Var har du tagit vägen? Det var länge sedan vi sågs. Sitter och tittar på gamla bilder i ett fotoalbum då du dyker upp. Du är glad och ditt hår fladdrar i vinden när vi står tillsammans ute på däck på Gotlandsfärjan. Vi är på klassresa och ska cykla runt på Gotland i en vecka. Fan vad snygg du är på bilderna. Minns dig inte som så vacker. Du ser äldre ut än nitton, men det funderade jag inte över då. När jag bläddrar vidare genom sidorna i pärmen på fotoalbumet dyker det upp fler bilder från klassresan. Det smärtar till i magen på mig av någon oklar sorg över att den tiden inte kommer tillbaka, att den har varit och nu blott är ett minne. Erinrar mig oförglömliga stunder då vi smet undan, endast du och jag. Vi tog våra cyklar och cyklade till någon äng med högt gräs som vi kunde gömma oss i så ingen kunde se oss. Då klädde vi av oss och med lätt hand undersökte vi varandra. Vi försökte komma loss så ofta vi kunde. Efter klassresan kom sommarlovet över oss. Skolan slutade. Vi började olika gymnasieskolor, vår kontakt ebbade ut. Livet eller ödet skilde våra vägar åt. Det skulle vara spännande att ses igen efter alla dessa år. Vem är du nu? Har du familj, vad jobbar du med? Många frågor.
Allt detta snurrar runt i mitt huvud när jag ligger hemma i sängen. Klockan är tolv på dagen och jag har inte stigit upp. Dom mörka gardinerna är fördragna så det är dunkelt i rummet. Har legat sedan jag fått beskedet att jag har cancer. Har legat och grubblat över livet, vad jag har varit med om, vad jag har för drömmar, vad jag önskar göra det halv år som läkarna har get mig innan cancern kommer att ha ätit upp mig inifrån. Känner mig ganska vissen, ville inte stiga upp och absolut inte gå ut. Men jag måste gå i land med att genomföra vissa saker innan jag blir för svag. Hade druckit mycket vodka under den tid jag legat i sängen. Det är det enda som lindrar, om så bara för tillfället. Måste ha legat i sängen en vecka. Alltsedan jag kom från Berlin.
Jag sträcker mig efter vodka flaskan och ett glas och sätter mig upp i sängen. Fyller på glaset och sveper allt i en klunk. Vad gör man när man bara har ett halvår kvar av sitt liv att leva? Ska man skriva den där boken man alltid tänkt att skriva, ska man ut och resa eller ska man umgås med sina nära och kära?
Jag gick nödtvunget upp ur sängen och in i badrummet och tog en dusch. Jag stod under duschkranen i nästan tjugo minuter, rakade mig och tog på mig nya kläder sedan kände jag mig iordninggjord.
Jag hade bott i Berlin och förjsörjt mig som författare. Men när jag beskedet att jag fått cancer ville jag flytta hem igen.
Känner mig som en främling i Stockholm, nästan allt är som förbytt. Livet har gått vidare här i stan men jag hade inte hängt med. Vänner hade skaffat familjer, bytt jobb, nya gemenskapskretsar, livet har fört personerna ifrån varandra. Och här står jag bered tio år försent.
Jag går ut. Det är livlig trafik och många personer på gatorna. Tar ut pengar på bankomaten, tre tusen. Tänker jag skulle gå ner till Åhlens och inköpa en liten radio som jag kan ha och lyssna på när jag ligger i sängen.
Genar genom Vasaparken.
Det är allt jag mins. Vaknar på sjukhus. Sankt Görans sjukhus. Jag har tydligen blivit nerslagen bakifrån och blivit rånad. Det kommer fram en doktor till mig där jag ligger och frågar hur jag mår. Jag säger att jag har ont i nacken men annars är det okej. Du kan gå hem då säger han och går.
På vägen hem går jag förbi bolaget och köper två flaskor vodka. Som tur var har rånarna inte tagit plånboken, bara pengarna i den så jag kunde betala med kontokort.
När jag kommer hem klär jag av mig naken, tar en av vodka flaskorna och kryper ner i sängen. Öppnar flaskan, häller i ett glas som jag sveper.
Jag somnar. Sover tre timmar. Känner mig utvilad när jag vaknar. Stiger upp och går fram till byrålådan där jag har fotografier. Tar hela lådan med fotografier tillbaka till sängen. Den första bilden jag får fram är examensbilden från min gamla skolklass i gymnasiet. Det var mycket som hände dessa år så det är kännslofullt för mig att se fotot igen nästan sentimentalt. Börjar må illa av att titta på fotot så jag häller upp ett glas med vodka som jag sveper hastigt. Det är för många känslor och tankar som dyker upp så jag lägger fotot åt sidan.
Det finns andra bilder som gör mig på bättre lynne. Häller upp en vodka.
Letar fram telefonkatalogen och söker fram numret till Sanna. Hon bodde med sin pappa i Farsta strand för tio år sedan. Så det var ett gammalt nummer jag fick fram från telefonkatalogen för den var lika gammal. Med lite tur bodde pappan kvar och kunde förmedla mig vidare till henne.
Jag minns när Sanna och jag åkte ut på Djurgården på min cykel, hon satt på pakethållaren och vi hade varsin sovsäck med oss. Vi letade upp ett ställe där vi kunde sova utan att bli störda av andra och så sov vi under bar himmel i skydd av träd den natten. Men det blev inte så mycket sova av för alla myggen men det var ett oförglömligt minne som bara hon och jag hade. Jag skulle vilja göra om det. Bara en gång till, innan cancern äter upp mig.
Det var hopplöst att hitta telefonnumret. Jag tar en klunk vodka och ringer nummerupplysningen. Dom har numret till pappan. Då är det bara att fatta mod och ringa.
Jag ringer numret till Sannas pappa:
-Ja, hallå, säger någon
-Ja, hej, mitt namn är Florian och jag söker Sanna, säger jag.

Det blir en utdragen tystnad.

