tillbakalutad i slokande stol som vill få en förstå att man kan växa fast
tar ett djupt andetaget och vi är tvungna att harkla oss för att få luften igenom
andas ut och sjunker ihop
ett skrivbord vars ursprung du inte kan komma ihåg
eller egentligen, dess ursprung är oviktigt då det växt fast så det sitter jämte primitiva kommandon i ryggraden
jämte viljan att rycka handen ifrån spisplattan
jämte reflexerna som doktorn provar i undersökningsrummet
ett skrivbord som, med sin yta som inte torkats av på tre veckor, står där som om det vore mer självklart än rummet det bebor
lådar utdragna, kvitton som rullar ihop likt rullen dom döpts av
över alltihop en dimma av damm
tar ännu ett djupt andetag och näsan sparkar bakut, bakom dit näsborrarna leder en rörelse, panik, frihet, skam
damm över kvittona, pappersremsorna med formler över simpla bakverk, summeringar av gårdagnes framgånger, kalkyler över arv
lådorna sticker ut likt slumpen när allt det handlar om är vana och vilken låda som fått flest besök
vi ser inte klart, skrivbordet är större än vi förstod när han ställde in resväskan
fler hurtsar, lådor gapar och visar upp samma matta av damm som retar halsen
på väg att nysa, rensa halsen, eller att rensa halsen genom att slänga upp innehållet i magsäcken
lägga syra längs hela halsen, fräta bort, radera minnen
på den centrala ytan i skrivbordet känns lukten lång väg
citron, strumpor från 1800-talet och en vilja att åka skidor över kullarna