I nedförsbacken då gick jag lätt
allt kändes enkelt, så lätt, så rätt
Jag följde en rak och utstakad stig
och världen var vackert förunderlig

Men sen blev stigen plötsligt för brant
det lagoma nedför blev utför – jag slant
och tappade taget om livslust och gnista
Alla vägar jag gick tycktes plötsligt så trista

Nu är det segslitet uppför som gäller
jag stretar och tjurar och knotar och gnäller
Men stigen som leder tillbaks upp mot kanten
är trots allt bättre än utförsbranten