-Skämtar du? Frågar han.
-Nej. Jag har inte träffat henne på tio år ungefär.
-Okej, och du har inte hört något?
-Något, vadå?
-Hon blev mördad och våldtagen för två år sen.
-Vadfan säger du.
-Jag vill inte prata om det. Om du vill gå till hennes grav ligger hon på Skogskyrkogården kvarter 54, säger han. Och lägger på.

Jag börjar att skaka inombords. Dricker ur glaset med vodka och häller upp ett till som jag kvickt dricker ur. Vad då – mördad och våldtagen? Jag fattar ingenting. Det kan inte vara sant, inta Sanna. Var ju inte klar med henne. Det var så mycket jag ville prata med henne om.
Jag bestämmer mig för att åka ut till hennes grav imorgon. Ska dansa på hennes grav till musik av Eric Clapton för honom vet jag att hon tyckte om. Ska ta med mig en bandspelare och spela på max volym, ska köpa en imorgon.
Lägger mig bekvämt till lägga i sängen. Känner mig lite små berusad. Jag vill inte grubbla så jag fyller mitt glas med vodka.
Det som fattades var musik. Jag stiger upp ur sängen och går ut i vardagsrummet till sterion och sätter på en platta med Clapton, ”Unplugged”. Skruvar upp volymen så det hörs bra in till sovrummet och kryper ner i sängen igen.
Drar till mig telefonen och ringer nummerupplysningen och får numret till Lina. Vad ska jag säga? Hon kanske inte alls kommer ihåg mig lika starkt som jag kommer ihåg henne. Men det är bara att ringa och se efter. Kanske hon har
familj och lever ett Svenssonliv ända ut i tåspettsarna, eller så är hon singel och på jakt efter någon att skaffa familj med? Jag vill bara höra vad hon har gjort efter den sommaren på ön, Gotland, vad gör hon nu, vad arbetar hon med och vad har hon för intressen? Jag tog mod till mig och ringde:

-Ja det är Lina, svarade hon efter några signaler.
-Hej Lina, Det är Florian från din gamla klass, minns du mig?
-Nä men hej, vad roligt att du ringer, sa hon. Det måste vara tio år sedan vi hördes sist?
-Det stämmer nog, sa jag. Det skulle vara trevligt och träffas och höra hur du har det.
-Ja, det måste vi göra.
-Ska vi ses i övermorgon klockan fem på Tennstopet vid Odenplan? Sa jag
-Ja absolut, det kommer bli jättekul, sa hon.
-Då säger vi det, sa jag.
-Ja det gör vi.
-Hej då.
-Hej då, sa hon.

Jag fyllde på mitt glas med vodka där jag låg i sängen. Jag bodde i Birkastan i en stor trea och trivdes bra. Det kändes lite stort ibland men hellre det än tvärtom.
Stiger upp ur sängen och går ut i köket för att se om det finns något ätbart, men det finns det inte vare sig i kylen eller frysen. Bestämmer mig motvilligt för att gå ut och köpa en pizza så jag klär på mig och går ner till en pizzerian på Rörstrandsgatan. Tar med mig pizzan hem. Den smakar gott och jag blir mätt. Dricker lite mer vodka och somnar.

När jag vaknar nästa dag har jag lite ont i håret av all vodka från igår. Så jag skruvar upp den andra flaskan vodka som jag köpte dagen innan och häller upp ett glas som jag dricker ur. Känner hur jag blir varm inombords och hur tungheten i huvudet släpper.
Jag ska åka ut till Sannas grav idag.
Ska inhandla en bandspelare. Stiger upp ur sängen, motvilligt och klär på mig.
Jag går ut och styr mina steg till Expert som ligger vid Fridhemsplan. Dom har en bandspelare som jag fastnar för. Den har bra högtalare med bra ljudvolym.
Tar med bandspelaren hem och gör i ordning ett bad. Tar ett glas med vodka.
Sätter på sterion i vardagsrummet, Bob Dylan. Gör några armhövningar och sittupps innan jag krypper ner i badet. Jag tar med ett fullt glas med vodka. Badet är varken för varmt eller för kallt. Börjar känna mig rejält berusad. När jag är färdig med badet går jag upp och tar på mig badrocken.. Höjer musiken. Tar på mig min smoking och fyller på mitt glass med vodka.
När jag har klätt mig färdigt letar jag fram dom batterier som jag köpte till bandspelaren och sätter dit dom. Tar fram Eric Clapton skivan och sätter i den i spelaren.
Jag går till tunnelbanan. Jag kan knappt gå så berusad som jag är men jag lyckas ta mig fram till Skogskyrkogården kvarter 54, där jag finner hennes grav.
Sätter på bandspelaren men det är inte Clapton som stämma som ljuder utan det är Leonard Choen ”I´m Your Man” Jag har tagit med mig fel skiva. Men vad fan det går att dansa till den låten också.
Full som jag är börjar jag ragla runt till musiken. När jag böjer mig ner mot gravstenen kommer det och jag kan inte hejda det. Jag spyr rakt på gravstenen. Känner mig otroligt trött så jag måste lägga mig ner i spyorna och jag somnar.

Blir väckt av två poliser som säger att här kan jag inte ligga. Jag får städa upp annars tar dom in mig till stationen för gravskändning. Jag ber om ursäkt och lovar att jag ska städa upp efter mig. Dom säger att det får gå för denna gången men om det händer igen tar dom in mig. Går och hämtar vatten i en vattenkanna och snyggar till gravplatsen och sedan mig själv. Tar en taxi hem. Tar av mig smokingen som lyktar spya. Får kemtvätta den.
Tar en dusch och kryper ner i sängen och fyller ett glas med vodka som jag sveper. Jag bryr mig inte om hur mycket jag dricker nu när jag har så kort tid kvar. Jag somnar.
Jag vaknar åter med ont i håret nästa dag. Så jag slår upp ett glas med vodka som jag dricker upp och jag blir människa igen. Ska träffa Lina idag. Det känns lite nervöst. Måste ta det lugnt med vodkan så jag inte är allt för i gasen när jag träffar henne. Klockan är tolv. Tänker på stackars Sanna. Blir ursinnig. Sanna gick i en parallell klass till Lina och mig så hon kanske vet om vad som hänt. Hon vet i alla fall vem Sanna var.
Jag stiger upp ur sängen och hoppar in i duschen. Rakar mig och klär på mig. Det känns uppfriskande att duscha. Jag går nödtvunget ut för att handla frukost. Det är soligt och varmt ute. Det går snabbt att handla. När jag kommer hem packar jag upp matvarorna och gjör i ordning frukosten. Bryggkaffe, bröd, ost och ägg och en DN jag köpt. Och en bloody mary. Jag tar gott om tid på mig, jag har ingen brådska. Ska inte se Lina förens om flera timmar.
Jag har ärvt en stor summa pengar av min styvfar. Så är ekonomiskt obunden. Jag kan göra det jag ville utan att tänka för mycket över vad det kostar.

