Solen vill inte gå ner, den svävar kvar från skymning till gryning. Himlens nyans är en skiftning mellan den mörkaste av blå, som den där tyska vinflaskan som aldrig blev öppnad och den ljusaste av rosa.

På en del ställen på jorden var himlens sken gulaktigt, det hade han sett på vykort som avlägsna släktingar skickade till honom, eller inte till honom egentligen, till hans mamma. Hon var död men korten trillade ner i brevinkastet ändå.

Ibland var himlen röd på korten, rödare än blodet som hade sipprat ut ur hans finger när han skar sig på pappret. Han hade stannat upp just där han stod, fingret hade instinktivt sökt sig till munnen för att han skulle stoppa blödningen, lindra smärtan, men aldrig nått fram. Tittat på såret, sett hur huden delade sig och en strimma av blod sakta förvandlades till en droppe.

Men här, i hans verklighet var himlen aldrig röd som blod eller gul. I hans verklighet var den en blandning av rosa och vinflaskblått.