koden var en knackning
en spark i skrevet, bara en
hur man ramlar ihop, vecklas ihop, flämtar
för att komma fram var vi tvugna att riva ner
tröttnar i dig själv, blir trångt och återkommande
försöker hålla blicken stilla
vill följa tankarna men glider ner i vanorna
att uppleva mer är inte att förändra omgivningen utan enbart hur sinnet fungerar
river ner, låter medvetandet vidgas, vanorna trängs undan, träder ny mark för oss
strövar i huvudet, hon sitter på samma ställe
går vidare
här har dom slängt sig ned i vattnet utan att innan kika hur djupt det är och om det finns stenar som skjuter up ur botten
längs ytan en film som inte fäster riktigt, skrynklar
av ett material som man bara kan ta i om man tror på det
genomskinligt men ändå matt
för ögat en rätt tråkig syn, betydelselös
men in närvaron som drar fokusen i ögonen, spänner dom, låter linjerna i skallen peka mot sig
hur kunde du dela ett intryck i vad du kallar blickens syn och låtsas som om det var möjligt?
för ögat en rätt tråkig syn, betydelselös
alla år av beslut, omläggningar, rapporter, utredningar, entrepenader som bleknar