Började begrunda vad jag vill få ut av den tid jag hade kvar. Det var nog inte så mycket mer än att få återse dom som ödet hade skilt mig från. Jag ville träffa dom en sista gång och se efter vad livet hade bjudit dom. Hur deras liv såg ut nu. Men jag led, jag tyckte det kändes obehagligt att vara i min situation annars hade jag inte druckit så mycket vodka för att döva mig själv. Kände mig rädd och ensam. Jag levde tio år efter eller försent. Hade inte hängt med.

Nu hade klockan blivit två. Gick in i vardagsrummet och satte på en skiva med Clapton. Hällde upp ett glas med vodka som jag svepte och sträckte ut mig i soffan och somnade.
Jag vaknade med ett ryck när klockan var halvfem. Lina! Hade en halvtimme på mig tills vi skulle ses på Tennstopet. Jag gick in i badrummet och kammade håret och borstade tänderna.
Gick ut och promenerade raskt mot Tennstopet, jag skulle gott och väl hinna till klockan fem.
När jag kom fram och hade hängt av mig såg jag henne sitta vid ett fönsterbord. Det var folktomt. Hon var strålande vacker. Jag kände en strimma av blygsamhet som kom över mig men jag gick fram till henne och vi hälsade på varandra.

-Hej, Florian, sa hon glatt.
-Hej Lina. Du ser ut att må bra, sa jag. Hon hade inte några ringar på fingrarna, var antagligen inte gift eller förlovad. Jag slog mig ner.
-Har du ätit? Frågade jag.
-Nej,sa hon.
-Får jag bjuda på middag?
-Okej, sa hon.

Jag signalerade åt kyparen som kom fram med två menyer.

-Vill ni ha något att dricka? frågade kyparen
-Vill du ha vin? Frågade jag Lina
-Ja, gärna.
-Då tar vi något vin som du rekommenderar, sa jag till kyparen.
-Har ni bestämt vad ni vill äta? Frågade kyparen.
-Jag tar en wallenbergare, sa jag.
-Och jag tar en oxfile, sa Lina.

Kyparen försvann och lämnade oss för oss själva.

-Vad kul att du ringde, sa Lina
-Ja, jag ville träffa dig och höra hur du har det. Jag såg på gamla foton från klassresan till Gotland och då dök du upp och då blev jag nyfiken på vart livet hade fört dig, sa jag
-Jag kommer också ihåg den klassresan, när vi smet ifrån dom andra och hur förälskade vi var.
-Efter det gick våra vägar isär men jag har alltid undrat vart du har tagit vägen, sa jag.
-Samma här. Men du stack utomland och blev författare och dramatiker, dina pjäser spelas över hela världen och dina böcker har översatts till flera språk. Det skulle känts konstigt att ta kontakt med dig. Du skulle kanske tro att det var på grund av det, alltså din framgång som jag tog kontakt med dig.
-Så dumt. Det var inget jag hellre hade önskat.
Kyparen kom med vinet och hällde först upp ett litet smakprov i mitt glas som jag smakade. Jag sa att det smakade bra så han hällde upp det i våra glas.

-Skål, sa jag.
-Skål, sa Lina.
-Har du familj? Frågade jag.
-Nej, jag är singel.
-Hur kan en sån vacker kvinna som du inte ha någon?
-Jag är väll kräsen av mig.
-Har du haft familj.
-Nej.
-Så du går och väntar på den rätta? Sa jag
-Ja, sa hon.
-Har du gjort det länge?
-Ja, flera år, sa hon.
-Det skålar vi för. Skål, sa jag
-Skål, sa Lina.

Vi satt och småpratade tills maten kom. Vi beställde en flaska vin till.
-Var din mat god? Frågade jag efter en stund.
-Ja, den var jätte god.
-Var din god?
-Ja, jag älskar wallenbergare.
-Vad försörjer du dej på?
-Jag är läkare.
-Då måste du ha pluggat mycket. Trivs du med det?
-Ja det gör jag.
-Vad är din specialitet?
-Allmän kirurgi.
-Vad intressant. Så istället för att hitta rätt karl jobbar du skiten ur dig, eller?
-Något åt det hållet.

När vi ätit färdigt beställde vi varsin kaffe och cognac.

-Jag skulle vilja åka till London och West End för att se på teater, sa jag. Vill du följa med?
-När skulle vi åka.
-Då du kan komma ifrån, så snabbt som möjligt, imorgon, övermorgon. Jag betalar allt, flygbiljett, hotell, mat och teaterbiljetter så tänk inte på det, bara över helgen eller fem dar.
-Det låter som en strålande ide. Jag måste prata med jobbet om ledighet först men det gör jag det första imorgon så kanske vi kan åka imorgon eller övermorgon. Men du ska inte betala allt.
Det blir ingen resa om jag inte får betala allt, så det så. Jag har ärvt massa pengar som jag inte vet vad jag ska göra av med och jag spenderar dom mer än gärna på att resa, speciellt med dig.
När vi var klara betalade jag och vi gick ut på gatan. Det var en skön ljummen kväll. Lina bodde inte långt därifrån så hon skulle gå hem. Jag skulle också gå hem. Vi tog farväl och skulle höras på förmiddagen dagen därpå.

