Hon, en liten och tunn tonårstjej liggandes i en sjukhussäng med dropp. Hon, en förvirrad själ med ett blött hjärta. Hon, med anorexi.

Sjukhus väggarna var vita och kalla, de var känslolösa och de stirrade på henne. Hon låg i sängen och darrade av rädsla när hon såg sig själv i spegeln. Så blek… Så sjuk… Så ful…
Håret låg utsläppt och hängde ner för hennes axlar. Hennes pyjamas hängde löst på henne och begravde hennes lilla kropp. Hon andades tyst och lade ifrån sig spegeln. Hon fanns inte mer.

En sjuksköterska tittade in till henne ibland och log med hela ansiktet, hon var söt och rund. Men alldeles för glad.
Flickan lade sig ner och stirrade tillbaka på de vita väggarna. Hon kunde se sin spegelbild, om hon ansträngde sig ordentligt, men hon visste att det var hjärnan som spelade henne ett spratt. Hon ville måla väggen i klara färger som gult. Hon tyckte om färgen gult. Så hon målade den med tankarna, klargul och vacker, en stor sol i hennes vita sjukhusrum. Hon log för sig själv. Det hade hon inte gjort på länge, hon hade bara spytt och grinat och skrikit på varenda besökare, förutom den glada sjuksköterskan. Hon kunde inte skrika åt henne. Hon var för glad.

I fem månader och tre dagar hade hon legat och fantiserat om att få komma ut till världen igen. Att få leva. Att få bli frisk. Hon ville bli frisk, men hon vågade inte. Hon var rädd. Rädd för mat, rädd för att bli tjock, rädd, rädd, rädd. Hon hade gråtit slut på sina tårar. Hon hade svält bort sitt liv och sin kropp och allt som existerade. Hon fanns inte. Men hon ville finnas.

Den klargula färgen på väggarna började sakta försvinna, de blev åter igen vita. Det var dags för mat. Riktig mat. Hon ville så gärna äta det sjuksköterskan hade med sig, hon ville tugga och svälja och behålla det i magen. Men hon kunde inte, inte än. Den glada sjuksköterskan förstod. Hon var snäll, men hon var för glad, som om inget i livet var jobbigt. Flickan hatade att sjuksköterskans liv verkade så bekymmerlöst. Men samtidigt så beundrade hon henne.

Mamma var trött på henne, pappa var borta. Hon kände sig ensam och liten och hjälplös ibland. Hon älskade sin vän anorexi men hon hatade den också. Den förstörde och den hjälpte till, hon kunde inte bestämma sig.
Hon åt ingen mat. Hon somnade med en liten tanke att imorgon är väggarna gula igen.