såg dom byggt en hög av ris
högre än bredden och spretigt formad
såg i ögonen hur ett år vänt sig om
visslar i öronen, suset från vägen där borta tappar sin position och låter ifrån flera håll
såg hur dom undvikande tog mig i hand och hälsade strävt
man fick inte sätta sig ner
såg ett tygstycke rycka i vinden
det levde mer än dom här underbart trubbiga karaktärerna
skrek ikapp med ögonen
och kunde ta sig för pannan vilket riset var inkapabelt till
en kvinna vänder sig mot mig utan att ändra uttrycket i ansiktet, utan att se på mig, oengagerat stirrande på ingenting
vecket vid armbågen i vänstra armen talar till oss
hör om en uppväxt med fil till frukost
en vän som aldrig förstod hur man äter
en hemstad där man inte brydde sig om att tänka att man tänker
ett hus där man låtsades anordna en speciell hiss
uttalar orden utan betoning, satser, meningar utan urskiljning eller separation förutom orden själva
uttalar orden slött utan att hämta andan
en värme tvingar oss ner på knä
det visslar bakom, ingen hör
dom har slutat regera på omgivningen för dom har en tradition att bedra den som sitter till vänster