Jag gick hem. Kände mig lite seg, det hade tagit på krafterna att träffa Lina. All nervositet. När jag kom hem slängde jag av mig kläderna och kastade mig i sängen. Sträckte mig efter vodka flaskan och tog en klunk. Steg upp ur sängen och hämtade bandspelaren jag köpt och tog med den tillbaka in i sovrummet. Rattade in ”lugna favoriter” och la mig och lyssnade.

Började tänka på Simon. Hällde upp ett glass vodka och skålade för honom. Han hade varit min absolut bästa vän som jag tappade kontakten med. Han bodde i Norge. Vi hade gjort jättemycket minnesvärt tillsammans när han bodde i Stockholm. Vi hade lärt känna varandra genom gemensamma bekanta för tio år sedan. Vi fattade tycke för varandra direkt även om Simon var trettio år äldre än vad jag var. Han hade egen firma som producent åt olika artister. Han var kulturell vilket jag uppskattade. Vi umgicks nästan varje dag och då drack vi vodka och lyssnade på musik hemma hos honom på Lidingö eller så var vi och såg på någon teaterföreställning. Vi umgicks intensivt i ett år sedan flyttade han hem till Norge och jag till Berlin och kontakten blev mindre intensiv tills den rann ut i sanden. Skulle ta kontakt med honom igen innan slutet kom över mig.
Jag somnade.

När jag vaknade på morgonen tog det en stund innan jag vaknade till ordentligt och kunde orientera mig om var jag var. Radion var fortfarande på. Det kunde hända ibland. Jag hade inget bakrus idag vilket var skönt. Hoppas Lina kunde komma ifrån jobbet redan idag. Då kunde vi flyga till London ikväll. Hotell skulle nog inte vara svårt att hitta bara jag var villig att betala, vilket jag var. Vi skulle bo på ett lyxigt hotell.
Jag hällde upp ett glas vodka och gick in i köket och satte på kaffebryggaren. Svepte vodkan och tog fram frukost. Klockan var tio. Gick in i sovrummet och stängde av bandspelaren och tog på mig morgonrocken. Drog isär gardinerna så det kom in ljus i det dunkla rummet. Gick tillbaka till köket och tog en kopp kaffe som nu var färdigt. Satte mig och bredde några smörgåsar som jag åt upp.
När jag ätit färdigt satte jag på musik av Clapton på sterion i vardagsrummet. Och klädde på mig.
Jag tänkte jag skulle åka ut till morsan och farsans gravar idag och så skulle jag ringa Simon innan jag och Lina eventuellt skulle flyga till London.

Morsan och farsan skilde sig när jag var fem år så deras gravar låg på olika platser men på samma kyrkogård.
Gick ut. Det var inte så mycket folk ute vilket var skönt. Stoppade första bästa taxi som tog mig ut till Skogskyrkogården. Jag stannade vid entren där det såldes blommor och köpte två stora röda rosor. Började promenera till farsans grav först. Det tog ett tag men när jag kom fram stod jag tyst ett tag och la sedan ner rosen på gravstenen och hämtade en liten sten som jag la på gravstenen.

Jag gick vidare till morsans grav. När jag kom dit stod jag tyst en stund innan jag la ner rosen och tyst sa att ”Du behöver inte vara orolig för mig” sedan gick jag och plockade upp en liten sten som jag la på hennes gravsten, en riktig sten för det ville hon ha inte en fyrkantig som nästan alla andra hade.
jag gick ut ur kyrkogården. Och tog tunnelbanan hem.

När jag kom hem Hällde jag upp ett glas vodka och tog en klunk. Jag satte mig ett tag i soffan i vardagsrummet och försökte komma på ett sätt att få tag på Simons telefonnummer. Det bästa sättet var nog att ringa utlands nummerupplysningen. Jag tar en klunk vodka och ringer utlands- nummerupplysningen och får Simons nummer, det var inga svårigheter alls. Jag ringer:

-Ja det är Simon.
-Hej det är Florian, sa jag.
-Hej, vem då?
-Florian från Stockholm.
-Ja vad dum jag är. Vad kul att du ringer. Man har bara sett ditt namn på böcker och pjäser nu mera.
-Jasså, jag vet inte, sa jag.
-Var är du, i Berlin, eller?
-Nej jag är i Stockholm.
-Ja ha. På besök eller?
-Nej jag har flyttat hem.
-Varför då?
-Jag har cancer. Ett halvår kvar, ville komma hem.
-Å fan. Beklagar. Då måste vi ses.
-Jag kanske ska till London ett par dagar men efter det kan vi ses. Vi skulle kunna åka bort någonstans, sa jag.
-Visst, det låter bra.
-Men jag ringer dig när jag kommer tillbaka, sa jag
-Okej, sa han.
-Hej
-Hej då, sa jag. Och la på.

Simon och jag kanske kunde åka till Paris eller Köpenhamn. Vi hade varit i Köpenhamn en gång förut. Det hade varit trevligt men också mycket vodka. Vi hade varit i Budapest och London också. Kanske det vore bättre att han hälsade på mig i Stockholm? Jag tror det.

Jag tar fram vodka flaskan och tar en klunk och fyller på ett glas då telefonen ringer.

-Ja det är Florian.
-Hej det är Lina.
-Hej. Hur har det gått för dig.
-Jo det har gått bra, jag kan ta ut fyra dagar med början ikväll.
-Så vi kan åka ikväll?
-Ja, om du inte har ångrat dig.
-Knappast, det låter strålande. Jag ska se efter när SAS planen går ikväll och ordna med hotell så ringer jag upp dig. Om du vill åka ikväll, du kanske vill åka imorgon?
-Nej ikväll passar mig utmärkt.
-Hej så länge, sa jag
-Hej, sa hon. Och vi la på.

