Han läste skämt mellan stunder av olycka. De lindrades hans smärta, ibland gjorde det så ont så han hulkade, så att han nästen spydde, känslan var överallt, runt omkring honom, runt omkring alla han mötte. Ibland kom små tårar med långa mellanrum. Han kunde stå och diska, från ingenstans smög sig en liten tår ut ur hans högra öga. Det var alltid hans högra öga. Ibland inbillade han sig att det var där hans sorg satt. Det var det inte. En del människor är och förblir lyckligt ovetande om allt ont, om allt svårt. Han visste att han inte var en av dessa, i hans värld var livet en kamp likt en långlöpares kamp mot uttrötthetens infinnelse.

Ibland så kom det en flodvåg av tårar, som den där gången på bion, han förstod inte riktig varför det kom men effekten förstod han smärtsamt. Blickarna hade vänt sig, till en början hade ljudet bara bestått av små hyschningar, små blickar men efterhand så blev de för mycket, framförallt blickarna som borrade sig in i hans inre, in i hans mest privata. Med tårarna ännu rinnande utmed hans kinder, ner på hans röda, ansträngda hals för att sedan sugas upp av skjortkragen, sprang han ut ur bion och hem.

Han läste skämt på nätet, skrattade för sig själv, det var hans lindring, hans morfin. I anonymitetens värld var den effekten, rädslan var bränslet. Ensamhet!