitta genvägar…

Detta borde speciellt Leijonborg och hans alliansvänner dra lärdom av. De borde erkänna för sig själva att förekomsten av fusk och fula knep i ett samhälle inte i första hand beror på slapphänthet och svag lagstiftning, utan kanske främst är ett resultat av att man uppmuntrar till fri konkurrens och hela tiden genererar vinnare och förlorare.

Inser man på högerkanten att ett samhälle som starkt karaktäriseras av marknadsekonomi och fri konkurrens också karaktäriseras av människor som i högre grad frestas att ta till fusk och fula knep?