Klockan var nu fyra och jag ringer till SAS. Det finns två lediga platser till kvälls flyget som avgår vid halv elva. Jag beställde dom. Sedan ringer jag till The Berners Hotel som jag vet är ett bra hotell för jag har bott där med Simon en gång. Det fanns ett dubbelrum ledigt där så då var hotell fixat också. Allt gick som på räls.

Jag ringer upp Lina:

-Lina
-Hej Lina, det är Florian.
-Hej, hur har det gått?
-Det har gått bra. Flyget går halv elva och jag har hittat ett hotell mitt i smeten, så du kan börja packa. Klockan är halv sex men vi hinner.
-Vad trevligt det kommer att bli, sa hon.
-Det tror jag också, sa jag.
-Jag packar nu och kommer förbi dig med taxi klockan halv åtta, så har vi gott om tid ute på Arlanda.
-Okej
-Då ses vi halv åtta, sa jag. Och la på.

Jag tar fram min resväska som står i ett hörn i sovrummet, jag hade inte behagat mig att gå upp med den på vinden när jag kom hem från Berlin. Jag packade ner det nödvändigaste, om det var något som fattades kunde jag köpa det i London. Tog en klunk vodka. Klockan var nu sju. Ringde taxi och beställde en till min port tjugo över sju. Tog en till klunk vodka och släckte ner i lägenheten tog min resväska, låste och gick ner till porten. Taxin stod redan där så vi la mitt bagage i bakluckan och körde mot Linas adress. När vi kom fram till hennes port stod hon där. Vi packade in hennes saker och började köra ut till Arlanda.

-Hur känns det? frågade jag.
-Spännande, sa hon.
-Det tycker jag med.
-Vad vill du hitta på i London? Sa jag.
-Se på teater, sa hon.
-Det vill jag också.
-Äta gott, gå på engelsk pub och äta fisch and ships, sa hon.

Vi kom fram snabbt till terminal fem. Vi checkade in vid nio och gick och satte oss i en av restaurangerna. Tog varsin smörgås.

Plötsligt dyker det upp en kvinna i trettio års ålder som frågar om jag är Florian Lindgren. ”Ja”, säger jag. ”Jag måste bara säga hur bra jag tycker du är, vi är ett gäng som ska till London och se på teater här borta och vi skulle gärna vilja bjuda dig och din fästmö på varsin wiskey”. ”Det vore snällt”, sa jag. ”Jag kan inte fatta att det är du”, sa hon. ”Skulle jag kunna få din autograf?”. ”Självklart”, sa jag.
Hon tog fram en pappersbit som jag skrev ner min autograf på. ”Jag ska inte störa mer” sa hon och gick till en grupp personer lite längre bort. Det kom två glas med wiskey till Lina och mig.

-Det är inte varje dag man blir bjuden på wiskey, sa Lina.
-Nej det är det inte.
-Skål då.
-Skål, sa hon
-Jag tycker bättre om vodka, sa jag.
-Jag med.

Dom ropar upp att vår avgång är försenad, en timme minst.
Vi kan gå till tax free och titta. Vi gör det.
Hittar inget särskilt.

-Vi kan gå till baren och ta varsin vodka, du sa ju att du tyckte om det?, sa jag
-Det låter som en bra ide.

Vi satte oss i baren och beställde varsin vodka och öl. Nu ropades det ut att det skulle bli ännu längre försening innan planet skulle gå. Klockan var nu tolv. Sällskapet som vi hade fått wiskey av satt i ena hörnet av baren och skrålade. Dom hade lagt märke till att vi drack vodka så då och då kom det fulla glas med vodka från bartendern med en hälsning från gruppen.

-Vad vill du se för teater?, frågade jag Lina.
-Jag skulle vilja se hur Shakespeare´s Globe Theatre ser ut.
-Då ska vi gå dit, sa jag.
-Skål
-Skål, sa hon. Och skål hördes det från hörnet till oss. Vi höjde våra glas och svepte det vi hade kvar. Bartendern kom fram och fyllde dom igen.
-Jag vill se Arthur Miller´s pjäs ”Death of a salesman” som jag vet går på Lyric Theatre med Brian Dennehy och Clare Higgins. Covent Garden´s ballet är på gästspel i Australien så vi kan inte gå på ballet, tyvärr.Skål! Hördes från hörnan.

-Skål! Ropade vi tillbaka och tog varsin klunk.
-Vad är klockan? Frågade Lina.
-Den är tre, sa jag.
-När tror du flyget kommer att gå?
-Hoppas det går snart, sa jag.
-Jag är glad att jag har träffat dig igen, säger hon och tar mina händer. Jag trodde att jag aldrig mer skulle få se dig. Som något jag gått misste om här i livet.
-Du behöver inte Lina. Vi har druckit.
-Jo jag vill. Jag är som den där beundrarinnan. Jag beundrar dig. Allt som du har skapat med dina böcker och pjäser, hur många kan det. Du är den jag missat i livet men jag hoppas jag kan få en andra chans.
-Vi pratar om det sen Lina, okej.
-Okej.

Skål! Hördes från hörnan igen.

-Skål! Ropade vi tillbaka.
-Vi sitter här och blir bara fullare och fullare, sa jag.
-Det kan behövas ibland, sa Lina.
-Kanske det, sa jag.

Planet har fått en avgångstid. Klockan sex ska den avgå. Det är om en timme. Så vi går till gaten. När vi kommer dit har dom redan börjat släppa in. Så jag tar fram våra biljetter så checkar vi in.
När vi blir insläppta i planet är det knölit och många är arga men det lägger sig när alla har kommit till rätta och satt sig. Väl uppe i luften somnar nästan alla och vaknar först lagom till inflygningen till heatrow. Lina och jag sov hela vägen och när vi vaknade var vi förväntansfulla.

Vi tar en taxi från flygplatsen till hotellet. Det tar tjugo minuter. Väl uppe på rummet som var på översta våningen klär vi av oss och älskade. Sedan somnade vi hållandes om varandra.

Vi vaknade samtidigt med ett ryck klockan tre.

