Dagboksbladen passerade sakta mellan hans fingrar, mellan de slitna händernas ytterligheter. Den var något löjligt, ett tecken på svaghet, mesighet, instängdhet, en självvald isolering från omvärlden, det var så han hade sett på dagböcker hela sitt liv. Det var egentligen inte förrän hans fru hade gått bort ett halvår tidigare och en jobbarkompis sa till honom: ”att du inte skriver ner vad du känner” som han hade tänkt på dagböcker som något annat.

Till en början var det löjligt, under flera veckor försökte han skriva men det blev alltid torra, tråkiga kommentarer om vilken kattmat han hade köpt eller vem som hade varit klumpig på jobbet. Men efterhand så hade det förändrats, det var som att han lärde sig, sakta och försiktigt men ändock lärde sig att skriva ur sig det han kände. Han skrev om saknad, om kärleken, den söta receptarien, om de vackra blommorna han passerade varje morgon på väg till jobbet på sin gamla Rexcykel. Han hade köpt den hos en handlare i Laholm, som i de flesta av hans vuxna stunder så hade hon stått där precis jämte honom hela tiden. De hade pratat om det verkligen var ett schysst pris, om det var en bra färg, han hade sparkat på däcket precis som en riktig man ska göra.

Veckorna gick och bladen fylldes med mer och mer. Ibland trodde han att han kunde se mönster, förändring, hopp i de blad som han bläddrade förbi för att hitta till rätt sida. Hela hans liv hamnade i boken, från det lilla och oväsentliga till det viktiga, livsförändrande, allt. Det var som om han sakta hade dragits in i boken, förvandlats från dess författare till dess utövare, han såg världen genom dess sidor. Det var genom dagboken som verkligheten fanns.

En dag så berättade han för sin jobbarkompis om sin besatthet, om sin oförmåga att inte skriva, att låta bli, om sin rädsla att det som inte stod mellan bladen inte hade hänt, inte fanns, inte var verkligt. Hans kollega sa kort och gått: ”Dagboken behöver inte dig och du behöver inte den, sluta skriva”

Han slutade skriva i boken samma eftermiddag som han fyllde 32 år, inte en tanke, känsla, vilja, händelse igen, inget mer än bläddrande bland gulnande blad.