-Hej Lina. Sa jag
-Hej Florian. Vilken huvudvärk jag har, sa hon.
-Jag med, sa jag. Och gick fram till minibaren och tog fram en öl. Vill du ha?
-Ja tack. Jag gav henne en egen som jag knäppte upp åt henne.
-Nu är vi i London till slut.
-Ja, till slut, sa hon.
-Ska vi bada, sa jag.
-Ja det kan vi göra.Jag tog en till öl ur minibaren.

-Vill du ha en till?
-Nej inte änn. Jag tar en Stecolid så länge, sa hon. Vill du ha?
-Nej tack.

Jag tappade upp ett bad och ringde sedan ner till receptionen och beställde en flaska vodka.

-Orkar du med att dricka idag också?
-Ja det gör jag. Lina jag gör vad som helst för att göra dig glad och att vi ska ha det trevligt men inga pekpinnar om drickande. Du vet inte allt, så döm inte, okej
-Okej, förlåt. Jag kanske skulle följa dit exempel och ta en öl. Ger du mig en är du bussig.

Jag tar fram en öl ur minibaren och ger till henne.

-Varför ångrade du dig?
-Därför att jag vill veta, sa hon.
-Nu är nog badet klart, sa jag och gick in i badrummet.
-Jag kommer.
Det knackar på dörren.

-Jag tar det, säger jag. Tar på mig en badrock och går till dörren. Det är en spring pojke med vodkan. Ger honom lite dricks och så försvinner han. Jag ställer vodkan på skrivbordet och går in i badrummet och hoppar i badet där Lina redan ligger.
-Hur känns det? Frågar hon.
-Det är bra
-Hur är det själv?
-Det är okej. Det är skönt med ett bad.

När vi badat färdigt klär vi på oss och går ner i lobbyn. Vi sätter oss vid ett bord och beställer en kanna te. Det finns time out gratis på ett bord och i den står det vad det är för evenemang i London denna vecka. Letar efter The Globe och det visar sig att det spelas ”The winter´s tale” idag klockan åtta. Jag frågar om Lina vill se den och det vill hon så jag går fram till receptionen och frågar om dom kan hjälpa mig att få tag på två biljetter till föreställningen ikväll. Dom ringer ett telefonsamtal och så är det fixat. Jag kan hämta ut biljetterna i mitt namn i biljettkassan på teatern en halvtimme innan föreställningen börjar.
Vi hade två och en halv timme på oss innan föreställningen skulle börja.
Jag gick och satte mig hos Lina igen.

-Det är fixat. Om två och en halvtimme ska se ”The Winter´s Tale” på Shakespeare´s Globe Theatre.
-Vad glad jag blir, tack.
-Ska vi gå och äta en bit mat eller ska vi beställa upp något på rummet. Jag tycker vi beställer upp något till rummet, sa jag.
-Det tycker jag med.
När vi kom upp på rummet ögna jag igenom menyn och bestämde mig för en pyttipanna och det ville Lina också ha, så vi beställde det och en flaska rött. Jag hällde upp ett glas vodka till mig och sa att Lina kunde ta om och när hon ville och så svepte jag glaset jag hade i och fyllde på nytt. Till min stora förvåning hällde hon upp ett stort glas till sig självt som hon tog en rejäl klunk av.
Maten kom upp och vi började äta. När vi ätit klart var det nästan dags för att gå.

-Jag ser verkligen fram emot att se det här, sa hon.
-Det gör jag med, sa jag.
-Vi tar en taxi dit, jag vet inte hur man åker annars, sa jag.
-Inte jag heller.
-Jag blev mätt av maten, du då?
-Jag med.
-Bra, sa jag.
-Kom sa hon och började massera mina axlar. Vad spänd du är. Jag får massera dig ordentligt när vi kommer tillbaka.
-Det vore nog bra, sa jag. Ska vi gå ner och få tag på en taxi så vi hinner ta ut biljetterna.
-Bra ide, sa hon.

Vi åkte ner de fem våningarna och gick ut genom lobbyn. Det stod taxi bilar och väntade utanför hotellet. Det gick snabbt att komma till teatern. Jag betalade taxin och vi gick till biljettkassan och jag löste ut våra biljetter.
Köpte ett program. Teatern var rund som en glob. Det fanns inget tak och inga sittplatser på parket Så dom som stod nere på parket hade bar himlen ovanför sig. Om det började regna under föreställningen fick dom ta på sig regnkläder. Bättre var det för dom som satt på balkongerna, dom hade tak ovanför sig, så dom slapp regn.
Vi hade platser på första balkong.

Teatern börjar och det är en massa gubbar som springer runt på scenen och talar oförståelig gammal engelska på vers. Jag ser hur besviken Lina är. Hon fattar nog inget för det gör inte jag. Nu är det pause och jag frågar Lina om hon vill gå och det vill hon.

-Det är ju helt obegripligt, säger hon.
-Det tycker jag också. Jag märker att hon inte vill visa hur besviken hon är.

Det var flera restauranger längs med Themsen där The Globe ligger så jag föreslog att vi skulle slå oss ner på en.

-Det kan vi göra, sa hon.
-Är du hungrig?
-Jag är sugen på nått, sa hon.
-En soppa, tomatsoppa?
-Ja kanske det, sa hon.

Vi slår oss ner på en.
Jag beställer två tomatsoppor och varsin öl.

-Jag tycker synd om dig när du hade så stora förväntningar…
-Det är inte så farligt. Jag är ju med dig, vad mer kan jag begära, sa hon och log.

Vi åt upp våra soppor och tog en taxi till hotellet och älskade sedan somnade ihoppslingrade i varandra.
Jag gick upp mitt i natten för att gå på toaletten. När jag kom in på toaletten började det krampa i magen och jag hostade allt häftigare och häftigare tills det kom upp slem fullt med blod i min handflata. Jag kastade snabbt bort det i toaletten och skjölde munnen med vatten. Gick ut i rummet och tog en klunk ur vodka flaskan, satte mig på skrivbordstolen och tog en till klunk. Tog på mig mina kläder så tyst som möjligt för att inte väcka Lina, tror att hon inte vaknade. Åkte ner i lobbyn. Klockan var fyra. Satte mig och började att fundera. Vad fan var det som hände? Det kom fram någon som undrade om jag ville ha något jag sa vodka av bara farten så jag fick ett glas vodka som jag svepte på en gång och bad om ett till. Vad skulle hända härnäst. Min kropp hängde inte med längre. Det hade gått en månad sedan läkarna sa att jag hade sex kvar att leva, så jag hade alltså bara fem kvar nu. Jag fick ett vodka glas till. Han ville veta vilket rum jag bodde på så han fick det och gick.
Då kom Lina.

Ska inte du komma upp och lägga dig, är det inte för tidigt att gå upp?

-Jag kan inte sova bara, det är allt, sa jag.
-Är det något som bekymrar dig?
-Nej, vad skulle det vara?
-Är det vodka?
-Ja.
-Jag skulle också vilja ha det.
-Han kommer förbi då och då. Du kan ta min.
-Tack gärna, sa hon och svepte hela glaset.

Den lilla kyparen kom förbi igen så vi beställde en omgång till. Sen gick vi upp på rummet och älskade och somnade.
Vi vaknade nio.

-Hej älskling, sa Lina. Ska vi gå ner och äta frukost.
-Ja, det kan vi göra, sa jag. Ska bara göra mig iordning. Har du en tio mg Stecolid jag kan ta? Fråga mig inte varför
-Självklart, dom ligger i min necceser.
-Tack, sa jag.

Jag svepte ner en tia Stecolid med en klunk vodka och hoppade in i duschen. Det var skönt att ta en dusch. Jag och Lina åkte ner till matsalen. Vi blev plaserade vid ett bord och så var det en frukost buffe med allt man kunde tänka sig. Jag kände att min mage inte var bra. Det kändes som att den skulle börja krampa när som helst igen. Så jag åt försiktigt.

-Jag vill se den pjäsen som jag pratade om förut ”Death of a Salesman”. Den går på en teater inte långt härifrån så vi kan bara gå förbi och köpa biljetter nu efter frukost om det är okej?
-Ja det är klart.

När vi ätit klart går vi ut på gatan och styr våra steg mot Lyric Theatre.
Då är det någon eller några som ropar ”Hallå Lindberg!” Det är teatergruppen från Arlanda. Vi stannar och dom kommer fram.

-Vad häftigt. Vi var på en generalrepetion av din pjäs ”Evighet” på National Theatre igår. Vad tycker du om den?

-Jag har inte sett den.
-Men det är ju du som har skrivit den. Dom berättade att teatern ville att du skulle regissera den men du hade tackat nej, varför då?

-Jag hade annat för mig.
-Ska du inte gå och se den?
-Får se, om jag har tid
-Vi ska inte störa mer, men du är suverän, tja ba.

-Varför har du inte berättat allt dethär för mig, det låter ju jätteintressant.
-Jag hade inte lust helt enkelt, det är oviktigt just nu, just nu är du viktigast.
-Det kan du inte mena.
-Jo
-Hur kan jag vara viktigare än det?
-För tillfället är du det
-Ibland är du konstig.
-Kom nu så går vi och köper biljetter till ikväll.

Vi gick mot teatern. Kom fram snabbt och köpte två biljetter till ikväll. Fick två bra platser. Såg verkligen fram mot att se pjäsen. Hade sett den på Dramaten i Stockholm med Jarl Kulle för flera år sedan och då hade jag tyckt om den. Så jag hade stora förväntningar på denna uppsättning.

-Jag skulle vilja få tag på en liten digital videospelare, säger jag. Jag tänkte att jag skulle på något sätt skulle dokumentera allt det Lina och jag var med om så jag kunde titta på det när jag kom hem igen. Som någon slags dagbok innan jag dog, det sista månaderna i mitt liv.

-Jag vet inte var man köper såna, sa Lina.
-Vi får gå runt lite, säger jag.
-Okej, säger Lina.

Vi går runt på gatorna tills vi hittar en elektronik affär. Dom har alla möjliga videokameror men jag fastnar för en som man kan spela in med och sedan bara sätta in i en dvd spelare och spela upp i. Jag köper den. Vi tar en taxi tillbaka till hotellet. Väl på rummet sätter jag videokameran på laddning. Häller upp ett glas vodka.

-Är du hungrig?
-Ja, lite, säger Lina.
-Ska vi beställa upp något?
-Ja det kan vi väll göra.
-Två wallenbergare?
-Ja, det blir utmärkt, säger hon.

Jag ringer ner till room service och beställer maten.
Det börjar krampa lite svagt i magen så jag häller snabbt upp mitt glass med vodka och tar en stor klunk. Går sedan in i badrummet och tar en Stecolid. Sätter mig ner på toalettstolen och försöker lugna ner magen. Det släpper snart och jag går ut till Lina.

-Hoppas maten kommer snart, jag är dödshungrig, säger jag.
-Det hoppas jag med, säger Lina. Hur är det med dig?
-Jag är lite uppkörd i magen, det är allt.

Nu knackar det på dörren. Jag går och öppnar. Det är en spring pojke som kommer in med maten. Ger honom lite dricks och han går. Vi börjar äta under tystnad. Jag äter försiktigt. När vi ätit har videokameran laddat färdigt och jag försöker lära mig dom mest grundläggande sakerna, hur jag spelar in, pausar mm. Efter ett tag har jag lärt mig det. Jag börjar filma Lina.

-Måste du filma mig, jag är så ful.
-Du är inte alls ful. Varför skulle alla säga så. Att dom var så fulla så fort det skulle fotas eller filmas, det hörde till på något sätt.
-Varför vill du filma?
-Det är viktigt, men jag talar inte om varför, du kommer att förstå senare, säger jag.
-Så jag måste stå ut med att du filmar med andra ord?
-Exakt, säger jag.
Efter ett tag lägger jag ifrån mig kameran och går fram till minibaren och tar en öl.

-Vill du ha en öl? Frågar jag Lina.
-Ja tack, säger hon och jag tar fram en och ger till henne.
-Ska vi gå till en pub innan teater?
-Det kan vi göra, säger hon.

När vi druckit upp ölen går vi ut från hotellet och letar oss fram till en pub som ligger inte alls så långt från teatern. Det är inte så mycket folk och det liknar mer en amerikansk salon. Vi beställer och går och sätter oss.

-Det är lugnt och trivsamt att vara här med dig, säger Lina.
-Det får jag instämma i, säger jag. Du längtar inte hem?
-Nej, det gör jag inte.
-Jag glömde att ta med mig videokameran, säger jag.
-Vad skönt, säger Lina skämtsamt.

Vi sitter och små pratar och det kommer in en karl som går fram till bardisken och det utbryter ordväxling. Mannen drar fram något och bartendern går fram till kassan och hämtar alla pengar.
Plötsligt reser Lina på sig och går mot mannen som blir orolig och vänder sig om och försent ser jag att han har en pistol i handen. Mannen avlossar ett skott mot Lina i panik och hon faller ihop. Mannen springer ut. Jag springer fram till Lina som blöder kraftigt från bröstet. Skriker att någon ska ringa efter ambulans. Försöker få kontakt med Lina men det går inte, hon är helt medvetslös. Tillslut kommer det ambulans personal som sliter mig från henne och försöker få liv i henne. Jag följer med i ambulansen till sjukhuset. Nu är vi vid sjukhuset och jag slits ifrån Lina till ett litet rum där jag ska vänta tills dom blir klara med Lina.
Jag väntar. Vet inte hur länge jag har väntar. Nu kommer det in en läkare och jag kan se på honom att det inte är ett gott besked han har att framföra.

-Jag beklagar, men det var inte mycket vi kunde göra, säger läkaren.
-Hon är död va?
-Ja, det är hon, tyvärr, jag beklagar. Finns det något vi kan göra.
-Nej, säger jag.
-Finns det något sätt vi kan få tag på dig, om polisen skulle vilja, du vet, eller anhöriga?

Han fick mitt telefon numer och adress till hotellet och till Stockholm.
Jag tar en taxi till hotellet och åker upp på rummet. Går direkt till vodka flaskan och tar några rejäla klunkar. Packar ihop mina saker och Linas saker. Känner mig skit konstig. Häller upp mer vodka i ett glas och tar rejäla klunkar. Jag tänker inte sova i detta rum inatt kommer inte vara i detta rum mer än nödvändigt. Vad ska jag göra av Linas saker?Ringer ambassaden och säger vad som har hänt och att Linas saker finns att hämtas i receptionen på hotellet.
Tar en taxi utanför och åker ut till Heatrohw för att se om det finns några avgångar till Stockholm. Det finns ganska många ända än vad jag trodde så här sent. Ett på natten går det en flight som har plats kvar som jag tar.

Är på väg i en taxi från Arlanda mot Stockholm halv fem. Känner mig trött. Kan inte fatta vad som har hänt. Kan inte fatta något. Fem månader kvar, Lina skjuten och Sanna våldtagen och mördad och jag dricker alldeles för mycket. Jag vill inte dö. Jag är rädd för att dö.
Taxin kör mig fram till porten. Betalar och tar ut min resväska ur bakluckan. Tar fram mina nycklar och går in i lägenheten. Äntligen hemma. Ställer resväskan i hallen och tar av mig ytterkläderna. Det har inte kommit så mycket post. Går in i vardagsrummet, klockan har blivit halv sex, sex på morgonen. Jag känner mig inte trött längre. Det börjar krampa i magen riktigt rejält så jag måste springa i på badrummet fram till toalettstolen och spy. Jag spyr och det är en illa luktande sörja som är fylld med blod. Tillslut lugnar magen ner sig och jag kan skölja mun. Jag sätter mig på golvet och känner mig rädd för att det här bara är början. Kanske jag borde kontakta någon läkare? Jag fick diagnosen i Berlin sen stack jag bara därifrån. Jag tog en Stecolid, hade tagit Linas i London. Klädde av mig naken och kröp ner i sängen.
Jag kunde inte sova, det var ju mitt på dan nu. Jag bestämde för att gå upp till sjukhuset, till akuten på Sankt Görans sjukhus. Jag klädde på mig och gick ut med riktning mot sjukhuset. När jag kom fram berättade jag hur det stod till. Att jag spydde blod och hade diagnosen cancer och visste inte hur jag skulle gå till väga, att jag fått ett halvår av läkarna i Berlin och att det var nästan två månader sedan. Sjuksköterskan lugnade mig och sa att jag snart skulle få prata med en doktor. Jag slår mig ner på en soffa i väntrummet. Jag behöver inte vänta mer än tio minuter innan mitt namn ropas upp.
Jag blir presenterad för en läkare. Jag berättar hela historien och han vill ta lite tester på mig. Får gå en trappa upp till labb. Där dom tar blodprov på mig, fem rör. Sen får jag vänta i ett eget rum. Jag ser på läkarens min när han kommer in att här var det inte frågan om några positiva besked.

-Jag ska gå rakt på sak, säger han. Du har bara några veckor kvar.
-Det var som fan, säger jag. Jag känner mig inte så dålig.
-Då har du tur. Någon annan skulle vrida och vända sig i cancer smärtor i det stadiet som du är i.
-Okej jag fattar. Jag sover dåligt, kan du skriva ut något man sover på inte något svagt utan något som funkar?
-Javisst, det är klart. Jag skriver ut ett recept på hundra Rohypnol så du har.
-Bra, tack, säger jag.
-Jag skriver ner mitt namn och telefonnummer om kan hjälpa dig på något sätt så ring.

Jag går ut från sjukhuset direkt till apoteket där jag tar ut Rohypnolen, alla hundra. Styr mina steg hem. När jag kommer hem tar jag tjugo Rohypnol och sväljer ner det med vodka. Jag tar trettio till och sväljer ner det med en halv flaska vodka. Jag tar tjugo Rohypnol…